Vad är ADD

by p-o on Feb.16, 2009, under ADD och ADHD, Missbruk, NPF, Samhälle - politik, Vetenskap

ADD Vad är det – Snabba fakta

Den korta förklaringen: Precis som ADHD fast inga problem att sitta still. Ibland tvärtom lite svårt att komma ur startblocken. Det är den enkla förklaringen. ADD verkar vanligare hos flickor och kvinnor än hos pojkar män.

Ovan ser du en video om flickor med ADD – ADHD.

Vanliga symptom vid ADD

-Ofta mycket lättdistraherad av yttre stimuli -Ofta svårt att följa instruktioner -Svårt att styra uppmärksamheten -Verkar ofta inte lyssna på vad som sägs, verkar drömmande -Tappa inte sällan bort saker som är nödvändiga för senare uppgifter eller aktiviteter -Svårt att organisera målinriktade aktiviteter -Växlar ofta från en oavslutad aktivitet till en annan

Prognos symptom utveckling ADD

Det finns en del som tyder på att barn med ADHD löper en ökad risk med ytterligare beteendeproblematik. Barn med ADD verkar i högre grad drabbas av andra störningar som depression, ångest och självdestruktivt beteende. Det finns begränsat underlag för att dra slutsatsen att ADD hänger med högre upp i åren än annan ADHD men den teorin förefaller heller inte osannolik.  En del har dragit slutsatsen att att kvinnors problem verkar följa med högre upp i åldrarna.

Farmaceutisk behandling

För ADD är behandlingsrekommendationerna ungefär desamma som för ADHD, dvs de medel som de europeiska läkemedelsmyndigheterna tidigare i år rekommenderade.

Mediciner vid ADD Allmänt

Mer om de vanligaste medicinerna med Metylfenidat: Concerta, Ritalin, Medikinet eller Equasym

Metamina Dexamfetamin

Det som inte står i FASS och lite till. En utbyggd beskrivning av Metamina och hur det används.

För ADD är behandlingsrekommendationerna ungefär desamma som för ADHD, dvs de medel som de europeiska läkemedelsmyndigheterna tidigare i år rekommenderade.

Information för Läkare om mediciner

Även med mediciner utanför den  Svenska farmakopén. En fördjupad information om ADD och ADHD mediciner på engelska.

Vår kritik mot Läkemedelsverkets nya riktlinjer

med kompletteringsförslag.

ADHD FAQ

En av världen ledande forskare Dr. Russell Barkley berätta om orsakerna till ADD och ADHD och vad det är, inslaget finns en bit ned på sidan om ADHD och är runt en timme långt och bitvis ganska avancerat tycker en del. För den som vill ha bra information om de senaste framstegen inom forskningen.

Hormonstyrda effekter

- Den kliniska bilden visar att symptomen förändras hos kvinnor under graviditeten vilket skulle kunna vara en indikation på att rent hormonella effekter ligger bakom en del av symptomen. Rent generellt finns det också en del vetenskapliga belägg för att många med ADHD och ADD har haft en relativt hög maternal testosteronexponering. se 2-4 digit. Flickor verkar oftare ha ADD än pokjkar vilket kan ha att göra med hur könshormonerna har modulerar serotoninets effekter. Flickor kan ofta ha en mindre benägenhet till utåtriktad hyperaktivitet men kan  i stället ha en inre hyperaktivet, vilket kan ta sig i uttryck som självförebråelser, ångest. En låg självkänsla kan lätt leda till ett självdestruktivt beteende med självförebråelser i en ond cirkel. Svårigheten att fokusera är dock densamma men det tar sig ett annat uttryck. Vilket kan vara en del av förklaringarna till att så förhållandevis få flickor och kvinnor fått hjälp, men det förklarar på intet sätt den massiva nonchalansen som ligger i att bara den som skriker får hjälp. Vi måste tyvärr konstatera att flickor och kvinnor med ADD tenderar till att bli underdiagnostiserade och att det därmed finns en könsbunden diskriminering. Se även Flickor och ADD.

Övrigt

Har du Vuxen ADHD Test Stora ADHD testet för vuxna

Vad är ADD 1

Referenser

ADHD hos flickor – En inventering av det vetenskapliga underlaget, Statens beredning för medicinsk utvärdering, 2005 Flickor med neuropsykiatriska problem, Särtryck i Ögonblick nr 3 2003, Kopp, Svenny och Gillberg, Christopher Flickor med ADHD, Nadeau Kathleen, Littman Ellen och Quinn Patricia, 2002 Understanding Women with AD/HD, Nadeau Kathleen och Quinn, Patricia, 2002. Intressant.

:ADD, ADD information, ADD Symtom, Vad är ADD

5 Comments for this entry

  • Thomas
    April 30th, 2009 on 19:45

    Oavsett vilket synsätt som tillämpas är det ofrånkomligt att den exekutiva funktionen är involverad i problemet. Stirling
    definierar de exekutiva funktionerna som ”en mängd psykologiska attribut med övervakande, kontrollerande och organiserande funktioner”. De exekutiva funktionerna beskrivs också som de mekanismer som optimerar prestationer i situationer som kräver ett flertal kognitiva processer. Mer specifikt kan man säga att till de exekutiva funktionerna hör förmåga att planera initiera och avsluta handlingar, att tänka i abstrakta termer, anpassa sig till ändrade omständigheter och bete sig på ett socialt accepterat sätt. Problemlösning är en annan förmåga som brukar kopplas till exekutiva funktioner.
    Nyman och Bartfai beskriver problemlösning som en komplex intellektuell funktion innehållande motivation, koncentration, förmåga att fokusera, organisera, kategorisera, lägga upp och byta strategi samt att planera, genomföra och kontrollera utförande och dess resultat. Med utgångspunkt i detta kan man säga att de exekutiva funktionerna fungerar som en slags sambandscentral. De är kritiska för normalt vardagsbeteende och nedsättningar tenderar att påverka hela beteendet.

    Hur indelningen av exekutiva funktioner ska ske råder det alltjämt oenighet om. Handlar det om en enhetlig förmåga eller om ett antal separata funktioner? Tidigare låg tyngdpunkten på att betrakta dem som en enhetlig förmåga med en övergripande kontrollfunktion. På senare tid har den uppfattningen dock reviderats till förmån för tanken att det istället
    rör sig om åtskilda förmågor. En vanlig uppdelning av de exekutiva funktionerna är tredelad och innehåller skifta, uppdatera samt inhibera. Skifta (shifting) kallas också ”skifta uppmärksamhet” eller ”skifta uppgift” och handlar om just det, att växla mellan uppgifter. Uppdatera (updating) är en exekutiv funktion som är nära kopplad till arbetsminnet.
    Den involverar övervakning och kodning av inkommande information som är viktig för uppgiften. Uppdatering är också viktigt för att ersätta gammal, inte längre relevant information, med ny, relevant sådan. Här handlar det om att aktivt manipulera informationen i arbetsminnet och inte bara passivt lagra den. Den exekutiva komponenten inhibering
    (inhibition) involverar att medvetet hämma dominanta, automatiska eller tidigare inlärda responser vid behov.
    Enligt en studie av Miyake där man undersökte sambandet mellan olika exekutiva test, finns det en klar åtskillnaden mellan de tre funktionerna, att de alltså inte speglar en underliggande förmåga. De är dock inte helt oberoende av varandra
    utan förefaller ha vissa gemensamma komponenter. Vidare fann man i samma studie att de vanligaste exekutiva testerna, Wisconsin Card Sorting Test (WCST) och Tower of Hanoi (ToH), är beroende av olika exekutiva förmågor. Skifta är exempelvis särskilt viktig för WCST medan ToH i högre grad är beroende av inhibering.

