Alla inlägg av orakelo

Evidensbaserad diskriminering?


Det står redan klart sedan länge att vi inte har någon jämställd vård i Sverige, vilket framgår mycket tydligt när det gäller de regionala skillnaderna på vård och utredningsmöjligheter för de neuropsykiatriska funktionshindren – NPF. Redan i dag ser vi mycket tydligt att vården inte kan anses vara evidensbaserad när den lyser med sin frånvaro.
Men har diskrimineringen fler bottnar än så? Finns det också ett mycket tydligt genusperspektiv på behandlings och utredningar vid NPF. Är det oftast de utåtagerande barnen, vilka tenderar att vara pojkar som får vård? Det finns mycket som tyder på det. I en artikel i SVD frågar sig Susanne Bejerot:
I vuxen ålder är det ungefär lika många kvinnor som män som får diagnosen adhd, medan det bland barn är betydligt större andel pojkar. Flera forskare anser att vården missar många flickor med adhd.

SBU – Statens beredning för medicinsk utvärdering konstaterar en del frågetecken i sin faktasammanställning:

ADHD hos flickor – En inventering av det vetenskapliga underlaget (klicka för att ladda ned hela rapporten i fulltext som pdf fil)
  • Flickor med ADHD har lika stor funktionsnedsättning och lika allvarliga symtom som pojkar med ADHD. Flickor med ADHD presterar oftast sämre i skolan, har svårare att planera och organisera sin vardag, kommer ofta i konflikt med sina jämnåriga och stöts ut från kamratkretsen, jämfört med flickor utan ADHD.
  • ADHD hos flickor är förknippat med risk för andra samtidiga diagnoser. Depression och ångest är vanligare hos flickor med ADHD jämfört med pojkar med ADHD och flickor utan ADHD. Trotssyndrom och uppförandestörning är vanligare än hos flickor utan ADHD, men mindre vanligt än hos pojkar med ADHD.
  • Förekomsten av ADHD hos flickor är inte helt klarlagd men ligger i de flesta studier mellan 2 och 5 procent för flickor mellan 6 och 15 år. ADHD är mellan 1,3 till 4 gånger vanligare hos pojkar än hos flickor i befolkningsstudier.
  • För tio år sedan fick 7 till 9 gånger flera pojkar än flickor diagnosen ADHD. Under senare år har andelen flickor som fått diagnosen ökat till 20-25 procent.
  • Lärare upptäcker relativt sett fler pojkar än flickor med symtom på ADHD medan föräldrar identifierar flickor och pojkar i samma utsträckning.
  • Flickor med ADHD behandlas i lägre omfattning med läkemedel eller beteendeterapi än pojkar även om andelen flickor har ökat under senare år.
  • ADHD hos flickor har uppmärksammats mer inom forskningen under de senaste åren. Fortfarande finns dock stora brister i kunskapen om flickor med ADHD. Speciellt angeläget är:- Longitudinella studier för att få bättre kunskap om hur ADHD påverkar den vuxna kvinnans liv.- Studier som belyser flickor med ADHD och deras svårigheter under olika åldrar med tonvikt på förskoleåldern och tonåren.- Studier som granskar konsekvenserna av diagnos och insatser för flickan och hennes familj.- Studier som belyser vilka hinder som finns för utredning av flickor i Sverige.- Studier som fastställer eventuellt värde av könsspecifika diagnoskriterier.- Studier som bedömer risker och långtidseffekter av centralstimulerande medel.- Studier som bedömer effekten av beteendeterapi.- Studier som belyser effekter av olika insatser för självkänsla och förhindrande av utveckling av missbruk.- Studier om interaktionen mellan kvinnliga könshormoner och centralstimulerande medel.
Det finns några uppsatser som berör lite av den diskriminerande problematik som vi tillbakablickande kan notera.
ADHD sett ur genusperspektiv : Stämmer dagens norm på flickors symtom?
C-uppsats från Linköpings universitet/Institutionen för samhälls- och välfärdsstudier
Sammanfattning
: Vår uppsats handlar om ADHD sedd med genusperspektiv, tyngdpunkten ligger på flickors problembild. Vi har börjat med en tillbakablick av medicinsk forskning och psykvård, går sedan genom dagens norm för ADHD diagnostisering. Vi tar upp dagens medicinska förklaring till hur ADHD uppstår samt skillnader i flickors respektive pojkars symtombild. Vi har använt oss av strukturerad intervjumetod. Då vi intervjuat fyra vårdnadshavare över Internet passade denna metod bäst. Vi valde att intervjua fyra lärare, två personligen med bandspelare, en via mejl och den sista muntligt utan bandspelare. Analysen gäller hur pedagoger och föräldrar ser hur skolan hjälper flickor och pojkar med ADHD. Analysen visade att en del föräldrar är nöjda med skolans insatser medan andra föräldrar i undersökningen är mindre nöjda. Lärarna däremot anser att de arbetar för att barnen ska få den hjälp de behöver oavsett diagnos och kön. Av analysen kan vi dra slutsatsen att flickor upptäcks senare på grund av att diagnostiseringen sker utifrån pojkars symtombild.

