ADHD Historia 1937 Benzedrine – den första medicinen

English history of ADHD:

Det stora sensationella medicinska genombrottet för personer med svårigheter att sitta stilla och koncentrera sig, kom en bit in på 30-talet i form av den centralstimulerande medicineringen, Benzedrine, som tvärtemot vad man kunde tro lugnade ner barnen och gjorde dem mindre stökiga, ja rent av lugna, samt gav dem bättre förutsättningar till att upprätthålla sin koncentrationsförmåga under länge tid, som andra barn.

År 1937, beskrev Dr Charles Bradley i Providence, att en grupp av barn med allvarliga beteendemässiga problem hade fått mycket positivt resultat av att använda Benzedrine, ett stimulerande preparat för att snabbare återhämta sig från huvudvärken de fick från en annan undersökning. Förutsättningarna för att mäta barnens förmågor verkade ha varit gedigna och väl tilltagna.


Man höll sig med både läkare, lärare och sjuksystrar, som noggrant kunde observera barnens beteenden, för att kunna se de eventuellt positiva och negativa effekterna av insatserna som gavs på institutionen. Vilket gjorde att effekten av medicineringen fick en mycket kvalitativ mätning ur flera aspekter.


Barnens olika tillstånd varierade rikligt inom gruppen, från barn med inlärningssvårigheter pga schizoid tillbakadragenhet vilka inte kunde delta normalt i undervisningen, till personer med aggressionsproblematik, epilepsi med mera. Barnens beteenden och störningar hade bedömts som så allvarliga att de togs in på sjukhus för observation och utredning. Ett av de gemensamma dragen var dock att barnens intelligens bedömdes vara normal.


Behandlingen med centralstimulantia gav upphov till en mycket tydlig förbättring hos en del av barnen. Dr Bradley sammanfattar, att en slående förbättring kunde mätas under veckan barnen medicinerades med Benzedrine. Hälften av barnens skolresultat förbättrades spektakulärt mycket. En stor del av barnen blev lugnare utan att därför förlora intresset för sin omgivning.

Han förvånas dock över att hans patienter svarat så paradoxalt på medicineringen, även om både sjuksystrar och lärare med en gång märkte en stor skillnad.


Men man ska komma ihåg att de unga tuffingarna som medicinerades även fick biverkningar, vilka kanske inte alltid var speciellt bekväma för tuffingarna. Några av barnen blev helt enkelt gråtmilda när de fick en större närhet till sina känslor, för visst kan det vara svårare att slå någon, om du också kan känna dennes smärta och sorg.


Endast en av barnen fick en förvärrad hyperaktivitet. Men alla barnen svarade inte alls lika spektakulärt bra på medicineringen. En del svarade betydligt mindre och på några kunde en beteendeförändring inte alls mätas före och efter att medicineringen sattes in.


Funderingar:
Många har snackat av sig tungan när det gäller att ge barn en medicinering som hjälper dem i skolan, kamratlivet och socialt, jag frågar mig mest varför, samt det varaktiga resultatet av dessa ifrågasättanden av barnens rätt till hälsa. Vad är det för varelser som tar sig den rätten? Vem är vi att döma deras öden och ta i från dem deras utvecklingspotentialer.

Det är förvånande att de här initiala beskrivningarna inte fått ett större genomslag. Medicinering är självfallet inte ett förstahandsalternativ eller lämpligt för alla men för vissa kan det ha en fantastiskt god effekt. Förvånansvärt lite långtidsdokumentering är dock gjord på medicineringens sociometriska utfall på lång sikt.

En del verkar tro att ströbröd fungerar lika bra eller vad som helst annars, men ingen lyckas bevisa det konstigt nog, barnen ska inte behöva leva bara på hoppet allena, utan handfasta metoder som verkligen hjälper är självfallet det enda som räknas. Att omega-3 kan vara bra säger en del, visst, men effekten verkar begränsad och räcker inte på långa vägar. Fullständigt uppenbart verkar det dock vara att mycket kan förbättras inom vården och de systemfel som skapar systemfel på varandra och gnager på bekostnad av folkhälsan. Nytänkande är dock på gång på sina ställen frågan är om det räcker. Kognitiva problem eller psykiska har länge setts som ett b eller snarare C-lag inom vård och omsorg, hur ska man annars kunna förklara att personer
med ADHD ofta får klara sig utan hjälpmedel som kunde göra deras liv lättare eller en medicinering som vi redan 1937 visste kunde hjälpa?

Men visst finns det många positiva exempel med adhd, entreprenörer och nyskapare, men för många andra går det åt helvete. Att inte erkänna det skulle vara att pissa på deras grav så visst finns det stor anledning att också varna för farorna med ADHD och missbruk till exempel.  För och nackdelar, att veta om dem, minskar riskerna och ökar på möjligheterna att det ska gå bra i livet.






Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *