Rent historiskt kan vi se psykiatrins alla övergrepp inte speciellt långt tillbaka i tiden. Men tiderna förändras och psykiatrin kanske till och med en dag kan bli vetenskap eller åtminstone lära sig att agera vetenskapligt. Vilket man självfallet inte gör genom att bara undersöka den farmakognostiska vägen för att mildra symptomatologin för de som har problem. Det är snarare vetenskapen om den enkelriktade inriktningen.

I stället för att bara träffa 2 till 3 patienter per dag kanske våra psykiatriker ska tillbaka till verkligheten. Konsumera pengar och vara ineffektiva är psykiatrin sedan länge mästare på. För vilken politiker kan säga nej när våra stackars psykiatriker kommer gnällande med sina vackra skäl för mera pengar, större budget? Troligen berättar psykiatrin då inte speciellt mycket om sin djupa ineffektivtet och sina kolossala stora svårigheter att angöra verkligheten. Vilket kanske kan ses i bland annat graden av patientkontakt per psykiatriker. Om de inte har kontakt med patienter resterande delen av tiden vad har de då kontakt med?

Svenska Dagbladet berättar om att psykiatrin på sina ställen fattat galoppen och travat vidare i nya bättre spår. Man berättar om träning på hästar och djurterapi, vilket kan vara av extremt stor nytta för just de med autist spektrumstörningar. Men kan psykiatrin sadla om? Klarar våra kära psykiatriker om att tänka så flexibelt som de krävs av den i verkligheten utanför praktiken?

Kanske ska vi redan nu bilda en stödförening för de stackars missförstådda psykiatrikerna som tvingas att bli mera verklighetsorienterade? Eller förbereda dem med lite ”thoose where the days my friend” – snack om den gamla goda tiden då patienterna mer villigt bara gapade och svalde. För om patienterna är missnöjda så projicerar de eller så behöver de bara ett nytt läkemedel…. Psykiatrin är det väl aldrig någe fel på, huh.

Tja det är nog bra med en massa alternativ också, varför inte lite verklighetsterapi för psykiatriker där de förklarar rimligheten med att de möter så få patienter per dag och vad de gör resterande delen av sin betalda arbetstid. Bloggen funderar på att utarbeta ett forumlär: så verklighetsanpassar du din psykiatriker.

När Göran Hägglund och Maria Larsson skriver i tidningen Dagen om: ”Varför glömdes de äldre kvinnorna bort” – så nämner de inte med ett ord om hur de unga flickorna glöms bort inom vården, eller den historik som visar att OM unga flickor med adhd fått vård så har den varit felatkig, de har i stället fått diagnoser som borderline, depression osv. Eller om alla vuxna som glömts bort under hela sitt liv och aldrig fått en rimlig vård för sitt grundläggande problem. Från KD´s sida har vi dock sett ett och annat positivt tecken, främst från Chatrine Pålsson Ahlgren, när hon blir upprörd över orättvisorna i den sjuka psykiatrin.

Tyvärr verkar effektiviteten inom psykiatrin inte gå att höjas genom SSRI preparat eller annan farmakologisk terapi som ges till psykiatrikerna, kanske sitter det sjuka alltför djupt? Men visst verkar den ineffektiva psykiatrin deprimerad? Kanske lite trotsig bara och har svårt att erkänna sina egna fel och brister tack vare en väldigt lång tradition att bara titta på andra, frågan är snarare om det går att lära den gamla hunden att sitta fint. Att just psykiatrins grandiosa ineffektivitet inte verkar kunna botas med medicin kanske också för andra utanför psykiatrin kan tala om effektivare terapier?

”Sedan fem år tillbaka äger psykiatriska kliniken egna hästar. Trots tuffa
ekonomiska villkor inom psykiatrin har de försvarat sin plats. I jämförelse med
annan rehabilitering är de inte så dyra i drift. ”

Så visst går det att göra saker så mycket bättre om man bara vill erkänna sina fel och brister men det vill sällan psykiatrin: det är ju patienterna som är sjuka verkar psykiatrin tänka. Stackars psykiatriker det är mycket synd om er. Var det inte bättre på den gamla goda tiden då psykindustrin härbärgerade en massa fler tillvända konsumenter av era tjänster? Känns det vemodigt nu för er med den tomhet ni måste erfara, eller förnekar ni den också mina kära psykiatriker?