ADD Vad är det – Snabba fakta
Den korta förklaringen: Precis som ADHD fast inga problem att sitta still. Ibland tvärtom lite svårt att komma ur startblocken. Det är den enkla förklaringen. ADD verkar vanligare hos flickor och kvinnor än hos pojkar män.
Ovan ser du en video om flickor med ADD – ADHD.
Vanliga symptom vid ADD
-Ofta mycket lättdistraherad av yttre stimuli -Ofta svårt att följa instruktioner -Svårt att styra uppmärksamheten -Verkar ofta inte lyssna på vad som sägs, verkar drömmande -Tappa inte sällan bort saker som är nödvändiga för senare uppgifter eller aktiviteter -Svårt att organisera målinriktade aktiviteter -Växlar ofta från en oavslutad aktivitet till en annan
Prognos symptom utveckling ADD
Det finns en del som tyder på att barn med ADHD löper en ökad risk med ytterligare beteendeproblematik. Barn med ADD verkar i högre grad drabbas av andra störningar som depression, ångest och självdestruktivt beteende. Det finns begränsat underlag för att dra slutsatsen att ADD hänger med högre upp i åren än annan ADHD men den teorin förefaller heller inte osannolik. En del har dragit slutsatsen att att kvinnors problem verkar följa med högre upp i åldrarna.
Farmaceutisk behandling
För ADD är behandlingsrekommendationerna ungefär desamma som för ADHD, dvs de medel som de europeiska läkemedelsmyndigheterna tidigare i år rekommenderade.
Mer om de vanligaste medicinerna med Metylfenidat: Concerta, Ritalin, Medikinet eller Equasym
Det som inte står i FASS och lite till. En utbyggd beskrivning av Metamina och hur det används.
För ADD är behandlingsrekommendationerna ungefär desamma som för ADHD, dvs de medel som de europeiska läkemedelsmyndigheterna tidigare i år rekommenderade.
Information för Läkare om mediciner
Även med mediciner utanför den Svenska farmakopén. En fördjupad information om ADD och ADHD mediciner på engelska.
Vår kritik mot Läkemedelsverkets nya riktlinjer
med kompletteringsförslag.
En av världen ledande forskare Dr. Russell Barkley berätta om orsakerna till ADD och ADHD och vad det är, inslaget finns en bit ned på sidan om ADHD och är runt en timme långt och bitvis ganska avancerat tycker en del. För den som vill ha bra information om de senaste framstegen inom forskningen.
Hormonstyrda effekter
– Den kliniska bilden visar att symptomen förändras hos kvinnor under graviditeten vilket skulle kunna vara en indikation på att rent hormonella effekter ligger bakom en del av symptomen. Rent generellt finns det också en del vetenskapliga belägg för att många med ADHD och ADD har haft en relativt hög testosteronexponering som foster se 2-4 digit. Flickor verkar oftare ha ADD än pojkar vilket kan ha att göra med hur könshormonerna har modulerar serotoninets effekter. Flickor kan ofta ha en mindre benägenhet till utåtriktad hyperaktivitet men kan i stället ha en inre hyperaktivitet, vilket kan ta sig i uttryck som självförebråelser, ångest. En låg självkänsla kan lätt leda till ett självdestruktivt beteende med självförebråelser i en ond cirkel. Svårigheten att fokusera är dock densamma men det tar sig ett annat uttryck. Vilket kan vara en del av förklaringarna till att så förhållandevis få flickor och kvinnor fått hjälp, men det förklarar på intet sätt den massiva nonchalansen som ligger i att bara den som skriker får hjälp. Vi måste tyvärr konstatera att flickor och kvinnor med ADD tenderar till att bli underdiagnostiserade och att det därmed finns en könsbunden diskriminering. Se även Flickor och ADD.
Övrigt
Har du Vuxen ADHD Test Stora ADHD testet för vuxna
Referenser
ADHD hos flickor – En inventering av det vetenskapliga underlaget, Statens beredning för medicinsk utvärdering, 2005 Flickor med neuropsykiatriska problem, Särtryck i Ögonblick nr 3 2003, Kopp, Svenny och Gillberg, Christopher Flickor med ADHD, Nadeau Kathleen, Littman Ellen och Quinn Patricia, 2002 Understanding Women with AD/HD, Nadeau Kathleen och Quinn, Patricia, 2002. Intressant.
Oavsett vilket synsätt som tillämpas är det ofrånkomligt att den exekutiva funktionen är involverad i problemet. Stirling
definierar de exekutiva funktionerna som ”en mängd psykologiska attribut med övervakande, kontrollerande och organiserande funktioner”. De exekutiva funktionerna beskrivs också som de mekanismer som optimerar prestationer i situationer som kräver ett flertal kognitiva processer. Mer specifikt kan man säga att till de exekutiva funktionerna hör förmåga att planera initiera och avsluta handlingar, att tänka i abstrakta termer, anpassa sig till ändrade omständigheter och bete sig på ett socialt accepterat sätt. Problemlösning är en annan förmåga som brukar kopplas till exekutiva funktioner.
Nyman och Bartfai beskriver problemlösning som en komplex intellektuell funktion innehållande motivation, koncentration, förmåga att fokusera, organisera, kategorisera, lägga upp och byta strategi samt att planera, genomföra och kontrollera utförande och dess resultat. Med utgångspunkt i detta kan man säga att de exekutiva funktionerna fungerar som en slags sambandscentral. De är kritiska för normalt vardagsbeteende och nedsättningar tenderar att påverka hela beteendet.
Hur indelningen av exekutiva funktioner ska ske råder det alltjämt oenighet om. Handlar det om en enhetlig förmåga eller om ett antal separata funktioner? Tidigare låg tyngdpunkten på att betrakta dem som en enhetlig förmåga med en övergripande kontrollfunktion. På senare tid har den uppfattningen dock reviderats till förmån för tanken att det istället
rör sig om åtskilda förmågor. En vanlig uppdelning av de exekutiva funktionerna är tredelad och innehåller skifta, uppdatera samt inhibera. Skifta (shifting) kallas också ”skifta uppmärksamhet” eller ”skifta uppgift” och handlar om just det, att växla mellan uppgifter. Uppdatera (updating) är en exekutiv funktion som är nära kopplad till arbetsminnet.
Den involverar övervakning och kodning av inkommande information som är viktig för uppgiften. Uppdatering är också viktigt för att ersätta gammal, inte längre relevant information, med ny, relevant sådan. Här handlar det om att aktivt manipulera informationen i arbetsminnet och inte bara passivt lagra den. Den exekutiva komponenten inhibering
(inhibition) involverar att medvetet hämma dominanta, automatiska eller tidigare inlärda responser vid behov.
Enligt en studie av Miyake där man undersökte sambandet mellan olika exekutiva test, finns det en klar åtskillnaden mellan de tre funktionerna, att de alltså inte speglar en underliggande förmåga. De är dock inte helt oberoende av varandra
utan förefaller ha vissa gemensamma komponenter. Vidare fann man i samma studie att de vanligaste exekutiva testerna, Wisconsin Card Sorting Test (WCST) och Tower of Hanoi (ToH), är beroende av olika exekutiva förmågor. Skifta är exempelvis särskilt viktig för WCST medan ToH i högre grad är beroende av inhibering.
Forskning på exekutiva förmågor har vanligen skett genom neuropsykologiska studier av personer med skador i frontalloben.
De här patienterna har uppvisat svårigheter i till exempel ToH och andra test avsedda att mäta exekutiv funktion. Den här kopplingen har lett till att termerna ”frontal” och ”exekutiv” använts nästan synonymt vilket kan leda till en del problem och förenklade slutsatser. Frontalloberna både tar emot från och skickar information till andra kortikala
och subkortikala regioner för att utöva sin övergripande kontroll. Ibland har man också sett att en skada i andra regioner leder till exekutiva svårigheter. Trots det är frontalloberna alltjämt det viktigaste området för de exekutiva funktionerna. Forskning med hjärnavbildningsteknik visar också att trots att flera regioner är involverade i det exekutiva
processandet så är aktiveringen av regioner i prefrontala cortex den gemensamma nämnaren. Gold och Chrousos beskriver dorsolaterala prefrontala cortex som en viktig region vid planering och problemlösning, delvis genom att växla uppmärksamhet mellan olika uppgifter. Det här området är också, enligt författarna, delaktigt i bedömning huruvida en uppgift genomförts på ett bra sätt.
Som tidigare noterats finns en koppling mellan exekutiva funtioner och arbetsminne. Alan Baddleys inflytelserika modell för arbetsminnet (working memory) innehåller tre system, ett uppmärksamhetskontrollerande (den centrala exekutiven) samt två slavsystem (den fonologiska loopen och det visuospatiala klotterblocket).
Den fonologiska loopen är involverad i talbaserad information som ord och siffror och innehåller både ett tillfälligt lager och ett system för att uppdatera informationen i detta lager. Enligt Nyberg (2002) associeras aktivitet i den fonologiska
loopen med frontal och parietal aktivering, speciellt i vänster hemisfär. Det visuospatiala klotterblocket hanterar visuospatial information, sannolikt enligt samma princip som som den fonologiska loopen, det vill säga genom uppdatering
och lagring (Baddley, 1986). Vad det gäller de neurala korrelaten för det här systemet, menar Nyberg att visuell information som bilder och ansikten medieras av delar av temporal- och frontalloberna medan arbetsminne för spatial information medieras av parietala och frontala regioner.
Det tredje systemet i arbetsminnet, den centrala exekutiven, har en mer övergripande funktion. Den är inte involverad i själva lagringsprocessen utan har till uppgift att fördela uppmärksamhetsresurser, vilket snarare handlar om hur man minns (Baddeley). Olika slags uppgifter ställer olika höga krav på den centrala exekutiven. Att bara hålla information i minnet ställer exempelvis lägre krav än om man måste hålla och samtidigt bearbeta informationen. Likaså ställer två uppgifter som ska utföras samtidigt höga krav på den centrala exekutiven. Baddley (Nyberg), har också argumenterat för att arbetsminnesuppgifter med visuospatial information ställer högre krav på den centrala exekutiven än verbala uppgifter. Det här beror på att de flesta människor har mer vana och träning i att hantera verbal information än spatial. En artikel av Miyake, Friedman, Rettinger, Shah och Hegarty stöder detta argument. De menar att flera studier kopplar det visuospatiala klotterblocket starkare till den centrala exekutiven än den fonologiska loopen. I sin egen studie kom de dessutom fram till att personer som presterar bättre på visuospatiala uppgifter också presterade bättre på uppgifter som mäter exekutiv funktion.
Uppmärksamhet är också ett viktigt område för arbetsminne och de exekutiva funktionerna. Precis som de exekutiva funktionerna låter heller inte uppmärksamhet sig definieras så lätt. Samstämmighet verkar dock råda om att uppmärksamhet
behöver delas in i flera områden. En vanlig indelning presenteras av Stirling och innehåller de tre områdena selektiv uppmärksamhet, vigilans och arousal. Selektiv uppmärksamhet innebär förmågan att fokusera på vissa stimuli och utesluta andra. Vigilans handlar om att upprätthålla uppmärksamhet över tid. Arousal, eller vakenhet, kopplas ofta till fysiska tillstånd. Att sova innebär exemplevis att vara relativt oemottaglig för externa stimuli.
Nyberg diskuterar även en överordnad kontrollerande uppmärksamhetsfunktion, exekutiv uppmärksamhet som innehåller
responskontroller och delad uppmärksamhet. Nyberg menar vidare att den exkutiva uppmärksamheten medieras av frontala regioner medan de andra aspekterna utgör ett bakre nätverk och medieras av parietala och subkotikala regioner. Om det främre har en kontrollerande funktion, kan det bakre istället sägas vara viktigt för att styra uppmärksamheten
mot vissa saker och bort från andra.
Upplevelse av hot eller fara (påfrestning) startar en kroppslig reaktion, en fysiologisk mobilisering som är en överlevnadsstrategi,
ett skydd och kroppens s
ätt att bibehålla en inre balans och anpassa sig. Förmågan kallas allostas och syftar till att åstadkomma stabilitet genom förändring (Lundberg & Wentz). Kärnan i den kroppsliga anpassning som sker är tvådelad, förutom att aktivera den allostatiska responsen krävs också att responsen inaktiveras när faran är över. Om så inte sker, finns det risk för att kroppen blir överexponerad för de stresshormoner som frisätts i processen, vilket kan leda till olika sjukdomar.
