Etikettarkiv: diskriminering

Samhälle - politik

Rektorn ryter

2 kommentarer

Flickor diskrimineras som vanligt … Rektorn över Eskilstunas resursskolor har fått nog av den diskriminerande vården. I Sverige måste man skrika och störa för att få vård, sedan ska man tillhöra rätt kön och ha rätt ålder också…

Länk till SR Där det också går att höra radioinslaget.

Flickors är osynliga för de blinda
Flickors huvudsakliga problem är ofta uppmärksamhets- och koncentrationssvårigheter. Flickor är mindre uttalat hyperaktiva jämfört med pojkar. Pojkar har också oftare en aggresiv uppförandestörning än vad flickor har. Flickors problem är oftare överdriven pratsamhet, socialt undandragande, svårigheter att organisera sig, glömska, intensiv ångest och överdriven fokusering på t.ex. skola i försök att kompensera för sina svårigheter. Pojkar och flickor har ofta lika stora svårigheter i skolarbetet. När det gäller kamratsvårigheter och olycksbenägenhet är situationen ungefär lika bägge könen. Flickors uppmärksamhetsproblem verkar kvarstå oförändrade i uppväxtåren, medan en stor del av pojkarna visar minskade problem. I tonåren har flickor oftare stora svårigheter i form av ångest, depression och låg självkänsla. Missbruk av alkohol och droger förekommer i ungefär samma utsträckning hos flickor som hos pojkar med adhd. Flickor verkar ha mer somatiska problem som t.ex. huvudvärk och magont. Det finns studier som har visat att läkare är mer benägna att ställa diagnosen adhd på pojkar än på flickor, även i de fall flickornas symptom är jämförbara med pojkarnas. Flickor kan sägas lida av adhd i tysthet. Priset de betalar är ofta usel självkänsla och att inte kunna utnyttja sina resurser i samhället eller i privatlivet.

Det är knappast något nytt att vården är mycket diskriminerande, men varför häder inget? SBU har ställt sig frågande och många andra. Då kanske vi måste konstatera att diskriminering ingår som ett självklart inslag i den vetenskapliga praxisen när det gäller hur vård skall utföras och komma befolkningen tillgodo.

Finns det något som verkligen motsäger det? Med tanke på att de alltid verkar ha varit just så. Om det inte beror på att unga flickor har mindre mänskliga rättigheter i praktiken så skulle jag vilja höra exakt vad det beror på. NU! Till och med Cateringhar noterat de. SVD hade en intressant artikel om det för en tid sedan.

-ADHD hos flickor – En inventering av det vetenskapliga underlaget, Statens beredning för medicinsk utvärdering, 2005 (se SBU Länk ovan)

-Flickor med ADHD, Nadeau Kathleen, Littman Ellen och Quinn Patricia, 2002
Understanding Women with AD/HD, Nadeau Kathleen och Quinn, Patricia, 2002

Rosen. Malix. 2, bara lisa, Misssdopamin, nano,  ADHD Center Bloggy, Fetprinsens ADHD CENTER, Neuropsykiatrisk mediabevakning, ADHD Kvinnor, Ruidien Netvibers.

ADD och ADHD, NPF, Samhälle - politik

Monopol-TV har upptäckt adhd

Lämna en kommentar

Rapport meddelar att vuxna med adhd inte får vård. Genom hela inslaget visas en av den blinda jornalistikens mest uppenbara buttpluggar.
Gång på gång hör vi att behoven uppkommit pga av att samhället blivit hektiskare och att det är grunden för hjälpbehovet. Ett lysande exempel på hur grunt man väljer att se verkligheten för att slippa se det faktum att mångahjälpbehov nonchalerats under hela deras förbannade liv.
Men man kanske inte tycker det känns så mysigt, tryggt och roligt att berätta faktumet att många har behövt hjälp väldigt länge. Hjälpbehovet har kanske inte uppkommit ur bara samhällsförändringar ensamt, även om det är en mycket bekväm synpunkt för de som inte vill se en verklighet som gäller för flera procent av Sveriges befolkning. I de flesta andra fall hade det kallats diskriminering att inte ens erkänna ett funktionshinders faktiskhet, utan hänföra det till samhällsförändringar enkom.
Hör Monopol-TV berätta om att många inte får vård (Inslaget docck bort taget numera)
En annan fråga man kan ställa till monopol TV är hurfan kan det komma sig att ni väntade så helvetes länge med att ens erkänna att flera procent av befolkningen faktiskt inte fått hjälp? Kan det ens kallas journalistik eller kallas det blindbock? Att ange samhällsklimatet som faktor att flera nu behöver hjälp kanske kan dölja det faktum att monopol tv som vanligt ignorerat de som mest behövde hjälpen.
Men har monopol TV inte upptäckt det som TV 4 insett att den tydliga diskrimineringen också gäller i vilket län du råkar bo i om du ska få vård? Eller menar monopol TV att det också beror på lokala samhällsförändringar i respektive län som styr hjälpbehovet?
Är kärlek ett verb eller ett substantiv?
Är språket till för er grammatik eller är ni ett verktyg för erat självberättigande allena?
Titta här på TV 4 kära ni som vill ha monopol på mina tv-licenspengar. Berätta för mig om det är hektiskheten i samhället som gjort att uppsalabor får betydligt mycket bättre vård än de i kronoberg, att gottlänningar får betydligt mycket mer omtanke än göteborgare när det gäller praktiskt vård och erkännande av adhd. Så att vi alla kan se om det beror på samhällsförändringar eller om det beror på något annat som gör att många inte får vård.
Inte ens i dag får alla vård, bara genom att strunta i att titta i backspegeln kan monopol-tv lyckas dölja det faktum att adhd är ett historiskt sätt extremt mycket nonchalerat tillstånd, som fortfarande nonchaleras. Det bemöts som socialstigmatiserad blattesjukdom som mer än något annat visar samhällsvetarnas svartsyn rätt upp i dagen, även om de ytliga ordens ’putti nuttan’ naturligtvis inte visar den verklighet vi alla ser.
Söta ord som i omtankens namn döljer den verklighet som den säger sig beskriva, kan det ens kallas språk? Vilken av helvetets alla förorter kommer i så fall detta språk från?
Amen Hotep eller tuttamkamon framställd av 400 kilo smör framstår som betydligt bättre journalistik, men är den bra? Jag ser det snarare som den uppvispade gräddan av historielös förgyllning. Verklighetens sociala konstruktionsgrunder som ett smältande pålägg, vad hade Ikaros sagt om det? Vi kallar det konst eller samhällsjournalistik så kanske någon sväljer det…

Härlig peddovibb SVT, kanske ni skulle ge er på de stora som hindrar att vården inte når de som verkligen behöver den och den nonchalans som grundlagger tänket. Att SVT under alla år varit så kritiskt mot allt som adhd heter och alla som arbetat för att hjälpbehövande skulle få hjälp, det är ju synnerligen imponerande, drabbar bara de som är i mest behov av hjälp. Kan ni något mer? En objektiv skilldring av verkligheten och dess historik kanske är för mycket begärt?

Att SVT nu berättar om verkligheten kanske någon tycker är ett bra tecken, förvisso, andra kanske undrar varför de stod vid dikeskanten i några årtionden och bara tittade på utan att något säga. Kändes det skönt i byxan SVT, eller vad kan skapa en sådan avgrundsdjup nonchalans inför verkliga människors behov?

ADD och ADHD, NPF, Samhälle - politik

Politiker rasar mot ADHD medicineringen – Vad hände sedan?

Lämna en kommentar
”Det är fullständigt befängt att tro att om man bor på
Gotland så behöver man mer medicin än om man
bor i Västra Götaland”

Så sa Riksdagsledamoten Chatrine Pålssson Ahlgren (kd) När hon gästade TV4 och intervjuades angående det faktum att det skiljer otroligt mycket mellan hur mycket ADHD man har i Gotland och i Västra Götalandsregionen, i varje fall så är det den officiella bilden. Se hela inslaget från TV4

Inslagen borttagna från TV4 – vi beklagar det.

I verkligheten skiljer det sin naturligtvis inte alls så mycket, men när det gäller allvarliga tillstånd som ADHD tar sig en del rätten att hävda att deras tyckande är värt mer än andras hälsa, för hur ska man annars lyckas att förklara den tydliga brist vi sett de senaste 10 åren i Vgregionen? Otur? Synkroniserad tillfällighet?

Det är nog dags att på allvar verkligen i djupet börja fråga sig vad det handlar om. Vi kommer att skriva till Riksdagsledamoten Chatrine Pålssson Ahlgren och höra hur hon ställde kraven och vad de ledde fram till för från Socialstyrelsen verkar det inte kommit fram några tillsynsärenden när det gäller den rent statistiskt bevisade underbehandlingen.

Högste ansvarige tjänsteman i Västra Götelandsregionen Johan Assarsson har tidigare inte orkat svara på frågor om det hela eller klargöra varför personer med ADHD diskrimineras inom vården, däremot har hans sekreterare skickat svaret att de mottagit en skrivelse i ärendet, vilket ju nästan kan tolkas som kommunikation. Kanske dags att börja röra lite i grytan. Varför skrivs det ut 7 gånger så mycket läkemedel i vissa län? Är man sju gånger så friska i andra län eller är det ovetenskapliga godtycket som styr, vad tror du?

Hälso och sjukvårdsdirektören Lars-Olof Rönnqvist har heller inte visat sig behjälplig när det gäller att klargöra varför ADHD frekvensen inom VG-regionen är så låg jämfört med till exempel Gotland. Är det fråga om ett rent statistiskt mirakel?

Chaterine Pålsson sa att det måste börja ställas krav, jodå. Nu kanske det är dags att kontrollera om det ställt några sådana och vad de lett till.

Evidensmässig vård styrd av vetenskapliga principer? Givetvis inte alls, frågan blir då: Vad är det egentligen som styr vårdens kvalitet och utbud? För vetenskaplighet verkar det ju inte vara.

Samhälle - politik

I Dag: Möte med Ansvarig Politiker

Lämna en kommentar

Jag och Henrik hade idag ett sedan länge inplanerat möte med Jan-Åke Simonsson en lokal sjukvårdspolitiker i Göteborg.

Jan-Åke hade fått några frågor per mail, dock kunde han inte besvara någon av de mycket konkreta frågorna, men verkar väldigt villig att prata om allt annat än konkret ansvarstagande. Att det pågått omorganiseringar och kommer mer omorganiseringar inom vården det var liksom det enda vi visste + att det saknades någon som tog ett konkret handfast ansvar…

Tja, man kanske ska vänta någon dag med att säga vad man verkligen tycker eller så kanske man ska bara känna evig tacksamhet för att fått höra en massa annat än svaret på just de frågor man ställde för över en månad sedan? Jag kanske ska vänta några veckor med att säga vad jag verkligen tycker.

Det som politiker beskriver

Stärk patientens fria val Borås tidning.

Nedan, Källa: Göteborgs-Postens nätupplaga, 050913:

”Vårdgarantin utökas i Västsverige
När vården inte kan garantera behandling enligt den egna vårdgarantin ska Västra Götalandsregionen betala när patienter reser till andra delar av landet för vård. Men regionrådet Annelie Stark (s) medger att det kan bli svårt att klara vårdgarantin inom regionen för alla patienter från och med 1 november. Hon menar ändå att regionens sjukhus har blivit så specialiserade att det finns goda chanser att faktiskt klara det uppsatta målet. – Samtidigt får man komma ihåg att den här vårdgarantin är mer omfattande än någon annan, eftersom hela den högspecialiserade vården också omfattas. Det gör att det finns sektorer där svårigheterna är extra stora.”

Det som vanliga människor möter

Ohållbar vårdsituationen för personer med ADHD i Göteborg – Vårdgarantin både ignoreras och manipuleras.

https://www.fria.nu/artikel/73395
De som är svårast sjuka tappas bort först, Göteborgs Fria tidning.


Politisk passivitet får unga läkare att lämna Göteborgspsykiatrin. Två Professorer kommenterar de politiska insatserna och vad de leder till.


Vuxna med neuropsykiatrisk diagnos får inte tillräcklig hjälp. Kartläggning visar på omfattande behov av behandling och stöd


Utestängd patientgrupp. En mycket meriterad läkare/forskare beskriver en grupp som diskrimineras inom vården.

Slutsats
Tja, någon annan kanske kan sammanfatta det hela bättre än mig? Får ni bitarna att gå ihop? Har träffat en del politiker tidigare men här ligger verklighetsbilderna verkligen långt från varandra…. Är det ens okay att påstå att det finns en rimlig vård, om personer har väntat 10 år men inte sett till den?

ADD och ADHD, NPF, Samhälle - politik

Socialstyrelsen fernissar ättestupan

Lämna en kommentar

Socialstyrelsens Nu projekt har just släppt ifrån sig: Nytt om Nu, nummer 5.

Men vad för det med sig i praktiken? Finns det någon större verklighetsanknytning?

Finns ens den bistra verklighet som möter flera med dessa funktionshinder var dag? Har Socialstyrelsen ens bemödat sig om att beskriva den diskriminering som finns inom vården, där en del grupper får konstaterat sämre vård än andra. Unga flickor, får diagnos och hjälp i betydligt mindre grad än unga pojkar, men skriver Socialstyrelsen något om detta faktum? Nejdå.

Inte heller skriver Socialstyrelsen om de som aldrig fått någon behandling men ändå kanske behöver det, enligt vissa uppgifter är en hög procentandel av de intagna på fängelserna i behov av neuropsykiatrisk vård men får de verkligen någon sådan, eller har de ens fått någon diagnos?