Flickor med ADHD – fler måste bry sig!
Examensarbete, Malmö högskola/Lärarutbildningen

sammanfattning
Syftet med följande arbete är att undersöka pedagogiska möjligheter och hinder för en gynnsam utveckling hos flickor med en ADHD diagnos. I arbetet ges läsaren en inblick i specialpedagogiska strategier och metoder som gynnar flickor med ADHD. Metoden för vår undersökning är halvstrukturerade intervjuer som utförts med 13 respondenter. Tre av intervjuerna ägde rum i Finland med personer med olika spetskompetenser. Övriga tio intervjuer hölls på flera platser i Sverige med personer som hade spets- eller erfarenhetsbaserad kompetens. Sammanfattningsvis tyder resultaten på att respondenterna var väl insatta i ADHD problematiken. De flesta påpekade att flickors problematik måste synliggöras. Tidig upptäckt och tidiga insatser kan minska riskbeteenden som depression, sexuellt missbruk eller utbrändhet. Kontakten mellan hem och skola är av central betydelse. Vi kan konstatera att vuxnas kompetens och kännedom om funktionshindret, empati och positiva bemötande är avgörande för dessa flickors utveckling och lärande. Fler måste bry sig!

Flickor och ADHD : En kvalitativ studie som visar vilka symtom som beskrivs när det gäller flickor som diagnostiserats med ADHD
C-uppsats, Örebro universitet/Institutionen för beteende-, social- och rättsvetenskap

sammanfattning
Syftet med denna studie har varit att undersöka huruvida det i barn- och ungdomspsykiatrins journaler förekommer dokumentation som visar på symtom som förekommer hos flickor som diagnostiserats med ADHD. Frågeställningarna är: Vilka symtom beskrivs hos flickor som diagnostiserats med ADHD? Vilka symtom beskrivs hos de flickor som har en tilläggsdiagnos utöver ADHD? I vilka ålderskategorier beskrivs symtomen som mest framträdande? I vilka miljöer framträder symtomen som beskrivs hos flickorna? Studiens tolkningsram är tidigare forskning och Erik H Eriksons modell över den psykosociala utvecklingen människans åtta åldrar. Metodvalet är kvalitativt med deduktiv ansats. Studien