Hjärnan kommunicerar med resten av kroppen genom nervsystemet. Kommunikationssystemet har en del vi kan styra viljemässigt, till exempel då vi bestämmer oss för att lyfta en arm och gör det. En annan del av systemet är betydligt svårare för oss att kontrollera och signalerna utlöses mer reflexmässigt som exempelvis vid svettning. Den här delen kallas
autonoma nervsystemet (ANS) och är av stor betydelse för kroppens stressreaktioner (Sapolsky).
Det autonoma nervsystemet har till uppgift att hålla den inre miljön konstant. Genom reglering av aktiviteten i hjärtat, körtlar, mag- och tarmkanal samt binjuremärgen sker en anpassning av kroppens reaktioner till olika omständigheter som sömn, vila eller mer krävande fysisk aktivitet. ANS reglerar också aktiviteten i den muskulatur som vi inte viljemässigt
kan styra, den glatta muskulaturen kring till exempel blodkärl och livmoder (Währborg).
ANS består av två delsystem, det sympatiska och det parasympatiska. Förenklat kan man säga att det sympatiska systemet
”varvar upp” kroppen, förbereder den för kamp eller flykt medan det parasympatiska istället lugnar kroppen. ANS regleras av hypotalamus. Då kroppen utsätts för olika stressorer skickar hypotalamus denna information vidare ut i kroppen. Meddelandet utlöser stressbekämpande system, binjuremärgsystemet som styrs av det sympatiska nervsystemet,
på engelska sympathic-adreno-medullary (SAM) samt det hypofysstyrda binjurebarksystemet, på engelska hypothalamic-pituitaryadrenocortical (HPA) (Lundberg & Wentz).
Lundberg och Wentz beskriver hur SAM involverar aktivering av det sympatiska nervsystemet vilket innebär en förhöjd mental och fysisk aktivering. Det sker med hjälp av adrenalin och noradrenalin, hormoner som med ett gemensamt namn kallas katekolaminer. Det sympatiska nervsystemet får via hypotalamus signaler som aktiverar binjuremärgen att frisätta adrenalin och noradrenalin direkt ut i blodbanan. Noradrenalinet ökar blodtrycket medan adrenalinet ökar hjärtats frekvens vilket leder till högre puls. Adrenalinet minskar också blodtillförseln till inre organ och matsmältningsorgan
samt ökar den till arbetande skelettmuskulatur. Det gör att musklernas arbetskapacitet ökar medan funktioner som inte är nödvändiga i stressresponsen får stå tillbaka. SAM-systemet är en aktiv försvarsmekanism som förbereder kroppen för strid. Det andra systemet, HPA-axeln brukar istället förknippas med en mer långvarig stressreaktion som kännetecknas av nederlag och brist på kontroll.
HPA- axeln förbinder, som det engelska namnet antyder, strukturer i hjärnan med binjurebarken. Slutprodukten i processen
är glukokortikoider, främst kortisol. Hos människan finns ständigt en viss nivå av kortisol i blodet. Denna nivå följer en rytm med toppar på morgonen och vid lunch för att sedan sjunka på kvällen (Währborg). Vid påverkan av en fysisk eller psykologisk stressor ökar kortisolproduktionen. Flödet startar i hypotalamus som insöndrar CRH (corticotrophin
releasing hormone) till hypofysen och stimulerar till frisättning av ACTH (adrenokortikotropt hormon). Detta förs via blodet till binjurebarken, som stimuleras till att utsöndra kortisol. CRH ökar även aktiviteten i SAM-systemet vilket leder till ökade koncentrationer av katekolaminer, främst noradrenalin (Währborg).
En stor del av kortisolet (95%) är bundet till olika proteiner, medan de resterande fem procenten istället kan tas upp av receptorer i olika delar av hjärnan, såsom hippocampus, amygdala, hypotalamus, hypofysen samt prefrontala kortex
(Alderson & Novack). Genom de receptorer för kortisol som finns i hippocampus sker återkopplingen som styr kortisolproduktionen. När receptorerna känner av att kortisolmängden ökar så regleras aktiviteten ner och produktionen
av kortisol håller sig på en jämn nivå. Om aktiviteten i HPA-axeln är förhöjd kan det leda till att hjärnans receptorer
för kortisol regleras ned, blir okänsliga och hjärnans normala återkopplingsfunktion går förlorad (Währborg).
I hjärnan finns två olika slags receptorer för glukokortikoider. Typ 1 eller mineralkortikoida receptorer (MR) har högst koncentration i limbiska systemet, framförallt hippocampus. Typ 2, glukokortikoida receptorer (GR) är utbredda över större delar av hjärnan. Förutom i limbiska systemet finns dessa även i kortikala regioner som frontala kortex. Kortisolets
bindning till de olika receptorerna skiftar beroende på mängden kortisol i blodet (Alderson & Novack). MR har cirka tio gånger så hög känslighet för glukokortikoider som GR. Det betyder att under perioder av dagen som karaktäriseras av låg stressnivå och normal (låg) utsöndring av kortisol aktiveras huvudsakligen MR, medan GR endast är delvis aktiverade. Full aktivering av GR sker vid förhöjd utsöndring av stresshormoner, till exempel efter påverkan av en stressor (de Kloet, Oitzl & Joëls).
Historiskt sett har en stor del av forskningen kring stress och hjärnan bedrivits på djur. Generellt kan man säga att det finns påvisade förändringar i minnesfunktionerna vid både akuta och kroniska förändringar av cirkulerande glukokortikoider,
(glukokortikoider är en grupp av steroidhormoner som bildas i binjurens bark). I andra däggdjur som möss är kortikosteron den viktigaste glukokortikoiden. Detta har undersökts både genom reduktion av glukokortikoidproduktionen
genom avlägsning av binjurarna samt genom höjning av halten glukokortikoider i blodet, antingen genom att tillsätta hormonet eller genom inducerad stress (Alderson & Novack). Sammantaget indikerar de studier som gjorts att relationen mellan stresshormoner och kognitiva förmågor hos möss följer en omvänd U-kurva, där både minskade och förhöjda nivåer av glukokortikoider försämrar de kognitiva förmågorna (Lupien & McEwen).
Relationen förklaras av de två receptortypernas olika aktivering. Vid lagring av ny information i minnet krävs åtminstone
en basal aktivering av MR som då underlättar processen. Då nivån av glukokortikoider stiger aktiveras även GR vilket leder till försämring av minne och inlärning (Alderson & Novack). Enligt de Kloet et al. så har de två receptortyperna,
förutom deras olika grad av aktivering, också något olika uppgifter för minnet, vilket är viktigt att ta i beaktning för att förstå kortisolets påverkan på minnesfunktionerna. De menar att MR är viktiga för att värdera en situation och välja adekvat respons medan GR snarare är involverade i lagring av information. De två receptortyperna samverkar hela tiden för att välja den bästa responsen till olika situationer.
Precis som vid studier av möss så har forskning på människor handlat om stresshormonernas effekter på minne och inlärning. Generellt kan man säga att glukokortikoider påverkar även det mänskliga minnet och man har, i likhet med djurstudierna, funnit att relationen mellan dosen administrerade
glukokortikoider och försämring i kognitiva förmågor följer en omvänd U-kurva, alltså att både låga och förhöjda doser försämrar kognition (Lupien & McEwen; Alderson & Novack). Resultaten är dock något inkonsekventa och skiljer sig i hur och i vilken grad påverkan sker (Alderson & Novack).
Glukokortikoidernas påverkan på minne och inlärning brukar kopplas till hippocampusregionen, en region som är viktig för deklarati
va/
explicita minnen, det vill säga de minnen som man medvetet
använder och kan uttrycka i tal och skrift (Lupien & Lepage). Att stressens skadliga effekter kopplas till just detta område beror dels på att det innehåller kortisolreceptorer och dels på hippocampus
betydelse för minnet. Resultaten i studierna är generellt att akut eller kronisk exponering för syntetiska glukokortikoider försämrar explicit minne medan det implicita minnet lämnas intakt.
Detta har stärkt synen på hippocampus som det mest stresskänsliga området i hjärnan (Lupien & McEwen). I en sammanfattning av den forskning som finns på sambandet mellan stress och hippocampus
menar dock Lupien och Lepage att trots att kopplingen existerar,
är den otillräcklig som förklaring till hur glukokortikoiderna påverkar hjärnan. Ett problem är omöjligheten att dra likhetstecken mellan hippocampus och minne. Tvärtom visar nya studier med hjärnavbildningsteknik att flera områden i hjärnan är involverade i de olika minnesprocesserna.
Ökad förståelse för stressens effekter på minnet kan nås genom att undersöka de olika minneskomponenterna inkodning, lagring och framplockning (Alderson och Novack). Studier visar att inkodning associeras med frontala regioner, främst i vänster hemisfär (Nyberg, 2002) samt med hippocampusområdet (Lupien & Lepage). När det gäller hippocampusområdet aktiveras det främst vid inkodning av information om visuella objekt, mönster och ansikten. Området har också en viktig roll då det gäller att avgöra ett objekts nyhetsvärde (novelty detection). Aktivering i hippocampus har även rapporterats vid framplockning men i den här processen tycks frontalloberna spela en större roll (Lupien & Lepage). Vid framplockning aktiveras anteriora delar av höger frontallob. Frontala kortex är också ett viktigt område för de minnesstrategier som används i komplexa framplockningssituationer
där stöd för minnet saknas (Nyberg).
Igenkänningsminne är en annan process som associeras till frontala cortex (Lupien och Lepage). De Quervain et al. har studerat hur de olika minnesprocesserna påverkas av kortisol. I studien fann man att en akut höjning av kortisol försämrade framplockning, men inte inkodning och lagring. Det här resultatet är intressant med tanke på frontala kortex viktiga roll i framplockningssituationer samt att receptorer för glukokortikoider finns även här. Det indikerar att ökad förståelse av stress och kognitiva förmågor skulle kunna erhållas genom att i högre utsträckning uppmärksamma de frontala delarna av hjärnan.
Stressreaktionens påverkan på frontala kortex kan illustreras med hjälp av de olika receptortyperna. Lupien och Lepage beskriver att hippocampus innehåller ett högt antal MR och ett lågt antal GR medan kortex, främst prefrontala, innehåller GR. Det här borde betyda
att prefrontala kortex spelar en viktig roll vid de akuta effekterna
av stress på kognition. Kopplingen blir än tydligare då man tar i beaktande att stressens skadliga effekter oftast tillskrivs aktivering av GR. Alltså, om kortisolets negativa påverkan på minne är beroende av aktivitet hos GR och dessa finns framförallt i prefrontala kortex så torde kognitiva funktioner lokaliserade i prefrontala regioner vara känsliga för förhöjd kortisolnivå. En funktion som kopplas till frontala
kortex är arbetsminnet, vars uppgift är att för en kort tid lagra information i minnet.
I en studie av Lupien, Gillin och Hauger (1999) studerades hur hydrokortison
som distribueras under olika tider på dygnet påverkar de kognitiva förmågorna. I studien fann man att prestationen på en uppgift som involverade arbetsminnet försämrades medan resultaten i en uppgift som testade deklarativt minne var oförändrat vid en akut stressrespons, trots att hippocampus också innehåller GR. Författarna
förklarar detta med den så kallade balanshypotesen. Hypotesen innebär att närvaron av MR i hippokampus ökar balansen mellan de två receptortyperna och deras respektive påverkan på HPA-axeln. Således minskar GRs responsivitet på kortikosteroider då de är under inflytande av MR. Detta implicerar att frånvaron av MR, som i prefrontala regioner, skulle öka känsligheten hos GR och därmed betyda att området är mer känsligt för stress än hippocampus.
Även andra studier (Belanoff & Young) har visat på nedsättningar i arbetsminnet vilket tyder på effekter av stress på frontala regioner snarare än på hippocampus. Andra dimensioner av frontala förmågor har också funnits vara nedsatta i samband med stress. I en ännu icke-publicerad studie av Öhman, Nordin, Bergdahl, Slunga Birgander och Stigsdotter Neely, fann man exempelvis nedsättningar hos utbrända personer i ett ordflödestest. Belanoff, Gross, Yager och Schatzberg
fann i en annan studie att förhöjda nivåer av kortisol har ett starkt samband med nedsättningar på Strooptestet som också avser att testa frontala funktioner.