De vuxna som har inte får vård eller ens kan bli utredda för att de fallit över 35 års strecket och den moderna ättestupans skenheliga ribba, får de någon vård? Skriver ens Socialstyrelsens Nu projekt något om detta?

Eller är det bara ett jippo som inte är ämnat att beskriva den diskriminerande verklighet som dag efter dag drabbar människa efter människa, kanske är det då bättre att Socialstyrelsen ägnar sig att skriva om hur bra det ska bli i framtiden, vilket sagt om och om igen länge länge länge.

Men Socialstyrelsen kanske också kan inse att konkreta åtgärder mot ett bestämt mål kan gagna den verklighet man beskriver, eller är Socialstyrelsen så jävla dumma att de tror att de hjälpbehövande själva inte insett hjälpbehovet? Har man en seriös avsikt att åstadkomma en verklig förändring varför inte då beskriva verkligheten och inte bara måla samma oprecisa drömbilder man målat de senaste 10 åren.

Kan vi få några helglossade 4-färgs broschyrer om hur ofantligt bra det ska bli i framtiden följt av helsidesannonser i alla rikstäckande blaskor också, Men utan en investering i det verkliga problemet vad är det egentligen värt? Är människor med psykiatriska problem verkligen hjälpta av ett projekt som väljer att inte spegla verkligheten med de svarta fårens så omsorgsfullt fernissade ättestupa?
ADD och ADHD, NPF, Samhälle - politik

SOCIALBLATTE i Göteborg, var säker på att diskrimineras

Lämna en kommentar

Är man ständigt van med att bli diskriminerad så kanske man till slut tror att det är ok. I Göteborg har man egentligen aldrig brytt sig om att se till att vården fungerar för de med neuropsykiatriska funktionshinder, däremot är man väldigt mån om att ytan ska se bra ut och att de planerade omorganiseringarna ska påstås göra allting bättre. Apartheid Göteborg har sina regler minsann!
Den som sett verkligheten och sedan vågar påstå att psykiatrins utvecklingsplaner är verklighetsfrämmande nonsens kanske får sig en skopa fräsande ord från någon av våra förljugna politiker som gång på gång vägrar se den verklighet som står mitt inför dem

När två mycket välinsatta professorer gick ut i Läkartidningen förklarandes hur oerhört verklighetsfrämmande psykiatrin i västra götalandsregionen är lät det såhär:

”De honnörsord som staplas på varandra är tyvärr i de flesta fall dåligt underbyggda och saknar trovärdighet. Utvecklingsplanen är bara en i mängden av
planer som i stort bara tillfredsställer beställarens behov men lämnar verkligheten bakom sig. Som ett instrument för uppbyggnaden av en slagkraftig psykiatri förtjänar den dessvärre ingen större tilltro.”

Flera ansvariga har sökts för att få möjlighet att kommentera det hela, Socialdemokraternas starka personer i Vård-Göteborg, Jan-Åke Simonsson och Anneli Stark är tillskrivna sedan länge, men att svara på ett mail kanske är för svårt för då måste de se verkligheten och ta ansvar för en verklighet de vägrar se.

Är det inte lättare att blunda då?

Då slipper ni ta ansvar för den manipulerande systmematik varmed behövande dag efter dag får vänta på en vård som inte är tillgänglig för dem. Så här stod det i Dagens GT och det var knappast någon nyhet.

Hur fan kan man ens påstå att ett samhälle är tillgängligt får någon om man inte ens kan få en rimlig vård? Vi kan hursomhelst mycket tydligt konkludera att frånvaron av vård i Göteborg inte på något vis är medicinsk acceptabel. Ska vi skriva till regeringens webplats om mänskliga rättigheter och fråga om de inte gäller personer med ADHD? Eller ska vi bara stå med mössan i hand och tacka för all svartsyn?
Jamen Tack så HEMSK mycket då!

Ska vi behöva prostituera oss och gå på gatan för att få råd att köpa en rimlig vård? Eller ska vi sitta och vänta på att man satsar på rätt ställe?

Samhälle - politik

Tidelagets värmande tankespråk?

Lämna en kommentar

Svar till Fredrik malm riksdagsmotion vilken också omskrivits här.
En härligt stereotyp motion utifrån väldigt enkelsidiga aspekter är lätt att travestera kring.
Självklart ska vi ha slakt utan bedövning i religionens namn, varför inte lite tidelagsinstitut också? Allt måste ju verkligen få ske i religionens namn eller hur? Dödandet och konsumtionen av djurets likdelar måste väl ändå vara värre än att bara knulla djuret och låta det leva, eller vad säger ni som vet allt? (det är väl tillåtet att fråga, va)

Subversion 2

Av allt oheligt hycklande som människan någonsin gjort torde de heliga krigen eller motiveranden av sjukliga företeelser med religiösa förtecken vara bland de vidrigaste. Likätarna må hävda att djurhållning och dess lag är en vetenskap och inte en tro, men vill de tro på det vetenskapliga faktumet att en död kropp är ett lik, vilket gör dem till likätare?
Vart går gränsen för en sadistisk likätares verklighetsbilder?
Vill de bara välja och sovra lite sött ur vad det som kan kallas vetenskap, vilket inte är egentlig vetenskaplighet utan en selektiv neglektmekanism. Med tanke på att det är frågan om slakt som inte är nödvändig, utan som utförs styrt av nöjet att äta likdelar, så kan vi väl göra någon lag som vi kallar djurskydd, låter inte det jättebra? Men framförallt logiskt.

Värna minoriteterna

De skulle ju vara för sorgligt om judebögarna i Hässleholms norra förorter inte får sin skinka i år, eller hur? Även en judisk bög måste väl ha rätt att få äta sin heliga skinka? Sak samma med de muselmanska helighetsbrackorna i Örebro centrum, visst fasiken ska de kunna få klämma i sig sin halal blodpudding i år också, vilket traditionen så, brådmoget stammande påbjuder. Och då har vi inte nämt de kristna bilmekanikernas religiösa vägsaltsförening, som just nu campar i Träslövsläge, längst den Gotländska kustlinjen inför den årliga konsumtionen av färskklubbad älgballe.

-Jävla antisemitiska homofober som inte låter oss slakta djur som känner verklig smärta, så jävla kränkande, va? Det högmuslimska nunnornas helgonamortel måste väl också kunna fyllas med den heliga blodpuddingsmeten vilken ingår i just deras speciella religionsutövning, eller vafalls? Bomber och granater, så upprörande. Och ska inte den kristna vägsaltsföreningen få kunna visa vad ett fälgkors verkligen är till för och få smäkta lite på sin årliga sälta? Det är verkligen förjävligt om de inte kan få utöva sin religion, vafan är det frågan om för nätverkande minoritesförföljelser, kuk lux lan eller?

Det kanske är dags att starta en ny religion?
Men låt oss fundera på vad vi ska bli kränkta över och hur vi kan skola våra lärljungar till att döda -utan att känna glädje- för att sedan förklara dess nödvändighet, utifrån färdigrullat industriperspektiv. Slicka mina läppar och sjung vanepsalm 365 ur:Rondellen runt solen: Bildelsatlas 18, Homoecconomicus genetica 22. Den dagliga lögnen.
Klart att alla ska kunna äta likdelar bara för att värna de svaga minoritetsgrupperna, eller hur va? Dessutom måste vi kunna försäkra oss om att djuren verkligen dör blodfattigt SAMT känner smärta.

-Naturlich!

Att sedan en del grupper inte ens får någon vettig vård i Sverige kan vi flerfaldigt ignorera, enligt gammal tradition! För vad är hälsa och omtanke när det kommer till religion och dess gamla sedvänjor.

-Visst jag kopplar, lite mera te?

ADD och ADHD, NPF, Samhälle - politik, Vetenskap

Koncentrationsläger Bättre för Barn med ADD – ADHD?

2 kommentarer

Ibland kan man undra hur det skulle sett ut om andra funktionshinder mötte samma öden som ADD eller ADHD, vad tror du?

Hade folk turats om att försöka få bort diagnosen förlamad i benen, eller helt enkelt benamputerad? Och skrivit insändare efter insändare med hur otroligt stigmatiserande det skulle vara om de utan ben fick rullstolar att använda för att ta sig fram? Hade upprördheten hos socionomerna varit lika stor? Skulle någon uttala sig om hur oerhört stigmatiserande och onödigt det varmed rullstolar, vilka dessutom kan tippa baklänges! Hör och häpna.

Tänk på de unga barnen, de kanske skulle sitta och bli feta i rullstolarna? Är det då inte bättre att de sitter hemma på vinden som förr i tiden, då man gömde undan dem så att de inte fick ta del av samhället. Deras skolgång kostade ju faktiskt just inget på den gamla goda tiden, så varför ska de klaga nu för, de växer ju rullstolar som svampar ur jorden…

Money makes the world go around, and the wheelchars to, baby blue.

Ursäkta att jag frågar men skulle någon ställa frågorna om funktionshinder enligt samma princip när det gäller andra grupper? Och varför kan man anse att ett funktionshinder är värt att ringakta bara för att man själv inte kan inse dess uppenbarhet? Susanne Bejerot skriver i Läkartidningen: Det synes angeläget att åtminstone inte läkarkåren förleds att tro på förtal av kolleger från fundamentalister och inte heller låter sig skrämmas till tystnad av rädsla för trakasserier…

Funktionshindret ADHD är vid första anblicken osynligt men kan vara mer handikappande än ett rullstolsberoende, oavsett om man gillar diagnosen eller inte.

Intressant nog skriver hon ”låter sig skrämmas” antagligen för att hon förstått den fundamentalistiska vilja som vill förneka människor dess grundläggande mänskliga rättighet att ta del av samhället genom att förneka deras funktionshinder, genom att förneka deras diagnos och genom att förneka deras värdighet att själva förstå vad som är bäst för dem. För de flesta av oss skulle nog inte vilja äta mediciner om vi inte behövde dem, eller?

Kritikerna vill ju inte alls verka elaka eller omänskliga, utan hela hänsynslösheten sker ju givetvis med den falska förespeglingen att det är för barnen eller samhällets bästa ….. Jo, givetvis säger de det, för hur skulle det se ut annars? Då kanske avgrundskritikerna måste börja ta ansvar för sina åsikter och inse att de på fullt allvar försöker förneka människor sina mänskliga rättigheter att ta del av samhället. Varför finns det inga konstruktiva kritiker till diagnosen ADHD? Att gnälla är enkelt, man kan säga att diagnosen saknar vetenskaplig¹ underbyggnad och så vidare. Men varför kan det inte någon dag komma fram en kritiker som har något bättre att komma med för människorna med detta funktionshinder?

Kriminalvårdens forskningschef professor Martin Grann’s fantastiska uttalande om att det egentligen finns ganska lite forskning om ADHD är ganska intressant. Exakt vart ifrån har Professorn i psykologi hämtat den infomationen ifrån? Vilka har blivit lidande av denna inställning hos en person som rimligen har ett stort delansvar för att Kriminalvården först nyligen 2008 – 2009 förefaller ha insett att ADHD kan behandlas och att behandling kan vara bra för personer som har ADHD?

Är det inte en straffbar nonchalans att låta tusentals personer gå utan rimlig vård bara för att man är så frälst av sina egna åsikter som saknar verklighetsunderlag? ADHD Center

ADHD Relaterade Referenser

Historia

Primär Symptom
Diagnos kriterier
Prevalens
Könsskillnader
Associerade kognitiva, Utvecklings, och Hälso Problem
Komorbiditet
Subtyper
Föräldrar-Barn Interaktioner och Familje Problem
Etiologi
Uppföljningsstudier med utvärderingar
Teorier om ADHD och Executiva Funktioner
Utvärdering – Intervjuver och utvärderingar
Utvärdering – Psykologisk Testning
Utvärdering av ADHD hos Vuxna
Klinisk Föräldraträning
Föräldraträning i Skolan
Träna Familjer med Tonåringar som har ADHD
Behandla Relationsproblem
CS Medicinering för Barn med ADHD
Andra Mediciner för Barn med ADHD
Medicinerigng för Vuxna med ADHD
ADHD Kombinerade Insatser

ADHD Fakta:

Historik och relevanta sammanfattningar:
Abikoff, E. (1987). An evaluation of cognitive behavior therapy for hyperactive children. In B. Lahey & A. Kazdin (Eds.), Advances in clinical child psychology (Vol. 10, pp. 171–216). New York: Plenum.

Abikoff, H., Gittelman-Klein, R., & Klein, D. (1977). Validation of a classroom observation code for hyperactive children. Journal of Consulting and Clinical Psychology, 45, 772–783.

Abikoff, H., & Hechtman, L. (1995, June). Multimodal treatment study of children with attention deficit hyperactivity disorder. Paper presented at the International Society for Research in Child and Adolescent Psychopathology, London.

Accardo, P. J., & Blondis, T. A. (2000). The Strauss Syndrome, Minimal Brain Dysfunction, and the Hyperactive Child: A historical introduction to attention deficit-hyperactivity disorder. In P. J. Accardo, T. A. Blondis, B. Y. Whitman, & M. A. Stein (Eds.), Attention deficits and hyperactivity in children and adults: Diagnosis, treatment, management (pp. 1-12). New York: Marcel Dekker.

Achenbach, T. M., & Edelbrock, C. S. (1983). Manual for the Child Behavior Profile and Child Behavior Checklist. Burlington, VT: Author.