bygger på ett urval journaler, totalt 34 stycken, på flickor mellan 7 och 18 år som diagnostiserats med ADHD och som varit aktuella för utredning och behandling mellan 2005-03-01 och 2006-03-01 på en barn- och ungdomspsykiatrisk klinik i en mellansvensk stad. Resultatet visar att det finns tolv symtom som som beskrivits och dokumenterats i journalerna. Av dessa är sju symtom betydligt vanligare hos flickor mellan 13 och 18 år och ett symtom betydligt vanligare hos flickor mellan 7 och 12 år. Resultatet visar även att en tilläggsdiagnos kan påverka symtombilden för flickorna men den behöver inte göra det. Studien visar dessutom att symtomen är mest framträdande i skol- och hemmiljön. I diskussionen betonas att det är angeläget att uppmärksamma dessa flickor och då gärna så tidigt som möjligt för att förebygga utvecklingen av symtom. Utifrån resultatet är en viktig slutsats att flickorna bör få adekvat stöd i de miljöer där symtomen är mest framträdande. Studien efterfrågar vidare forskning om huruvida fler symtom innebär större svårigheter för dem som diagnostiserats samt om en ökad anpassning utifrån deras behov skulle kunna underlätta tillvaron för dem.

Att leva med ADHD? En uppsats om bemötande och svårigheter i vardagen
En C-uppsats från Göteborgs universitet/Institutionen för socialt arbete
Sammanfattning: Syfte: Syftet med denna uppsats har varit att undersöka och skildra den enskildes upplevelse av att som vuxen leva med diagnosen ADHD. Frågeställningar: 1.Vilka svårigheter har, eller har personen haft? 2.Vilken uppfattning har den enskilde om omgivningens förståelse för svårigheterna? Hur anser han/hon sig bli bemött av andra människor och hur skulle man vilja bli bemött? 3.Vilken hjälp har den enskilde fått? Hur har den sett ut? Vad har hjälpen inneburit? Hur skulle den bästa hjälpen ha sett ut enligt den enskildes mening? Metod: Studien bygger på kvalitativa intervjuer med vuxna med diagnosen ADHD. Intervjupersonerna består av både män och kvinnor och de är mellan 20 och 60 år. Vi har utgått ifrån en väl konstruerad intervjuguide som syftar till de huvudfrågor vi ville få svar på. Huvudfrågorna är tydligt kopplade till undersökningens syfte och frågeställningar. Analysen har skett utifrån Widerberg (2004) även om vårt tillvägagångssätt exakt inte följde samma ordning. Resultat: Resultatet visade bland annat på koncentrationssvårigheter och brist på uthållighet. Många menade att de ofta handlar först och tänker sedan, vilket är ett tecken på impulsivitet. Vad beträffar omgivningens bemötande; menade många att det rådde brist på kunskap och förståelse hos omgivningen och professionella hjälpare. Flera av deltagarna berättade att de hade lärt sig eller känt sig tvungna att anpassa sig efter omgivningen och samhällets krav. Samtliga informanter önskade att kunskaperna hos professionella vore bättre, speciellt inom psykiatrin. När det gällde medicinering ställde alla utom en sig positiva till medicinering. Många sade att de har svårt att organisera sin vardag; att få det att ?flyta på? med bland annat barn, hem och familj. De flesta ansåg att diagnosen har hjälpt dem att förklara och förstå svårigheter som har påverkat dem under livets gång. Flera menade att diagnosen har gett dem en slags upprättelse.

Det okända mörkertalet: en studie om ADHD ur ett genusperspektiv
lärosäte

C-uppsats, Luleå tekniska universitet/Utbildningsvetenskap

sammanfattning
Studien beskriver och analyserar några pedagogers syn på likheter och skillnader hos flickor och pojkar med diagnosen ADHD i grundskoleåldrarna samt de pedagogiska konsekvenserna av detta. Studien är kvalitativ och bygger på intervjuer med verksamma pedagoger. Frågeställningarna hur symptomen för ADHD yttrar sig hos pojkar respektive flickor, hur diagnosfördelningen ser ut samt pedagogiska strategier för ADHD ur ett genusperspektiv besvaras. Resultatet visar att ett mörkertal finns bland diagnostisering av ADHD hos flickor och att deras symtombild är svårare att upptäcka än hos pojkar. Detta beror på att pojkar ofta uppvisar tydligare hyperaktivitet samt att diagnosmanualerna dels är anpassade efter graden av hyperaktivitet. Resultatet visar även att det krävs förmåga att improvisera samt vara lyhörd hos de pedagoger som arbetar med barn med ADHD.

