En historia som gång på gång tenderar att återupprepa sig precis som en gammal saga. Det var en gång, låt oss nu ta reda på vart denna gång leder oss… genom hoppets och trons svängande labyrinter och distanseringens och fjärmandets polemik. Tills du bara hänger i ett litet rep efter ett fordon. Och du tolkar och du tolkar.

Att leva på hoppet
Det är ett kardinalsyndrom för de sociala kejsaraspiranterna att kalla något som hjälper för en stämpling om man vill lansera sin egna moralkräm, tekniken har används i flera tusen år vanligast inom de religiösa samfunden men även av politiska rörelser som nazismen etc. Just att påstå att något stigmatiserar när det är man själv som gör det. En historia vilken upprepar sig gång på gång. Tyvärr för verklig för att ignorera. Frågar mig mest vad som i själva verket stigmatiserar. Analysera gärna texten nedan:

Leif Elinder i Corren

Har du sett något mer stigmatiserade och nedvärderande om ADHD?

Att hoppa på levande
Förvisso kan Leif Elinder ha rätt i en del av sin kritik mot det centrala styret av riksförbundet attention som har haft en väldigt låg takhöjd i vissa frågor, inte tål att bli ifrågasatta i andra, inte kan svara rakt varför man väljer att inte agera m.m. men problemet är förhoppningsvis inte värre än att man kan rösta ut rötäggen tills nästa stämma, får man hoppas. Lite nytillskott i styrelsen skulle säkert inte skada och varför vara rädd för konstruktiv nyutveckling? Där vill vi ändå försvara de friska delarna av förbundet som verkar kreativt på många ställen i landet.

Elinder verkar säga att diagnosen ADHD snarare är ett diplom på att du misslyckats än något annat, i meningen innan talade han om att det var diagnosen som stigmatiserar, men nu har han lite bråttom och hinner inte bygga upp hela den semantiska akvedukten. Någon kanske kan se vart den verkliga stigmatiseringen sker? Det har väl aldrig varit stigmatiserande att säga:

• Alla kan bli negrer bara de misslyckas tillräckligt i livet
• Alla kan bli brandmän om de misslyckas tillräckligt mycket med allt annat
• Nästan alla som är misslyckade kan bli politiker….

Hur smakar meningarna ovan egentligen?

De mentala frukost flingornas morgonrodnad
Ursäkta mig men jag skulle vilja hävda att just det är kvintessensen av renodlade stigmatiseringsförsök. Gång på gång har vi sett samma sak i historiens lopp, men gärna använt som exempel på hur andra ”långt långt bort” från oss vanliga bär ondskan och tekniken för den. Man vill ta bort det som hjälper och påstå att det är ont, precis som den kvinnliga omskärelsen. Man berättar gärna att det är något som negrerna gör långt borta, men inte hur frukostflingornas skapare gärna propagerade för karboxylsyra direkt på klitoris, det passar sig liksom inte vid det mentala frukost bordet. samma jävla förljugenhet som i alla tider, tugga dina flingor långsamt med stängd mun och fundera varför han fick stå oemotsagd av sina offer, vars klitta han frätte bort. Kittla ditt sinne med tanken.

”In females, the author has found the application of pure carbolic acid [phenol] to the clitoris an excellent means of allaying the abnormal excitement.”

Här förordar Herr Kelloggs att man ska steka bort klitoris med karboxylsyra. Självfallet försöker man påstå att detta sker i vetenskapens namn och med förtecknet att man vill undvika stigmatisering. Lägg nu gärna märke till det självsäkra uttalande att ha funnit metoden  effektiv mot abnormal upphetsning, någon kanske undrar hur många han applicerade sin medicinska metodik på? Men vart någonstans undgick man egentligen en stigmatisering?

Tankegenetiken bakom det självgoda moralkrämstvånget
Som du ser handlade det inte bara om några teoretiska modeller för att rehabilitera de unga flickorna, utan om en rapporterat exelent metod att ta bort abnormaliteten med lite frätande fenolsyra. Det är f.ö exakt samma medel som användes i koncentrationslägren vid budgetavrättningarna vilka inte alls är lika omtalade som de betydligt kostsammare gasningarna. Det var väl också för att förhindra stigmatiseringen av samhället? Eller se till att de med oönskad genetik inte fick sina rättigheter. ADHD verkar till stor del ha ett genetisk ursprung, inte kan det vara bra om personer med den genetiken fick hjälp va? Hur kan vi hindra att personer med den genetiken får hjälp egentligen? Vilka skulle rent teoretiskt vara de mest effektiva metoderna om inte just påståendet om dess skadlighet för samhället och individen, berätta det gärna för mig.

Nya ullstrumpor till det svarta fåret
Gert åker land och rike runt och berättar sin historia, om just det där med tron och vikten att ha någon som tror på en, visar det och föder ny tro nu. Och visst är det ett viktigt jobb, att kunna vända de plågsamma erfarenheterna till en fördel och berätta om det, kommer alltid att vara det vi lär oss av. Vad är världen utan mormödrar.

Såg vi lite av samma sak nu igen, Gert hade hört att diagnosen stigmatiserar men han upplevde inte det. Är det tillåtet att fråga sig vem som vill marknadsföra diagnosen som stigmata och varför dessa kardinalsymptom kommer från det sociala maskineriets självutnämnda småpåvar vilka ska rädda oss från det onda? Ekar det här inne? Jag tycker mig ha hört samma budskap tidigare.

Nästan alla som misslyckas

i livet kan få diagnosen

Fata morgana är det maskinhackad Stabbat Mater i dag? Alma mater för kardinalsymptomens karriär. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om ADHD, Attention Deficit Hyperactivity Disorder, stigmatisering, kardinalsymptom, småpåvar, ADD, frukostflingor, Hulda moder, Arla stund på jorden. Eller om robotjournalistikens omedvetenhet om sin egna bokstavsförsäljning.

Netvibe ADHD, VoF 2 och Expert om ADHD Mediciner på tuben –  hoppas att de inte känner sig  stigmatiserade av Leif Elinders försök.