Achenbach, T. M., & Edelbrock, C. S. (1986). Empirically based assessment of the behavioral/emotional problems of 2- and 3-year-old children. Journal of Abnormal Child Psychology, 15, 629–650.

Ackerman, P. T., Dykman, R. A., & Oglesby, D. M. (1983). Sex and group differences in reading and attention disordered children with and without hyperkinesis. Journal of Learning Disabilities, 16, 407–415.

Allyon, T., Layman, D. & Kandel, H. (1975). A behavioral–educational alternative to drug control of hyperactive children. Journal of Applied Behavior Analysis, 8, 137–146.

American Psychiatric Association. (1968). Diagnostic and statistical manual of mental disorders (2nd ed.). Washington, DC: Author.

American Psychiatric Association. (1980). Diagnostic and statistical manual of mental disorders (3rd ed.). Washington, DC: Author.

American Psychiatric Association. (1987). Diagnostic and statistical manual of mental disorders (3rd ed., rev.). Washington, DC: Author.

American Psychiatric Association. (1994). Diagnostic and statistical manual of mental disorders (4th ed.). Washington, DC: Author.

Anastopoulos, A. D., & Barkley, R. A. (1990). Counseling and parent training. In R. A. Barkley, Attention-deficit hyperactivity disorder: A handbook for diagnosis and treatment (pp. 397–431). New York: Guilford Press.

Angold, A., Costello, E. J., & Erkanli, A. (1999). Comorbidity. Journal of Child Psychology and Psychiatry, 40, 57-88.

Arnold, L. E., Abikoff, H. B., Cantwell, D. P., Connors, C. K., Elliott, G., Greenhill, L. L., Hechtman, L., Hinshaw, S. P., Hoza, B., Jensen, P. S., Kraemer, H. C., March, J. S.,

Newcorn, J. H., Pelham, W. E., Richters, J. E., Schiller, E., Severe, J. B., Swanson, J. M., Vereen, D., & Wells, K. C. (1997). National Institute of Mental Health collaborative multimodal treatment study of children with ADHD(the MTA). Archives of General Psychiatry, 54, 865–870.

Associated Press. (1988, January). To many, Ritalin is a “chemical billy club.” Worcester Telegram and Gazette.

August, G. J., & Stewart, M. A. (1983). Family subtypse of childhood hyperactivity. Journal of Nervous and Mental Disease, 171, 362–368.

Barkley, R. A. (1977). A review of stimulant drug research with hyperactive children. Journal of Child Psychology and Psychiatry, 18, 137–165.
Barkley, R. A. (Ed). (1978). Special issue on hyperactivity. Journal of Pediatric Psychology, 3.

Barkley, R. A. (1981). Hyperactive children: A handbook for diagnosis and treatment. New York: Guilford Press.

Barkley, R. A. (1982). Guidelines for defining hyperactivity in children (attention deficit disorder with hyperactivity). In B. Lahey & A. Kazdin (Eds.), Advances in clinical child psychology (Vol. 5, pp. 137–180). New York: Plenum.

Barkley, R. A. (1984). Do as we say, not as we do: The problem of stimulus control and rule-governed behavior in attention deficit disorder with hyperactivity. Paper presented at the Highpoint Hospital Conference on Attention Deficit and Conduct Disorders, Toronto, Canada.

Barkley, R. A. (1987). Child behavior rating scales and checklists. In M. Rutter, A. H. Tuma, & I. Lann (Eds.), Assessment and diagnosis in child psychopathology (pp. 113–155). New York: Guilford Press.

Barkley, R.A. (1988). Tic disorders and Tourette’s syndrome. In E. J. Mash & L. G. Terdal (Eds.), Behavioral assessment of childhood disorders (2nd ed., pp. 552–585). New York: Guilford Press.

Barkley, R. A. (1989a). The problem of stimulus control and rule-governed behavior in children with attention deficit disorder with hyperactivity. In J. Swanson & L. Bloomingdale (Eds.), Attention deficit disorders (pp. 203–234). New York: Pergamon Press.

Barkley, R. A. (1989b). Hyperactive girls and boys: Stimulant drug effects on mother–child interactions. Journal of Child Psychology and Psychiatry, 30, 379–390.

Barkley, R. A. (1989c). Attention-deficit hyperactivity disorders. In E. J. Mash & R. A. Barkley (Eds.), Treatment of childhood disorders (pp. 39–72). New York: Guilford Press.

Barkley, R. A. (1990). Attention-deficit hyperactivity disorder: A handbook for diagnosis and treatment. New York: Guilford Press.

Barkley, R. A. (1991). The ecological validity of laboratory and analogue assessments of ADHD Symptoms. Journal of Abnormal Child Psychology, 19, 149–178.

Barkley, R. A. (1997a). Inhibition, sustained attention, and executive functions: Constructing a unifying theory of ADHD. Psychological Bulletin, 121, 65–94.

Barkley, R. A. (1997b). ADHD and the nature of self-control. New York: Guilford Press.

Barkley, R. A. (2006). Attention deficit hyperactivity disorder: A handbook for diagnosis and treatment (3rd ed.). New York: Guilford.

Barkley, R., Copeland, A., & Sivage, C. (1980). A self-control classroom for hyperactive children. Journal of Autism and Developmental Disorders, 10, 75–89.

Barkley, R. A., & Cunningham, C. E. (1979). The effects of methylphenidate on the mother–child interactions of hyperactive children. Archives of General Psychiatry, 36, 201–208.

Barkley, R. A., DuPaul, G. J., & McMurray, M.B. (1990). A comprehensive evaluation of attention deficit disorder with and without hyperactivity. Journal of Consulting and Clinical Psychology, 58, 775–789.

Barkley, R. A., DuPaul, G. J., & McMurray, M.B. (1991). Attention deficit disorder with and without hyperactivity: Clinical response to three doses of methylphenidate. Pediatrics, 87, 519–531.

Barkley, R. A., & Edelbrock, C. S. (1987). Assessing situational variation in children’s behavior problems: The Home and School Situations Questionnaires. In R. Prinz (Ed.), Advances in behavioral assessment of children and families (Vol. 3, pp. 157–176). Greenwich, CT: JAI Press.

Barkley, R. A., Fischer, M., Edelbrock, C. S., & Smallish, L. (1990). The adolescent outcome of hyperactive children diagnosed by research criteria: I. An 8-year prospective followup study. Journal of the American Academy of Child and Adolescent Psychiatry, 29, 546–557.

Barkley, R. A., Fischer, M., Edelbrock, C. S., & Smallish, L. (1991). The adolescent outcome of hyperactive children diagnosed by research criteria: III. Mother–child interactions, family conflicts, and maternal psychopathology. Journal of Child Psychology and Psychiatry, 32, 233–256.

Barkley, R. A., Fischer, M., Smallish, L., & Fletcher, K. (2002). The persistence of attention-deficit/hyperactivity disorder into young adulthood as a function of reporting source and definition of disorder. Journal of Abnormal Psychology, 111, 279-289.

Barkley, R. A., Fischer, M., Newby, R., & Breen, M. (1988). Development of a multi-method clinical protocol for assessing stimulant drug responses in ADHD children. Journal of Clinical Child Psychology, 17, 14–24.

Barkley, R. A., Grodzinsky, G., & DuPaul, G. (1992). Frontal lobe functions in attention deficit disorder with and without hyperactivity: A review and research report. Journal of Abnormal Child Psychology, 20, 163–188.

Barkley, R. A., Karlsson, J., & Pollard, S. (1985). Effects of age on the mother–child interactions of hyperactive children. Journal of Abnormal Child Psychology, 13, 631–638.

Barkley, R. A., Karlsson, J., Pollard, S., & Murphy, J.V. (1985). Developmental changes in the mother–child interactions of hyperactive boys: Effects of two dose levels of Ritalin. Journal of Child Psychology and Psychiatry and Allied Disciplines, 26, 705–715.

Barkley, R. A., Shelton, T. L., Crosswait, C., Moorehouse, M., Fletcher, K., Barrett, S., Jenkins, L., & Metevia, L. (1997). An early behavioral and educational intervention program for aggressive and hyperactive–impulsive children. Manuscript submitted for publication.

Barkley, R. A., Shelton, T. L., Crosswait, C., Moorehouse, M., Fletcher, K., Barrett, S., Jenkins, L., & Metevia, L. (2000). Early psycho-educational intervention for children with disruptive behavior: Preliminary post-treatment outcome. Journal of Child Psychology and Psychiatry, 41, 319-332

Barkley, R. A., & Ullman, D. G. (1975). A comparison of objective measures of activity level and distractibility in hyperactive and nonhyperactive children. Journal of Abnormal Child Psychology, 3, 213–244.

Bass, A. (1988, March 28). Debate over Ritalin is heating up: Experts say critics are lashing out for all the wrong reasons. Boston Globe, pp. 36–38.

Bender, L. (1942). Postencephalitic behavior disorders in children. In J. B. Neal (Ed.), Encephalitis: A clinical study. New York: Grune & Stratton.

Benninger, R. J. (1989). Dopamine and learning: Implications for attention deficit disorder and hyperkinetic syndrome. In T. Sagvolden & T. Archer (Eds.), Attention deficit disorder: Clinical and basic research (pp. 323–338). Hillsdale, NJ: Erlbaum.

Biederman, J., Baldessarini, R. J., Wright, V., Knee, D., & Harmatz, J. S. (1989). A double-blind placebo controlled study of desimpramine in the treatment of ADD: I. Efficacy. Journal of the American Academy of Child and Adolescent Psychiatry, 28, 777–784.

Biederman, J., Faraone, S. V., & Lapey, K. (1992). Comorbidity of diagnosis in attention-deficit hyperactivity disorder. In G. Weiss (Ed.), Child and adolescent psychiatric clinics of North America: Attention-deficit hyperactivity disorder (pp. 335–360). Philadelphia: Saunders.

Biederman, J., Faraone, S. V., Mick, E., Spencer, T., Wilens, T., Kiely, K., Guite, J., Ablon, J. S., Reed, E., Warburton, R. (1995). High risk for attention deficit hyperactivity disorder among children of parents with childhood onset of the disorder: A pilot study. American Journal of Psychiatry, 152, 431–435.

Biederman, J., Faraone, S. V., Spencer, T., Wilens, T., Norman, D., Lapey, K. A., Mick, E., Lehman, B. K., & Doyle, A. (1993). Patterns of psychiatric comorbidity, cognition, and psychosocial functioning in adults with attention deficit hyperactivity disorder. American Journal of Psychiatry, 150, 1792–1798.

Biederman, J., Gastfriend, D. R., & Jellinek, M. S. (1986). Desipramine in the treatment of children with attention deficit disorder. Journal of Clinical Psychopharmacology, 6, 359–363.

Biederman, J., Keenan, K., & Faraone, S. V. (1990). Parent-based diagnosis of attention deficit disorder predicts a diagnosis based on teacher report. American Journal of Child and Adolescent Psychiatry, 29, 698–701

Biederman, J., Munir, K., & Knee, D. (1987). Conduct and Oppositional Defiant Disorder in clinically referred children with Attention Deficit Disorder: A controlled family study. Journal of the American Academy of Child and Adolescent Psychiatry, 26, 724–727.

Birch, H. G. (1964). Brain damage in children: The biological and social aspects. Baltimore: Williams & Wilkins.

Blau, A. (1936). Mental changes following head trauma in children. Archives of Neurology and Psychiatry, 35, 722–769.

Block, G. H. (1977). Hyperactivity: a cultural perspective. Journal of Learning Disabilities, 110, 236–240.

Blum, K., Cull, J. G., Braverman, E. R., & Comings, D. E. (1996). Reward deficiency syndrome. American Scientist, 84, 132–145.

Bond, E. D., & Appel, K. E. (1931). The treatment of behavior disorders following encephalitis. New York: Commonwealth Fund.

Bornstein, P. H., & Quevillon, R. P. (1976). The effeects of a self-instructional package on overactive preschool boys. Journal of Applied Behavior Analysis, 9, 179–188.

Bradley, W. (1937). The behavior of children receiving benzedrine. American Journal of Psychiatry, 94, 577–585.

Bradley, W., & Bowen, C. (1940). School performance of children receiving amphetamine (benzedrine) sulfate. American Journal of Orthopsychiatry, 10, 782–788.

Braswell, L., August, G. J., Bloomquist, M. L., Realmuto, G. M., Skare, S. S., & Crosby, R. D. (1997). School-based secondary prevention for children with disruptive behavior: Initial outcomes. Journal of Abnormal Child Psychology, 25, 197–208.

Brown, R. T., & Borden, K. A. (1986). Hyperactivity in adolescence: Some misconceptions and new directions. Journal of Clinical Child Psychology, 15, 194–209.
Brown, R. T., Wynne, M. E., & Medinis, R. (1985). Methylphenidate and cognitive therapy: A comparison of treatment approaches with hyperactive boys. Journal of Abnormal Child Psychology, 13, 69–88.

Burks, H. (1960). The hyperkinetic child. Exceptional Children, 27, 18.

Byers, R. K., & Lord, E. E. (1943). Late effects of lead poisoning on mental development. American Journal of Diseases of Children, 66, 471–494.

Camp, B. W. (1980). Two psychoeducational treatment programs for young aggressive boys. In C. Whalen & B. Henker (Eds.), Hyperactive children: The social ecology of identification and treatment (pp. 191–220). New York: Academic Press.

Campbell, S. B. (1973). Mother–child interaction in reflective, impulsive, and hyperacative children. Developmental Psychology, 8, 341–349.