Vilka konsekvenser får diagnosen för eleven: ADHD, DAMP och dyslexi
C-uppsats från Luleå tekniska universitet/Pedagogik och lärande

Sammanfattning: Syftet med denna uppsats var att undersöka vilka konsekvenser diagnosen får för eleven ur ett föräldraperspektiv samt lärarperspektiv. Enligt skolans läroplaner skall alla barn ha rätt till det stöd och hjälp som de behöver i enlighet med det relationella perspektivet, där samspelet och interaktionen är betydande mellan de olika aktörerna på skolan. Den kvalitativa intervjuen har legat som grund vid vår undersökning. Resultatet pekade på att skolan präglas av det kategoriska perspektivet, där elevens svårigheter uppfattas som en konsekvens av svåra hemförhållanden eller låga begåvning.
Bloggen är kontrollerad av FRA och  myndigheterna.

Bättre sömn med Concerta

Metylfenidat (Medikinet, Equasym, Concerta, Ritalin) som ibland mycket slarvigt kallas amfetaminpreparat förbättrar sömnen på personer med ADHD. Försökspersonerna med ADHD som fick medicineringen sov bättre och djupare med mindre grad av uppvaknanden under natten. Studien sammanfattas med:
”CONCLUSIONS: Sleep problems in patients with ADHD continue from childhood to adulthood, with similar objective sleep characteristics in adults and children with ADHD. Medication with methylphenidate appears to have beneficial effects on sleep parameters in adults with ADHD.”
ScienceDaily skriver om det hela i sin artikel: Methylphenidate Can Have Sleep Benefits In Adults With ADHD, vilket kan ses som en i raden av tecken på att personer med ADHD inte reagerar som andra på medicinering med så kallade stimulantia, de flesta blir tvärtom lugnare. Vilket kan vara väl värt att komma ihåg när man hör den trångsynta argumenteringen från diverse tveksamma grupper som inte vill att barn ungdomar och vuxna ska få en medicinering som hjälper dem att fungera normalare och bättre. Man kan och bör fråga sig varför!
Varför vill man smutskasta en medicinering som gjort många människors liv drägligare? och är det ens rimligt att argumentera för att personer inte ska få en fungerande hjälp? Hur skulle det se ut om någon tog bort rullstolarna från personer utan ben med motiveringen att de bara satt och blev feta i rullstolen?
När det gäller ADHD går det tydligen att uttrycka hur mycket diskriminerande skit som helst utan att för den skull leverera en metod som fungerar bättre, varför är det så tror ni? Är det rimligt att missbruka retoriken så? Vad säger du?

Concerta verkar också kunna hjälpa till mot beroende av dödsdroger och det är väl ändå bra?

Den region-strukturella diskrimineringen

Många kommer INTE med
Göteborg är ju sedan tidigare kända för sin tydligt diskriminerande hållning gentemot personer med ADHD när det gäller vård och utredning av problematiken, så vem kan tala om ett tillgängligt samhälle när det inte ens går att få en rimlig vård?
Göteborgsmodellen finns tydligen på en annan plats i riket, Östersund verkar också vara drabbat av samma typ av diskriminerande marginaliseringar som sedan länge är välkända i Göteborg, även om de byter ansikte lite då och då. Vackra planer och kontinuerliga omorganiseringar vilka i praktiken inte bygger bort den strukturella diskrimineringen kanske inte räcker. Flera har sökt få ett svar från politikerna nu senast från Socialdemokraternas starka personer i Göteborg när det gäller vård, Anneli Stark och Jan Åke Simonsson, men det verkar dröja med att svara på några av de enklaste frågorna …. Är någon beredd att ta ansvar? Vi tänker ta reda på det, så häng me…

Dagens Göteborgs Posten har en kort Videosnutt med Little Steven i E-Street band som berättar om sin ADSL, förlåt adhd och kort om livet med Bruce Springsteen på turne. Så lite musik blir det mitt i allt media bruce.

