Etikettarkiv: journalism

Monopol-TV har upptäckt adhd

Rapport meddelar att vuxna med adhd inte får vård. Genom hela inslaget visas en av den blinda jornalistikens mest uppenbara buttpluggar.
Gång på gång hör vi att behoven uppkommit pga av att samhället blivit hektiskare och att det är grunden för hjälpbehovet. Ett lysande exempel på hur grunt man väljer att se verkligheten för att slippa se det faktum att mångahjälpbehov nonchalerats under hela deras förbannade liv.
Men man kanske inte tycker det känns så mysigt, tryggt och roligt att berätta faktumet att många har behövt hjälp väldigt länge. Hjälpbehovet har kanske inte uppkommit ur bara samhällsförändringar ensamt, även om det är en mycket bekväm synpunkt för de som inte vill se en verklighet som gäller för flera procent av Sveriges befolkning. I de flesta andra fall hade det kallats diskriminering att inte ens erkänna ett funktionshinders faktiskhet, utan hänföra det till samhällsförändringar enkom.
Hör Monopol-TV berätta om att många inte får vård (Inslaget docck bort taget numera)
En annan fråga man kan ställa till monopol TV är hurfan kan det komma sig att ni väntade så helvetes länge med att ens erkänna att flera procent av befolkningen faktiskt inte fått hjälp? Kan det ens kallas journalistik eller kallas det blindbock? Att ange samhällsklimatet som faktor att flera nu behöver hjälp kanske kan dölja det faktum att monopol tv som vanligt ignorerat de som mest behövde hjälpen.
Men har monopol TV inte upptäckt det som TV 4 insett att den tydliga diskrimineringen också gäller i vilket län du råkar bo i om du ska få vård? Eller menar monopol TV att det också beror på lokala samhällsförändringar i respektive län som styr hjälpbehovet?
Är kärlek ett verb eller ett substantiv?
Är språket till för er grammatik eller är ni ett verktyg för erat självberättigande allena?
Titta här på TV 4 kära ni som vill ha monopol på mina tv-licenspengar. Berätta för mig om det är hektiskheten i samhället som gjort att uppsalabor får betydligt mycket bättre vård än de i kronoberg, att gottlänningar får betydligt mycket mer omtanke än göteborgare när det gäller praktiskt vård och erkännande av adhd. Så att vi alla kan se om det beror på samhällsförändringar eller om det beror på något annat som gör att många inte får vård.
Inte ens i dag får alla vård, bara genom att strunta i att titta i backspegeln kan monopol-tv lyckas dölja det faktum att adhd är ett historiskt sätt extremt mycket nonchalerat tillstånd, som fortfarande nonchaleras. Det bemöts som socialstigmatiserad blattesjukdom som mer än något annat visar samhällsvetarnas svartsyn rätt upp i dagen, även om de ytliga ordens ’putti nuttan’ naturligtvis inte visar den verklighet vi alla ser.
Söta ord som i omtankens namn döljer den verklighet som den säger sig beskriva, kan det ens kallas språk? Vilken av helvetets alla förorter kommer i så fall detta språk från?
Amen Hotep eller tuttamkamon framställd av 400 kilo smör framstår som betydligt bättre journalistik, men är den bra? Jag ser det snarare som den uppvispade gräddan av historielös förgyllning. Verklighetens sociala konstruktionsgrunder som ett smältande pålägg, vad hade Ikaros sagt om det? Vi kallar det konst eller samhällsjournalistik så kanske någon sväljer det…

Härlig peddovibb SVT, kanske ni skulle ge er på de stora som hindrar att vården inte når de som verkligen behöver den och den nonchalans som grundlagger tänket. Att SVT under alla år varit så kritiskt mot allt som adhd heter och alla som arbetat för att hjälpbehövande skulle få hjälp, det är ju synnerligen imponerande, drabbar bara de som är i mest behov av hjälp. Kan ni något mer? En objektiv skilldring av verkligheten och dess historik kanske är för mycket begärt?

Att SVT nu berättar om verkligheten kanske någon tycker är ett bra tecken, förvisso, andra kanske undrar varför de stod vid dikeskanten i några årtionden och bara tittade på utan att något säga. Kändes det skönt i byxan SVT, eller vad kan skapa en sådan avgrundsdjup nonchalans inför verkliga människors behov?

Är alla Journalistiska verk bokstavsbarn?