Campbell, S. B. (1975). Mother-child interactions: A comparison of hyperactive, learning disabled, and normal boys. American Journal of Orthopsychiatry, 45, 51–57.

Campbell, S. B. (1987). Parent-referred problem three-year olds: Developmental changes in symptoms. Journal of Child Psychology and Psychiatry, 28, 835–846.

Campbell, S. B., Douglas, V. I., & Morganstern, G. (1971). Cognitive styles in hyperactive children and the effect of methylphenidate. Journal of Child Psychology and Psychiatry, 12, 55–67.

Campbell, S. B., & Ewing, L. J. (1990). Follow-up of hard-to-manage preschoolers: Adjustment at age nine years and predictors of continuing symptoms. Journal of Child Psychology and Psychiatry, 31, 891–910.

Cantwell, D. (1975). The hyperactive child. New York: Spectrum.

Cantwell, D. (1981). Foreword. In R. A. Barkley, Hyperactive children: A handbook for diagnosis and treatment. New York: Guilford Press.

Cantwell, D. P., & Satterfield, J. H. (1978). The prevalence of acdemic underachievement in hyperactive children. Journal of Pediatric Psychology, 3, 168–171.

Carlson, C. (1986). Attention deficit disorder without hyperactivity: A review of preliminary experimental evidence. In B. Lahey & A. Kazdin (Eds.), Advances in clinical child psychology (Vol. 9, pp. 153–176). New York: Plenum.

Castellanos, F. X., Giedd, J. N., Eckburg, P., Marsh, W. L., Vaituzis, C., Kaysen, D., Hamburger, S. D., & Rapoport, J. L. (1994). Quantitative morphology of the caudate nucleus in attention deficit hyperactivity disorder. American Journal of Psychiatry, 151, 1791–1796.

Castellanos, F. X., Giedd, J. N., Marsh, W. L., Hamburger, S. D., Vaituzis, A. C., Dickstein, D. P., Sarfatti, S. E., Vauss, Y. C., Snell, J. W., Lange, N., Kaysen, D., Krain, A. L.,

Ritchhie, G. F., Rajapakse, J. C., & Rapoport, J. L. (1996). Quantitative brain magnetic resonance imaging in attention-deficit hyperactivity disorder. Archives of General Psychiatry, 53, 607–616.

Chelune, G. J., Ferguson, W., Koon, R., & Dickey, T. O. (1986). Frontal lobe disinhibition in attention deficit disorder. Child Psychiatry and Human Development, 16, 221–234.

Chess, S. (1960). Diagnosis and treatment of the hyperactive child. New York State Journal of Medicine, 60, 2379–2385.

Childers, A. T. (1935). Hyper-activity in children having behavior disorders. American Journal of Orthopsychiatry, 5, 227–243.

Citizens Commission on Human Rights. (1987). Ritalin: A warning to parents. Los Angeles: Church of Scientology.

Clark, D. (1988, January). [Guest on the syndicated television show Sally Jessy Raphael]. New York: Multimedia Entertainment.

Clements, S. D. (1966). Task Force One: Minimal brain dysfunction in children (National Institute of Neurological Diseases and Blindness, Monograph No. 3). Rockville, MD: U.S. Department of Health, Education, and Welfare.

Comings, D. E., Comings, B. G., Muhleman, D., Dietz, G., Shahbahrami, B., Tast, D., Knell, E., Kocsis, P., Baumgarten, R., Kovacs, B. W., Levy, D. L., Smith, M., Borison, R. L.,

Evans, D. D., Klein, D. N., MacMurry, J., Tosk, J. M., Sverd, J., Gysin, R., & Flanagan, S. D. (1991). The dopamine D2 receptor locus as a modifying gene in neuropsychiatric disorders. Journal of the American Medical Association, 266, 1793–1800.

Conners, C. K. (1969). A teacher rating scale for use in drug studies with children. American Journal of Psychiatry, 126, 884–888.

Conners, C. K. (1980). Food additives and hyperactive children. New York: Plenum.

Conners, C. K. (1995). The Conners Continuous Performance Test. North Tonawanda, NY: MultiHealth Systems.

Conners, C. K., & Rothschild, G. H. (1968). Drugs and learning in children. In J. Hellmuth (Ed.), Learning disorders (Vol. 3, pp. 191–223). Seattle, WA: Special Child.

Conrad, P. (1975). The discovery of hyperkinesis: Notes on the medicalization of deviant behavior. Social Problems, 23, 12–21.

Cook, E. H., Stein, M. A., Krasowski, M. D., Cox, N. J., Olkon, D. M., Kieffer, J. E., & Leventhal, B. L. (1995). Association of attention deficit disorder and the dopamine transporter gene. American Journal of Human Genetics, 56, 993–998.

Cook, E. H., Stein, M. A., & Leventhal, D. L. (1997). Family-based association of attention-deficit/hyperactivity disorder and the dopamine transporter. In K. Blum (Ed.), Handbook of psychiatric genetics (pp. 297–310). New York: CRC Press.

Corkum, P. V., & Siegel, L. S. (1993). Is the continuous performance task a valuable research tool for use with children with attention-deficit–hyperactivity disorder? Journal of Child Psychology and Psychiatry, 34, 1217–1239.

Costello, E. J., Loeber, R., & Stouthamer-Loeber, M. (1991). Pervasive and situational hyperactivity—Confounding effect of informant: A research note. Journal of Child and Psychiatry, 32, 367–376.

Cowart, V. S. (1988). The Ritalin controversy: What’s made this drug’s opponents hyperactive? Journal of the American Medical Association, 259, 2521–2523.

Cruickshank, W. M., & Dolphin, J. E. (1951). The educational implications of psychological studies of cerebral palsied children. Exceptional Children, 18, 3–11.

Cunningham, C. E. (1990). A family systems approach to parent training. In R. A. Barkley, Attention-deficit hyperactivity disorder: A handbook for diagnosis and treatment (pp. 432–461). New York: Guilford Press.

Cunningham, C. E., & Barkley, R. (1978). The effects of Ritalin on the mother–child interactions of hyperkinetic twin boys. Developmental Medicine and Child Neurology, 20, 634–642.

Cunningham, C. E., & Barkley, R. A. (1979). The interactions of hyperactive and normal children with their mothers during free play and structured task. Child Development, 50, 217–224 .

Cunningham, C. E., Siegel, L. S., & Offord, D. R. (1985). A developmental dose response analysis of the effects of methylphenirtate on the peer interactions of attention deficit disordered boys. Journal of Child Psychology and Psychiatry, 26, 955–971.

Danforth, J. S., Barkley, R. A., & Stokes, T. F. (1991). Observations of parent–child interactions with hyperactive children: Research and clinical implications. Clinical Psychology Review, 11, 703–727.

Diaz, R. M., & Berk, L. E. (1995). A Vygotskian critique of self-instructional training. Development and Psychopathology, 7, 369–392.

Dockx, P. (1988, January 11). Are schoolchildren getting unnecessary drugs? Woonsocket, RI, Sun Chronicle, p. 15.

Dolphin, J. E., & Cruickshank, W. M. (1951a). The figure background relationship in children with cerebral palsy. Journal of Clinical Psychology, 7, 228–231.

Dolphin, J. E., & Cruickshank, W. M. (1951b). Pathology of concept formation in children with cerebral palsy. American Journal of Mental Deficiency, 56, 386–392.

Dolphin, J. E., & Cruickshank, W. M. (1951c). Visuo-motor perception of children with cerebral palsy. Quarterly Journal of Child Behavior, 3, 189–209.

Douglas, V. I. (1972). Stop, look, and listen: The problem of sustained attention and impulse control in hyperactive and normal children. Canadian Journal of Behavioural Science, 4, 259–282.

Douglas, V. I. (Ed.). (1976). Special issue on hyperactivity. Journal of Abnormal Child Psychology, 4.

Douglas, V. I. (1980a). Higher mental processes in hyperactive children: Implications for training. In R. Knights & D. Bakker (Eds.), Treatment of hyperactive and learning disordered children (pp. 65–92). Baltimore: University Park Press.

Douglas, V. I. (1980b). Treatment and training approaches to hyperactivity: Establishing internal or external control. In C. Whalen & B. Henker (Eds.), Hyperactive children: The social ecology of identification and treatment (pp. 283–318). New York: Academic Press.

Douglas, V. I. (1983). Attention and cognitive problems. In M. Rutter (Ed.), Developmental neuropsychiatry (pp. 280–329). New York: Guilford Press.

Douglas, V. I. (1988). Cognitive deficits in children with attention deficit disorder with hyperactivity. In. L. M. Bloomingdale & J. A. Sergeant (Eds.), Attention deficit disorder: Criteria, cognition, intervention (pp. 65–82). London: Pergamon Press.

Douglas, V. I. (1989). Can Skinnerian psychology acount for the deficits in attention deficit disorder? A reply to Barkley. In L. Bloomingdale & J. Sergeant (Eds.), Attention deficit disorder (Vol. 6, pp. 235–253). New York: Pergamon Press.

Douglas, V. I., & Peters, K. G. (1979). Toward a clearer definition of the attentional deficit of hyperactive children. In G. A. Hale & M. Lewis (Eds.), Attention and the developments of cognitive skills (pp. 173–248). New York: Plenum.

Draeger, S., Prior, M., & Sanson, A. (1986). Visual and auditory attention performance in hyperactive children: Competence or compliance. Journal of Abnormal Child Psychology, 14, 411–424.

Dubey, D. R., & Kaufman, K. F. (1978). Home management of hyperkinetic children. Journal of Pediatrics, 93, 141–146.

DuPaul, G. J. (1991). Parent and teacher ratings of ADHDsymptoms: Psychometric properties in a community-based sample. Journal of Clinical Child Psychology, 20, 242–253.

DuPaul, G. J., & Barkley, R. A. (1992). Situational variability of attention problems: Psychometric properties of the Revised Home and School Situations Questionnaires. Journal of Clinical Child Psychology, 21, 178–188.

DuPaul, G. J., Barkley, R. A., & McMurray, M. B. (1994). Response of children with ADHD to methylphenidate: Interaction with internalizing symptoms. Journal of American Academy of Child and Adolescent Psychiatry, 93, 894–903.

DuPaul, G. J., & Henningson, P. N. (1993). Peer tutoring effects on the classroom performance of children with attention-deficit hyperactivity disorder. School Psychology Review, 22, 134–143.

Dykman, R. A., Ackerman, P. T., & Holcomb, P. J. (1985). Reading disabled and ADD children: Similarities and differences. In D. B. Gray & J. F. Kavanaugh (Eds.), Biobehavioral measures of dyslexia (pp. 47–62). Parkton, MD: Your Press.

Ebaugh, F. G. (1923). Neuropsychiatric sequelae of acute epidemic encephalitis in children. American Journal of Diseases of Children, 25, 89–97.

Edelbrock, C. S., Rende, R., Plomin, R., & Thompson, L. (1995). A twin study of competence and problem behavior in childhood and early adolescence. Journal of Child Psychology and Psychiatry, 36, 775–786.

Ernst, M. (1996). Neuroimaging in attention-deficit/hyperactivity disorder. In G. R. Lyon & J. M. Rumsey (Eds.), Neuroimaging: A window to the neurological foundations of learning and behavior in children (pp. 95–118). Baltimore, MD: Paul H. Brookes.

Faraone, S. V. (1996). Discussion of: “Genetic influence on parent-reported attention-related problems in a Norwegian general population twin sample.” Journal of the American Academy of Child and Adolescent Psychiatry, 35, 596–598.

Feingold, B. (1975). Why your child is hyperactive. New York: Random House.

Ferrier, D. (1876). The functions of the brain. New York: Putnam.

Filipek, P. A., Semrud-Clikeman, M., Steingard, R. J., Renshaw, P. F., Kennedy, D. N., & Biederman, J. (1997). Volumetric MRI analysis comparing subjects having attention-deficit hyperactivity disorder with normal controls. Neurology, 48, 589–601.

Firestone, P., & Martin, J. E. (1979). An analysis of the hyperactive syndrome: A comparison of hyperactive, behavior problem, asthmatic, and normal children, Journal of Abnormal Child Psychology, 7, 261–273.

Fischer, M. (1997). Persistence of ADHD in adulthood: It depends on whom you ask. ADHD Report, 5(4), 8–10.

Fischer, M., Barkley, R. A., Edelbrock, C.S., & Smallish, L. (1990). The adolescent outcome of hyperactive children diagnosed by research criteria: II. Academic, attentional, and neuropsychological status. Journal of Consulting and Clinical Psychology, 58, 580–588.

Flavell, J. H., Beach, D. R., & Chinksy, J. M. (1966). Spontaneous verbal rehearsal in a memory task as a function of age. Child Development, 37, 283–299.

Fonseca, A. C., Simones, A., Rebelo, J. A., Ferreira, J. A., Cardoso, F., & Temudo, P. (1995). Hyperactivity and conduct disorder among Portugese children and adolescents: Data from parent’s and teacher’s reports. In J. Sergeant (Ed.), Eunethydis: European approaches to hyperkinetic disorder (pp. 115–129). Amsterdam: University of Amsterdam.

Forehand, R. & McMahon, R. (1981). Helping the noncompliant child. New York: Guilford Press.

Frazier, T. W., Demareem H. A., & Youngstrom, E. A. (2004). Meta-analysis of intellectual and neuropsychological test performance in attention-deficit/hyperactivity disorder. Neuropsychology, 18, 543-555.