Sammantaget indikerar alltså flera studier att uppmärksamhet bör riktas även mot frontala kortex för att nå ökad förståelse
för stresshormonernas påverkan på kognition. Frontala kortex förknippas i hög grad med det vi kallar exekutiva funktioner.
Känslor är något som finns runt omkring oss i vår vardag. Känslor kan också hänföras till förändringar i hjärnan och kroppen till följd av olika händelser som t.ex smärta, förlust, spänning mm. Redan som spädbarn uppvisas många reaktioner som föreslår känslomässiga tillstånd. I slutet av barnets första år är det vanligt att barnet t.ex uppvisar rädsla vid tillfälliga separationer från dess vårdare. Barnets utveckling är en produkt av interaktionen mellan barnets egna karaktärsdrag
och av de människor som socialiserar dem. Många teoretiker tror att mönstret av den sociala interaktionen mellan barnet och dess vårdare påverkar barnets psykologiska utveckling. Spädbarn tycks ha en naturlig tendens att skapa band men med vem, styrkan och kvalitén på bandet beror också delvis på den vuxnas (förälderns) beteende i relationen
till barnet. Alla barn utvecklar någon form av anknytning till sin vårdare och många teoretiker tror att en säker och trygg anknytning utgör basen för en hälsosam känslomässig och social utveckling (Mussen et al). Anknytningsteoretikerna
tittar bland annat på hur erfarenheter med ”viktiga personer” tidigt i livet påverkar relationerna i nuet. De tittar även på problem gällande självdefinition och självförtroende (Pervin & John). Inom anknytningsteorierna sätts den tidiga samspelsutvecklingen och den sociala miljön i centrum, den står för den inre gestaltningen av en relation som en individ formar genom erfarenheter av samspel (Havnesköld & Mothander).
Enligt Salomon sätter kroppskontakten och den känslomässiga stimulansen i gång hjärnans utveckling. För spädbarnet är denna stimulering nästan lika viktig som mat och dryck. Stimuleras inte barnet tillräckligt under de första åren anser en del forskare att hjärnan riskerar att felprogrammeras. Hjärnans emotionella centrum aktiveras inte tillräckligt och skadan är svårreparerad. Därför är det viktigt att anknytningen sker innan barnet är tre år. Det limbiska systemet utvecklas
bara om vi stimuleras känslomässigt från noll till tre års ålder. Sker inte detta lär vi oss inte att fästa oss vid andra och förstå sociala relationer. Alla tidiga emotionella upplevelser har betydelse för hjärnans utveckling. Kvalitén på de interpersonella och emotionella erfarenheterna under de första levnadsåren utövar ett inflytande på de neurobiologiska processerna under hela livet (Havnesköld & Mothander).
Erik Homburger Erikson (1902-1994) menar att människan genomgår olika livsstadier så kallade psykosociala kriser.
Den första styrkan och roten till jagutvecklingen uppstår genom lösningen av den första krisen eller k
onflikten i utvecklingen, den mellan tillit och misstro. Det handlar om en psykosocial styrka som uppstår ur dessa kriser. Dessa existentiella kriser följer människan genom livet i form av åtta stadier, som har sin början i och med födelsen och slutar i och med döden (livscykelperspektiv). Varje gång människan byter stadium efterföljs detta av en kris och lösningen av denna kris speglas i nästa stadium.
Utvecklingskriserna kan lösas på ett positivt eller ett negativt sätt beroende på omgivningens bemötande. Personlighetsutvecklingen
följer personen genom hela livet. Den lösning man valde i ett stadium blev ens verktyg i nästa. Barnets samspel eller relationer kommer att ligga till grund och utgöra byggstenarna för människans personlighet och identitet.
Under livets gång samlar man på sig styrketillgångar, beroende på hur krisen lösts. Krisen erbjuder en vändpunkt och möjligheten till utveckling (Erikson). En del personer utvecklar ett sinne för intimitet och en acceptans för både motgångar och medgångar och innehar även ett sinne för kontinuitet genom livet medan andra personer isolerar sig från vänner och familj, väntas enbart överleva genom vardagliga rutiner och fokuserar på både tidigare och framtida besvikelser (Pervin & John).
Anknytningsteorin utvecklades av den engelske psykoanalytikern John Bowlby. Bowlby menade att barn från födseln är utrustade med en uppsättning anknytningsbeteenden som har till uppgift att frammana omvårdande beteenden från vårdgivaren, som i de flesta fall är modern. Exempel på anknytningsbeteenden är leende, jollrande, gråtande och klängande och barnet använder sig av dessa beteenden för att uppnå optimal närhet och få emotionellt stöd hos den närmsta vårdgivaren (Perris). På samma sätt som barnet kan sägas vara förprogrammerat att knyta an, är även modern, eller annan primär vårdgivare, utrustad med beteendesystem för omhändertagande av barnet. Naturen ska således ha rustat både barnet och dess vårdgivare med beteendemönster för att främja anknytningen dem emellan (Bretherton; Cassidy & Shaver).
Mary Ainsworth utvecklade Bowlbys anknytningsteori och fokuserade på begreppet trygg bas. Med trygg bas avses vårdgivarens förmåga att vara tillgänglig och fungera som en trygghet för barnet. Om denne utgör en trygg bas kan barnet
i egen takt och efter förmåga undersöka omgivningen och återvända till förälderns famn när oro väcks (Bretherton Cassidy & Shaver). Utifrån interaktionen med vårdgivaren kommer barnet att skapa sig bilder, så kallade inre arbetsmodeller,
av relationen. De inre arbetsmodellerna innehåller både en syn på självet och en syn på omvärlden. Hur de utformas beror på kvaliteten i relationen till vårdgivaren och framför allt på dennes förmåga att fungera som en trygg bas. De inre arbetsmodellerna förser barnet med ett mönster för senare interaktioner till andra personer. Utifrån dessa mönster kommer barnet att tolka och förstå omvärlden (Blumberg).
Ainsworth fördjupade förståelsen för individuella skillnader vad gäller anknytningens kvalitet i barn-mor-interaktionen.
I en experimentserie kallad Strange Situation Procedure lät Ainsworth barnet separeras en stund från modern, för att se vilka reaktioner barnet uttryckte i samband med separation och återförening. Utifrån observationerna kunde Ainsworth identifiera tre huvudsakliga anknytningsmönster: otrygg-undvikande anknytning (benämnd typ A); trygg anknytning (benämnd typ B) samt otrygg-ambivalent anknytning (benämnd typ C) (Perris).
Barn med undvikande anknytning (A) visade ingen frustration när modern lämnade barnet och agerade avvisande när modern kom tillbaka. Barn med trygg anknytning (B) blev upprörda när modern lämnade rummet för att sedan vara positiva när modern kom tillbaka. De lät sig tröstas om de var upprörda. Slutligen blev barn med ambivalent anknytning
(C) mycket upprörda när modern lämnade rummet och reagerade när hon kom tillbaka med att växla mellan att närma sig modern och att avvisa eller undvika henne.
Ainsworth hade således identifierat tre olika mönster för hur barnets anknytning till modern såg ut. Med tiden utökades
Ainsworths indelning med en kategori, otrygg-desorganiserad anknytning (D). Denna utökning kom till eftersom det vid den här typen av anknytningsbedömningar alltid fanns en grupp barn som inte gick att sortera in i någon av de tre grupperna A, B, C. Man fann inget mönster för dessa barns anknytning. Den desorganiserade kategorin omfattar således barn som inte har något konsekvent och stabilt anknytningsmönster utan istället uppvisar oförutsägbara, motsägelsefulla
och inkoherenta reaktioner vid separation och återförening med modern (Feeney & Noller).
Anknytningsteorin har visat sig relevant även för att beskriva den vuxna människans mönster för mellanmänskligt agerande. Vuxenanknytning kan definieras som
[…] det stabila beteende en person uppvisar för att försöka söka och vidmakthålla närhet med en eller flera personer som förser personen med fysisk och psykologisk trygghet. Detta stabila beteende regleras av de inre arbetsmodellerna som är utvecklade från personens tidiga anknytningserfarenheter (översättning från Sperling & Berman).
Gemensamt för anknytningsrelationer är att de är långvariga band som präglas av en önskan att upprätthålla närhet till en person som ses som inte utbytbar mot en annan person. Nyckelteman är närhetssökande och upplevd trygghet (Feeney & Noller). Alla relationer är således inte anknytningsrelationer, utan det är de närmare relationerna som avses, exempelvis relationer till föräldrar, kärleksrelationer samt nära vänrelationer.
Hazan och Shaver hör till de första som började överföra resonemangen från anknytningsteorin till vuxna. De hävdade att vuxna kärleksrelationer har stora likheter med mor-barn-relationen, då båda relationerna uppvisar stora mått av känslomässiga band samt närhets- och trygghetssökande. Bartholomew och Horowitz utvecklade Hazan och Shavers trekategorimodell för vuxenanknytning genom att utgå från Bowlbys tanke om vårdgivarens tillgänglighet som avgörande
för bildandet av anknytningsmönster hos barn. Tanken är här att modern, eller annan primär vårdgivare, är av fundamental betydelse för bildandet av de inre arbetsmodellerna med avseende på syn på sig själv och syn på andra. En trygg, tillgänglig och omhändertagande moder skapar enligt detta resonemang positiva inre arbetsmodeller i två avseenden: dels att barnet lär sig att det är en person som andra människor kan och vill hjälpa och dels att barnet lär sig lita till andra och vet att dessa erbjuder säkerhet och trygghet (Bartholomew & Horowitz). Syn på själv är enligt Barthomolews resonemang synonymt med grad av beroende. Positiv syn på själv innebär ett lågt beroende av andra medan en negativ syn på själv innebär ett högt beroende av andra. Likaledes är syn på andra synonymt med grad av undvikande. En positiv syn på andra innebär ett lågt undvikande, medan en negativ syn på andra innebär en hög grad av undvikande.
Enligt Barthomolew & Horowitz modell utgörs den trygga gruppen av individer med både positiv syn på själv och andra. Det betyder att de är bekväma med intimitet och autonomi. Den upptagna gruppen präglas av en negativ syn på självet men av en positiv bild av andra, vilket präglar dem till att bli upptagna av sina relationer till andra. En upptagen anknytning överensstämmer i stort med ambivalent anknytning. I motsats till de upptagna har avfärdande individer en positiv syn på sig själva och en negativ bild av andra. Det leder till att de avfärdar intimitet och prioriterar oberoende högt. En avfärdande anknytning överensstämmer i stort med en undvikande anknytning. De skräckfyllda individerna har en negativ syn på både självet och andra, vilket gör dem räd
da för intimitet och leder till socialt undvikande. Den skräckfyllda anknytningen kan också ses som en variant av undvikande anknytning.
Kategoriseringen av olika anknytningsstilar har hela tiden varit och är fortfarande under utveckling. Till grund för kategoriseringen finner man dock Ainsworths tre kategorier undvikande (A), trygg (B) och ambivalent (C). Även den desorganiserade stilen (D) kan numera betraktas som lika vedertagen som de tre andra. Inom ramarna för projektet
Anknytningsstilar och försvarsmönster i ett generationsperspektiv lät Karlsson de fyra kategorierna utökas med undergrupper så att sju anknytningsmönster kunde urskiljas. Karlsson fann två former av undvikande anknytning: undvikande-avfärdande och undvikande-skräckfylld (jfr Bartholomew & Horowitz). Hon fann även skillnader inom den trygga gruppen och delade således in denna i tre subgrupper: trygg-reserverad, helt trygg samt trygg-reaktiv (se figur 5.3). 23-årsuppföljningen av männen i denna studie utgår från Karlssons indelning.