Sjuka regeländringar gör människor ännu sjukare

På Debatt i GP 29 juni skriver Christina Husmark Pehrsson om att regeringen inför hårdare regler för sjukersättning, och lyckas med statistik vrida det till att dessa hårdare regler sker för de sjuka kvinnornas egen skull. Hennes argument faller dock helt platt när du samma dag i del två i GP kunde läsa om Helena Kozova, som är en av de många som lever på tillfällig sjukersättning, och liksom många andra sjuka betackar sig Husmark Pehrssons ”hjälp”.
Dessa regler drabbar naturligtvis inte bara personer med fysiska funktionsnedsättningar eller somatiska sjukdomar, utan reglerna skärps också för dem med psykiska funktionsnedsättningar. Förmodligen kommer denna grupp drabbas hårdare, då deras problematik inte är lika handgriplig eller synlig som i de första två.
Som ordförande för Attention i Göteborg, möts jag av stor oro inför hur dessa hårdare regler kommer att drabba denna grupp. För många med neuropsykiatriska funktionshinder är aktivitets- och sjukersättning den vanligaste inkomstkällan.
Den problematik som Maria Sköljd lyfte i sina två artiklar är på inget sätt obekant för Husmark Pehrsson. Bland de brukarorganisationer som fick möjlighet att inkomma med remissvar om de nya reglerna var kritiken genomgående. Ifall Husmark Pehrsson inte orkade läsa svaren har dessa åsikter framförts på flera andra sätt, men intresset för dialog från Socialdepartementets sida har i denna fråga varit obefintligt.
Det går inte att göra en annan tolkning än att regeringen redan innan bestämt sig för att köra över dessa organisationer fullständigt och att all tillstymmelse till lyhördhet setts som onödig.

Det kan låta fint att säga att man vill satsa på rehabilitering men det är svårt att se ett samband med hur försämrade sjukförsäkringsregler ska lösa bristerna inom vården eller sämre socialt skyddsnät gör människor friskare.
Neuropsykiatriska funktionshinder går dessutom inte att rehabilitera bort, med rätt medicin, terapi och ökad självkännedom ökar de flestas livskvalitet men mycket av grundproblematiken kvarstår. För denna grupp är det snarare arbetsmarknaden som är i behov av att rehabiliteras, men den framstår fortfarande som lika sjuk med orimliga krav.
Det är därför en klen tröst att Husmark Pehrsson äntligen uppmärksammat oviljan från företagens sida att anställa personer med nedsatt arbetsförmåga. Exakt hur företag ska stimuleras till att anställa dessa nämner hon dock inte.
Reformen med särskilt nystartsjobb har tyvärr inte inneburit något större genombrott och lönebidrag har haft väldigt liten effekt, så var är det tänkt att dessa människor ska få arbete?
Kanske på något av de resursjobb som presenterats tidigare, som förövrigt påminner väldigt mycket om de från borgerligt håll hårt kritiserade plusjobben, som bland annat Anders Borg kallade för kontraproduktiva. Varför skulle då denna åtgärd leda till att fler får arbete nu?