Freibergs, V. (1965). Concept learning in hyperactive and normal children. Unpublished doctoral dissertation, McGill University, Montreal.

Freibergs, V., & Douglas, V. I. (1969). Concept learning in hyperactive and normal children. Journal of Abnormal Psychology, 74, 388–395.

Gelernter, J. O., O’Malley, S., Risch, N., Kranzler, H. R., Krystal, J., Merikangas, K., Kennedy, J. L., et al. (1991). No association between an allele at the D2 dopamine receptor gene (DRD2) and alcoholism. Journal of the American Medical Association, 266, 1801–1807.

Giedd, J. N., Castellanos, F. X., Casey, B. J., Kozuch, P., King, A. C., Hamburger, S. D., & Rapoport, J. L. (1994). Quantitative morphology of the corpus callosum in attention deficit hyperactivity disorder. American Journal of Psychiatry, 151, 665–669.

Gilger, J. W., Pennington, B. F., & DeFries, J. C. (1992). A twin study of the etiology of comorbidity: Attention-deficit hyperactivity disorder and dyslexia. Journal of American Academy of Child and Adolescent Psychiatry, 31, 343–348.

Gillberg, C., Melander, H., von Knorring, A-L., Janols, L-O, Thernlund, G., Hagglof, B., Eidevall-Wallin, L., Gustafsson, P., Kopp, S. (1997). Long-term stimulant treatment of children with attention-deficit hyperactivity disorder symptoms. A randomized, double-blind , placebpo-controlled trial. Archives of General Psychiatry, 54, 857-864.

Gittelman, R. (1988). The assessment of hyperactivity: The DSM-III approach. In L. Bloomingdale & J. Sergeant (Eds.), Attention deficit disorder: Criteria, cognition, and intervention (pp. 9–28). New York: Pergamon Press.

Gittelman, R., & Abikoff, H. (1989). The role of psychostimulants and psychosocial treatments in hyperkinesis. In T. Sagvolden & T. Archer (Eds.), Attention deficit disorder: Clinical and basic research (pp. 167–180). Hillsdale, NJ: Erlbaum.

Gittelman, R., Abikoff, H., Pollack, E., Klein, D., Katz, S., & Mattes, J. (1980). A controlled trial of behavior modification and methylphenidate in hyperactive children. In C.

Whalen & B. Henker (Eds.), Hyperactive children: The social ecology of identification and treatment (pp. 221–246). New York: Academic Press.

Gittelman-Klein, R., Klein, D. F., Abikoff, H., Katz, S., Gloisten, C., & Kates, W. (1976). Relative efficacy of methylphenidate and behavior modification in hyperkinetic

children: An interim report. Journal of Abnormal Child Psychology, 4, 261–279.

Gittelman, R., Mannuzza, S., Shenker, R., & Bonagura, N. (1985). Hyperactive boys almost grown up: I. Psychiatric status. Archives of General Psychiatry, 42, 937–947.

Gjone, H., Stevenson, J., & Sundet, J. M. (1996). Genetic influence on parent-reported attention- related problems in a Norwegian general population twin sample. Journal of the American Academy of Child and Adolescent Psychiatry, 35, 588–596.

Gjone, H., Stevenson, J., Sundet, J. M., & Eilertsen, D. E. (1996). Changes in heritability across increasing levels of behavior problems in young twins. Behavior Genetics, 26, 419–426.

Glow, P. H., & Glow, R. A. (1979). Hyperkinetic impulse disorder: A developmental defect of motivation. Genetic Psychological Monographs, 100, 159–231.

Goldstein, S. (1997). Managing attention and learning disorders in late adolescence and adulthood. New York: Wiley.

Goldstein, S., & Goldstein, M. (1998). Managing attention deficit hyperactivity disorder in children: A guide for practitioners. New York: Wiley.

Gomez, R. L., Janowsky, D., Zetin, M., Huey, L., & Clopton, P. L. (1981). Adult psychiatric diagnosis and symptoms compatible with the hyperactive syndrome: A retrospective study. Journal of Clinical Psychiatry, 42, 389–394.

Goodman, J. R., & Stevenson, J. (1989). A twin study of hyperactivity: II. The aetiological role of genes, family relationships, and perinatal adversity. Journal of Child Psychology and Psychiatry, 30, 691–709.

Goodyear, P., & Hynd, G. (1992). Attention deficit disorder with (ADD/H) and without (ADD/WO) hyperactivity: Behavioral and neuropsychological differentiation. Journal of Clinical Child Psychology, 21, 273–304.

Gordon, M. (1979). The assessment of impulsivity and mediating behaviors in hyperactive and non-hyperactive children. Journal of Abnormal Child Psychology, 7, 317–326.
Gordon, M. (1983). The Gordon Diagnostic System. DeWitt, NY: Gordon Systems.

Gordon, M. (1997). ADHD in cyberspace. ADHD Report, 5(4), 4–6.

Gordon, M., & Mettelman, B. B. (1988). The assessment of attention: I. standardization and reliability of a behavior based measure. Journal of Clinical Psychology, 44, 682–690.

Gray, J. A. (1982). The neuropsychology of anxiety. New York: Oxford Press.

Gray, J. A. (1987). The psychology of fear and stress (2nd ed.). Cambridge: Cambridge University Press.

Gray, J. A. (1994). Three fundamental emotional systems. In P. Ekman & R. J. Davidson (Eds.), The nature of emotion: Fundamental questions (pp. 243–247). New York: Oxford University Press.

Greenberg, L. M., & Waldman, I. D. (1992). Developmental normative data on the Test of Variables of Attention (T.O.V.A.). Minneapolis: Department of Psychiatry, University of Minnesota Medical School.

Haenlein, M., & Caul, W. F. (1987). Attention deficit disorder with hyperactivity: A specific hypothesis of reward dysfunction. Journal of American Academy of Child and Adolescent Psychiatry, 26, 356–362.

Hallowell, E. M., & Ratey, J. J. (1994). Driven to distraction. New York: Pantheon.

Halperin, J. M., & Gittelman, R., Klein, D. F., & Rudel, R. G. (1984). Reading-disabled hyperactive children: A distinct subgroup of Attention Deficit Disorder with hyperactivity? Journal of Abnormal Child Psychology, 12, 1–14.

Harticollis, P. (1968). The syndrome of minimal brain dysfunction in young adult patients. Bulletin of the Menninger Clinic, 32, 102–114.

Hastings, J., & Barkley, R. A. (1978). A review of psychophysiological research with hyperactive children. Journal of Abnormal Child Psychology, 7, 413–337.

Henig, R. M. (1988, March 15). Courts enter the hyperactivity fray: The drug Ritalin helps control behavior, but is it prescribed needlessly? Washington Post, p. 8.

Henker, B. & Whalen, C. (1980). The changing faces of hyperacivity; Retrospect and prospect. In C. Whalen & B. Henker (Eds.), Hyperactive children: The social ecology of identification and treatment (pp. 321–364). New York: Academic Press.

Herbert, M. (1964). The concept and testing of brain damage in children: A review. Journal of Child Psychology and Psychiatry, 5, 197–217.

Hertzig, M. E., Bortner, M., & Birch, H. G. (1969). Neurologic findings in children educationally designated as “brain damaged.” American Journal of Orthopsychiatry, 39, 437–447.

Hervey, A. S., Epstein, J. N., & Curry, J. F. (2004). Neuropsychology of adults with attention-deficit/hyperactivity disorder: A meta-analytic review. Neuropsychology, 18, 495-503.

Hinshaw, S. P. (1987). On the distinction between attentional deficits/hyperactivity and conduct problems/aggression in child psychopathology. Psychological Bulletin, 101, 443–447.

Hinshaw, S. P., Henker, B., & Whalen, C. K. (1984). Cognitive-behavioral and pharmacologic interventions for hyperactive boys: Comparative and combined effects. Journal of Consulting and Clinical Psychology, 52, 739–749.

Hoffman, H. (1865). Die Geschichte vom Zappel-Philipp. Der Struwwelpeter. Germany: Pestalozzi-Verlag.

Huessy, H. J. (1974). The adult hyperkinetic. American Journal of Psychiatry, 131, 724–725.

Humphries, T., Kinsbourne, M., & Swanson, J. (1978). Stimulant effects on cooperation and social interaction between hyperactive children and their mothers. Journal of Child Psychology and Psychiatry, 19, 13–22.

Hunt, R. D., Caper, L., & O’Connell, P. (1990). Clonidine in child and adolescent psychiatry. Journal of Child and Adolescent Psychopharmacology, 1, 87–102.

Hunt, R. D., Cohen, D. J., Anderson, G., & Minderaa, R. B. (1988). Noradrengergic mechanisms in ADDH. In L. Bloomingdale (Ed.), Attention deficit disorder. Vol. 3: New research in attention, treatment, and psychopharmacology (pp. 129–148). New York: Pergamon Press.

Hunt, R.D., Minderaa, R., & Cohen, D. J. (1985). Clonidine benefits children with attention deficit disorder and hyperactivity: Report of a double-blind placebo crossover therapeutic trial. Journal of the American Academy of Child and Adolescent Psychiatry, 24, 617–629.

Hynd, G. W., Hern, K. L., Novey, E. S., Eliopulos, D., Marshall, R., Gonzalez, J. J., & Voeller, K. K. (1993). Attention-deficit hyperactivity disorder and asymmetry of the caudate nucleus. Journal of Child Neurology, 8, 339–347.

Hynd, G. W., Semrud-Clikeman, M., Lorys, A. R., Novey, E. S., & Eliopulos, D. (1990). Brain morphology in developmental dyslexia and attention deficit disorder/hyperactivity. Archives of Neurology, 47, 919–926.

Hynd, G. W., Semrud-Clikeman, M., Lorys, A. R., Novey, E. S., Eliopulos, D., & Lyytinen, H. (1991). Corpus callosum morphology in attention deficit-hyperactivity disorder: morphometric analysis of MRI. Journal of Learning Disabilities, 24, 141–146.

James, W. (1890). The principles of psychology. London: Dover.

Kahn, E., & Cohen, L. H. (1934). Organic driveness: A brain stem syndrome and an experience. New England Journal of Medicine, 210, 748–756.

Kalverboer, A. F. (1988). Hyperactivity and observational studies. In L. Bloomingdale & J. Sergeant (Eds.), Attention deficit disorder: Criteria, cognition, and intervention (pp. 29–42). New York: Pergamon Press.

Kelly, K., & Ramundo, P. (1992). You mean I’m not lazy, stupid, or crazy? Cincinnati: Tyrell & Jerem.

Kelsoe, J. R., Ginns, E. I., Egeland, J. A., Gerhard, D. S., Goldstein, A. M., Bale, S. J., Pauls, D. L., et al. (1989). Re-evaluation of the linkage relationship between chromosome 11p loci and the gene for bipolar affective disorder in the Old Order Amish. Nature, 342, 238–243.

Kendall, P. C., & Braswell, L. (1985). Cognitive-behavioral therapy for impulsive children. New York: Guilford Press.

Kessler, J. W. (1980). history of minimal brain dysfunction. In H. Rie & E. Rie (Eds.), Handbook of minimal brain dysfunctions: A critical view (pp. 18–52). New York: Wiley.

Kinsbourne, M. (1977). The mechanism of hyperactivity. In M. Blau, I. Rapin, & M. Kinsbourne (Eds.), Topics in child neurology (pp. 289–306). New York: Spectrum.

Kirk, S. A. (1963). Behavioral diagnoses and remediation of learning disabilities. In Proceedings of the annual meeting: Conference on exploration into the problems of the perceptually handicapped child (Vol. 1, pp. 1–7). Evanston, IL.

Klorman, R. (1992). Cognitive event-related potentials in attention deficit disorder. In S. E. Shaywitz & B. A. Shaywitz (1992). Attention deficit disorder comes of age: Toward the twenty-first century (pp. 221–244). Austin, TX: Pro-Ed.

Knights, R. M., & Bakker, D. (Eds.). (1976). The neuropsychology of learning disorders. Baltimore: University Park Press.

Knights, R. M., & Bakker, D. (Eds.). (1980). Treatment of hyperactive and learning disordered children. Baltimore: University Park Press.

Knobel, M., Wolman, M. B., & Mason, E. (1959). Hyperkinesis and organicity in children. Archives of General Psychiatry, 1, 310–321.

Laccetti, S. (1988, August 13). Parents who blame son’s suicide on Ritalin use will join protest. Atlanta Journal, pp. B1, B7.

Lahey, B. B., & Carlson, C. L. (1992). Validity of the diagnostic category of attention deficit disorder without hyperactivity: A review of the literature. In S. E. Shaywitz & B. A. Shaywitz (1992). Attention deficit disorder comes of age: Toward the twenty-first century (pp. 119–144). Austin, TX: Pro-Ed.

Lahey, B. B., Pelham, W. E., Schaughency, E. A., Atkins, M. S., Murphy, H. A., Hynd, G. W., Russo, M., Hartdagen, S., & Lorys-Vernon, A. (1988). Dimensions and types of

attention deficit disorder with hyperactivity in children: A factor and cluster-analytic approach. Journal of the American Academy of Child and Adolescent Psychiatry, 27, 330–335.

Lahoste, G. J., Swanson, J. M., Wigal, S. B., Glabe, C., Wigal, T., King, N., & Kennedy, J. L. (1996). Dopamine D4 receptor gene polymorphism is associated with attention deficit hyperactivity disorder. Molecular Psychiatry, 1, 121–124.