Det finns olika sätt att beskriva de olika anknytningsmönstren beroende på val av infallsvinkel. För en överblick över relevanta teoretikers sätt att beskriva de tre centrala kategorierna (undvikande, trygg och ambivalent)
Ett mycket stort steg i forskningen kring samspelsmönster var upptäckten av den fjärde kategorin, dvs typ D – kategorin = desorganiserat samspelsmönster. En mindre andel barn passade inte riktigt in i de tre huvudklasserna A-C men man hade löst detta med att antingen inte ta med dem alls eller genom att försöka passa ihop dem med den kategori där de passade ”bäst”. Kännetecknande för D-mönstret var att dessa barn tedde sig som om de inte alls hade ett koherent och sammanhållet sätt att förhålla sig till separation, återförening och socialt samspel i stort. De tedde sig istället kaotiska, desorganiserade och ångestfyllda.
Under de allra senaste åren har en stor mängd studier publicerats på D-typen av samspel och dessa studier ger nu en klar bild av vad denna form av tidigt samspel betyder för det uppväxande barnet samt vad det leder till för problem för barnet på sikt. Tre publicerade arbeten sammanfattar denna forskning (van Ijzendoorn et al. Solomon & George; Vondra & Barnett). Man redovisar t ex en sammanställning av över de närmare 80 vetenskapliga arbeten som har publicerats
och där mer än 6.000 föräldra-barnpar har ingått, vars samspel har analyserats. Mätt i form av evidensbasering har denna forskning således ett mycket solitt underlag. Det har bättre och enhetligare resultat än studier av ärftlighet, centralnervösa mekanismer och graviditets- och förlossningskomplikationer när det gäller orsaker till ADHD.
D-typen av samspelsmönster förekommer i c:a var 10:e familj från medelklass eller övre medelklass men i frekvenser på c:a 25%-30% i socialt utsatta familjer från lägre socialgrupper. När man dessutom studerat extremt socialt utsatta familjer, sk högriskfamiljer, har man funnit förekomst av D-typen av samspelmönster i upp till 85% av familjerna (Colin; van Ijzendoorn et al. ; Barnett et al.). Till yttermera visso är det också så att när man nu har börjat kunna följa barn med D-typen av tidigt samspelsmönster upp i förskola och skola (de äldsta barnen har nu hunnit komma upp i 10-års åldern) så har det visat sig att D-typen av samspelsmönster tidigt är prediktivt för, och relaterat till, utagerande beteenden i förskola/skola och till sämre möjligheter att klara skolan på grund av både sociala problem med andra elever och lärare samt på grund av sämre kognitivt fungerande (Moss et al.; 1999; Lyons-Ruth et al.).
Den massiva forskningen runt D-typen av samspelsmönster och dess förhållande till senare uppvisade utagerande
beteenden kan, i enlighet med vad som skrevs ovan, ge ett mycket viktigt bidrag till förståelsen av ADHD och ADHD+uppförandestörning (CD). Nedan redogörs kort för några av de viktigaste fynden.
Barn med D-mönstret beter sig inte som om de har ett koherent och sammanhållet sätt att förhålla sig till separation, återförening och socialt samspel i stort. De beter sig istället kaotiskt, desorganiserat och ångestfyllt. Det har beskrivits så att de saknar fungerande inre arbetsmodeller för att hantera separation och återförening och saknar förhållningssätt till både socialt samspel och till att hantera egna intrapsykiska processer. Barn med sådant reaktionsmönster har t ex istället för att återförenas med sin förälder efter separationen suttit helt stilla eller till och med uppvisat sk frysning (dvs barnet gör inget alls utan sitter helt stelt), uppvisat stereotypa beteenden (som t ex att rycka bort hår istället för att gå till föräldern)
eller visat motsägelsefulla beteenden som repetitivt upprepas, eller till och med visat direkt rädsla för föräldern.
Motsägelsefullheter i barnens beteende kan t ex vara att det visar starkt obehag och saknad av föräldern när denne är borta under testningen, t ex står och ropar efter föräldern vid dörren, men sedan inte alls bryr sig eller visar rädsla för föräldern när denne väl kommer tillbaka. Om barnet går mot föräldern kanske det samtidigt tittar åt ett annat håll och/eller visar att det känner rädsla inför att närma sig föräldern. Avvikande beteendereaktion kan vara att barnet söker sig till främlingen men inte till föräldern när denne kommer tillbaka. Det kan också vara att barnet leker lugnt och stilla när främlingen är närvarande men visar sig rädd och tillbakadragen när föräldern kommit tillbaka. Om barnet gör sig illa när det leker kanske det inte törs gå till föräldern för tröst utan istället springer och gömmer sig (Lyons-Ruth et al.; van Ijzendoorn et al. ; Pipp-Siegel et al.).
Många studier har utförts för att klarlägga dessa barns inre värld, t ex med hjälp av teckningar och olika lekmodeller. Det man har visat är att dessa barns inre värld kännetecknas av skräck och rädsla, förvirring, inre kaos, ensamhet, övergivenhet
och hjälplöshet. Händelser som barnet konfronterats med upplevs som att de varit våldsamma och utanför barnets möjlighet att kontrollera och familjemedlemmarna upplevs som att de inte kan hjälpa barnet vid livshotande faror (Solomon et al.; Teti; George et al. ).
Parallella studier som har genomförts visar att barn med D-mönster är mer stressade än barn med organiserade samspelsmönster
och detta visar t ex sig som ökad hjärtklappning och högre nivåer av stresshormoner under försöket (van Ijzendoorn et al; Spangler & Grossman; Barnett et al; Lyons-Ruth & Jacobvitz).
I enlighet med anknytningsteori är föräldern den trygga bas som barnet både kan återvända till och använda som resurs vid sin egen frigörelse. Man har tolkat barn med D-typen av samspelsmönster så att för dem utgör föräldrarna istället en källa till rädsla och skräck samtidigt som de är barnets enda möjlighet till hjälp och tröst. Till detta kommer att föräldrarna även plötsligt kan uppträda oförutsägbart och/eller annorlunda mot barnet, t ex genom att vara berusade eller psykiskt sjuka (Lang et al.). I denna paradoxala situation kan barnen inte bygga upp fungerande och organiserade arbetsmodeller för att hantera situationen. Man har sammanfattat detta med att beskriva desorganiserat samspel som att det är en konsekvens av ”skräck utan utväg” (van Ijzendoorn et al; Solomon & George; Vondra & Barnett).
Inom forskningen på desorganiserat samspel har man också försökt att analysera barnets respektive förälderns del i uppkomsten av det desorganiserade samspelsmönstret. Man har tämligen genomgående kunnat visa att till en mycket stor del har det desorganiserade samspelsmönstret sin grund i att föräldrar inte förmår att svara på barnets signaler och/eller förmår att tillmötesgå barnets behov. I de flesta av dessa studier har barnen varit mellan 12-18 m?
?nader gamla, men även studier av såväl yngre (från 8 månader) som äldre barn (6-7 år) har utförts. Det man har gjort är helt enkelt att analysera föräldra-barnsamspelet utifrån förutsättningarna; a) vilken part tar initiativ till kontakt, b) om kontaktförsöket
varit adekvat eller inte och sedan undersökt om c) den andra parten svarar adekvat på initiativet eller ej. Mycket enhetligt visar forskningen att föräldrar till barn som utvecklar/uppvisar desorganiserat samspelsmönster i sin kontakt med barnet kännetecknas av bl a följande (se t ex Lyons-Ruth et al; Lyons-Ruth & Jacobvitz)
Det är svårt för barnet att hitta en koherent och välfungerande strategi i den ovan typen av samspel. Vilka förhållanden kan det vara hos föräldrarna som ligger bakom att de uppvisar de ovan beskrivna samspelsmönstren? Några olika förhållanden
träder fram. Ett sådant förhållande är att föräldrarna är rädda för och/eller skrämmer barnet och därför har nedsatt förmåga till adekvat samspel. En faktor bakom detta kan vara att föräldern själv har obearbetade trauman vad gäller antingen anknytning eller separation/förlust. Föräldern klarar då inte av att gå in i en nära, känslomässig relation med sitt barn (Lyons-Ruth & Jacobvitz; Lyons-Ruth et al; Barnett et al; Solomon & George; Liotti).
Dessa samspelsmönster uppträder oftare i familjer med psykosocial belastning. Familjerna i dessa miljöer kännetecknas av ökat missbruk, sämre ekonomi, mer familjekonflikter och skilsmässor, ökad förekomst av mycket unga mödrar och mer psykisk sjuklighet, t ex depressioner och ångestproblem (som vid ADHD och ADHD+uppförandestörning (CD). Föräldrar från dessa familjer uppger/uppvisar ökad hjälplöshet samt frustration och ilska, vilket går ut över samspelet med barnet – som man inte orkar med och därför avvisar enligt ovan beskrivet mönster (Solomon & George; Lyons-Ruth et al; Liotti; Spangler & Grossman; Barnett et al; Van Ijzendoorn et al). Även berusning och perioder av psykisk sjukdom är en viktig osäkerhetsfaktor för barnet.
Mycket forskning har gjorts för att utreda barnets bidrag till det desorganiserade samspelet. Genomgående beskriver man att barnets roll är betydligt mindre än föräldrarnas roll. I en metaanalys av mer än 1.700 barn fann man inga samband alls mellan vanliga temperamentsfaktorer hos barnet och desorganiserat samspelsmönster (van Ijzendoorn et al.). Man har också visat att barn med neurologiska eller andra handikapp endast uppvisar små eller inga ökningar i förekomsten av desorganiserade anknytningsmönster. I några studier har man inkluderat barn med t ex congenitalt hjärtproblem eller kluven gomspalt och fann inte någon signifikant ökning av D-typen av samspelsmönster. I andra studier
redogör man för att D-typen av samspelsmönster ökat från förväntade 10% – 15% upp till 35% hos en sammansatt grupp av barn med allvarliga handikapp såsom CP, Downs syndrom och Autism, men majoriteten av dessa svårt sjuka barn uppvisar ändå organiserade samspels- och aknytningsmönster (van Ijzendoorn et al; Barnett et al).
Det finns några få rapporter där man har studerat ett och samma barn tillsammans med föräldrarna var för sig. Man har då funnit flera exempel på att barn kan uppvisa ett desorganiserat mönster med den ena föräldern men ett organiserat
samspelsmönster med den andra föräldern (se t ex Spangler & Grossman; Lyons-Ruth & Jacobvitz). Detta har tagits som stöd för, att uppkomsten av det desorganiserade samspelsmönstret i dessa fall inte kan bero på barnets del av samspelet.
Forskarna slutsats blir att anknytning och samspelsmönster ska ses som en interaktionell process där både barnet och föräldern deltar och bidrar. I de allra flesta fall hittar föräldrar och barn ett samspelsmönster som fungerar och som det uppväxande barnet lär sig av och använder när de egna, inre arbetsmodellerna successivt byggs upp. I vissa fall kan dock barn och föräldrar inte mötas i samspelet och en mis-match uppstår mellan barnets behov och önskningar och vad föräldrarna kan ge barnet.
En sådan mis-match har visat sig kunna uppkomma om barnet föds med allvarliga psykiska handikapp som försvårar för barnet att etablera och svara i ett samspel. Däremot har variationer i temperament och neurologiska skador hos barn inte visat sig vara av sådan art att samspel inte kan uppstå, det gäller dock för föräldrarna att hitta rätt sätt att samspela med barnet utifrån de förutsättningar som barnet har (vilket de allra flesta föräldrar också gör). Om däremot föräldern lever under psykosocial belastning, kanske beroende på en påfrestande social situation med dålig ekonomi och osäkra arbetsvillkor, kanske har missbruksproblem, bär på obearbetade psykiska trauman eller är påverkad av depression, då är förälderns resurser att möta barnet nedsatt och det är större risk för att en mis-match uppstår. Om detta dessutom är förenat med inkonsistens, vag gränssättning och oförutsägbarhet, och kanske också med negativism från föräldern, då kan detta resultera i ett desorganiserade samspelsmönster. Barnet lyckas inte bygga upp fungerande, inre arbetsmodeller under sin uppväxt med ökad risk för utagerande beteendemönster som följd.
Bowlby och flera av hans följeslagare anser att de mest centrala arbetsmodellerna av självet och omvärlden, till stor del förblir oförändrade livet igenom om inte något extremt inträffar (Perris). Samtidigt menar Bowlby att det finns omständigheter som kan förändra inre arbetsmodeller och anknytningsmönster. Forskning visar stöd för att det finns stabilitet i anknytningsmönster över tid.
