Etikettarkiv: Socialförsäkringssystemet

Samhälle - politik

Saker måste man vara socionom för att inte förstå?

9 kommentarer

Eller saker som kräver en viss utbildning för att inte kunna förstå…

Gång efter gång ser vi den godtycklighet som drabbar de som mest behöver hjälp. Men hjälpen är påfallande ofta konstruerad utifrån de förutfattade meningarna hos socialsekreteraren eller handikappsekreteraren helt utan något vetenskapligt underlag för det lämpliga i godtycket. Trotts att en massa pengar betalas ut för ändamålet, så kvarstår det enkla faktumet att någon genuin hjälp utifrån klientens verkliga behov ofta kan vara svår att få.

Det är ur ett gigantiskt underläge många får kämpa sig fram för att få någon hjälp överhuvudtaget, de som klarar sig bäst är psykopater, de som klarar sig sämst är tvingade att bli psykopatiska för att få en rimlig hjälp. En historia vi inte alltför sällan hör. Den döva självgodheten kanske inte lyssnar till något annat än den som skriker, men de som verkligen behöver hjälpen sällan kan skrika.

Nu senast ett fall med en kille som har adhd och asperger och fått vänta 1 år på hjälp. Det pinsamma i sådanahär historier kan vara att hjälpbehovet ofta kan vara väldigt klart uttryckt från den hjälpbehövande eller dennes närhet, men utföraren har varit omvittnat kreativ i att negligera behoven. Inte sällan verkar den som bestämmer över hjälpens utformande betinga sig ett så stort tolkningsföreträde framför den som behöver hjälpen att den inte ens behöver lyssna till det sagda och skrivna ordet. Kanske är det också just därför en del med allvarliga problem mer och mer börjat använda den diagnostiska termen socialkärring*, för att beskriva fenomenet.

*Observera att det inte alls ligger någon värdering i ordet utan det är en deskriptiv term satt för att konkretisera ett fenomen som i grunden bygger på nonchalans inför den utsattes grundläggande behov. En socialkärring, flera socialkärringar är också en terminologi som används inom NT-konvservens något instängda språkbruk, viket inte ska sammanblandas. Vi vill bara hjälpa socialkärringarna att det också kan finnas mer synpunkter än de ids uppfatta spontant och vad passar väl då bättre än lite förutfattade meningar utifrån ett komprometterande diagnossystem. Det ligger väl aldrig någon värdering i språk överhuvudtaget? Det är väl därför man använder det som någon sa. Tja, då är det ju per definition dessutom en värdelös terminologi för den som måste äta grismaten från den, lite väl tröttsamma knorrar på den svansen av den symbollogiken.

Att veta allt är mycket store gud

-Jawohl?
Symptomatiskt för den vanliga översittaren är också att vissa bilder upplevs som betungande. Varför är det så?
-Är bildning om realiteten alltför krävande?
Missbruk

Vad är den smutsiga Sorgens socialiseringsinsikter?

Lämna en kommentar


Skulle det kunna kallas socialomsorg?
Just Den där handgripliga otvättbarheten hos den institutionaliserade förståsigpåmekaniken. De där dyrköpta icke-överenstämmandena mellan ordytan och dess fundamentala innehåll.

……. Fortsättning från tidigare artikel …………
…..Den som är medveten om de anmärkningsvärda bristerna bör också kunna starta upp ett större nationellt tillsynsärende av insatsernas kvalitativa art när det gäller Adhd. Flera kontakter med Socialstyrelsen har genererat samma svar: vi behöver incitament från högre ort för att få tillstånd en nationell översyn av vårdkvaliteten på detta området. Socialstyrelsen flagranta underlåtenheter att göra något ser vi gång på gång. Rakel kompletterar som vanligt med nyheter från sydligare nejder och sydsvenskan:

Frågan är om också Socialstyrelsens parodiska underlåtenhet i fallet ”Lars” är ett uttryck för offrets (brist på) status. Eller om Socialstyrelsens utredningar alltid utförs på samma klantiga sätt. Att undersöka flera (rentav samtliga) lex Maria-fall och Socialstyrelsens hantering av dessa borde vara en mer angelägen journalistisk uppgift än den repetitiva känsloexploaterande journalistiken kring, exempelvis, Englafallet.

Mot bakgrund av det kanske det är lättare att förstå Socialstyrelsens stora och mastodont flummiga underlåtelser, det är ju bara socialblattar det är frågan om. sådana däringa begreppsungar eller vad man nu säger, tycks Socialstyrelsens chef tänka, för ni har väl hört vad han säger om medicineringen till de människor som byggde det moderna Sverige och nu drogas ned? Han anser det vara en politisk fråga. Tja, du gubbe vad ska man säga om ditt sätt att tänka? Är det en elektrisk fråga?

De gamla drogades ned av en för syftet helt ovetenskaplig drog som var närmast helt ren från någon evidensmässighet för indikationen den användes på när det gäller äldre personer i sjukhemsmiljö. Ur DN

Han anser att det behövs en kulturrevolution inom vården för att få till en förändring.- Socialstyrelsen har varit väldigt flathänt, säger han.

Lars-Erik Holm som är generaldirektör på Socialstyrelsen håller delvis med om kritiken:- Vi har anledning att vara självkritiska. Det är en jätteviktig fråga för Socialstyrelsen att hantera. Men det finns en övertro på vad vi kan göra. Landsting och kommuner har ansvar för läkemedelsanvändning. Det är ju så lätt att undvika den här felbehandlingen.