Lambert, N. M. (1988). Adolesent outcomes for hyperactive children. American Psychologist, 43, 786–799.

Laufer, M., & Denhoff, E. (1957). Hyperkinetic behavior syndrome in children. Journal of Pediatrics, 50, 463–474.

Laufer, M., Denhoff, E., & Solomons, G. (1957). Hyperkinetic impulse disorder in children’s behavior problems. Psychosomatic Medicine, 19, 38–49.

Levin, P. M. (1938). Restlessness in children. Archives of Neurology and Psychiatry, 39, 764–770.

Levy, F., & Hay, D. (1992, February). ADHD in twins and their siblings. Paper presented at the meeting of the Society for Research in Child and Adolescent Psychopathology, Sarasota, FL.

Loeber, R. (1990). Development and risk factors of juvenile antisocial behavior and delinquency. Clinical Psychology Review, 10, 1–42.

Loney, J. (1983). Research diagnostic criteria for childhood hyperactivity. In S. B. Guze, F. J. Earls, & J. E. Barrett (Eds.), Childhood psychopathology and development (pp. 109–137). New York: Raven.

Loney, J., Langhorne, J., & Peternite, C. (1978). An empirical basis for subgrouping the hyperkinetic/minimal brain dysfunction syndrome. Journal of Abnormal Psychology, 87, 431–444.

Loney, J., & Milich, R. (1982). Hyperactivity, inattention, and aggression in clinical practice. In D. Routh & M. Wolraich (Eds.), Advances in developmental and behavioral pediatrics (Vol. 3, pp. 113–147). Greenwich, CT: JAI Press.

Lou, H. C., Henriksen, L., & Bruhn, P. (1984). Focal cerebral hypoperfusion in children with dysphasia and/or attention deficit disorder. Archives of Neurology, 41, 825–829.

Lou, H. C., Henriksen, L., Bruhn, P., Borner, H., & Nielsen, J. B. (1989). Striatal dysfunction in attention deficit and hyperkinetic disorder. Archives of Neurology, 46, 48–52

.
MTA Cooperative Group (1999). A 14-Month randomized clinical trial of treatment strategies for attention-deficit/hyperactivity disorder. Archives of General Psychiatry, 56, 1073-1086.
Mann, H. B., & Greenspan, S. I. (1976). The identification and treatment of adult brain dysfunction. American Journal of Psychiatry, 133, 1013–1017.

Mannuzza, S., Gittelman-Klein, R., Bessler, A., Malloy, P., & LaPadula, M. (1993). Adult outcome of hyperactive boys: Educational achievement, occupational rank, and psychiatric status. Archives of General Psychiatry, 50, 565–576.

Marwitt, S. J., & Stenner, A. J. (1972). Hyperkinesis: Delineation of two patterns. Exceptional Children, 38, 401–406.

Mash, E. J., & Johnston, C. (1982). A comparison of motherchild interactions of younger and older hyperactive and normal children. Child Development, 53, 1371–1381.

Mash, E. J., & Johnston, C. (1983). Sibling interactions of hyperactive and normal children and their relationship to reports of maternal stress and self-esteem. Journal of Clinical Child Psychology, 12, 91–99.

Mattes, J. A. (1980). The role of frontal lobe dysfunction in childhood hyperkinesis. Comprehensive Psychiatry, 21, 358–369.

Maynard, R. (1970, June 29). Omaha pupils given “behavior” drugs. Washington Post.

McGee, R., Williams, S., & Silva, P. A. (1984a). Behavioral and developmental characteristics of aggressive, hyperactive, and aggressive–hyperactive boys. Journal of the American Academy of Child Psychiatry, 23, 270–279.

McGee, R., Williams, S., & Silva, P. A. (1984b). Background characteristics of aggressive, hyperactive, and aggressive–hyperactive boys. Journal of the American Academy of Child and Adolescent Psychiatry, 23, 280–284.

McGee, R., Williams, S., Moffitt, T., & Anderson, J. (1989). A comparison of 13-year old boys with attention deficit and/or reading disorder on neuropsychological measures. Journal of Abnormal Child Psychology, 17, 37–53.

Meichenbaum, D. (1977). Cognitive behavior modification: An integrative approach. New York: Plenum.

Meichenbaum, D. (1988). Cognitive behavioral modification with attention deficit hyperactive children. In L. Bloomingdale & J. Sergeant (Eds.), Attention deficit disorder: Criteria, cognition, and intervention (pp. 127–140). New York: Pergamon Press.

Meichenbaum, D., & Goodman, J. (1971). Training impulsive children to talk to themselves: A means of developing self-control. Journal of Abnormal Psyhology, 77, 115–126.

Mendelson, W., Johnson, N., & Stewart, M. A. (1971). Hyperactive children as teenagers: A follow-up study. Journal of Nervous and Mental Disease, 153, 273–279.

Menkes, M., Rowe, J., & Menkes, J. (1967). A five-year follow-up study on the hyperactive child with minimal brain dysfunction. Pediatrics, 39, 393–399.

Meyer, E. & Byers, R. K. (1952). Measles encephalitis: A follow-up study of sixteen patients. American Journal of Diseases of Children, 84, 543–579.

Milich, R., Hartung, C. M., Matrin, C. A., & Haigler, E. D. (1994). Behavioral disinhibition and underlying processes in adolescents with disruptive behavior disorders. In D. K.

Routh (Ed.), Disruptive behavior disorders in childhood (pp.109–138). New York: Plenum.

Milich, R., Ballentine, A .C., & Lynam, D.R. (2001), ADHD/combined type and ADHD/predominantly inattentive type are distinct and unrelated disorders. Clinical Psychology: Science and Practice, 8, 463-488.

Milich, R., & Loney, J. (1979). The role of hyperactive and aggressive symptomatology in predicting adolescent outcome among hyperactive children. Journal of Pediatric Psychology, 4, 93–112.

Milich, R., Pelham, W., & Hinshaw, S. (1985). Issues in the diagnosis of attention deficit disorder: A cautionary note. Psychopharmacology Bulletin, 22, 1101–1104.

Milich, R. , Wolraich, M. , & Lindgren, S. (1986). Sugar and hyperactivity: A critical review of empirical findings. Clinical Psyhology Review, 6, 493–513.

Molitch, M., & Eccles, A. K. (1937). Effect of benzedrine sulphate on intelligence scores of children. American Journal of Psychiatry, 94, 587–590.

Morrison, J. R., & Minkoff, K. (1975). Explosive personality as a sequel to the hyperactive child syndrome. Comprehensive Psychiatry, 16, 343–348.

Morrison, J. R., & Stewart, M. (1973). The psychiatric status of the legal families of adopted hyperactive children. Archives of General Psychiatry, 28, 888–891.

Murphy, K., & Barkley, R. A. (1996). Attention deficit hyperactivity disorder in adults. Comprehensive Psychiatry, 37, 393–401.

Murphy, K. R., & LeVert, S. (1994). Out of the fog. New York: Hyperion.

Nadeau, K. (1995). A comprehensive guide to adults with attention deficit hyperactivity disorder. New York: Brunner/Mazel.

National Advisory Committee on Hyperkinesis and Food Additives. (1980). [Report]. New York: Nutrition Foundation.

Nigg, J. T. (2001). Is ADHD an inhibitory disorder? Psychological Bulletin, 125, 571-596.

Nightline. (1988). [Segment on Ritalin controversy]. New York: American Broadcasting Company.

Offord, D. R., Boyle, M. H., Szatmari, P., Rae-Grant, N., Links, P. S., Cadman, D. T., Byles, J. A., Crawford, J. W., Munroe-Blum, H., Byrne C., Thomas H., & Woodward, C.

(1987). Ontario child health study: Six month prevalence of disorder and rates of service utilization. Archives of General Psychiatry, 44, 832–836.

O’Leary, K. D. (1981). Assessment of hyperactivity: Observational and rating scale methodologies. In S. A. Miller (Ed.), Nutrition and behavior (pp. 291–298). Philadelphia: Franklin Institute Press.

O’Leary, K. D., Pelham, W. E., Rosenbaum., A., &, Price, G. H. (1976). Behavioral treatment of hyperkinetic children: An experimental evaluation of its usefulness. Clinical Pediatrics, 15, 510–515.

Ounsted, C. (1955). The hyperkinetic syndrome in epileptic children. Lancet, 53, 303–311.

Packer, S. (1978). Treatment of minimal brain dysfunction in a young adult. Canadian Psychiatric Association Journal, 23, 501–502.

Parry, P. A., & Douglas, V. I. (1976). The effects of reward on the performance of hyperactive children. Unpublished doctoral dissertation, McGill Unversity, Montreal.

Parry, P. A., & Douglas, V. I. (1983). Effects of reinforcement on concept identification in hyperactive children. Journal of Abnormal Child Psychology, 11, 327–340.

Pasamanick, B., Rogers, M., & Lilienfeld, A. M. (1956). Pregnancy experience and the development of behavior disorder in children. American Journal of Psychiatry, 112, 613–617.

Paternite, C., & Loney, J. (1980). Childhood hyperkinesis: Relationships between symptomatology and home environment. In C. K. Whalen & B. Henker (Eds.), Hyperactive children: The social ecology of identification and treatment (pp. 105–141). New York: Academic Press.

Patterson, G. R. (1982). Coercive family process. Eugene, OR: Castalia.

Patterson, G. R. (1986). Performance models for antisocial boys. American Psychologist, 41, 432–444.

Pauls, D. L. (1991). Genetic factors in the expression of attention-deficit hyperactivity disorder. Journal of Child and Adolescent Psychopharmacology, 1, 353–360.

Pelham, W. E. (1977). Withdrawal of a stimulant drug and concurrent behavior intervention in the treatment of a hyperactive child. Behavior Therapy, 8, 473–479.

Pelham, W. E., Schnedler, R., Bologna, N., & Contreras, A. (1980). Behavioral and stimulant treatment of hyperactive children: A therapy study with methylphenidate probes in a within subject design. Journal of Applied Behavior Analysis, 13, 221–236.

Pennington, B. F., & Ozonoff, S. (1996). Executive functions and developmental psychopathology. Journal of Child Psychology and Psychiatry, 37, 51–87.

Pfiffner, L. J., & McBurnett, K. (1997). Social skills training with parent generalization: Treatment effects for children with attention deficit disorder. Journal of Consulting and Clinical Psychology, 65, 749–757.

Pfiffner, L. J., & O’Leary, S. G. (1987). The efficacy of all-positive management as a function of the prior use of negative consequences. Journal of Applied Behavior Analysis, 20, 265–271.

Pliszka, S. R. (1987). Tricyclic antidepressants in the treatment of children with attention deficit disorder. Journal of the American Academy of Child and Adolescent Psychiatry, 26, 127–132.

Pliszka, S. R. (1998). Comorbidity of attention-deficit/hyperactivity disorder with psychiatric disorder: an overview. Journal of Clinical Psychiatry, 59(Suppl 7), 50-58.

Pontius, A. A. (1973). Dysfunction patterns analogous to frontal lobe system and caudate nucleus syndromes in some groups of minimal brain dysfunction. Journal of the American Medical Women’s Association, 26, 285–292.

Prechtl, H., & Stemmer, C. (1962). The choreiform syndrome in children. Developmental Medicine and Child Neurology, 8, 149–159.

Psychiatrist sued over attention span drug. (1987, November 10). Investors’ Daily, p. 26.

Quay, H. C. (1987). The behavioral reward and inhibition systems in childhood behavior disorder. In L. M. Bloomingdale (Ed.), Attention deficit disorder: III. New research in treatment, psycho­pharmacology, and attention (pp. 176–186). New York: Pergamon Press.

Quay, H. C. (1988). Attention deficit disorder and the behavioral inhibition system: The relevance of the neuropsychological theory of Jeffrey A. Gray. In L. M. Bloomingdale & J. Sergeant (Eds.), Attention deficit disorder: Criteria, cognition, intervention (pp. 117–126). New York: Pergamon Press.

Quay, H. F. (1997). Inhibition and attention deficit hyperactivity disorder. Journal of Abnormal Child Psychology, 25, 7–14.

Quitkin, F., & Klein, D. F. (1969). Two behavioral syndroms in young adults related to possible minimal brain dysfunction. Journal of Psychiatric Research, 7, 131–142.

Rapin, I., (1964). Brain damage in children. In J. Brennemann (Ed.), Practice of pediatrics (Vol. 4). Hagerstown, MD: Prior.

Rapoport, J. L., & Zametkin, A. (1988). Drug treatment of attention deficit disorder. In L. Bloomingdale & J. Sergeant (Eds.), Attention deficit disorder: Criteria, cognition, and intervention (pp. 161–182). New York: Pergamon Press.

Rhee, S. H., Waldman, I. D., Hay, D. A., & Levy, F. (1995). Sex differences in genetic and environmental influences on DSM-III-R attention-deficit hyperactivity disorder (ADHD). Behavior Genetics, 25, 285.

Rie, H. E., & Rie, E. D. (Eds.). (1980). Handbook of minimal brain dysfunction: A critical review. New York: Wiley.

Rise in Ritalin use could mean drug abuse. (1987, December 6). Worcester Telegram and Gazette.

Ritalin linked to bludgeoning death of teenager. (1988, March 8). The Call, p. 3.

Roberts, M. A. (1979). A manual for the Restricted Academic Playroom Situation. Iowa City, IA: Author.

Robin, A., & Foster, S. (1989). Negotiating parent–adolescent conflict. New York: Guilford Press.