Det verkar således som att anknytningsmönster som grundats tidigt är relativt stabila över tid, även om det också finns utrymme för förändring. Det finns en signifikant stabilitet i anknytningsmönster över tid, men förändring kan ske när rådande föreställningar om betydelsefulla andra och relationer ifrågasätts. Hazan och Hutt kopplar förändring till ”model-disconfirming social experiences”, vilket innebär att individen är med om erfarenheter som motbevisar existerande inre arbetsmodeller. Epstein i Bartholomew och Horowitz anser att starka emotionella erfarenheter kan få anknytningsmönstret att förändras och att sådana erfarenheter troligast äger rum i relationen med betydelsefulla andra, såsom med en kärlekspartner eller terapeut.
Anknytningspersonens tillgänglighet och lyhördhet är av fundamental betydelse för att ett barn ska känna sig tryggt och säkert. Om denne, oftast föräldern, brister i något av dessa avseenden kan det få stora konsekvenser för relationen till barnet. Kobak beskriver, utifrån Bowlbys bok ”Separation and Loss”, hur separationer minskar förälderns tillgänglighet och därmed barnets trygghet och övertygelse om att denne ska finnas där. Detta kan leda till ett brott i anknytningsrelationen.
Bowlby menade att det inte bara handlar om faktiska separationer och förluster, utan vad viktigare, hot om separationer, så som barnet uppfattar det. Om föräldern är känslomässigt frånvarande kan det upplevas som ett hot om separation för barnet. Det handlar således inte bara, eller kanske inte ens främst, om fysisk tillgänglighet, utan barnet måste uppleva att föräldern är lyhörd och emotionellt tillgänglig. Barnets uppfattning och förväntningar är här av central
betydelse och dessa grundar sig i den faktiska interaktionen med anknytningspersonen (Kobak).
Ett återkommande tema i forskningen kring förändring av anknytningsmönster är att negativa livshändelser kan påverka
och förändra anknytningsstil. Mekanismerna genom vilket detta sker kan variera. Sperling och Berman anser att det troligaste är att negativa livshändelser påverkar den vårdgivande miljön och den omvårdnad barnet får. Till exempel så kan sjukdom och relationsproblem påverka vårdgiv
arens tillgänglighet för barnet. Dessa faktiska förändringar i miljön kan förändra de inre arbetsmodellerna och därmed barnets beteende och anknytningsmönster. Waters menar att negativa livshändelser inte nödvändigtvis behöver förändra miljön för barnet, men att barnets förväntningar om vårdgivarens tillgänglighet förändras, i enlighet med Bowlbys resonemang ovan. Hur barnet upplever situationen kan således vara av lika stor betydelse som faktiska händelser för att påverka och förändra anknytningsmönstret.
Skilsmässa är en livshändelse som ofta innebär en förlust för barnet. Det sker ett uppbrott i familjelivet och ofta blir en eller båda föräldrarna mindre tillgängliga. Dessa förändringar skulle kunna påverka barnets anknytningsmönster. Lewis undersökte detta i en studie och resultaten visade ett signifikant samband mellan skilsmässa i familjen och otrygg anknytning vid 18 års ålder. Detta samband var signifikant oavsett barnets anknytning vid ett års ålder. Lewis menar att den otrygga anknytningen kan utvecklas efter en skilsmässa på olika sätt. Föräldrarnas minskade tillgänglighet och gräl kan vara påverkansfaktorer, samt att skilsmässan förser barnet med en modell som visar att man inte kan lita på nära relationer. Kobak menar att en händelse som skilsmässa kräver god kommunikation om föräldrarnas fortsatta tillänglighet för att barnet ska känna sig tryggt och anknytningsrelationen inte hotas.
Trots förbättringar i miljön kan otrygghet i spädbarnsåren och tidig barndom få ett barn att förbli sårbart, liksom ett tryggt barn som upplever försämringar i miljön och i omvårdnadens kvalitet borde kunna återhämta sig om anknytningsrelationen
åter förbättras. På samma tema fann Hamilton att ungdomar med trygg anknytning och ungdomar med otrygg anknytning upplevde negativa livshändelser på olika sätt. Livshändelser var lika vanliga hos de trygga ungdomarna,
men de upplevdes annorlunda och som mindre stressande, än vad de gjorde för de otrygga ungdomarna. För de trygga ungdomarna var negativa livshändelser mer av isolerade händelser, än för ungdomar med otrygg anknytning. Trygg anknytning verkade således fungera som en skyddande faktor och påverka hanteringen av en livshändelse. Waters menar också att den tidiga anknytningen har stor betydelse för hanterandet av senare erfarenheter. De hävdar att barn som haft starka negativa erfarenheter i kontakten med vårdgivarna, endast kan uppnå en trygg anknytning om de kan acceptera och bearbeta hur det såg ut i barndomen och hur detta har påverkat dem.
Medan många forskare undersökt livshändelser och miljöfaktorer för att förstå stabilitet och förändring av anknytningsmönster
lyfter Davila, Burge och Hammen fram individuella skillnader i anknytningsstil och att vissa individer har en större sårbarhet än andra. I studien av 155 unga kvinnor framkom att vissa är mer benägna än andra att förändra anknytningsmönster och att denna individuella skillnad kan prediceras av stabila sårbarhetsfaktorer snarare än specifika livshändelser och andra miljöfaktorer. Sårbarheten kan ha sin grund i tidiga personliga och familjemässiga svårigheter som skapat instabila inre arbetsmodeller av själv och andra. Denna instabilitet manifesteras i en föränderlig anknytningsstil
i vuxen ålder. Davila studien indikerade att förändring av anknytning främst är kopplat till otrygga anknytningsstilar
och att den högsta instabiliteten återfanns bland individer som klassade sig själva som ängsliga-ambivalenta. Även Eklöfs resultat visar att förändring av anknytning är vanligare bland personer med otrygg anknytning jämfört med de med trygg anknytning. Davila fann också visst stöd för att större förändringar och omställningar i livet kan ändra personers anknytningsstil. Bartholomew & Horowitz tar också upp hur förändringar så som flytt från föräldrahemmet,
giftermål, barnfödsel och pensionering kan göra att föreställningar kring anknytning omvärderas och eventuellt förändras.
Undvikande anknytning innebär ett mönster av undvikande av nära relationer. Bartholomew omnämner det undvikande
anknytningsmönstret som en störning i balansen mellan oberoende och beroende eller mellan identitet och intimitet.
Det handlar om för mycket oberoende och identitet på bekostnad av beroende och intimitet. Tidigare redogörelse
för olika anknytningsmönster har gjort gällande att undvikande anknytningsmönster rymmer karaktäristika som avståndstagande i relationer, känslomässig hämning, prestations- och sakorientering, oberoende och självtillit (se figur 5.4). I Strange Situation-observationer av barn noteras egenskaper som låg expressivitet, avtrubbade känsloreaktioner, indirekt kommunikation samt fokus på lek och saker (Bartholomew). I Main, Kaplan och Cassidys anknytningsintervju
(Adult Attachment Interview) karakteriseras undvikande individer som nedvärderande av anknytningsrelationer och de förminskar betydelsen av barndomsupplevelser. De beskriver sina föräldrar som kyliga, ointresserade, avvisande och icke-stödjande. En tydlig inkoherens i återberättandet av livshistorien är också vanligt förekommande (Feeney & Noller)
Undvikande kan, enligt Bartholomew, beskrivas som en avsaknad av önskan till nära relationer eller en rädsla inför att bli djupare involverad med andra. Det finns utrymme för att tolka den undvikande anknytningen på båda sätt, såväl som en avsaknad av önskan till nära kontakt med andra men också som en rädsla inför möjligheten till djupare relationer
med andra. Detta möjliggörs genom att betrakta detta anknytningsmönster utifrån två former av undvikande: avfärdande anknytning respektive skräckfylld anknytning (Bartholmew) Gemensamt för de båda mönstren är den bristande tilliten till andra. En grundläggande negativ syn på andra som otillgängliga och avvisande utgör grunden i det undvikande anknytningsmönstret. Enligt Perris präglas mellanmänskliga relationer av distans, rädsla, kyla och ibland likgiltighet och fientlighet. Kärleksrelationer färgas av rädsla för intimitet och svårigheter att acceptera partnern (Feeney & Noller). Denna allmänna strävan att organisera sitt liv genom att lita uteslutande till sig själva och avstå från andras kärlek och stöd kallas av Bowlby tvångsmässig självtillit (Perris).
Det finns emellertid en viss skillnad i mekanismerna bakom den bristande tilliten till andra om man jämför avfärdande och skräckfyllda individer. När det gäller skräckfylld anknytning kommer den bristande tilliten till andra ur en rädsla att bli avvisad. Det är således en slags interpersonell misstro som färgar de skräckfylldas bristande tillit till relationer. Den avfärdande anknytningen handlar däremot inte om rädsla utan mer om ett förnekat behov av relationer till andra. Anknytningssystemet är här deaktiverat så att personen distanserat sig från sina känslor av behov av andra och istället
utvecklat en modell av självet som fullt tillräckligt på egen hand (Bartholomew). I resonemanget kring tilliten till självet finner vi den stora skiljelinjen mellan de två undvikande anknytningsmönstren. Då den avfärdande individen utvecklat en positiv bild av sig själv som ersättning för den bristande tilliten till andra, har den skräckfyllda individen en negativ bild av sig själv. Det gör att de skräckfyllda efterfrågar och önskar kontakt med andra eftersom de inte känner sig tillräckliga i det egna självet, medan de avfärdande har avsagt sig behovet och istället förlitar sig på det egna självet (Bartholmew).
En annan viktig aspekt som utmärker undvikande anknytning är det begränsade förhållandet till affekter. Undvikande individer visar i regel en hämmad förmåga att uppfatta negativa affekter och tränger bort ilska och ångest. Detta mönster ses som en följd av en livslång strategi att för att reducera risken för konflikt
med avvisande och okänsliga vårdgivare (Feeney & Noller). Enligt Searle och Meara karakteriseras den undvikande anknytningen av framför allt låg expressivitet av affekter. Förhållandet till affekter ser emellertid delvis olika ut för de två undvikande grupperna. Bartholomew menar att medan de skräckfyllda begränsar sitt känsloliv av rädsla för att erhålla negativa reaktioner från anknytningspersoner, utesluter avfärdande individer negativa affekter i möjligaste mån på ett tidigt omedvetet stadium. Detta uteslutande av affekter kallas defensiv exklusion och är typiskt för undvikande anknytningsmönster och då i synnerhet för avfärdande anknytning. Defensiv exklusion förklaras av att dissociation äger rum i minnet. Smärtsamma minnen och därtill kopplade negativa känslor sorteras mer eller mindre omedvetet bort ur minnet (Perris). Personer med undvikande anknytning sägs ha utvecklat dissociativa minnesnätverk. Negativa och oönskade minnen isoleras och blir väldigt löst sammankopplade från andra minnen. Undvikande personer har därför svårare och det tar längre tid för dem att återkalla tidiga barndomsminnen av negativa upplevelser. När det gäller undvikande av den avfärdande sorten är det också vanligt att negativa barndomsminnen undviks genom att fokus läggs på positiva minnen istället. På så sätt kan de bibehålla den positiva självbilden (Fraley et al). Genom detta är det möjligt att en slags psykisk pålagring
av negativa känslor och tankar är vanligt för personer med undvikande anknytning, vilket i ett längre perspektiv kan innebära en sårbarhet för psykisk och fysisk sjukdom (Fraley et al). Det kan dessutom vara svårt för undvikande individer att omstrukturera anknytningsmönstret, eftersom forskning visar att de har sämre förmåga att söka stöd och hjälp hos andra. Man talar här om bristande support-seeking samt att personer med undvikande anknytning i högre grad än andra ägnar sig åt indirekt support-seeking (Collins & Feeney). I linje med detta visade Schmirer, i en studie av hur anknytningsmönster relaterade till arbetstillfredsställelse, att undvikande individer upplevde högre tillfredsställelse i arbetet då det sociala stödet var lågt. Detta tolkades som att undvikande personer i högre grad kunde lita till sig själva för att genomföra arbetet.