    Forskning på exekutiva förmågor har vanligen skett genom neuropsykologiska studier av personer med skador i frontalloben.
    De här patienterna har uppvisat svårigheter i till exempel ToH och andra test avsedda att mäta exekutiv funktion. Den här kopplingen har lett till att termerna ”frontal” och ”exekutiv” använts nästan synonymt vilket kan leda till en del problem och förenklade slutsatser. Frontalloberna både tar emot från och skickar information till andra kortikala
    och subkortikala regioner för att utöva sin övergripande kontroll. Ibland har man också sett att en skada i andra regioner leder till exekutiva svårigheter. Trots det är frontalloberna alltjämt det viktigaste området för de exekutiva funktionerna. Forskning med hjärnavbildningsteknik visar också att trots att flera regioner är involverade i det exekutiva
    processandet så är aktiveringen av regioner i prefrontala cortex den gemensamma nämnaren. Gold och Chrousos beskriver dorsolaterala prefrontala cortex som en viktig region vid planering och problemlösning, delvis genom att växla uppmärksamhet mellan olika uppgifter. Det här området är också, enligt författarna, delaktigt i bedömning huruvida en uppgift genomförts på ett bra sätt.

    Som tidigare noterats finns en koppling mellan exekutiva funtioner och arbetsminne. Alan Baddleys inflytelserika modell för arbetsminnet (working memory) innehåller tre system, ett uppmärksamhetskontrollerande (den centrala exekutiven) samt två slavsystem (den fonologiska loopen och det visuospatiala klotterblocket).
    Den fonologiska loopen är involverad i talbaserad information som ord och siffror och innehåller både ett tillfälligt lager och ett system för att uppdatera informationen i detta lager. Enligt Nyberg (2002) associeras aktivitet i den fonologiska
    loopen med frontal och parietal aktivering, speciellt i vänster hemisfär. Det visuospatiala klotterblocket hanterar visuospatial information, sannolikt enligt samma princip som som den fonologiska loopen, det vill säga genom uppdatering
    och lagring (Baddley, 1986). Vad det gäller de neurala korrelaten för det här systemet, menar Nyberg att visuell information som bilder och ansikten medieras av delar av temporal- och frontalloberna medan arbetsminne för spatial information medieras av parietala och frontala regioner.
    Det tredje systemet i arbetsminnet, den centrala exekutiven, har en mer övergripande funktion. Den är inte involverad i själva lagringsprocessen utan har till uppgift att fördela uppmärksamhetsresurser, vilket snarare handlar om hur man minns (Baddeley). Olika slags uppgifter ställer olika höga krav på den centrala exekutiven. Att bara hålla information i minnet ställer exempelvis lägre krav än om man måste hålla och samtidigt bearbeta informationen. Likaså ställer två uppgifter som ska utföras samtidigt höga krav på den centrala exekutiven. Baddley (Nyberg), har också argumenterat för att arbetsminnesuppgifter med visuospatial information ställer högre krav på den centrala exekutiven än verbala uppgifter. Det här beror på att de flesta människor har mer vana och träning i att hantera verbal information än spatial. En artikel av Miyake, Friedman, Rettinger, Shah och Hegarty stöder detta argument. De menar att flera studier kopplar det visuospatiala klotterblocket starkare till den centrala exekutiven än den fonologiska loopen. I sin egen studie kom de dessutom fram till att personer som presterar bättre på visuospatiala uppgifter också presterade bättre på uppgifter som mäter exekutiv funktion.

    Uppmärksamhet är också ett viktigt område för arbetsminne och de exekutiva funktionerna. Precis som de exekutiva funktionerna låter heller inte uppmärksamhet sig definieras så lätt. Samstämmighet verkar dock råda om att uppmärksamhet
    behöver delas in i flera områden. En vanlig indelning presenteras av Stirling och innehåller de tre områdena selektiv uppmärksamhet, vigilans och arousal. Selektiv uppmärksamhet innebär förmågan att fokusera på vissa stimuli och utesluta andra. Vigilans handlar om att upprätthålla uppmärksamhet över tid. Arousal, eller vakenhet, kopplas ofta till fysiska tillstånd. Att sova innebär exemplevis att vara relativt oemottaglig för externa stimuli.
    Nyberg diskuterar även en överordnad kontrollerande uppmärksamhetsfunktion, exekutiv uppmärksamhet som innehåller
    responskontroller och delad uppmärksamhet. Nyberg menar vidare att den exkutiva uppmärksamheten medieras av frontala regioner medan de andra aspekterna utgör ett bakre nätverk och medieras av parietala och subkotikala regioner. Om det främre har en kontrollerande funktion, kan det bakre istället sägas vara viktigt för att styra uppmärksamheten
    mot vissa saker och bort från andra.

    Upplevelse av hot eller fara (påfrestning) startar en kroppslig reaktion, en fysiologisk mobilisering som är en överlevnadsstrategi,
    ett skydd och kroppens s

    ätt att bibehålla en inre balans och anpassa sig. Förmågan kallas allostas och syftar till att åstadkomma stabilitet genom förändring (Lundberg & Wentz). Kärnan i den kroppsliga anpassning som sker är tvådelad, förutom att aktivera den allostatiska responsen krävs också att responsen inaktiveras när faran är över. Om så inte sker, finns det risk för att kroppen blir överexponerad för de stresshormoner som frisätts i processen, vilket kan leda till olika sjukdomar.

    Hjärnan kommunicerar med resten av kroppen genom nervsystemet. Kommunikationssystemet har en del vi kan styra viljemässigt, till exempel då vi bestämmer oss för att lyfta en arm och gör det. En annan del av systemet är betydligt svårare för oss att kontrollera och signalerna utlöses mer reflexmässigt som exempelvis vid svettning. Den här delen kallas
    autonoma nervsystemet (ANS) och är av stor betydelse för kroppens stressreaktioner (Sapolsky).
    Det autonoma nervsystemet har till uppgift att hålla den inre miljön konstant. Genom reglering av aktiviteten i hjärtat, körtlar, mag- och tarmkanal samt binjuremärgen sker en anpassning av kroppens reaktioner till olika omständigheter som sömn, vila eller mer krävande fysisk aktivitet. ANS reglerar också aktiviteten i den muskulatur som vi inte viljemässigt
    kan styra, den glatta muskulaturen kring till exempel blodkärl och livmoder (Währborg).
    ANS består av två delsystem, det sympatiska och det parasympatiska. Förenklat kan man säga att det sympatiska systemet
    ”varvar upp” kroppen, förbereder den för kamp eller flykt medan det parasympatiska istället lugnar kroppen. ANS regleras av hypotalamus. Då kroppen utsätts för olika stressorer skickar hypotalamus denna information vidare ut i kroppen. Meddelandet utlöser stressbekämpande system, binjuremärgsystemet som styrs av det sympatiska nervsystemet,
    på engelska sympathic-adreno-medullary (SAM) samt det hypofysstyrda binjurebarksystemet, på engelska hypothalamic-pituitaryadrenocortical (HPA) (Lundberg & Wentz).

    Lundberg och Wentz beskriver hur SAM involverar aktivering av det sympatiska nervsystemet vilket innebär en förhöjd mental och fysisk aktivering. Det sker med hjälp av adrenalin och noradrenalin, hormoner som med ett gemensamt namn kallas katekolaminer. Det sympatiska nervsystemet får via hypotalamus signaler som aktiverar binjuremärgen att frisätta adrenalin och noradrenalin direkt ut i blodbanan. Noradrenalinet ökar blodtrycket medan adrenalinet ökar hjärtats frekvens vilket leder till högre puls. Adrenalinet minskar också blodtillförseln till inre organ och matsmältningsorgan
    samt ökar den till arbetande skelettmuskulatur. Det gör att musklernas arbetskapacitet ökar medan funktioner som inte är nödvändiga i stressresponsen får stå tillbaka. SAM-systemet är en aktiv försvarsmekanism som förbereder kroppen för strid. Det andra systemet, HPA-axeln brukar istället förknippas med en mer långvarig stressreaktion som kännetecknas av nederlag och brist på kontroll.