Kanske sitter Socialdepartementet på hittills oprövade åtgärder som ännu inte presenterats och som kommer lösa all problematik på arbetsmarknaden och inom vården, men varför inte genomföra sådana förändringar först?
Det hade varit betydligt bättre att se till att det fanns arbetsplatser för dem med tillfällig sjukersättning att återgå till, istället för att som nu utförsäkra denna grupp och hoppas på det bästa. Det är nämligen svårt att se på vilket sätt hälsan gynnas med ett hot om att riskera förflyttas från Husmark Pehrssons metaforiska utanförskap till att rent krasst hamna ute på gatan. Möjligen skulle väl det leda till en ökad psykisk ohälsa som skulle meritera för permanent sjukersättning från Försäkringskassan, fast det var väl knappast avsikten med ändringen?
Det är förövrigt glädjande att Husmark Pehrsson i ett pressmeddelande gått ut med att hon till hösten vill träffa personer som lever på sjuk- och aktivitetsersättning för en diskussion om deras situation. Ett tips inför framtiden är att möten med dem som berörs och som faktiskt har praktisk erfarenhet av ämnet som beslutsfattare oftast saknar sker i god tid innan nya förslag presenteras, och inte efter att beslut redan är genomklubbade. Annars riskerar fler lika ogenomtänkta förslag som det om sjukskrivningsreglerna fattas av riksdagen.

GP, Pressmeddelande, GP

Henrik D. Ragnevi

FRA gest ställningen

DAMP ned som en hovrande meteorit i medvetandet: Övervakning. Javisst! Givetvis ska vi ha mer övervakning, det kan ha massivt fördelaktiga konsekvenser för demokratin, folket och de mellanstatliga förehavandena.

Klyftig analys?

 

Vilka skall övervakas
De personkretsar där massmorden emanerat från där världskrigen startat från, bör självfallet ha en extraordinärt stor dignitet, när det gäller logiskt renodlat övervakningsvärde. Den haltande logiken som styr de största folkmorden, hetsat mot de svagaste och förringat dess lidande bör övervakas. Likaså urlakandet av folkhälsan.

Regeringen förefaller lida av ett kognitivt funktionshinder när de inte verkar inse varifrån de största hoten har emanerat. I riksdagen sitta väl fortfarande personer som hyllat de största folkmördarna av alla. Stalin, Pol Pot och den gode Mao. Ska man skratta eller gråta, kan man älska eller förlåta?

Världen är upp och ned, tankarna bak och fram så nu verkar styrningen inte veta ut eller in. Logik bristen blir extra tydlig när det kommer till syftesanalysen av FRA´s eventuella hjälp för Svenska soldater i Afghanistan vilket framfördes som ett argument i debatten och också uppmärksammas i SvD.

Kognitiv bearbetning
”25 års erfarenhet av att utvinna resultat med söksystem i internationella dataströmmar” (dn debatt) tja, vart är resultaten från de senaste 10 åren då? Är de för känsliga för att förtälja till det svenska folket som ju trotts allt bara är uppdragsgivare och finansiär?
Varför inte inse att ett hemligt meddelande om krig kan se ut hursomhelst och att man knappast kan utgå från språkhandbokens socialkognitiva design eller den knullnormativa diskursens alla prefabricerade tankespår. Vilken förfärligt inavels tanke att tro sig kunna se vad andra menar, när staten själv inte ens kan övervaka sin egna semantiska tankelogistik; hur ska man då kunna spana mot främmande hotbilder vilka kommunicerar enligt okänd princip med okänd avsikt och okända mål, vid okända tidpunkter?

handsome clockwork or just watch?

Varför inte börja med att övervaka staten och dess ledning? Det är väl från de personkretsarna de största folkmorden emanerat? När det gäller all systemövervakning så är ju självfallet styrkretsarna vilka primärt ska övervakas, med sin konsekvens riktning. Om man skall övervaka en båt en bil eller ett flygplan så är det fortfarande styrningen och dess konsekvenser som skall övervakas, knappast stolssätena i kupén?

Skulle det vara ologiskt att införa dödsstraff på skapandet och underhållandet av en krigsmakt? Eller obligatoriskt dödsstraff på misslyckade självmordsförsök? Det skulle vara intressant att veta vad signaltrafikens experter säger i dylika frågeställningar! För FRA kan väl övervaka logistiken bakom sin egna upphovsrättsliga grundvalar och kommunikation i allmänhet? Eller saknar FRA förmågan att analysera varifrån den verkliga faran kommer och utgår bara från pastejkökets gamla traditionella husbock? Vilket i ovanstående resonemang utgör en fara för staten på lång sikt; symtomen eller upphovet till dem, hur skapar FRA sin verklighetsbilds sociala berättigande och vilka är de vanligaste tolkningsföreträdena? C4ISR eller nått.