Vad som ligger bakom ett undvikande anknytningsmönster är svårt att ge något entydigt och heltäckande svar på, men föräldrarnas och framför allt moderns tillgänglighet tycks vara ett genomgående tema i litteraturen. Enligt Perris kan denna otillgänglighet gälla på två olika sätt: antingen som ett bortstötande beteende hos föräldrarna, eller som en faktisk otillgänglighet i form av exempelvis skilsmässor, dödsfall och andra separationer. Detta kan få betydelse för tilliten till andra i negativ bemärkelse (Ainsworth). Feeney och Noller beskriver historien bakom undvikande anknytningsmönster
som grundat på mödrar som varit kalla och bortstötande i förhållandet till sina barn. Mödrar som är tydligt avvisande av fysisk kontakt, direkt fientliga och kritiska gentemot sina barn, visar trubbiga affektiva uttryck samt präglas av tvångsmässighet och rigiditet i vårdgivandet är faktorer som predicerar undvikande anknytning hos barnet (Egeland & Farber).
Jag har en son som fått diagnosen ADD vilket gjorde att jag insåg att jag också har det. Så jag gick till min husläkare och fick en remiss utan problem. Jag har nu gjort en utredning och det visar sig att jag har ADD. Allt sämmer klockrent. Men vad ska jag göra med all kunskap? Min son som ska börja gymnasiet kan ju få den hjälp han behöver, men vad kan jag som vuxen förvänta mig att få för hjälp och ev förstående från myndigheter och liknande?
Jag har inte direkt haft ett dåkigt liv så här långt. Jag har fast arbete, dricker inte och röker inte men har ett opiatberoende pga kronisk värk. Jag har genom åren upptäckt att opiater inte bara hjälper mot värken utan också ger mig ett inre lugn. Kanske man kan kalla det en viss form av självmedecinering. Men jag har i dag kontroll på beroendet, Jag får medecin av min läkare och jag behöver inte ta till annat än den medecin jag har. Men jag kanske ska få prova Ritalin eller Conerta för att se om det kan hjälpa mig att få ordning i huvet. Mina opiatproblem har gjort så att jag och min fd fru separerade efter 18 år. Jag har också problem med ekonomin då jag har noll koll på pengar och har skulder hos kronofogden. Men eftersom jag har fast jobb så betalar jag av det och kanske kan bli skuldfri innan jag dör. Men jag undrar hur andra har klarat sitt liv när dom i vuxen ålder fått diagnosen ADD? Man vet ju hur vissa kändisar berättat om sin ADHD tex Pelle Fosshaug, Frank Andersson m.m. Men ADD är inte så omskrivet antagligen därför att det är vanligast bland kvinnor och kanske för att många tycker att det är skämmigt att tala om de problem man har, jag vet inte. Men det vore intressant att få höra lite om hur andra har det.
hej ja det är bra frågor du ställer.
tycker den senaste tiden att vi fått se en rad positiva exempel på kändisar som trätt fram och berättat om den hjälp de fått. När det gäller några av dem tex Frank Andersson så framgår det ju att han fick ladda upp batterierna i 3 dygn eller så, i mina ögon finns det en hel del som pekar mot ett förhållningssätt mot ADD i detta, svårt att gissa kring och känns också ganska avigt att gissa kring en person bara för att denne gjort sig känd för andra saker. Även om jag alltid kommer att högakta snubben som sitter på en båge och ser några som sitter och grisfestar vid en pool i den allmänna idyllen ur en sofistikerad socialitet med snittar som blandas med drinkar och avmättnaden av en överetablerad höghet inför sina egna existenser, men som kanske inte alls är beredda på killen som tar sin MC och med full gas kör den rätt i poolen som en förkrossande stringent kristallviolin. (utan att ha varit närvarande så är det den bild jag själv har fått av herr Anderssons E=Mc2 lätt impulsiva dynamiken det är livet och chuch berry i praktiken, cha babb up a loola belapp boom bang rätt i den förbannade poolen som livet självt. Är livet inte bättre och man kämpar på kan man lika gärna ge allt man har i den gröten också.) Raggadish som ett heligt kolvstånkat KingKong Amen i ankdammen.
-Ptjiioff i snorklobban, måhända vaggar chukken i bjällerklangskonsollen! Kyttersmycket vajar rätt sött medan maskinen dödsvrålar från botten och tjockoljan sakta flyter sina svallvågor mot fyrkanternas inhörningar och fogarna i kakelmassan.
Ringer i klockan, ringarna på vattnet.
Jag tycker personligen att du skulle kunna gå igenom grodorna med din läkare utan att någon kvackar. Om du kan bli av med ditt beroende av opiater via en korrekt medicinerad ADD så köper jag det resonemanget. Annars är opiater och ADD en synnerligen dålig kombination då ångest och smärta inte är speciellt trevliga men likförbannat antagligen helt nödvändiga styrsignaler. Kvinnor klarar add antagligen lite bättre på grund av en ofta välutvecklad förmåga till självkritik, men resultatet kan bli värre för de kör hårdare fast med flatbottnad köl. Då räcker det inte med att kölhala lök, eller att hacka sönder tänderna i frossa efter ökenvandringarnas vattenfasta.
Opiatberoende blir man inte per automatik av svåra kroniska smärtor utan snarare av att bruka opiater för att man finner tillfredsställelse i det. För alla som tar höga doser opiater bli inte alls beroende vilket är ett välkänt faktum på smärtklinikerna. Din fru lämnade dig efter 18 år pga av på grund av ett missbruk du inte kunde hjälpa, men i dag har du kontroll. Tja så skulle det ju kunna vara, men det verkar hänga väldigt mycket på den där galgen och så brukar det inte se ut i praktiken i den verklighet jag själv sett.
Skriv en bok om vad du skulle vilja berätta för din son om livet men inte kan, skriv om groparna, vattenpölarna, pappaver somniferum och hur man somnar lätt när midsommarnatten ännu är ljum. Men också den ovedersägliga sluddrande styrning av farkosten ur dessa lilablå blommors multum. Sesså, schjaas skynda sätt det på sin spets – sätt pennan i handen. Medan kråkan kraxar i syrenbersån. Skriv om vad som skapar oberoende och vad som reser från beroenden.
När de gick hem från din begravning så såg de en fågel som flög ur en stenhög, de tittade ned i den,lyfte på några stenar. Och de fann då denna bok, skriven av dig, för dig – i sin förlängning, ett groddblad. Gå nu och ta dig ett bad och vagga över saken.
Att leva och att uppleva livet är att äta både smärtan och glädjen i att vara här medan man är det. Nu.
Tack för ditt svar. Många intressanta tankar som jag ska försöka ta till mig. Att kunna skriva en bok vore en dröm, jag får försöka ta det muntlöigt med honom så gott det går. Visst kan det vara så att opiterna ger ett lugn, likväl som dom hjälper mot värken, jag vet inte om jag vill bli av med min medecinering, om alternativet är att stå ut och lära sig leva med värk. Vi är ju olika och en del fixar det andra inte. Jag har iallafall koll på min medecinering. Jag har smärtplåster som heter Norspan och som inte går att kombinera med andra opiater. Har haft det i ett par år och det funkar bra. Vet inte hur det funkar tillsammans med ADD-medecin om det skulle bli aktuellt. Men den saken får jag ta i tu med om det blir aktuellt. Jag upplever iallafall att jag klivit över en tröskel tack vare den här diagnosen. Jag förstår mig själv på ett bättre sätt. Att inbilla sig att andra ska förstå gör jag inte. Mitt ex har nog sett en del likheter mellan mig och min son då vi är väldigt lika i sättet.
Låter intressant. Har Thomas några tankar om kopplingen mellan Estradiol och Glut 1 och Glut-4 betydelser för förändringarna av den kvinnliga symtombilden?
Jao eller varför inte bara fel i glut transporten och ADHD i största allmänhet. Det finns några likheter både här och där
Här kan vi se på skillnader mellan att leva ut sin stress och att leva in sin stress.
https://adhd-npf.com/stress-flickor-utan-utatriktad-hyperaktivitet/
Stress & Flickor utan Utåtriktad hyperaktivitet.
På kort sikt kanske bara ytan skiljer, på längre sikt är det mycket mer än så.
superbra och lättfattat skrivet! Tack för en underbar sida
oj jävlar jag fattar förns nu vad jag har för nåt! :(
Hej Norha!
Javisst är just det extra sant när det gäller just ADD. Att inte utmärka sig genom klassiska ADHD symptom leder väldigt ofta till sen diagnos och hjälp. När de som behöver hjälpen som bäst sedan förstår det väntar några års förhalande av utredningen och därmed en rimlig behandling. Och vårdgarantin den har aldrig funnits för någon garanti finns inte… Så sätt igång att aktivera dig om du behöver hjälp – tyvärr tyvärr så måste man skrika innan man får hjälp på många ställen, så sätt igång.
Lycka till!
Har misstänkt länge att jag kan ha ADD o när min läkare sa att de som brukar klara av maxdosen av den antidepp jag har är de som har eller har ”tendenser/drag” av ADHD/ADD, inser jag att jag måste fråga min läkare nästa gång om att få göra ett test o en gång för alla ta reda på hur det egentligen ligger till! Har för många tecken redan sedan barndomen att det kan vara ADD jag har, som sedan kompletterats med Bipolär sjukdom. En läkare sa att det är svårt att veta vad som är personlighet o vad som är ”sjukdom” (hatar det ordet för jag känner mig inte sjuk!). Men nu är jag trött på att undra o ska ta reda på detta!! Bockade i 95% av de gråa rutorna på testet tex o främst de sista 4 är klockrena saker jag gör!
Hej Rödan!
Kolla upp vettja. Add kan ligga i grunden för deppigheten eller vice versa, för en del verkar dock en korrekt medicinering lösa upp många knutar av vad som är vad och inte sällan även varför. On och Off bipolära symptom och ADD kan ibland likna varandra men som sagt det är svårt att veta vad som är grund och var som är anpassning till grunden. Det enda man egentligen kan säga är att komma närmare grunden är något medicinerin mot ADHD / ADD brukar åstakomma, definitivt inget roligt eller så att lära känna flera sidor av sig själv inkluderat de dåliga, men en bra start för att verkligen göra något åt dem.
Att medicinera med antidepresiva samtidigt som medel mot bipolaritet och ADHD / ADD är dock sällan lyckat i längden såvitt som jag har sett. Men för en del verkar några kombinationer fungera. Att ha ADD / ADHD verkar dock göra att det blir helvetes svårt att sluta med antidepressiva medel efter en maxdos. Att missa en Concerta är kanske något som omgivingen mer märker som Frank Andersson antydde. Men visst kan det vara skönt att inte gå in i en 3 dagars bubbla och bara sova bort tiden när deppen blir alltför tung i sommarnätternas ödesmättade skugga.
Jag tror med största sannolikhet att min sambo har add. Min sambo vet inte om att han kanske har det och vet inte att jag misstänker det. Vad ska jag göra?
Ska jag säga något och i så fall… hur säger man till någon: Du har nog add! Det går ju inte.
Eller ska jag bara läsa på och underlätta hans vardag?
Behöver verkligen hjälp ned dessa frågor, för jag vet inte vad jag ska göra och har ingen att prata med.
Hej Tina!
Ta reda på vad du kan göra åt det och hur han kan få hjälp är det mest kreativa du kan göra. Dvs hur du gör det bästa av situationen är att få han att göra det bästa, så att ni sedan kan göra det tillsammans.
Det bästa är inte sällan att få personen själv att fundera över sin egna situation och sedan stötta därifrån, speciellt viktigt vid ADD är att se till att få en utredning gjord, så att det inte drar ut på tiden, där kan du nog säkert hjälpa till genom att kolla exakt hur det går till i ert landsting. Men att bara fundera eller tala om det hjälper inte alltid situationen, ta reda på hur det verkligen förhåller sig och gör det nu.
I livet hjälper vi varandra och den bästa hjälpen du kan ge är att hjälpa honom att bli starkare på att klara av sig själv. En bra diagnos nära hans problem kan vara ett steg på vägen. Berätta om dina funderingar men framförallt stötta på vägen och se till att utredningen blir gjord.