    HPA- axeln förbinder, som det engelska namnet antyder, strukturer i hjärnan med binjurebarken. Slutprodukten i processen
    är glukokortikoider, främst kortisol. Hos människan finns ständigt en viss nivå av kortisol i blodet. Denna nivå följer en rytm med toppar på morgonen och vid lunch för att sedan sjunka på kvällen (Währborg). Vid påverkan av en fysisk eller psykologisk stressor ökar kortisolproduktionen. Flödet startar i hypotalamus som insöndrar CRH (corticotrophin
    releasing hormone) till hypofysen och stimulerar till frisättning av ACTH (adrenokortikotropt hormon). Detta förs via blodet till binjurebarken, som stimuleras till att utsöndra kortisol. CRH ökar även aktiviteten i SAM-systemet vilket leder till ökade koncentrationer av katekolaminer, främst noradrenalin (Währborg).
    En stor del av kortisolet (95%) är bundet till olika proteiner, medan de resterande fem procenten istället kan tas upp av receptorer i olika delar av hjärnan, såsom hippocampus, amygdala, hypotalamus, hypofysen samt prefrontala kortex
    (Alderson & Novack). Genom de receptorer för kortisol som finns i hippocampus sker återkopplingen som styr kortisolproduktionen. När receptorerna känner av att kortisolmängden ökar så regleras aktiviteten ner och produktionen
    av kortisol håller sig på en jämn nivå. Om aktiviteten i HPA-axeln är förhöjd kan det leda till att hjärnans receptorer
    för kortisol regleras ned, blir okänsliga och hjärnans normala återkopplingsfunktion går förlorad (Währborg).

    I hjärnan finns två olika slags receptorer för glukokortikoider. Typ 1 eller mineralkortikoida receptorer (MR) har högst koncentration i limbiska systemet, framförallt hippocampus. Typ 2, glukokortikoida receptorer (GR) är utbredda över större delar av hjärnan. Förutom i limbiska systemet finns dessa även i kortikala regioner som frontala kortex. Kortisolets
    bindning till de olika receptorerna skiftar beroende på mängden kortisol i blodet (Alderson & Novack). MR har cirka tio gånger så hög känslighet för glukokortikoider som GR. Det betyder att under perioder av dagen som karaktäriseras av låg stressnivå och normal (låg) utsöndring av kortisol aktiveras huvudsakligen MR, medan GR endast är delvis aktiverade. Full aktivering av GR sker vid förhöjd utsöndring av stresshormoner, till exempel efter påverkan av en stressor (de Kloet, Oitzl & Joëls).

    Historiskt sett har en stor del av forskningen kring stress och hjärnan bedrivits på djur. Generellt kan man säga att det finns påvisade förändringar i minnesfunktionerna vid både akuta och kroniska förändringar av cirkulerande glukokortikoider,
    (glukokortikoider är en grupp av steroidhormoner som bildas i binjurens bark). I andra däggdjur som möss är kortikosteron den viktigaste glukokortikoiden. Detta har undersökts både genom reduktion av glukokortikoidproduktionen
    genom avlägsning av binjurarna samt genom höjning av halten glukokortikoider i blodet, antingen genom att tillsätta hormonet eller genom inducerad stress (Alderson & Novack). Sammantaget indikerar de studier som gjorts att relationen mellan stresshormoner och kognitiva förmågor hos möss följer en omvänd U-kurva, där både minskade och förhöjda nivåer av glukokortikoider försämrar de kognitiva förmågorna (Lupien & McEwen).
    Relationen förklaras av de två receptortypernas olika aktivering. Vid lagring av ny information i minnet krävs åtminstone
    en basal aktivering av MR som då underlättar processen. Då nivån av glukokortikoider stiger aktiveras även GR vilket leder till försämring av minne och inlärning (Alderson & Novack). Enligt de Kloet et al. så har de två receptortyperna,
    förutom deras olika grad av aktivering, också något olika uppgifter för minnet, vilket är viktigt att ta i beaktning för att förstå kortisolets påverkan på minnesfunktionerna. De menar att MR är viktiga för att värdera en situation och välja adekvat respons medan GR snarare är involverade i lagring av information. De två receptortyperna samverkar hela tiden för att välja den bästa responsen till olika situationer.

    Precis som vid studier av möss så har forskning på människor handlat om stresshormonernas effekter på minne och inlärning. Generellt kan man säga att glukokortikoider påverkar även det mänskliga minnet och man har, i likhet med djurstudierna, funnit att relationen mellan dosen administrerade
    glukokortikoider och försämring i kognitiva förmågor följer en omvänd U-kurva, alltså att både låga och förhöjda doser försämrar kognition (Lupien & McEwen; Alderson & Novack). Resultaten är dock något inkonsekventa och skiljer sig i hur och i vilken grad påverkan sker (Alderson & Novack).

    Glukokortikoidernas påverkan på minne och inlärning brukar kopplas till hippocampusregionen, en region som är viktig för deklarati

    va/
    explicita minnen, det vill säga de minnen som man medvetet
    använder och kan uttrycka i tal och skrift (Lupien & Lepage). Att stressens skadliga effekter kopplas till just detta område beror dels på att det innehåller kortisolreceptorer och dels på hippocampus
    betydelse för minnet. Resultaten i studierna är generellt att akut eller kronisk exponering för syntetiska glukokortikoider försämrar explicit minne medan det implicita minnet lämnas intakt.
    Detta har stärkt synen på hippocampus som det mest stresskänsliga området i hjärnan (Lupien & McEwen). I en sammanfattning av den forskning som finns på sambandet mellan stress och hippocampus
    menar dock Lupien och Lepage att trots att kopplingen existerar,
    är den otillräcklig som förklaring till hur glukokortikoiderna påverkar hjärnan. Ett problem är omöjligheten att dra likhetstecken mellan hippocampus och minne. Tvärtom visar nya studier med hjärnavbildningsteknik att flera områden i hjärnan är involverade i de olika minnesprocesserna.
    Ökad förståelse för stressens effekter på minnet kan nås genom att undersöka de olika minneskomponenterna inkodning, lagring och framplockning (Alderson och Novack). Studier visar att inkodning associeras med frontala regioner, främst i vänster hemisfär (Nyberg, 2002) samt med hippocampusområdet (Lupien & Lepage). När det gäller hippocampusområdet aktiveras det främst vid inkodning av information om visuella objekt, mönster och ansikten. Området har också en viktig roll då det gäller att avgöra ett objekts nyhetsvärde (novelty detection). Aktivering i hippocampus har även rapporterats vid framplockning men i den här processen tycks frontalloberna spela en större roll (Lupien & Lepage). Vid framplockning aktiveras anteriora delar av höger frontallob. Frontala kortex är också ett viktigt område för de minnesstrategier som används i komplexa framplockningssituationer
    där stöd för minnet saknas (Nyberg).
    Igenkänningsminne är en annan process som associeras till frontala cortex (Lupien och Lepage). De Quervain et al. har studerat hur de olika minnesprocesserna påverkas av kortisol. I studien fann man att en akut höjning av kortisol försämrade framplockning, men inte inkodning och lagring. Det här resultatet är intressant med tanke på frontala kortex viktiga roll i framplockningssituationer samt att receptorer för glukokortikoider finns även här. Det indikerar att ökad förståelse av stress och kognitiva förmågor skulle kunna erhållas genom att i högre utsträckning uppmärksamma de frontala delarna av hjärnan.