Övervaka folkhälsan
Övervaka de ologiskt nedskärningarna i skolan vilka kan grundlägga ett livslångt utanförskap. Eller hur kortsiktig besparingsiver blir en kostsam läxa, vilken verkar vara synnerligen svår att lära för den blinda statens punktinsatser.

Övervaka vad energin tar vägen för de som inte kommer in på arbetsmarknaden. Om E = MC² då måste kanske den relativa och alternativa arbetsmarknadens tillväxt också övervakas konsekvens analytiskt och då kanske det inte alls är så konstigt att MC-gängen bara växer, när utanförskapets energier bara frodas, vem ska då utföra spaningen för polisiär räkning?

Hotet mot nationen?

Vad kan vara ett större hot mot samhället än dess blindhet inför det utanförskap det skapar? Kan inte någon socialkognitivt väl bemedlad FRA expert svara på den frågan?

Varför inte anlägga riktigt tung eld mot det gamla tänkandets hireoglyfer. Tittar man rent statistisk finns det enorma vinster på att studera det som mest hotar medborgaren i riket. Trauma är vanligaste dödsorsaken för svenskar under 44 år, det går självklart att förebygga detta genom att avlyssna den verkliga ohälsans orsaker och förutsägbarhet.

Varför inte avlyssna den verkligheten som dödar flest Svenskar och som föder mest ohälsa? Är det inte ett hot mot nationen?

 

Fängslande frånvaro av vård – ADHD –

Äntligen börjar den stelbenta och byråkratiska kriminalvården ta till sig av de vetenskapliga resultat de borde kunna agera på redan för en dekad sedan. Men si det går icke! – Här är det självfallet så oerhört mycket viktigare för den gamla myndighetsklossen och dess pseudovetenskapliga cocktailbyråkrater att puttinutta-sig med en mängd förutfattade meningar om sakernas tillstånd, detta självfallet på bekostnad av folkhälsan. Trööögt går det, GP skriver om att man i varje fall lyckats börja lite smått – att ta till sig vetenskapliga data.  Till och med gamla vaneknarkande journalisthjärnor kan ta till sig det hela utan att förstå att narkotika i grunden betyder sömn eller sömngivare. Sedan när är ett medel som förhindrar barnen att hamna utanför redan i skolan narkotika? Det är ett allvarligt språkmissbruk att påstå något sådant, om man inte samtidigt talar om att det förutom sin beroendeskapande potential i de allra flesta fall faktiskt skapar just oberoenden.
Tyvärr hjälper nog inte bara fiskolja på så vanemässigt inkörda journalisthjärnor i samtliga fall, men försöka få bort lite av symptomen på den gamla sönderknarkade vanemässigheten kan man ju alltid försöka med. Ett fint steg i rätt riktning.
När det gäller neuropsykiatriska tillstånd verkar ju några discipliner lagt beslag på kritiken utan att ha något bättre att komma med, bara för att tillfredsställa sina socialromantiska drömmar om hur det egentligen ska vara när de byggt ut sin legovärld. Men varför inte titta på verkligheten och se vad som lönar sig i den psykosociala realiteten? Det är ändock ganska epokgörande att byråkratin inser att en sjukdom kan behandlas, oavsett om det är PK att kalla den handikapp, ADD,  ADHD DAMP, funktionshinder eller koscher, eller något mindre blodfattigt. Frågan är varför tog det så lång tid. Kunde inte den socialromantiska navelåskådningens konsekvenser inses tidigare?


Varför går det så trögt någon som vet?

Uppdatering 091226

Kriminalvården verkar fortfarande inte genomföra sitt arbete enligt de direktiv som utfärdats.Hur ska vi kunna bestraffa den?