Hej, Jag blir 17 om ett par dagar och jag fick diagnosen ADD för ca. två veckor sedan och äter nu Concerta. Jag undrar om jag skulle kunna få några tips om hur det är jag ska strukturera upp vardagen eftersom jag har svårt att börja göra t.ex läxor och andra uppgifter. Jag funderar även om vilka förändringar jag ska kolla efter så jag vet om medicinen hjälper. dem först tre dagarna skulle jag ta en 18 mg och sen 36 mg, ökade nys till 54 mg.
Jag tycker att denna sida är bra, synd att alla sidor inte är lika seriösa. Har hittad nån som var helt missvisande.
Jag skulle även vilja varna er som brukar kolla fakta på flera ställen (är bra att dubbelkolla) för denna sida som dök upp en bit ner från denna när jag googlade på ADD, google rubrik och URL: ADD; ADHD, MBD, Damp, autism, hyperaktivitet, autistiska
klokast-punkt-se om add
(edit admin om en sida har virus vill vi naturligtvis inte ha en länk till den härifrån, därför är url omskriven.)
när jag klickade på denna så fick jag upp en error sida från google och min anti-virus sa att ett virus attack har blockerat. jag använder Norton om ni undrar
-Jesper
Hej Jesper!
Att medicinera kan ha uppenbara fördelar, hur många upplever medcinen är såpass olika att det känns fel att svara på generellt. Men en ökad koncentration är vad man brukar kunna notera när man mäter förändringar före och efter medicinering. Men faktum kvarstår en del märker inte alls något av medicinen men det gör deras omgivning desto mer, så det finns en hel provkarta av effektvarianter att välja mellan….
Vänta några veckor och återkom och berätta om vilka förändringar du själv upplever som positiva och vad som andra märkt, jag tror det mesta kommer att ge sig av sig självt. Sök runt lite och ge det lite tid.
ok, men har ni några tips på hur man ska strukturera vardagen så att man får saker gjorda? t.ex läxor och sånt…
Vad har du hittat när du sökt då?
Hur mycket tid har du gett det?
Vad har du sökt på?
Hej jesper! För mig har det hjälpt att alltid börja och sluta dagarna med samma nyttiga rutinerna. T.ex. läxorna varje morgon straks efter man har vaknat upp. Eller bara matematikläxorna? Själv gör jag vissa hushållsarbeten varenda morgon. Samma gäller kvällen. Och jag skulle INTE kunna stiga upp tidigt utan Concerta…! :D
Massivt arbete ni gjort om ADHD, lite spretigt kanske, men så är det när man vill bygga ny väg.
Hoppas att arbetet med Schizofreni blir lika välgjort och att länken mellan schizofreni och ADHD / ADD blir tydligare ..
Tack Sarah
Ja det är ständigt en rad saker som alltid kan bli bättre.
Jag tror att vi är spretiga allesammans och att man kan tillåta sig att vara just sig själv ibland.
Det är alltid trevligt att andra kan ha glädje av det man själv gjort. Det pågående arbetet är naturligtvis massivt men har det tydliga syftet att komma med en lösning på problemet Men visst att bygga ny väg har inte mycket gemensamt med att åka på en färdig väg, men å andra sidan handlar arbetet bara om att visa på en väg som redan finns.
fantastiskt bra jobb ni gjort med att ställa samman så mycket information men ändå vara personliga men också sjukt roliga (bitvis) Stort tack!
Hej!
Misstänker att jag har ADD, hur kommer man ingång med utredningen? Antar att jag bokar ett läkarbesök på min vårdcentral?
/Axel
Ja, det låter väl inte så dumt med vårdcentralen.
Hej, jag fick min diagnos i tonåren och nu ær jag 27 år. Hittils har jag klarat det ganska bra, provade strattera och concerta men slarvade bort pillerna och glømde att ta dem så jag vet inte om det hade någon større effekt. Jag førsøkte læsa ditt långa inlægg men tappar tråden och tycker du anvænder ett svårt språk men jag vill gærna førstå vad du menar så jag ska førsøka læsa igen. Jag har klarat mig ganska bra eftersom jag har lyckats undvika sådant som jag har svårt før eller gjort det i min takt. Nu har jag blivit mamma och har jættesvårt att multitaska, men svårast før mig ær att återberætta någonting som jag vet, ungefær som nær man vaknar och har haft en drøm som ær kristallklar och nær man tænker tillbaks på den så glider den bort. Jag kommer aldrig till poængen och ”fastnar” nær jag ska gøra saker. Jag blir så ledsen før att folk inte tar mig på allvar och bara tror jag ær flummig och slarvig och lat men jag anstrænger mig som fan fast saker fastnar inte. Jag ær så ledsen kænner mig så himla ensam och nær jag tar mod till mig och berættar om mitt tillstånd så ær det ingen som tar mig på allvar. Kan jag få information på ett språk som jag kan førstå? kan någon rekommendera en sida?? Tacksam før svar….
Verkligheten är väl på ett sätt vårt första språk och det är från detta grundläggande språket vi läser reflexer av ljus, reflekterar lyssnar och värderar.
Om du inte klarar av att komma ihåg att ta en medicin för att utvärdera hur den fungerar eller andra sätt att förbättra dig på 10 års tid, så borde väl det första vara att försöka få hjälp med just det handfasta språket i verkligheten?
Kanske du ska försöka testa om medicinering verkligen fungerar? Vad menar du kan vara mer adekvat än så? Klarar du inte av att ta medicinen själv, försök då att få hjälp med det och skjut inte på andra för deras svårläslighet utan ta i stället tag i grunderna till språkets bokstavsbarn i verkligheten: verkställ ordets mening i praktiken. Varför inte läsa konsekvensen av dina egna ord kring dina tankar och får hjälp med ditt tankespråk med sina praktiska konsekvenser, det är väl den sida du bäst behöver läsa?
Hej Linnea!
Skulle vilja fråga dig om vilken diagnos du har fått? Du behöver inte svara på det men det skulle vara intressant att veta för mig eftersom jag ska skriva en uppsats om ADHD och ADD utifrån det nya diagnossystemet som kom 2014.
Skulle även vilja fråga dig om du ville vara en del av den uppsatsen. Självklart blir det anonymt men du får självklart bestämma det på egen hand, hur du känner för det. Det skulle iallafall vara kul att få ställa några frågor till dig angående din diagnos.
Du kan väl höra av dig så snart du kan, om du har lust.
PS. Om det finns andra som skulle vilja vara med i den här undersökningen om ADHD och ADD så får ni jättegärna kontakta mig på min mailadress: tara.svensson82@gmail.com
Med vänlig hälsning
Thara Svensson
Behöver du mer folk jag har oxå add
”ADD Vad är det – Snabba fakta
Den korta förklaringen: Precis som ADHD fast med sämre upplösning.”
Ville bara justera inledningen lite. ;)
Ok Martin Tack för det!
Vi får fundera vidare kring det och se om vi kommer till ett fokuserat konsensus resultat
Hej!
Min son som är 12 år har fått diagnos ADD,vi har väl misstänkt det länge eftersom han har det lite svårt i skolan.Hemma märker vi det inte så mycket.Nu funderar jag på medicin eller inte?Är det så att jag också har ADD,eftersom jag känner igen mig i honom?Är jag hjälpt utav en diagnos som vuxen,när jag inte känner av så många ”problem”?Concerta,Strattera eller inget alls?När jag läser igenom biverkningarna på båda så låter dom inget vidare…
vet ni vad som är värst med att ha ADD?! Det är att det inte finns en jävla skola att gå i! För vi med ADD har inga jävla rättigheter som alla andra diagnoser.. Och det suger!! Och det är någonting ni aldrig kommer att förstå!! Åh vad jag blir trött på den här jävla skit diagnosen som fuckar upp mitt liv totalt!! Dom flesta ser det som en bortförklarning att man är lat eller helt enkelt inte orkar. Det får jag höra nästan varje dag! Och ni tror att man tycker synd om sig själv fast sanna verket så blir man förjävligt deprimerad över att ingen förstår eller ens vill hjälpa en! Så alla kan ju bara dra åt helvete med deras jävla teorier om folk med ADD! Ni vet ingenting! Ni förstår ingenting heller för ni vet inte hur det är!! Så sluta dömma oss för fan!!!
Jag är 22 år och fick min diagnos bara för någon månad sedan. Jag har även andra koncentrations svårigheter och jag har alltid fått hjälp då jag har som tur har haft en väldigt aktiv mamma som inte har vikt sig för att se till så jag har hjälp. Det stämmer att det är svårt att få hjälp i skolan då man har olika svårigheter. Det beror på allt i från pengafråga till att det inte finns lärare så det räcker för att kunna hjälpa alla elever och ibland att en skola inte bryr sig. Nu när jag ska börja på högskolan valde jag att göra denna utredningen för att se vad det va som gjorde att jag inte kunde lyckas inom skolan mer än mina andra diagnoser. vilket ledde till att jag gick till en privat skola och fick diagnos och läkemedel. På många av högskolorna finns det så man har rätt till att få olika sorters hjälp och om man har papper på det har rätt att få hjälp till en viss del. Men det ska vara upp till eleven själv att be om det. Och får man inte det kan man få t.ex. dator program och sånt via psyket om jag inte minns helt fel så som stavarex och liknade program. Vilket kanske inte löser dom övriga problemen man har i vardagen men det kan hjälpa en liten bit på vägen. Men ja i många fall finns det inte hjälp för oss med olika svårigheter och det är så för alla slags svårigheter. Men det är något jag tycker vi i Sverige ändå har blivit bättre på.
Diagnos ADHD/asperger vad innebär det.
För mig innebär det att jag inte uppfattades som ett av ”problemen” i skolan jag satt ju tyst och lugnt och tittade ut genom fönstret eller kluddrade ner min skrivbok under de ointressanta lektionerna. Medans jag satt och viftade frenetiskt med handen i luften vid varje fråga när det var favorit ämnena. Jag hade toppbetyg i de flesta ämnena utom syslöjd, bild och idrott. Vilket gjorde min mamma frustrerad för jag läste aldrig en enda läxa under min skoltid, varför! Ja det undrade jag också men jag kunde helt enkelt inte. Oftast när jag kom hem gick jag upp på mitt rum satte mig på sängen och stirrade in i väggen eller somnade. Vilket gav mig beskrivningen lat. I och med att jag lärde genom att komma ihåg lektionerna och lyssna på vännerna när de satt och gick igenom lektionerna efteråt. Så tog det antagligen all koncentration vilket fick mig att bli mer och mer inåtvänd och trött när jag kom hem. Men de verkliga problemen började i gymnasiet helt plötsligt fick man inte all information från lektionerna utan det var krav att man måste läsa själv då började betygen sjunka från starka MvG till svaga VG. Vilket gjorde att jag började ifrågasätta mig själv om jag var korkad, lat eller varför hade jag så svårt att börja med läxorna när jag kom hem.
Jag har alltid varit innåtbunden men i början på 3:e året i gymnasiet hade jag i stort sett inget umgänge med någon utanför familjen. Tillslut gick jag in i väggen och hoppade av skolan. Alla tyckte jag var galen som hade så kort tid kvar på NA och ändå hoppade utav. Pressen jag drivit mig själv in i hade blivitt för stor. Att jag några veckor tidigare fått brev från Mensa att jag hade klarat provet ochuppvisade ett IQ på 180 hjälpte inte för jag hade fastslagit att jag var korkad. Jag flydde genom att ta anställning i ett beridningsstall där jag kunde släppa allt vad krav hette ingen brydde sig om min motoriskaklumpighet som helt försvinner när jag sitter upp på en häst eller håller på med mina provrör i ett labb. Men uppdagar sig när jag tappar saker jag håller i samtidigt som jag försöker mig på med andra saker samtidigt snubblar över mina egna fötter, glömmer allt. Jag hade dessutom svårt att sitta vid ett fika bord och disskutera med flera olika för jag börjar hoppa mellan olika ämnen. Älskar att prata om fakta men har omöjligt att småprata utan att känna mig som en stapplande fyrkan t. Som sagt mitt liv kunde ha skrivit diagnosen men fanns det någon som såg mina problem. Nej ingen utanför min närmaste famlj visste om exakt hur mycket jag kunde gå in i olika ämnen som fångade mitt intresse djur, sport, kemi, manga, länder allt mellan himmel och gjord kunde fördjupa mig. Tunga fakta böcker till tvprogram i timmar. Jag har alltid haft stora insomningsproblem så fanns det böcker utav intresse kunde jag ligga och läsa till gryning.