    Stressreaktionens påverkan på frontala kortex kan illustreras med hjälp av de olika receptortyperna. Lupien och Lepage beskriver att hippocampus innehåller ett högt antal MR och ett lågt antal GR medan kortex, främst prefrontala, innehåller GR. Det här borde betyda
    att prefrontala kortex spelar en viktig roll vid de akuta effekterna
    av stress på kognition. Kopplingen blir än tydligare då man tar i beaktande att stressens skadliga effekter oftast tillskrivs aktivering av GR. Alltså, om kortisolets negativa påverkan på minne är beroende av aktivitet hos GR och dessa finns framförallt i prefrontala kortex så torde kognitiva funktioner lokaliserade i prefrontala regioner vara känsliga för förhöjd kortisolnivå. En funktion som kopplas till frontala
    kortex är arbetsminnet, vars uppgift är att för en kort tid lagra information i minnet.
    I en studie av Lupien, Gillin och Hauger (1999) studerades hur hydrokortison
    som distribueras under olika tider på dygnet påverkar de kognitiva förmågorna. I studien fann man att prestationen på en uppgift som involverade arbetsminnet försämrades medan resultaten i en uppgift som testade deklarativt minne var oförändrat vid en akut stressrespons, trots att hippocampus också innehåller GR. Författarna
    förklarar detta med den så kallade balanshypotesen. Hypotesen innebär att närvaron av MR i hippokampus ökar balansen mellan de två receptortyperna och deras respektive påverkan på HPA-axeln. Således minskar GRs responsivitet på kortikosteroider då de är under inflytande av MR. Detta implicerar att frånvaron av MR, som i prefrontala regioner, skulle öka känsligheten hos GR och därmed betyda att området är mer känsligt för stress än hippocampus.
    Även andra studier (Belanoff & Young) har visat på nedsättningar i arbetsminnet vilket tyder på effekter av stress på frontala regioner snarare än på hippocampus. Andra dimensioner av frontala förmågor har också funnits vara nedsatta i samband med stress. I en ännu icke-publicerad studie av Öhman, Nordin, Bergdahl, Slunga Birgander och Stigsdotter Neely, fann man exempelvis nedsättningar hos utbrända personer i ett ordflödestest. Belanoff, Gross, Yager och Schatzberg
    fann i en annan studie att förhöjda nivåer av kortisol har ett starkt samband med nedsättningar på Strooptestet som också avser att testa frontala funktioner.
    Sammantaget indikerar alltså flera studier att uppmärksamhet bör riktas även mot frontala kortex för att nå ökad förståelse
    för stresshormonernas påverkan på kognition. Frontala kortex förknippas i hög grad med det vi kallar exekutiva funktioner.

    Känslor är något som finns runt omkring oss i vår vardag. Känslor kan också hänföras till förändringar i hjärnan och kroppen till följd av olika händelser som t.ex smärta, förlust, spänning mm. Redan som spädbarn uppvisas många reaktioner som föreslår känslomässiga tillstånd. I slutet av barnets första år är det vanligt att barnet t.ex uppvisar rädsla vid tillfälliga separationer från dess vårdare. Barnets utveckling är en produkt av interaktionen mellan barnets egna karaktärsdrag
    och av de människor som socialiserar dem. Många teoretiker tror att mönstret av den sociala interaktionen mellan barnet och dess vårdare påverkar barnets psykologiska utveckling. Spädbarn tycks ha en naturlig tendens att skapa band men med vem, styrkan och kvalitén på bandet beror också delvis på den vuxnas (förälderns) beteende i relationen
    till barnet. Alla barn utvecklar någon form av anknytning till sin vårdare och många teoretiker tror att en säker och trygg anknytning utgör basen för en hälsosam känslomässig och social utveckling (Mussen et al). Anknytningsteoretikerna
    tittar bland annat på hur erfarenheter med ”viktiga personer” tidigt i livet påverkar relationerna i nuet. De tittar även på problem gällande självdefinition och självförtroende (Pervin & John). Inom anknytningsteorierna sätts den tidiga samspelsutvecklingen och den sociala miljön i centrum, den står för den inre gestaltningen av en relation som en individ formar genom erfarenheter av samspel (Havnesköld & Mothander).
    Enligt Salomon sätter kroppskontakten och den känslomässiga stimulansen i gång hjärnans utveckling. För spädbarnet är denna stimulering nästan lika viktig som mat och dryck. Stimuleras inte barnet tillräckligt under de första åren anser en del forskare att hjärnan riskerar att felprogrammeras. Hjärnans emotionella centrum aktiveras inte tillräckligt och skadan är svårreparerad. Därför är det viktigt att anknytningen sker innan barnet är tre år. Det limbiska systemet utvecklas
    bara om vi stimuleras känslomässigt från noll till tre års ålder. Sker inte detta lär vi oss inte att fästa oss vid andra och förstå sociala relationer. Alla tidiga emotionella upplevelser har betydelse för hjärnans utveckling. Kvalitén på de interpersonella och emotionella erfarenheterna under de första levnadsåren utövar ett inflytande på de neurobiologiska processerna under hela livet (Havnesköld & Mothander).

    Erik Homburger Erikson (1902-1994) menar att människan genomgår olika livsstadier så kallade psykosociala kriser.
    Den första styrkan och roten till jagutvecklingen uppstår genom lösningen av den första krisen eller k

    onflikten i utvecklingen, den mellan tillit och misstro. Det handlar om en psykosocial styrka som uppstår ur dessa kriser. Dessa existentiella kriser följer människan genom livet i form av åtta stadier, som har sin början i och med födelsen och slutar i och med döden (livscykelperspektiv). Varje gång människan byter stadium efterföljs detta av en kris och lösningen av denna kris speglas i nästa stadium.
    Utvecklingskriserna kan lösas på ett positivt eller ett negativt sätt beroende på omgivningens bemötande. Personlighetsutvecklingen
    följer personen genom hela livet. Den lösning man valde i ett stadium blev ens verktyg i nästa. Barnets samspel eller relationer kommer att ligga till grund och utgöra byggstenarna för människans personlighet och identitet.
    Under livets gång samlar man på sig styrketillgångar, beroende på hur krisen lösts. Krisen erbjuder en vändpunkt och möjligheten till utveckling (Erikson). En del personer utvecklar ett sinne för intimitet och en acceptans för både motgångar och medgångar och innehar även ett sinne för kontinuitet genom livet medan andra personer isolerar sig från vänner och familj, väntas enbart överleva genom vardagliga rutiner och fokuserar på både tidigare och framtida besvikelser (Pervin & John).

    Anknytningsteorin utvecklades av den engelske psykoanalytikern John Bowlby. Bowlby menade att barn från födseln är utrustade med en uppsättning anknytningsbeteenden som har till uppgift att frammana omvårdande beteenden från vårdgivaren, som i de flesta fall är modern. Exempel på anknytningsbeteenden är leende, jollrande, gråtande och klängande och barnet använder sig av dessa beteenden för att uppnå optimal närhet och få emotionellt stöd hos den närmsta vårdgivaren (Perris). På samma sätt som barnet kan sägas vara förprogrammerat att knyta an, är även modern, eller annan primär vårdgivare, utrustad med beteendesystem för omhändertagande av barnet. Naturen ska således ha rustat både barnet och dess vårdgivare med beteendemönster för att främja anknytningen dem emellan (Bretherton; Cassidy & Shaver).
    Mary Ainsworth utvecklade Bowlbys anknytningsteori och fokuserade på begreppet trygg bas. Med trygg bas avses vårdgivarens förmåga att vara tillgänglig och fungera som en trygghet för barnet. Om denne utgör en trygg bas kan barnet
    i egen takt och efter förmåga undersöka omgivningen och återvända till förälderns famn när oro väcks (Bretherton Cassidy & Shaver). Utifrån interaktionen med vårdgivaren kommer barnet att skapa sig bilder, så kallade inre arbetsmodeller,
    av relationen. De inre arbetsmodellerna innehåller både en syn på självet och en syn på omvärlden. Hur de utformas beror på kvaliteten i relationen till vårdgivaren och framför allt på dennes förmåga att fungera som en trygg bas. De inre arbetsmodellerna förser barnet med ett mönster för senare interaktioner till andra personer. Utifrån dessa mönster kommer barnet att tolka och förstå omvärlden (Blumberg).
    Ainsworth fördjupade förståelsen för individuella skillnader vad gäller anknytningens kvalitet i barn-mor-interaktionen.
    I en experimentserie kallad Strange Situation Procedure lät Ainsworth barnet separeras en stund från modern, för att se vilka reaktioner barnet uttryckte i samband med separation och återförening. Utifrån observationerna kunde Ainsworth identifiera tre huvudsakliga anknytningsmönster: otrygg-undvikande anknytning (benämnd typ A); trygg anknytning (benämnd typ B) samt otrygg-ambivalent anknytning (benämnd typ C) (Perris).
    Barn med undvikande anknytning (A) visade ingen frustration när modern lämnade barnet och agerade avvisande när modern kom tillbaka. Barn med trygg anknytning (B) blev upprörda när modern lämnade rummet för att sedan vara positiva när modern kom tillbaka. De lät sig tröstas om de var upprörda. Slutligen blev barn med ambivalent anknytning
    (C) mycket upprörda när modern lämnade rummet och reagerade när hon kom tillbaka med att växla mellan att närma sig modern och att avvisa eller undvika henne.
    Ainsworth hade således identifierat tre olika mönster för hur barnets anknytning till modern såg ut. Med tiden utökades
    Ainsworths indelning med en kategori, otrygg-desorganiserad anknytning (D). Denna utökning kom till eftersom det vid den här typen av anknytningsbedömningar alltid fanns en grupp barn som inte gick att sortera in i någon av de tre grupperna A, B, C. Man fann inget mönster för dessa barns anknytning. Den desorganiserade kategorin omfattar således barn som inte har något konsekvent och stabilt anknytningsmönster utan istället uppvisar oförutsägbara, motsägelsefulla
    och inkoherenta reaktioner vid separation och återförening med modern (Feeney & Noller).