Rosenthal, R. H., & Allen, T. W. (1978). An examination of attention, arousal, and learning dysfunctions of hyperkinetic children. Psychological Bulletin, 85, 689–715.

Ross, D. M., & Ross, S. A. (1976). Hyperactivity: Research, theory, and action. New York: Wiley.

Ross, D. M., & Ross, S. A. (1982). Hyperactivity: Current issues, research, and theory. New York: Wiley.

Routh, D. K. (1978). Hyperactivity. In P. Magrab (Eds.), Psychological management of pediatric problems (pp. 3–48). Baltimore: University Park Press.

Routh, D. K., & Schroeder, C. S. (1976). Standardized playroom measures as indices of hypercativity. Journal of Abnormal Child Psychology, 4, 199–207.

Rutter, M. (1977). Brain damage syndromes in childhood: Concepts and findings. Journal of Child Psychology and Psychiatry, 18, 1–21.

Rutter, M. (1982). Syndromes attributable to “minimal brain dysfunction” in childhood. American Journal of Psychiatry, 139, 21–33.

Rutter, M. (1983). Introduction: Concepts of brain dysfunction syndromes. In M. Rutter (Ed.), Developmental neuropsychiatry (pp. 1–14). New York: Guilford Press.

Rutter, M. (1988). DSM-III-R: A postscript. In M. Rutter, A. H. Tuma, & I. S. Lann (Eds.), Assessment and diagnosis in child psychopathology (pp. 453–464). New York: Guilford Press.

Rutter, M. (1989). Attention deficit disorder/hyperkinetic syndrome: Conceptual and research issues regarding diagnosis and classification. In T. Sagvolden & T. Archer

(Eds.), Attention deficit disorder: Clinical and basic research (pp. 1–24). Hillsdale, NJ: Erlbaum.

Ryan, N. D. (1990). Heterocyclic antidepressants in children and adolescents. Journal of Child and Adolescent Psychopharmacology, 1, 21–32.

Rybak, W. S. (1977). More adult minimal brain dysfunction. American Journal of Psychiatry, 134, 96–97.

Safer, D. J. , & Allen, R. (1976). Hyperactive children. Baltimore: University Park Press.

Sagvolden, T., Wultz, B., Moser, E. I., Moser, M., & Morkrid, L. (1989). Results from a comparative neuropsychological research program indicate altered reinforcement mechanisms in children with ADD. In T. Sagvolden & T. Archer (Eds.), Attention deficit disorder: Clinical and basic research (pp. 261–286). Hillsdale, NJ: Erlbaum.

Satterfield, J. H., Satterfield, B. T., & Cantwell, D. P. (1981). Three-year multimodality treatment study of 100 hyperactive boys. Journal of Pediatrics, 98, 650–655.

Schachar, R. J. (1986). Hyperkinetic syndrome: Historical development of the concept. In E. Taylor (Ed.), The overactive child (pp. 19–40). Philadelphia: Lippincott.

Schachar, R., Rutter, M., & Smith, A. (1981). The characteristics of situationally and pervasively hyperactive children: Implications for syndrome definition. Journal of Child Psychology and Psychiatry, 22, 375–392.

Schachar, R. J., Tannock, R., & Logan, G. (1993). Inhibitory control, impulsiveness, and attention deficit hyperactivity disorder. Clinical Psychology Review, 13, 721–739.

Schrag, P., & Divoky, D. (1975). The myth of the hyperactive child. New York: Pantheon.

Semrud-Clikeman, M., Filipek, P. A., Biederman, J., Steingard, R., Kennedy, D., Renshaw, P., & Bekken, K. (1994). Attention-deficit hyperactivity disorder: Magnetic

resonance imaging morphometric analysis of the corpus callosum. Journal of the American Academy of Child and Adolescent Psychiatry, 33, 875–881.

Sergeant, J. (1988). From DSM-III attentional deficit disorder to functional defects. In L. Bloomingdale & J. Sergeant (Eds.), Attention deficit disorder: Criteria, cognition, and intervention (pp. 183–198). New York: Pergamon.

Sergeant, J., & van der Meere, J. J. (1989). The diagnostic significance of attentional processing: Its significance for ADDH classification—A future DSM. In T. Sagvolden & T. Archer (Eds.), Attention deficit disorder: Clinical and basic research (pp. 151–166). Hillsdale, NJ: Erlbaum.

Sergeant, J., & van der Meere, J. J. (1994). Toward an empirical child psychopathology. In D. K. Routh (Ed.), Disruptive behavior disorders in children (pp. 59–86). New York: Plenum.

Shaffer, D. (1994). Attention deficit hyperactivity disorder in adults. American Journal of Psychiatry, 151, 633–638.

Shalev, R. S., Hartman, C. A., Stavsky, M., & Sergeant, J. A. (1995). Conners Rating Scales of Israeli children. In J. Sergeant (Ed.), Eunethydis: European approaches to hyperkinetic disorder (pp. 131–147). Amsterdam: University of Amsterdam.

Shaywitz, S. E., Shaywitz, B. A., Cohen, D. J., & Young, J. G. (1983). Monoaminergic mechanisms in hyperactivity. In M. Rutter (Ed.), Developmental neuropsychiatry (pp. 330–347). New York: Guilford Press.

Shekim, W. O., Asarnow, R. F., Hess, E., Zaucha, K., & Wheeler, N. (1990). A clinical and demographic profile of a sample of adults with attention deficit hyperactivity disorder, residual state. Comprehensive Psychiatry, 31, 416–425.

Shekim, W. O., Glaser, E., Horwitz, E., Javaid, J., & Dylund, D. B. (1987). Psychoeducational correlates of catecholamine metabolites in hyperactive children. In L.

Bloomingdale (Ed.), Attention deficit disorder: New research in attention, treatment, and psychopharmacology (Vol. 3, pp. 149–150). New York: Pergamon Press.

Shelley, E. M., & Riester, A. (1972). Syndrome of minimal brain damage in young adults. Diseases of the Nervous System, 33, 335–339.

Shelton, T.L., Barkley, R.A., Crosswait, C., Moorehouse, M., Fletcher, K., Barrett, S., Jenkins, L., & Metevia, L. (2000). Multimethod psychoeducational intervention for preschool children with disruptive behavior: Two-year post-treatment follow-up. Journal of Abnormal Child Psychology, 28, 253-266.

Shirley, M. (1939). A behavior syndrome characterizing prematurely born children. Child Development, 10, 115–128.

Silberg, J., Rutter, M., Meyer, J., Maes, H., Hewitt, J., Simonoff, E., Pickles, A., Loeber, R., & Eaves, L. (1996). Genetic and environmental influences on the covariation between hyperactivity and conduct disturbance in juvenile twins. Journal of Child Psychology and Psychiatry, 37, 803–816.

Skinner, N. (1988, June 22). Dyslexic boy’s parents sue school. Roanoke Gazette.

Solomons, G. (1965). The hyperactive child. Journal of the Iowa Medical Society, 55, 464–469.

Spencer, T., Biederman, J., Wilens, T., & Faraone, S. V. (1994). Is attention-deficit hyperactivity disorder in adults a valid disorder? Harvard Review of Psychiatry, 1, 326–335.

Spencer, T., Wilens, T., Biederman, J., Faraone, S. V., Ablon, S., & Lapey, K. (1995). A double-blind, crossover comparison of methylphenidate and placebo in adults with childhood onset attention-deficit hyperactivity disorder. Archives of General Psychiatry, 52, 434–443.

Spitzer, R. L., Davies, M., & Barkley, R. A. (1990). The DSM-III-R field trial for the Disruptive Behavior Disorders. Journal of the American Academy of Child and Adolescent Psychiatry, 29, 690–697.

Sprague, R. L., Barnes, K. R., & Werry, J. S. (1970). Methylphenidate and thioridazine: Learning, activity, and behavior in emotionally disturbed boys. American Journal of Orthopsychiatry, 40, 613–628.

Sroufe, L. A. (1975). Drug treatment of children with behavior problems. In F. Horowitz (Ed.), Review of child development research (Vol. 4, pp. 347–408). Chicago: University of Chicago Press.

Stevenson, J. (1994, June). Genetics of ADHD. Paper presented at the Professional Group for ADD and Related Disorders, London.

Stewart, M. A., deBlois, S., & Cummings, C. (1980). Psychiatric disorder in the parents of hyperactive boys and those with conduct disorder. Journal of Child Psychology and Psychiatry, 21, 283–292.

Stewart, M. A. (1970). Hyperactive children. Scientific American, 222, 94–98.

Still, G. F. (1902). Some abnormal psychical conditions in children. Lancet, 1, 1008–1012, 1077–1082, 1163–1168.

Strauss, A. A., & Lehtinen, L. E. (1947). Psychopathology and education of the brain-injured child. New York: Grune & Stratton.

Strecker, E., & Ebaugh, F. (1924). Neuropsychiatric sequelae of cerebral trauma in children. Archives of Neurology and Psychiatry, 12, 443–453.

Stryker, S. (1925). Encephalitis lethargica—The behavior residuals. Training School Bulletin, 22, 152–157.

Swanson, J. M., McBurnett, K., Christian, D. L., & Wigal, T. (1995). Stimulant medications and the treatment of children with ADHD. In T. H. Ollendick & R. J. Prinz (Eds.),

Advances in clinical child psychology (Vol. 17, pp. 265–322). New York: Plenum.

Swanson, J. M., Wigal, S., Greenhill, L., Browne, R., Waslick, B., Lerner, M., Williams, L., Flynn, D., Agler, D., Crowley, K., Feinberg, E., Baren, M., & Cantwell, D. P. (1997).

Adderall in children with ADHD: Time-response and dose-reponse effects. Manuscript submitted for publication.

Tannock, R. (in press). Attention deficit disorders with anxiety disorders. In T. E. Brown (Ed.), Subtypes of attention deficit disorders in children, adolescents, and adults. Washington, DC: American Psychiatric Press.

Taylor, E. A. (1983). Drug response and diagnostic validation. In M. Rutter (Ed.), Developmental neuropsychiatry (pp. 348–368). New York: Guilford Press.

Taylor, E. A. (1986). The overactive child. Philadelphia: Lippincott.

Taylor, E. A. (1988). Diagnosis of hyperactivity—A British perspective. In L. Bloomingdale & J. Sergeant (Eds.), Attention deficit disorder: Criteria, cognition, and intervention (pp. 141–160). New York: Pergamon Press.

Taylor, E. A. (1989). On the epidemiology of hyperactivity. In T. Sagvolden & T. Archer (Eds.), Attention deficit disorder: Clinical and basic research (pp. 31–52). Hillsdale, NJ: Erlbaum.

Thapar, A., Hervas, A., & McGuffin, P. (1995). Childhood hyperactivity scores are highly heritable and show sibling competition effects: Twin study evidence. Behavior Genetics, 25, 537–544.

Toone, B. K., & van der Linden, J. H. (1997). Attention deficit hyperactivity disorder or hyperkinetic disorder in adults. British Journal of Psychiatry, 170, 489–491.

Toufexis, A. (1989, January 16). Worries about overactive kids: Are too many youngsters being misdiagnosed and medicated? Time, p. 65.

Tredgold, A. F. (1908). Mental deficiency (amentia). New York: W. Wood.

Trites, R. L. (1979). Hyperactivity in children: Etiology, measurement, and treatment implications. Baltimore: University Park Press.

Twyman, A. S. (1988, May 4). Use of drug prompts suit. Newton Graphic, p. 28.

Ullmann, R. K., Sleator, E. K., & Sprague, R. (1984). A new rating scale for daignosis and monitoring of ADD children. Psychopharmacology Bulletin, 20, 160–164.

van den Oord, E. J. C. G. Verhulst, F. C., & Boomsma, D. I. (1996). A genetic study of maternal and paternal ratings of problem behaviors in 3-year-old twins. Journal of Abnormal Psychology, 105, 349–357.

van der Meere, J. (in press). The role of attention. In S. Sandberg (Ed.), Monographs on child and adolesent psychiatry: Hyperactivity disorders (pp. 109–146). London: Cambridge University Press.

van der Meere, J., & Sergeant, J. (1988a). Focused attention in pervasively hyperactive children. Journal of Abnormal Child Psychology, 16, 627–640.

van der Meere, J., & Sergeant, J. (1988b). Controlled processing and vigilance in hyperctivity: Time will tell. Journal of Abnormal Child Psychology, 16, 641–656.

Vermeerschm S., & Fombonne, E. (1995). Attention and aggressive problems among French school-aged children. In J. Sergeant (Ed.), Eunethydis: European approaches to hyperkinetic disorder (pp. 37–49). Amsterdam: University of Amsterdam.

Voelker, S. L., Lachar, D., & Gdowski, C. L. (1983). The Personality Inventory for Children and response to methylphenidate: Preliminary evidence for predictive validity. Journal of Pediatric Psychology, 8, 161–169.

Weiner, J. (1988, May 14). Dignosis, treatment of ADHD requires skill. Worcester Telegram and Gazette, p. 14.

Weiss, G., & Hechtman, L. (1979). The hyperactive child syndrome. Science, 205, 1348–1354.

Weiss, G., & Hechtman, L. (1986). Hyperactive children grown up. New York: Guilford Press.

Weiss, G., & Hechtman, L. (1993). Hyperactive children grown up (2nd ed.). New York: Guilford Press.

Weiss, L. (1992). ADD in adults. Dallas, TX: Taylor.