Men nog med stickspår jag var kvar i stallet i ett halvår innan min mamma tvingade mig att söka in till skolan för att avsluta gymnasiet. Jag sa aldrig till henne att bara tanken på kraven och stressen utav att behöva prestera igen gjorde mig livrädd. Utan gick till slut med på folkhögskola. Där jag på ett år skulle avsluta mina studier. Till min förvåning fungerade studiemiljön på internatet perfekt för mig genom att det varje dag satt folk och gick igenom lektioner och gjorde läxor efter klasserna. Kunde jag gå ditt och sitta och lyssna och titta och oftast tala om hur de skulle lösa problemen. Vilket gjorde att jag studerade utan att tvingas läsa böckerna som kändes blytunga. samtidigt som återupprepningen av vad jag redan läst var kanonbra. Att klasserna små och lugna med få orosmoment gjorde allting ännu bättre. Jag fick fasta rutiner där maten serverades samma tid varje dag. Tyvärr så var inte bedömningssystemet till min fördel då det går ut på utveckling. Och eftersom jag redan läst det mesta så såg min utveckling inte ut att vara så stor som den verkligen var så därför fick jag inte en 4:a utan en 3:a vilket är nästhögsta betyg men ändå kändes lågt då jag var den med full poäng på proven.
Efter folkhögskolan fick jag lite nytt självförtroende igen och sökte in på farmaceutprogrammet men där började allt ba
ra om men i större format. Mindre lektionsinlärning mer självinlärning. Alla kval började om igen och ett år senare hoppade jag av kände totalt misslyckad och valde att börjat jobba igen vilket var en frihet. Jag grävde ner mig i jobbet och i min dotter som jag också lyckats hinna med under högskoletiden. Vilket gjorde att min nästan apatiska tötthet som alltid inträtt efter skola eller arbete märktes mer och mer då jag nu måste göra det jag absolut inte kan organisera och strukturera upp mitt liv. Min mamma brukade säga att jag skulle ha en checklista på ytterdörren där jag skulle bocka av allting varje dag innan jag lämnade hemmet för att inte glömma något. Det hackade en hel del i maskineriet men jag traglade mig fram då jag är envis som synden.
Och en dag kom genombrottet jag hade precis stängt av motorn på bilen utanför dagis men blev sittande kvar pga att ett radioprogram på p4 som jag aldrig lyssnar på annars handlade om en kvinna som hade Något som kallas ADD vilket var en form utav ADHD vilket jag viste sen förut då Min lillebror i min pappas familj hade diagnosen. Men han hade haft mycket av de klassiska problemen i skolgången. Vilket låg lång från hur jag är. Men det den här kvinnan sa fick mig att frysa fast i sätet för det var som om någon skickat in ett manus över mitt liv. Jag som aldrig visade känslor som beskrivts som kall och känslolös kände hur tårarna började rinna längs kinderna. Då ringer telefonen det är min mamma hon säger bara Emma slå på p4 Emma de pratar om dig där. Nu förstår jag sa hon varför det här är de borttappade pusselbitarna. Imorgon bokar du en tid för en utredning annars gör jag det. Sagt och gjort jag genomgick utredningen med datatester och formulär. Resultaten var slående jag toppade alla de olika skalorna så när min psykiatriker Ola talade om resultaten sa han du har ADHD/eller ADD som Landstingen skulle ha sagt för mig är det kort och gott ADHD med antagligen en underliggande Asperger diagnos. Som vi ska forska vidare på. Efter att nu tre år senare testat alla olika sorters metylfenidat men pga att jag får för kort effekt på för stor mängd plus extremt mycket rebound symptom fick jag ansöka om Metamina. Vilket har förändrat mitt liv idag arbetar jag som ekonomichef på ett byggföretag och jag kommer ihåg att lägga ner gymnastikkläderna till min dotter spisplattorna står aldrig längre på när jag kommer hem, jag glömmer inte bilnycklarna i bildörren, Min dotter slipper komma och fråga om vi inte ska äta mat idag när kl är sju och jag glömt bort tiden för jag suttit och läst något och jag har till och med börjat umgås med lite mer människor än min familj.Jag känner mig inte konstig och värdelös längre utan vet för första gången vem jag är
Vilken fantastisk berättelse. Rörande, börjar tänka på livets flod och hur förståelsen för sig själv, grundlägger resten. Den ridande forskaren med sina provrör förlöstes i bilden med hjälp av resonans från stigbygeln vid öronsnäckan.
kodas av – blir hackad:bärnstensfasad
kodak kåda polaroid
Ringar från stammen
vatten eko tid
allt glider
Dot.com.post
eko
hej! jag undrar hur kan man kolla upp om man har add??? jag har läst på lite om detta och det känns som jag läser om mig själv ….
svara gärna.
Beroende på hur gammal du är så kan du vända dig till skolhälsovården, barn och ungdomspsykiatrisk mottagning eller liknande. Det bästa är att helt enkelt vända sig till den läkare man känner bäst och fråga.
Jag är så orolig för mitt ex. Jag bryr mig om honom då jag tror att han kommer komma tillbaka, då han gjort detta två gånger innan i vårt 1årlånga förhållande. Hanär 18 och rökte på konstant från 13-17 års ålder och nu dricker han omänskligt mycket. Jag har hört att detta ökar addn? Jag är så orolig, både för honom och för mig. Han sårar mig ofta fastän han inte inser det men han lär sig självklart hela tideb och allt blir bättre.
Jag älskar honom så mycket oxh jag måste hjälpa honom, för han kan inte göra slut så fort han får impulser och sedan komma tillbaka. Jag tror verkligen att han kommer tillbaka då jag känner honom bättre ävad han gör. Har så mycket att säga men kanske räcker såhär. Hur ska jag hjälpa honom?
Hej Jenny
Jag har inte en aning om hur du kan hjälpa honom vet inte ens om han har ADD eller något annat, eller om han medicinerar etc. Att han dricker är inte speciellt bra vid vare sig ADHD eller ADD då impulsiviteten tenderar att öka och det gör knappast inte uppmärksamheten. Att röka på tycker jag personligen inte är bra vid dessa symptom heller även om en del som röker på tycker det. Dock har jag inte sett några positiva effekter av det.
Det bästa sättet att hjälpa en människa som vill bli hjälpt är väl att visa att det finns bättre vägar att gå. Vad skulle annars kunna hjälpa?
Hej, jag har en son som är 15 år gammal och går i 9:an. Det har inte gått bra i skolan för honom. För 2 år sedan fick han dyslexi diagnos och fick hjälpmedel, men det forsätter att gå dåligt i skolan. Under hela skoltiden har jag lagt märke till att han har svårt att strukturera upp sig och fokusera, det är sällan han gör uppgiffter själv vare sig skolans eller om jag ber honom att göra något hemma, man måste påminna honom om det annars glömer han bort och börjar han göra något annat. Lärarna säger att han inte hänger med vid lektioner. Hemma kämpar jag som en galning för att hjälpa honom med sina hemläxor, men eftersom jag har honom varannan vecka så missar han en hel del i skolan. Jag ska be skolan göra en ADD-utredning. Vet du om han har rätt till en specialläre och vart ska man vända sig till?
Tack på för hand!
Georg
Skolan borde kunna hjälpa till, om inte vänd dig till vårdcentralen
hej specialister i stockholm dr ola lundin ,östermalm
Oj…min son ska nu utredas för ADD han är 16 år gammal. Svårt det här, men hög igenkänningsfaktor. Han glömmer, sover mycket och skolan fungerar inte alls.
Vad beror ADD på? Är det mitt fel på nåt sätt? Klandrar mig själv så mycket för att jag inte ens lyckas motivera honom att komma iväg till skolan. Nu har jag sänkt alla krav på honom.
Hej jag misstänker att jag har ADD men jag tänkte berätta lite om mig själv här först innan jag bestämmer mig för att göra en utredning eftersom jag är så blyg som jag är. Jag fyller snart 19 och har under största delen av mitt liv blivit kallad för CP av mina vänner. Inte för att jag verkar ha en CP-skada men för att de alltid har tyckt att jag beter mig konstigt. Mina vänner och jag förstår att de inte menar CP egentligen men de har vuxit upp med att säga det istället för konstig. Jag har läst runt mycket och kollat på vilka symptom som är vanliga för ADD och de flesta verkar stämma in ganska bra. Exempelvis känner jag att jag alltid lyssnar på vad läraren pratar om på lektionerna men det visar sig senare att det är mycket hen har sagt som jag inte verkar ha uppfattat. Ett annat exempel är när det är hörförståelse övningar i skolan på engelska. Jag har inga problem med engelska och kan enkelt förstå vad som sägs men jag börjar tänka på något annat hur lätt som helst och missar ofta det väsentliga i vad som sägs.
När jag umgås med vänner och är social så sitter jag ofta tyst och stirrar ner i marken och lyssnar på alla andra runt omkring som pratar istället för att engagera mig i konversationen själv. En kompis jag brukar umgås med undrar ofta om jag är ledsen när han märker att jag sitter sådär tyst. Jag brukar tycka att det är underligt varför han tror det men det ser väl konstigare ut för honom är för mig. Jag läste på en sida att personer med ADD ofta har svårt för att koncentrera sig på saker som skolarbete eller spel som kräver hög koncentration. Detta stämmer in på mig också, till viss del. Jag har väldigt svårt för att göra skolarbete, speciellt i skolan, och det slutar oftast med att jag sitter med det sista dagen innan det ska lämnas in. Spel däremot har jag inga problem att koncentrera mig på, snarare motsatsen. Jag läste i och för sig att vissa saker blir man överkoncentrerad på så det stämmer in då också…
Jag hade en flickvän med ADHD för ett tag sedan och min mamma sa alltid att vi passade så bra ihop för att jag var så lugn i jämförelse med henne. Och min flickvän sa alltid att jag inte kunde bli arg eller visa några irriterade känslor, i alla fall väldigt sällan.
Ett annat symptom jag läste om är att personer med ADD ofta är väldigt glömska. Det stämmer också in till viss del på mig. Vissa saker glömmer jag jätte enkelt men vissa saker kommer jag ihåg hur lätt som helst och hur länge som helst utan att ens försöka. Ingen annan än jag själv har hittills funderat på om jag kanske har ADD utan jag kom på det nu på senare tid.
Jag skulle bli ytterst tacksam om någon skulle vilja kommentera mitt inlägg och berätta vad ni tycker och tror, har jag kanske ADD?
Tack på förhand – Pontus
Omöjligt att säga något bra och vara säker på resultatet. Om du själv inte vet så varför förlita dig på postorder diagnostikerna? Hör med din läkare vad det själva tror och tycker. Har du gjort ett ADHD Test så kan du väl gå vidare därifrån. Vad man själv ser av det man själv är behöver inte alls vara samma som andra ser och så vidare. Så för att göra ett komplicerat läge enklare, be utomstående kolla upp det hela och gör en större ADHD Utredning om de finner det motiverat.
Hej,
Min son, 11 år, fick diagnosen ADD för ett par dagar sedan. Detta kändes inte konstigt alls utan vi visste och var bara glada. Vi ser inget problem med diagnosen, snarare tvärtom. Nu är det lättare för min son att förstå varför det är som det är.
Just nu samlar vi in fakta kring hjälpmedel, appar mm som får vardagspusslet och skolan att fungera. Vi pratar väldigt mycket om att man kan bli vad man vill och göra det man vill även om man har ADD. Man är lika bra som alla andra, man behöver bara lära sig saker på ett annat sätt. Självkänslan är viktig – det tror jag och min man på.
Det vi letar efter nu är handfasta tips, ex vilka appar fungerar bäst i skolan, finns en bra och billig griffeltavla att köpa? Hur gör ni andra?
Jag har är precis som det står har jag ADD eller är det något annat
Antagligen har Du precis som det står ADD eller något annat. Troligen inget annat än det som redan skrivits! I Övrigt verkar det vara hyperaktivt avdomnat på något sätt, men ändå vilsamt damp add. För att inte säga ADHD Pi