    Anknytningsteorin har visat sig relevant även för att beskriva den vuxna människans mönster för mellanmänskligt agerande. Vuxenanknytning kan definieras som
    […] det stabila beteende en person uppvisar för att försöka söka och vidmakthålla närhet med en eller flera personer som förser personen med fysisk och psykologisk trygghet. Detta stabila beteende regleras av de inre arbetsmodellerna som är utvecklade från personens tidiga anknytningserfarenheter (översättning från Sperling & Berman).
    Gemensamt för anknytningsrelationer är att de är långvariga band som präglas av en önskan att upprätthålla närhet till en person som ses som inte utbytbar mot en annan person. Nyckelteman är närhetssökande och upplevd trygghet (Feeney & Noller). Alla relationer är således inte anknytningsrelationer, utan det är de närmare relationerna som avses, exempelvis relationer till föräldrar, kärleksrelationer samt nära vänrelationer.
    Hazan och Shaver hör till de första som började överföra resonemangen från anknytningsteorin till vuxna. De hävdade att vuxna kärleksrelationer har stora likheter med mor-barn-relationen, då båda relationerna uppvisar stora mått av känslomässiga band samt närhets- och trygghetssökande. Bartholomew och Horowitz utvecklade Hazan och Shavers trekategorimodell för vuxenanknytning genom att utgå från Bowlbys tanke om vårdgivarens tillgänglighet som avgörande
    för bildandet av anknytningsmönster hos barn. Tanken är här att modern, eller annan primär vårdgivare, är av fundamental betydelse för bildandet av de inre arbetsmodellerna med avseende på syn på sig själv och syn på andra. En trygg, tillgänglig och omhändertagande moder skapar enligt detta resonemang positiva inre arbetsmodeller i två avseenden: dels att barnet lär sig att det är en person som andra människor kan och vill hjälpa och dels att barnet lär sig lita till andra och vet att dessa erbjuder säkerhet och trygghet (Bartholomew & Horowitz). Syn på själv är enligt Barthomolews resonemang synonymt med grad av beroende. Positiv syn på själv innebär ett lågt beroende av andra medan en negativ syn på själv innebär ett högt beroende av andra. Likaledes är syn på andra synonymt med grad av undvikande. En positiv syn på andra innebär ett lågt undvikande, medan en negativ syn på andra innebär en hög grad av undvikande.

    Enligt Barthomolew & Horowitz modell utgörs den trygga gruppen av individer med både positiv syn på själv och andra. Det betyder att de är bekväma med intimitet och autonomi. Den upptagna gruppen präglas av en negativ syn på självet men av en positiv bild av andra, vilket präglar dem till att bli upptagna av sina relationer till andra. En upptagen anknytning överensstämmer i stort med ambivalent anknytning. I motsats till de upptagna har avfärdande individer en positiv syn på sig själva och en negativ bild av andra. Det leder till att de avfärdar intimitet och prioriterar oberoende högt. En avfärdande anknytning överensstämmer i stort med en undvikande anknytning. De skräckfyllda individerna har en negativ syn på både självet och andra, vilket gör dem räd

    da för intimitet och leder till socialt undvikande. Den skräckfyllda anknytningen kan också ses som en variant av undvikande anknytning.
    Kategoriseringen av olika anknytningsstilar har hela tiden varit och är fortfarande under utveckling. Till grund för kategoriseringen finner man dock Ainsworths tre kategorier undvikande (A), trygg (B) och ambivalent (C). Även den desorganiserade stilen (D) kan numera betraktas som lika vedertagen som de tre andra. Inom ramarna för projektet
    Anknytningsstilar och försvarsmönster i ett generationsperspektiv lät Karlsson de fyra kategorierna utökas med undergrupper så att sju anknytningsmönster kunde urskiljas. Karlsson fann två former av undvikande anknytning: undvikande-avfärdande och undvikande-skräckfylld (jfr Bartholomew & Horowitz). Hon fann även skillnader inom den trygga gruppen och delade således in denna i tre subgrupper: trygg-reserverad, helt trygg samt trygg-reaktiv (se figur 5.3). 23-årsuppföljningen av männen i denna studie utgår från Karlssons indelning.

    Det finns olika sätt att beskriva de olika anknytningsmönstren beroende på val av infallsvinkel. För en överblick över relevanta teoretikers sätt att beskriva de tre centrala kategorierna (undvikande, trygg och ambivalent)

    Ett mycket stort steg i forskningen kring samspelsmönster var upptäckten av den fjärde kategorin, dvs typ D – kategorin = desorganiserat samspelsmönster. En mindre andel barn passade inte riktigt in i de tre huvudklasserna A-C men man hade löst detta med att antingen inte ta med dem alls eller genom att försöka passa ihop dem med den kategori där de passade ”bäst”. Kännetecknande för D-mönstret var att dessa barn tedde sig som om de inte alls hade ett koherent och sammanhållet sätt att förhålla sig till separation, återförening och socialt samspel i stort. De tedde sig istället kaotiska, desorganiserade och ångestfyllda.
    Under de allra senaste åren har en stor mängd studier publicerats på D-typen av samspel och dessa studier ger nu en klar bild av vad denna form av tidigt samspel betyder för det uppväxande barnet samt vad det leder till för problem för barnet på sikt. Tre publicerade arbeten sammanfattar denna forskning (van Ijzendoorn et al. Solomon & George; Vondra & Barnett). Man redovisar t ex en sammanställning av över de närmare 80 vetenskapliga arbeten som har publicerats
    och där mer än 6.000 föräldra-barnpar har ingått, vars samspel har analyserats. Mätt i form av evidensbasering har denna forskning således ett mycket solitt underlag. Det har bättre och enhetligare resultat än studier av ärftlighet, centralnervösa mekanismer och graviditets- och förlossningskomplikationer när det gäller orsaker till ADHD.
    D-typen av samspelsmönster förekommer i c:a var 10:e familj från medelklass eller övre medelklass men i frekvenser på c:a 25%-30% i socialt utsatta familjer från lägre socialgrupper. När man dessutom studerat extremt socialt utsatta familjer, sk högriskfamiljer, har man funnit förekomst av D-typen av samspelmönster i upp till 85% av familjerna (Colin; van Ijzendoorn et al. ; Barnett et al.). Till yttermera visso är det också så att när man nu har börjat kunna följa barn med D-typen av tidigt samspelsmönster upp i förskola och skola (de äldsta barnen har nu hunnit komma upp i 10-års åldern) så har det visat sig att D-typen av samspelsmönster tidigt är prediktivt för, och relaterat till, utagerande beteenden i förskola/skola och till sämre möjligheter att klara skolan på grund av både sociala problem med andra elever och lärare samt på grund av sämre kognitivt fungerande (Moss et al.; 1999; Lyons-Ruth et al.).
    Den massiva forskningen runt D-typen av samspelsmönster och dess förhållande till senare uppvisade utagerande
    beteenden kan, i enlighet med vad som skrevs ovan, ge ett mycket viktigt bidrag till förståelsen av ADHD och ADHD+uppförandestörning (CD). Nedan redogörs kort för några av de viktigaste fynden.