Begreppsharem & bokstavsbarn?
En person med ett namn av kombinerade bokstäver skrev tidigare om adhd i en artikel. Författarinnan är en så kallad bokstavsjournalist och skriver artiklar baserade på bokstäver.

Intressant mening va?

Vad kan sådana ordval tjäna till, annat än som en nedvärderande benämning på ett allvarligt tillstånd där flera i dag inte alls nåtts av en adekvat vård? Många sådana bokstavsbarn har det blitt från bokstavsjournalismen genom åren. Hursomhelst så tar bokstavsjournalisten upp just det faktum att det är svårt att få vård. (se länken ovan) I övrigt är det alltid intressant att se journalister skriva om bokstavsbarn, när de rent historisk var den yrkesgruppen som fick betalt per ord och bokstav.

Det är dock en verklighet som flera av oss känner igen att vård kan vara svårt att få. En verklighet som många bokstavsjournalister ofta brukar förtiga.

Sektoriseringssjukan
Att vägra se helheten, det förekommer lite här som där. Samhället kan knappast tjäna på sektoriseringen ur någon annan aspekt än den strikt kortsiktiga. Just det där med att olika myndigheter har olika kassor och var och en av dem bevakar bara sin egen lilla sektor, det är upphovet till sektoriseringssjukan (SS) inom samhället.

Det finns knappast något som motverkar en helhetssyn på samhällets uppdragsgivare som just SS. och det är väl ändå samhällets uppdragsgivare samhället skall tjäna? Medborgarna mår inte bra av den ökade sektoriseringen, så för vem är den egentligen bra? Varför motverkas inte de kortsiktiga nedskärningarna och inte ska man väl hesta upp sig över bosktavsanvändandet?

Kan bokstavssossar ha adhd?
Anna Kettner (S) berättar om sin adhd

Kan bokstavsjudar ha adhd?

ADHD ??? ? – Upload a Document to Scribd

Får journalister betalt per bokstavsbarn? Vilken mening blir följden av dylikt ordbrukande bokstavsskötsel? Ökar förståeligheten? Eller är det enda som inträffar att den automatiska graden av distansering ökar?

Bloggare dömd till 3 års fängelse

De Svenska medierna tiger som vanligt stilla om vad de vill. I Marocko fängslades en bloggare för att ha kritiserat kungen, vilket gjorde att den stackars kungen av Marocko upplevde sig förolämpad. BBC skriver mer.

Kanske kan vara roligt att ta upp i rätt sammanhang någon dag. Hur lite det skrevs om folkmorden i Rwanda när de skedde och så vidare. Just människans värde i olika länder. Rent journalistiskt verkar afrikanska negrer vara mycket lite värda medans andra befolkningsgrupper verkar vara mer intressant att skriva om, detta även om man borträknar den geografiska avståndsfaktorn. Vad kan detta säga om mediernas ADHD?

-Tja i bästa fall är det ADHD i sämsta så bygger det på en kanske omedveten rasism om människornas olika värde och hur välvant Journalistjaget gång på gång drattar i sin egna grop. Mediernas blindhet verkar inte alls bevakas av något större medialt intresse, vilket är lika fascinerande som intressant. Liksom just det faktum att du kan ha gått med ADHD i 30 år utan att ha fått en rimlig behandling, men sådana damp-människor har väl inga rättigheter i journalisternas ögon?

Övriga länkar:
http://www.helperraji.com/

Värdens äldsta yrke
Eftersom journalisterna ägnar sig åt värdens äldsta yrke så verkar det inte heller finnas någon självkritik värd namnet. Det är mest att sälja lösnummer som gäller ( gud så infernaliskt trevligt att tillägna sig samma typ av övergeneraliserande förenklingsprosa) Men vad kan vara ett äldre levebröd än skitsnackandet?

Tja bara den familjära sysselsättningen att försälja förplägnader till kringströvande människor kan väl anses vara äldre. Tänk på det när ni nästa gång sätter ned foten i kvarterskrogens familjära rum och utbrister till värdinnan: – DU arbetar med världens äldsta yrke!

Kanske tänker man inte på att språket är en prostituerad bild av verkligheten uppsatt på små legoklossar som en lösryckta torkade huvuden på en pinne. In sweden we call that mannaminne. Därför har vi i grunden alla samma jobb.


Jösses vilken fart det var på torrenten om boken med uppslagsord för personer med Asperger’s syndrom. 200 seedare i morse, det var inte dåligt det. Det verkar finnas en del aspergare världen över.