Welner, Z., Welner, A., Stewart, M., Palkes, H., & Wish, E. (1977). A controlled study of siblings of hyperactive children. Journal of Nervous and Mental Disease, 165, 110–117.

Wender, P. (1971). Minimal brain dysfunction. New York: Wiley.

Wender, P. (1973). Minimal brain dysfunction in children. Pediatric Clinics of North America, 20, 187–202.

Wender, P. (1995). Attention-deficit hyperactivity disorder in adults. New York: Oxford University Press.

Wender, P. H., Reimherr, F. W., & Wood, D. R. (1981). Attention deficit disorder (“minimal brain dysfunction”) in adults. Archives of General Psychiatry, 38, 449–456.

Wender, P. H., Reimherr, F. W., Wood, D. R., & Ward, M. (1985). A controlled study of methylphenidate in the treatment of attention deficit disorder, residual type, in adults. American Journal of Psychiatry, 142, 547–552.

Werner, H., & Strauss, A. A. (1941). Pathology of figure-ground relation in the child. Journal of Abnormal and Social Psychology, 36, 236–248.

Werry, J. S. (1988). Differential diagnosis of attention deficits and conduct disorders. In. L. M. Bloomingdale & J. A. Sergeant (Eds.), Attention deficit disorder: Criteria, cognition, intervention (pp. 83–96). London: Pergamon Press.

Werry, J. S. (1992). History, terminology, and manifestations at different ages. In G. Weiss (Ed.), Child and Adolescent Psychiatry Clinics of North America: Attention deficit disorder (pp. 297–310). Philadelphia: Saunders.

Werry, J. S., & Sprague, R. (1970). Hyperactivity. In C. G. Costello (Ed.), Symptoms of psychopathology (pp. 397–417). New York: Wiley.

Whalen, C. K., & Henker, B. (1980). Hyperactive children: The social ecology of identification and treatment. New York: Academic Press.

Whalen, C. K., Henker, B., & Dotemoto, S. (1980). Methylphenidate and hyperactivity: Effects on teacher behaviors. Science, 208, 1280–1282.

Whalen, C. K., Henker, B., & Dotemoto, S. (1981). Teacher response to methylphenidate (Ritalin) versus placebo status of hyperactive boys in the classroom. Child Development, 52, 1005–1014.

Whalen, C. K., Henker, B., & Hinshaw, S. (1985). Cognitive behavioral therapies for hyperactive children: Premises, problems, and prospects. Journal of Abnormal Child Psychology, 13, 391–410.

Wilens, T., Biederman, J., Prince, J., Spencer, T. J., Faraone, S. V., Warburton, R., Schleifer, D., Harding, M., Linehan, C., & Geller, D. (1996). Six-week, double-blind, placebo-controlled study of desipramine for adult attention deficit hyperactivity disorder. American Journal of Psychiatry, 153, 1147–1153.

Williams, L. (1988, January 15). Parents and doctors fear growing misuse of drug used to treat hyperactive kids. Wall Street Journal, p. 10.

Willis, T. J., & Lovaas, I. (1977). A behavioral approach to treating hyperactive children: The parent’s role. In J. B. Millichap (Ed.), Learning disabilities and related disorders (pp. 119–140). Chicago: Yearbook Medical Publications.

Wolraich, M. L., Wilson, D. B., & White, J. W. (1995). The effect of sugar on behavior or cognition in children: A meta-analysis. Journal of the American Medical Association, 274, 1617–1621.

Wood, D. R., Reimherr, F. W., Wender, P. W., & Johnson, G. E. (1976). Diagnosis and treatment of minimal brain dysfunction in adults: A preliminary report. Archives of General Psychiatry, 33, 1453–1460.

World Health Organization. (1978). International classification of diseases (9th ed.). Geneva, Switzerland: Author.

Zametkin, A. J., Nordahl, T. E., Gross, M., King, A. C., Semple, W. E., Rumsey, J., Hamburger, S., & Cohen, R. M. (1990). Cerebral glucose metabolism in adults with hyperactivity of childhood onset. New England Journal of Medicine, 323, 1361–1366.

Zametkin, A., & Rapoport, J. L. (1986). The pathophysiology of attention deficit disorder with hyperactivity: A review. In B. Lahey & A. Kazdin (Eds.), Advances in clinical child psychology (Vol. 9, pp. 177–216). New York: Plenum.

Video: Methylphenidate. What is ADHD, Typennington ADHD.

ADD och ADHD, Missbruk, NPF, Samhälle - politik

Att kunna läsa & rätten till mentala glasögon

1 kommentar

– Jag har aldrig kunnat läsa en bok tidigare eller pluggat på riktigt eftersom jag inte kunnat sitta still och koncentrerat mig. Men nu när jag får medicin samtidigt så är det en helt annan grej och jag har kunnat ta A-kursen i företagsekonomi och fått MVG och nu har jag sökt B-kursen. Det är faktiskt otroligt skönt, säger Marcus.

Berättar en intern i en artikel i DN om kriminalvårdens nya satsning på utbildning vilken verkar ha blivit en succé. Kriminalvårdsverket verkar äntligen börja röra sig sakta i sömnen, det går inte längre att bortse från faktum, att en bättre fungerande vardag gör människor mindre benägna att begå brott. Och kan du inte ens läsa en bok vilken karriär återstår då egentligen för dig i vårt moderna samhälle?

Kriminalvårdsverkets nonchalans är häpnadsväckande. I ett tiotal år har samma saker sagts gång på gång, Dr Kjell Modigh har skrivit några debattartiklar i ämnet och verkar ha varit aktiv ganska länge med frågeställningen. Under tiden fortsätter eländet Vissa psykiska funktionshinder ar inte politiskt gångbara. Ansvariga inom psykiatri och kriminalvård väljer att blunda. Trots all välgrundad forskning. Och trots enorma kostnader, både i pengar och mänskligt lidande. I ytterligare debattartikel skriver Kjell Modigh:

  • Tystnaden om sambandet mellan ADHD och sociala katastrofer i form av missbruk, hemlöshet och kriminalitet måste brytas. Politiker och andra beslutsfattare måste aktivt och utan ideologiska skygglappar sätta sig in i frågorna för att kunna fatta välgrundade beslut om hur dessa personer skall prioriteras.
Men föga hände, som vanligt! Det var heller inte första gången sambanden konstaterades eller belystes, men det kanske inte är så konstigt med tanke på att Kriminalvårdens egna utvecklingschef tidigare uppgett att ADHD är en ”modediagnos” och annat som knappast går att bekräfta utanför hans egna fantasi. Hur kan man ha en sån snubbe som utvecklingschef på kriminalvården då?

Har vi någon kriminalvård egentligen? Finns det några vetenskapliga belägg för att vi har en kriminalvård? Jag tycker frågan är ganska vettig med tanke på att jag sett väldigt få tecken på att någon vård ägt rum. Att sätta fina ord på gammal gröt kan vem som helst göra. När utvecklingschefen för Kriminalvården säger: Jag vill inte förringa professor Gillbergs forskning, men jag tycker ändå att det ändå handlar om en slags modediagnos. Här Så kanske man förstår det hela lite bättre, det verkar vara gammalt ideologiskt tyckande som styr kriminalvåden. Ett tyckande som kanske förstärker en social analfabetism.


Hade kriminalvården agerat strikt logiskt för att undvika förvärrade skador hade de gett behövande den vård som kunde hjälpa dem, men icke då! Det verkar viktigare att hålla fast vid någon ideologisk rappakalja, som tydligen är värda mer än andras liv och hälsa. ADHD tillhör en av psykiatrins mest väldokumenterade diagnoser. Vem ska längre ha rätt att vara så djupt illojalt marginaliserande att förneka människor med dessa problem en rimlig lösning?

Först nu börjar det röra på sig, inte illa såpass många år senare. Men är det verkligen bra att Kriminalvårdsverket har en forskning och utvecklingschef som inte respekterar de faktiska resultaten av tillämpad vetenskap? Välkommen till världen, vilka tecken finns det på att vi har en kriminalvård värd sitt namn? Missbruksvård som fungerar, Riksdagsmotioner, Yttranden från intresseorganisationer, säger sitt tydliga men när tänker Kriminalvårdsverket lyssna?

Bakom ytan puttrar i stället denna ständiga kontraproduktivitet, inte ens för samhället och interner väldigt lyckade projekt kan gå vara säkra på att få fortsätta, fackförbundet ST verkar knappast imponerade av ledningens brist på nykterhet och helhetstänkande. – Kriminalvård när kommer den undrar jag.

ADD och ADHD, NPF, Samhälle - politik

Psykiatrins galna historia

7 kommentarer

Läste precis hur Mereta Mazzarella massakrerade psykiatrins behandling av kvinnor genom åren i svd. (Har iofs alltid funnit det ganska intressant att sådana artiklar oftast placeras in under kultur eller nöjesrubriceringen, liksom den här, men den lilla passusen kanske man inte ens får påpeka, vad har detta med kultur och nöje att göra?)
När Socialstyrelsen förespråkade en massiv sterilisering av ”tattarna” och när UD införde speciella juderegler kanske är tider man vill glömma? Men att tvångssteriliseringarna förbjöds först 1976 kanske man inte vill komma ihåg? De mindervärdiga elementen har ju så kort minne.
Den Nobelprisbelönta uppfinningen som BARA dödade var sjätte patient som en direkt följd av ingreppet kanske någon har hunnit att glömma? Och lång tid tog det för den metoden att dö ut, men den ersattes snabbt med andra mera välklingande metoder som hette leukotomi, eller varför inte kapsulotomi.
När Susanne Bejerot år 2003 hade modet att ifrågasätta dessa kvarlevande metoder och dess risker så gick man i taket. En professor undrade: -Medicinska sakargument eller tvångsmässigt neglekt av verkligheten? Ifrågasättandet sågs inte med blida ögon, man försökte självfallet frysa ut den ruskigt fräcka opponenten som så ohyggligt förargelseväckande vågat ifrågasätta rådande ordning, ve och fasa!
Historierna kan göras mycket längre, bredare och djupare. Psykiatrins historia är inte vacker. Det är sannerligen en sjuklig historia, men den tenderar att bli bättre och bättre. Nuförtiden ställs högre krav men visst verkar det finnas en och annan underlig figur inom psykiatrin och jag har några gånger frågat mig vad är det som får en psykiatriker att vilja bli psykiatriker – är det en vilja att förstå sin egen sjukdom? Möjligt att några jag mött inom psykiatrin, alltså psykiatriker, inte skulle få jobb någon annanstans.
Det finns en del underligt med psykiatrin, hur kan det komma sig att psykiatrikerna i genomsnitt träffar så få patienter per dag, har inte de dagsaktuella siffrorna men det är inte speciellt många patienter de träffar per dag. Vi kanske ska ha ett lite förbönsmöte för missförstådda psykiatriker någon dag? Mer pengar verkar det dock gå lätt att sluka, men vad sägs om lite mer nytta för pengarna?
Tja med detta sagt, tycker jag att vi också kan inte att det finns bra sidor av denna kloss. Sidor som gör att personer vilka lätt hamnar utanför, i stället kan ta en aktiv del i samhället och detta kan väl inte vara dåligt? Ja, jag tänker på den medicinska behandlingen av adhd och jag har faktiskt aldrig riktigt förstått kritiken mot den. Förvisso kan det vara dåligt att okritiskt sprida droger i samhället men många resultat pekar snarare på att en korrekt medicinerad adhd problematik tenderar att minska den totala mängden droger i samhället och detta hoppas jag att vi kan glädjas åt utan att glömma historiken.
När Sverige lät de störande, oregerliga och tygellösa individerna svälta ihjäl på sinnessjukhusen enligt den tillämpade nazipsykiatrins barmhärtighetsmord så reagerade inte många. Som tur var dokumenterade det en del, bilderna på idioterna ligger numera prydligt samlade i en kartong i landstingsarkivet i Lund. Nakna, framifrån och i profil, träder det svenska samhällets mest försvarslösa människor fram ur den putsade glömskan. En del är så krokiga att de måste sitta. Andra står hukryggade som i en omedveten protest mot måttstockens tvärrandighet. En flicka böjer huvudet och skyler sitt kön med händerna. Idiot är hon, enligt omvärldens synsätt, men inte dummare än att hon tydligt känner skammen.
adhd finns inte
Kanske var det samma skam som man vill påföra personer med ADHD när man hävdar att det är en konstruerad diagnos, att det bara är för att droga ned barnen, eller vilka argument det nu än månde vara. Just det där med att ständigt klaga på något som i de flesta fall visat sig fungera är en ganska så intressant mekanism – vad driver den? Vilket blir resultatet?
Varför inte lyssna till de som får en fungerande medicinering mot ADHD? Jag har personligen inte träffat någon som säger att de känner sig pålurade någon konstig drog, däremot har jag träffat en hel del personer som säger sig fungera betydligt bättre nu än tidigare, det kanske är värt att lyssna till?
Eller är det viktigare att hålla fast vid sin dogmatiska åsikt: att på ideologiska grunder kritisera det som hjälper barn ungdomar och vuxna till ett bättre liv, bara för att man inte vill tro på verkligheten.
vi som låtsas bry oss
Vad är det då för skillnad på den yttringen och Munchenhausen by proxy? Den urgamla förtryckartraditionen där neglekten av andras hälsopotentialer är en mycket viktig komponent, något som man naturligtvis inte vidkänner, men som är en självklar komponent. Hur kan det annars komma sig att så många säger sig ha så många bra tips för barnen men så lite av dem verkar fungerar?