    Barn med D-mönstret beter sig inte som om de har ett koherent och sammanhållet sätt att förhålla sig till separation, återförening och socialt samspel i stort. De beter sig istället kaotiskt, desorganiserat och ångestfyllt. Det har beskrivits så att de saknar fungerande inre arbetsmodeller för att hantera separation och återförening och saknar förhållningssätt till både socialt samspel och till att hantera egna intrapsykiska processer. Barn med sådant reaktionsmönster har t ex istället för att återförenas med sin förälder efter separationen suttit helt stilla eller till och med uppvisat sk frysning (dvs barnet gör inget alls utan sitter helt stelt), uppvisat stereotypa beteenden (som t ex att rycka bort hår istället för att gå till föräldern)
    eller visat motsägelsefulla beteenden som repetitivt upprepas, eller till och med visat direkt rädsla för föräldern.
    Motsägelsefullheter i barnens beteende kan t ex vara att det visar starkt obehag och saknad av föräldern när denne är borta under testningen, t ex står och ropar efter föräldern vid dörren, men sedan inte alls bryr sig eller visar rädsla för föräldern när denne väl kommer tillbaka. Om barnet går mot föräldern kanske det samtidigt tittar åt ett annat håll och/eller visar att det känner rädsla inför att närma sig föräldern. Avvikande beteendereaktion kan vara att barnet söker sig till främlingen men inte till föräldern när denne kommer tillbaka. Det kan också vara att barnet leker lugnt och stilla när främlingen är närvarande men visar sig rädd och tillbakadragen när föräldern kommit tillbaka. Om barnet gör sig illa när det leker kanske det inte törs gå till föräldern för tröst utan istället springer och gömmer sig (Lyons-Ruth et al.; van Ijzendoorn et al. ; Pipp-Siegel et al.).
    Många studier har utförts för att klarlägga dessa barns inre värld, t ex med hjälp av teckningar och olika lekmodeller. Det man har visat är att dessa barns inre värld kännetecknas av skräck och rädsla, förvirring, inre kaos, ensamhet, övergivenhet
    och hjälplöshet. Händelser som barnet konfronterats med upplevs som att de varit våldsamma och utanför barnets möjlighet att kontrollera och familjemedlemmarna upplevs som att de inte kan hjälpa barnet vid livshotande faror (Solomon et al.; Teti; George et al. ).
    Parallella studier som har genomförts visar att barn med D-mönster är mer stressade än barn med organiserade samspelsmönster
    och detta visar t ex sig som ökad hjärtklappning och högre nivåer av stresshormoner under försöket (van Ijzendoorn et al; Spangler & Grossman; Barnett et al; Lyons-Ruth & Jacobvitz).
    I enlighet med anknytningsteori är föräldern den trygga bas som barnet både kan återvända till och använda som resurs vid sin egen frigörelse. Man har tolkat barn med D-typen av samspelsmönster så att för dem utgör föräldrarna istället en källa till rädsla och skräck samtidigt som de är barnets enda möjlighet till hjälp och tröst. Till detta kommer att föräldrarna även plötsligt kan uppträda oförutsägbart och/eller annorlunda mot barnet, t ex genom att vara berusade eller psykiskt sjuka (Lang et al.). I denna paradoxala situation kan barnen inte bygga upp fungerande och organiserade arbetsmodeller för att hantera situationen. Man har sammanfattat detta med att beskriva desorganiserat samspel som att det är en konsekvens av ”skräck utan utväg” (van Ijzendoorn et al; Solomon & George; Vondra & Barnett).

    Inom forskningen på desorganiserat samspel har man också försökt att analysera barnets respektive förälderns del i uppkomsten av det desorganiserade samspelsmönstret. Man har tämligen genomgående kunnat visa att till en mycket stor del har det desorganiserade samspelsmönstret sin grund i att föräldrar inte förmår att svara på barnets signaler och/eller förmår att tillmötesgå barnets behov. I de flesta av dessa studier har barnen varit mellan 12-18 m?

    ?nader gamla, men även studier av såväl yngre (från 8 månader) som äldre barn (6-7 år) har utförts. Det man har gjort är helt enkelt att analysera föräldra-barnsamspelet utifrån förutsättningarna; a) vilken part tar initiativ till kontakt, b) om kontaktförsöket
    varit adekvat eller inte och sedan undersökt om c) den andra parten svarar adekvat på initiativet eller ej. Mycket enhetligt visar forskningen att föräldrar till barn som utvecklar/uppvisar desorganiserat samspelsmönster i sin kontakt med barnet kännetecknas av bl a följande (se t ex Lyons-Ruth et al; Lyons-Ruth & Jacobvitz)

    Det är svårt för barnet att hitta en koherent och välfungerande strategi i den ovan typen av samspel. Vilka förhållanden kan det vara hos föräldrarna som ligger bakom att de uppvisar de ovan beskrivna samspelsmönstren? Några olika förhållanden
    träder fram. Ett sådant förhållande är att föräldrarna är rädda för och/eller skrämmer barnet och därför har nedsatt förmåga till adekvat samspel. En faktor bakom detta kan vara att föräldern själv har obearbetade trauman vad gäller antingen anknytning eller separation/förlust. Föräldern klarar då inte av att gå in i en nära, känslomässig relation med sitt barn (Lyons-Ruth & Jacobvitz; Lyons-Ruth et al; Barnett et al; Solomon & George; Liotti).
    Dessa samspelsmönster uppträder oftare i familjer med psykosocial belastning. Familjerna i dessa miljöer kännetecknas av ökat missbruk, sämre ekonomi, mer familjekonflikter och skilsmässor, ökad förekomst av mycket unga mödrar och mer psykisk sjuklighet, t ex depressioner och ångestproblem (som vid ADHD och ADHD+uppförandestörning (CD). Föräldrar från dessa familjer uppger/uppvisar ökad hjälplöshet samt frustration och ilska, vilket går ut över samspelet med barnet – som man inte orkar med och därför avvisar enligt ovan beskrivet mönster (Solomon & George; Lyons-Ruth et al; Liotti; Spangler & Grossman; Barnett et al; Van Ijzendoorn et al). Även berusning och perioder av psykisk sjukdom är en viktig osäkerhetsfaktor för barnet.

    Mycket forskning har gjorts för att utreda barnets bidrag till det desorganiserade samspelet. Genomgående beskriver man att barnets roll är betydligt mindre än föräldrarnas roll. I en metaanalys av mer än 1.700 barn fann man inga samband alls mellan vanliga temperamentsfaktorer hos barnet och desorganiserat samspelsmönster (van Ijzendoorn et al.). Man har också visat att barn med neurologiska eller andra handikapp endast uppvisar små eller inga ökningar i förekomsten av desorganiserade anknytningsmönster. I några studier har man inkluderat barn med t ex congenitalt hjärtproblem eller kluven gomspalt och fann inte någon signifikant ökning av D-typen av samspelsmönster. I andra studier
    redogör man för att D-typen av samspelsmönster ökat från förväntade 10% – 15% upp till 35% hos en sammansatt grupp av barn med allvarliga handikapp såsom CP, Downs syndrom och Autism, men majoriteten av dessa svårt sjuka barn uppvisar ändå organiserade samspels- och aknytningsmönster (van Ijzendoorn et al; Barnett et al).
    Det finns några få rapporter där man har studerat ett och samma barn tillsammans med föräldrarna var för sig. Man har då funnit flera exempel på att barn kan uppvisa ett desorganiserat mönster med den ena föräldern men ett organiserat
    samspelsmönster med den andra föräldern (se t ex Spangler & Grossman; Lyons-Ruth & Jacobvitz). Detta har tagits som stöd för, att uppkomsten av det desorganiserade samspelsmönstret i dessa fall inte kan bero på barnets del av samspelet.
    Forskarna slutsats blir att anknytning och samspelsmönster ska ses som en interaktionell process där både barnet och föräldern deltar och bidrar. I de allra flesta fall hittar föräldrar och barn ett samspelsmönster som fungerar och som det uppväxande barnet lär sig av och använder när de egna, inre arbetsmodellerna successivt byggs upp. I vissa fall kan dock barn och föräldrar inte mötas i samspelet och en mis-match uppstår mellan barnets behov och önskningar och vad föräldrarna kan ge barnet.
    En sådan mis-match har visat sig kunna uppkomma om barnet föds med allvarliga psykiska handikapp som försvårar för barnet att etablera och svara i ett samspel. Däremot har variationer i temperament och neurologiska skador hos barn inte visat sig vara av sådan art att samspel inte kan uppstå, det gäller dock för föräldrarna att hitta rätt sätt att samspela med barnet utifrån de förutsättningar som barnet har (vilket de allra flesta föräldrar också gör). Om däremot föräldern lever under psykosocial belastning, kanske beroende på en påfrestande social situation med dålig ekonomi och osäkra arbetsvillkor, kanske har missbruksproblem, bär på obearbetade psykiska trauman eller är påverkad av depression, då är förälderns resurser att möta barnet nedsatt och det är större risk för att en mis-match uppstår. Om detta dessutom är förenat med inkonsistens, vag gränssättning och oförutsägbarhet, och kanske också med negativism från föräldern, då kan detta resultera i ett desorganiserade samspelsmönster. Barnet lyckas inte bygga upp fungerande, inre arbetsmodeller under sin uppväxt med ökad risk för utagerande beteendemönster som följd.

    Bowlby och flera av hans följeslagare anser att de mest centrala arbetsmodellerna av självet och omvärlden, till stor del förblir oförändrade livet igenom om inte något extremt inträffar (Perris). Samtidigt menar Bowlby att det finns omständigheter som kan förändra inre arbetsmodeller och anknytningsmönster. Forskning visar stöd för att det finns stabilitet i anknytningsmönster över tid.
    Det verkar således som att anknytningsmönster som grundats tidigt är relativt stabila över tid, även om det också finns utrymme för förändring. Det finns en signifikant stabilitet i anknytningsmönster över tid, men förändring kan ske när rådande föreställningar om betydelsefulla andra och relationer ifrågasätts. Hazan och Hutt kopplar förändring till ”model-disconfirming social experiences”, vilket innebär att individen är med om erfarenheter som motbevisar existerande inre arbetsmodeller. Epstein i Bartholomew och Horowitz anser att starka emotionella erfarenheter kan få anknytningsmönstret att förändras och att sådana erfarenheter troligast äger rum i relationen med betydelsefulla andra, såsom med en kärlekspartner eller terapeut.
    Anknytningspersonens tillgänglighet och lyhördhet är av fundamental betydelse för att ett barn ska känna sig tryggt och säkert. Om denne, oftast föräldern, brister i något av dessa avseenden kan det få stora konsekvenser för relationen till barnet. Kobak beskriver, utifrån Bowlbys bok ”Separation and Loss”, hur separationer minskar förälderns tillgänglighet och därmed barnets trygghet och övertygelse om att denne ska finnas där. Detta kan leda till ett brott i anknytningsrelationen.
    Bowlby menade att det inte bara handlar om faktiska separationer och förluster, utan vad viktigare, hot om separationer, så som barnet uppfattar det. Om föräldern är känslomässigt frånvarande kan det upplevas som ett hot om separation för barnet. Det handlar således inte bara, eller kanske inte ens främst, om fysisk tillgänglighet, utan barnet måste uppleva att föräldern är lyhörd och emotionellt tillgänglig. Barnets uppfattning och förväntningar är här av central
    betydelse och dessa grundar sig i den faktiska interaktionen med anknytningspersonen (Kobak).
    Ett återkommande tema i forskningen kring förändring av anknytningsmönster är att negativa livshändelser kan påverka
    och förändra anknytningsstil. Mekanismerna genom vilket detta sker kan variera. Sperling och Berman anser att det troligaste är att negativa livshändelser påverkar den vårdgivande miljön och den omvårdnad barnet får. Till exempel så kan sjukdom och relationsproblem påverka vårdgiv

    arens tillgänglighet för barnet. Dessa faktiska förändringar i miljön kan förändra de inre arbetsmodellerna och därmed barnets beteende och anknytningsmönster. Waters menar att negativa livshändelser inte nödvändigtvis behöver förändra miljön för barnet, men att barnets förväntningar om vårdgivarens tillgänglighet förändras, i enlighet med Bowlbys resonemang ovan. Hur barnet upplever situationen kan således vara av lika stor betydelse som faktiska händelser för att påverka och förändra anknytningsmönstret.
    Skilsmässa är en livshändelse som ofta innebär en förlust för barnet. Det sker ett uppbrott i familjelivet och ofta blir en eller båda föräldrarna mindre tillgängliga. Dessa förändringar skulle kunna påverka barnets anknytningsmönster. Lewis undersökte detta i en studie och resultaten visade ett signifikant samband mellan skilsmässa i familjen och otrygg anknytning vid 18 års ålder. Detta samband var signifikant oavsett barnets anknytning vid ett års ålder. Lewis menar att den otrygga anknytningen kan utvecklas efter en skilsmässa på olika sätt. Föräldrarnas minskade tillgänglighet och gräl kan vara påverkansfaktorer, samt att skilsmässan förser barnet med en modell som visar att man inte kan lita på nära relationer. Kobak menar att en händelse som skilsmässa kräver god kommunikation om föräldrarnas fortsatta tillänglighet för att barnet ska känna sig tryggt och anknytningsrelationen inte hotas.
    Trots förbättringar i miljön kan otrygghet i spädbarnsåren och tidig barndom få ett barn att förbli sårbart, liksom ett tryggt barn som upplever försämringar i miljön och i omvårdnadens kvalitet borde kunna återhämta sig om anknytningsrelationen
    åter förbättras. På samma tema fann Hamilton att ungdomar med trygg anknytning och ungdomar med otrygg anknytning upplevde negativa livshändelser på olika sätt. Livshändelser var lika vanliga hos de trygga ungdomarna,
    men de upplevdes annorlunda och som mindre stressande, än vad de gjorde för de otrygga ungdomarna. För de trygga ungdomarna var negativa livshändelser mer av isolerade händelser, än för ungdomar med otrygg anknytning. Trygg anknytning verkade således fungera som en skyddande faktor och påverka hanteringen av en livshändelse. Waters menar också att den tidiga anknytningen har stor betydelse för hanterandet av senare erfarenheter. De hävdar att barn som haft starka negativa erfarenheter i kontakten med vårdgivarna, endast kan uppnå en trygg anknytning om de kan acceptera och bearbeta hur det såg ut i barndomen och hur detta har påverkat dem.
    Medan många forskare undersökt livshändelser och miljöfaktorer för att förstå stabilitet och förändring av anknytningsmönster
    lyfter Davila, Burge och Hammen fram individuella skillnader i anknytningsstil och att vissa individer har en större sårbarhet än andra. I studien av 155 unga kvinnor framkom att vissa är mer benägna än andra att förändra anknytningsmönster och att denna individuella skillnad kan prediceras av stabila sårbarhetsfaktorer snarare än specifika livshändelser och andra miljöfaktorer. Sårbarheten kan ha sin grund i tidiga personliga och familjemässiga svårigheter som skapat instabila inre arbetsmodeller av själv och andra. Denna instabilitet manifesteras i en föränderlig anknytningsstil
    i vuxen ålder. Davila studien indikerade att förändring av anknytning främst är kopplat till otrygga anknytningsstilar
    och att den högsta instabiliteten återfanns bland individer som klassade sig själva som ängsliga-ambivalenta. Även Eklöfs resultat visar att förändring av anknytning är vanligare bland personer med otrygg anknytning jämfört med de med trygg anknytning. Davila fann också visst stöd för att större förändringar och omställningar i livet kan ändra personers anknytningsstil. Bartholomew & Horowitz tar också upp hur förändringar så som flytt från föräldrahemmet,
    giftermål, barnfödsel och pensionering kan göra att föreställningar kring anknytning omvärderas och eventuellt förändras.

    Undvikande anknytning innebär ett mönster av undvikande av nära relationer. Bartholomew omnämner det undvikande
    anknytningsmönstret som en störning i balansen mellan oberoende och beroende eller mellan identitet och intimitet.
    Det handlar om för mycket oberoende och identitet på bekostnad av beroende och intimitet. Tidigare redogörelse
    för olika anknytningsmönster har gjort gällande att undvikande anknytningsmönster rymmer karaktäristika som avståndstagande i relationer, känslomässig hämning, prestations- och sakorientering, oberoende och självtillit (se figur 5.4). I Strange Situation-observationer av barn noteras egenskaper som låg expressivitet, avtrubbade känsloreaktioner, indirekt kommunikation samt fokus på lek och saker (Bartholomew). I Main, Kaplan och Cassidys anknytningsintervju
    (Adult Attachment Interview) karakteriseras undvikande individer som nedvärderande av anknytningsrelationer och de förminskar betydelsen av barndomsupplevelser. De beskriver sina föräldrar som kyliga, ointresserade, avvisande och icke-stödjande. En tydlig inkoherens i återberättandet av livshistorien är också vanligt förekommande (Feeney & Noller)
    Undvikande kan, enligt Bartholomew, beskrivas som en avsaknad av önskan till nära relationer eller en rädsla inför att bli djupare involverad med andra. Det finns utrymme för att tolka den undvikande anknytningen på båda sätt, såväl som en avsaknad av önskan till nära kontakt med andra men också som en rädsla inför möjligheten till djupare relationer
    med andra. Detta möjliggörs genom att betrakta detta anknytningsmönster utifrån två former av undvikande: avfärdande anknytning respektive skräckfylld anknytning (Bartholmew) Gemensamt för de båda mönstren är den bristande tilliten till andra. En grundläggande negativ syn på andra som otillgängliga och avvisande utgör grunden i det undvikande anknytningsmönstret. Enligt Perris präglas mellanmänskliga relationer av distans, rädsla, kyla och ibland likgiltighet och fientlighet. Kärleksrelationer färgas av rädsla för intimitet och svårigheter att acceptera partnern (Feeney & Noller). Denna allmänna strävan att organisera sitt liv genom att lita uteslutande till sig själva och avstå från andras kärlek och stöd kallas av Bowlby tvångsmässig självtillit (Perris).
    Det finns emellertid en viss skillnad i mekanismerna bakom den bristande tilliten till andra om man jämför avfärdande och skräckfyllda individer. När det gäller skräckfylld anknytning kommer den bristande tilliten till andra ur en rädsla att bli avvisad. Det är således en slags interpersonell misstro som färgar de skräckfylldas bristande tillit till relationer. Den avfärdande anknytningen handlar däremot inte om rädsla utan mer om ett förnekat behov av relationer till andra. Anknytningssystemet är här deaktiverat så att personen distanserat sig från sina känslor av behov av andra och istället
    utvecklat en modell av självet som fullt tillräckligt på egen hand (Bartholomew). I resonemanget kring tilliten till självet finner vi den stora skiljelinjen mellan de två undvikande anknytningsmönstren. Då den avfärdande individen utvecklat en positiv bild av sig själv som ersättning för den bristande tilliten till andra, har den skräckfyllda individen en negativ bild av sig själv. Det gör att de skräckfyllda efterfrågar och önskar kontakt med andra eftersom de inte känner sig tillräckliga i det egna självet, medan de avfärdande har avsagt sig behovet och istället förlitar sig på det egna självet (Bartholmew).
    En annan viktig aspekt som utmärker undvikande anknytning är det begränsade förhållandet till affekter. Undvikande individer visar i regel en hämmad förmåga att uppfatta negativa affekter och tränger bort ilska och ångest. Detta mönster ses som en följd av en livslång strategi att för att reducera risken för konflikt

    med avvisande och okänsliga vårdgivare (Feeney & Noller). Enligt Searle och Meara karakteriseras den undvikande anknytningen av framför allt låg expressivitet av affekter. Förhållandet till affekter ser emellertid delvis olika ut för de två undvikande grupperna. Bartholomew menar att medan de skräckfyllda begränsar sitt känsloliv av rädsla för att erhålla negativa reaktioner från anknytningspersoner, utesluter avfärdande individer negativa affekter i möjligaste mån på ett tidigt omedvetet stadium. Detta uteslutande av affekter kallas defensiv exklusion och är typiskt för undvikande anknytningsmönster och då i synnerhet för avfärdande anknytning. Defensiv exklusion förklaras av att dissociation äger rum i minnet. Smärtsamma minnen och därtill kopplade negativa känslor sorteras mer eller mindre omedvetet bort ur minnet (Perris). Personer med undvikande anknytning sägs ha utvecklat dissociativa minnesnätverk. Negativa och oönskade minnen isoleras och blir väldigt löst sammankopplade från andra minnen. Undvikande personer har därför svårare och det tar längre tid för dem att återkalla tidiga barndomsminnen av negativa upplevelser. När det gäller undvikande av den avfärdande sorten är det också vanligt att negativa barndomsminnen undviks genom att fokus läggs på positiva minnen istället. På så sätt kan de bibehålla den positiva självbilden (Fraley et al). Genom detta är det möjligt att en slags psykisk pålagring
    av negativa känslor och tankar är vanligt för personer med undvikande anknytning, vilket i ett längre perspektiv kan innebära en sårbarhet för psykisk och fysisk sjukdom (Fraley et al). Det kan dessutom vara svårt för undvikande individer att omstrukturera anknytningsmönstret, eftersom forskning visar att de har sämre förmåga att söka stöd och hjälp hos andra. Man talar här om bristande support-seeking samt att personer med undvikande anknytning i högre grad än andra ägnar sig åt indirekt support-seeking (Collins & Feeney). I linje med detta visade Schmirer, i en studie av hur anknytningsmönster relaterade till arbetstillfredsställelse, att undvikande individer upplevde högre tillfredsställelse i arbetet då det sociala stödet var lågt. Detta tolkades som att undvikande personer i högre grad kunde lita till sig själva för att genomföra arbetet.
    Vad som ligger bakom ett undvikande anknytningsmönster är svårt att ge något entydigt och heltäckande svar på, men föräldrarnas och framför allt moderns tillgänglighet tycks vara ett genomgående tema i litteraturen. Enligt Perris kan denna otillgänglighet gälla på två olika sätt: antingen som ett bortstötande beteende hos föräldrarna, eller som en faktisk otillgänglighet i form av exempelvis skilsmässor, dödsfall och andra separationer. Detta kan få betydelse för tilliten till andra i negativ bemärkelse (Ainsworth). Feeney och Noller beskriver historien bakom undvikande anknytningsmönster
    som grundat på mödrar som varit kalla och bortstötande i förhållandet till sina barn. Mödrar som är tydligt avvisande av fysisk kontakt, direkt fientliga och kritiska gentemot sina barn, visar trubbiga affektiva uttryck samt präglas av tvångsmässighet och rigiditet i vårdgivandet är faktorer som predicerar undvikande anknytning hos barnet (Egeland & Farber).

    Reply
  • p-o
    July 8th, 2009 on 09:24

    Låter intressant. Har Thomas några tankar om kopplingen mellan Estradiol och Glut 1 och Glut-4 betydelser för förändringarna av den kvinnliga symptombilden?

    Reply
  • 0 rakel 0
    July 10th, 2009 on 20:26

    Jao eller varför inte bara fel i glut transporten och ADHD i största allmänhet. Det finns några likheter både här och där

    Reply
  • o rakel o
    December 2nd, 2009 on 15:54

    Här kan vi se på skillnader mellan att leva ut sin stress och att leva in sin stress.

    http://adhd-npf.com/stress-flickor-utan-utatriktad-hyperaktivitet/

    Stress & Flickor utan Utåtriktad hyperaktivitet.
    På kort sikt kanske bara ytan skiljer, på längre sikt är det mycket mer än så.

    Reply
  • Sigrid
    January 13th, 2010 on 17:56

    superbra och lättfattat skrivet! Tack för en underbar sida

    Reply

33 Trackbacks / Pingbacks for this entry

Leave a Reply