Att det fuskas inom vetenskapen och forskningen vet alla, men varför det fortfarande då kan kallas vetenskap kommer jag aldrig att förstå, inte heller varför man tillåter det så lättvindigt utan någon större reglering av den verksamhet som faktiskt finansieras med svenskarnas skattepengar. Det blir mera och mera tydligt att det inte bara är de sjuka som är sjuka utan även systematiken i den hjälp som aldrig når dem, kanske är också just det, den renaste bilden av det systematiserade vanvettets genuina helvete.

Speciellt tydligt blir det när man tittar lite närmare på andra s.k. sociala vetenskaper, ta den stackars generaldirektörn för kriminalvården som skrivit en alldeles egen insändare, eller debattartikel heter det visst om att han inte gjort sitt jobb och behöver kontrolleras. Även fast hans själv kanske skulle välja att formulera det som något annat. I sin insändare beskriver han inte med en enda rad de djupa ovetenskapligheterna som grasserar inom betongramen för hans verksamhetsområde, eller något om det finns några egentliga belägg för att de utövar någon kriminalvård i egentlig vetenskaplig mening. Men här på bloggen lutar vi oss tillbaka och ser vilken sanslöst dyr kriminalvård staten finansierar med orden från deras egen forskningschef, professor Martin Grann han är inte så förtjust i diagnoserna som ADHD/DAMP.

” -De är rejält övervärderade och det finns egentligen väldigt lite forskning på området. Jag vill inte förringa professor Gillbergs forskning, men jag tycker ändå att det ändå handlar om en slags modediagnos.”

Eh, tja om det finns lite forskning på adhd enligt kriminalvårdens forskningschef vad anser då han det finns mycket forskning på? Kanske han skulle börja jobba och hålla käften så att vi slipper se hans högste chef beklaga sig i sina stackars insändare om att folk hellre väljer att dö (sic) än att ha med den ineffektiva kriminalvården att göra. Har du aldrig funderat att forska på det? Eller passar det Professor Martin Grann bättre att kläcka ovetenskapliga grodor från det sociala helvetes förorter. Är det inte just sådan maktfullkomlig djuphavsnonchalans som utlöser kravaller? Välkommen till verkligheten, töm din barlast, rika upp periskopet till ytan där vi andra befinner oss, så kan jag föresväva dig historiens vingslag.

-Hej Martin om du råkar få en skitklick från några flygfän och skrikiga skator, kan du väl ändå skratta dig lycklig över att elefanter inte kan flyga. Men vart sa du att du jobbade i semantisk mening med samhällets avigsidor?

Kanske skulle Professorn diagnostisera sina egna bokstavsbarn och det kvacksalvande språk vilka rinner ur slemfontänen av handlingar som icke nått uppdragets mål. Titta på sina egna begreppsbarn och de retoriska snorungarnas alla grönskande kråkfötter innan han spelar näsvis i sin förkylda värld. -Atschjoo!




`

tack Rakel för mer än halva artikeln

ADD och ADHD, NPF, Samhälle - politik

Bombastisk prefrontal tautologi

2 kommentarer

 

Är det inte alltid just så?

Det är egentligen nästan alltid samma resa man gör, till och från samma portar man för sina steg. Är det egentligen gångjärnen, dunket mot rälsen eller är det verkligen mitt hjärta som jag hör?

Samma bilder, allt förändras men ändå är allt sig likt
Inget har förändrats ändå så känns allt sig för likt, har jag inte alltid skrivit i skenbarhetens räls?

Gång på gång faller människor mellan stolarna i det sektoriserade samhällets små invinklade vrår av teoretiserad omtanke. Finns det ingen helhetssyn någonstans och varför lyssnar man från ansvarigt håll inte på de personer som år efter år talat om saken?
Vad är egentligen socialförsäkringen värd för de som ständigt faller mellan dess stolar och vad leder det till? Tja, det lär nog knappast vara till en djupare kärleksförklaring av samhällets underbart fröjdefulla djup eller den hjärtinnerliga värmen i krematorie-stekningens omsorgsteoretiska brasklapp. Vad tror du?
Detta är ett statistiskt faktum, men det kanske man inte får tala om i det ytliga svenska klimatet där vi påstås ha vårdgaranti, och mycket annat, vilket för en del i praktiken betyder, ingenting annat än en sista hånfullhet.
Låt oss se om det finns några uppsatser kring det hela .. Har du själv några tips om vad man bör göra för att åstadkomma en ändring i praktiken? Låt oss höra… Av doft är du kommen
till stoft skall du åter dala

Do da locco motion with me – waoow waoow!Visst spårar det ur ibland, det är nästan som vägen till klockriket i den mellanmänskliga trafiken. Mycket hänger väl på den ständiga skenbarheten och det där med att hälsa. För jag antar att det är precis som med kärlek det kan väl inte vara ett verb det är något man gör tillsammans. Precis som da locco motion.

-Waoow waoow!
Är det dunket emot rälsen eller vårt hjärta vi hör när Frälsningsarmésoldaten står där med sin skramlande bössa och bommarna fälls ned och rälsbussen kommer? Att hälsa och att ha hälsa en fraktal i varje andetag. Exakt ett hjärtslag djupt och ett andetag brett – livet.

Så visst räknar man trallarna mellan skenbarheterna alltemellanåt. Blå metallormar glider fint på de skenbara ragnarökssvaparnas förlängda utkrökning – de två stålstiletterna rätt igenom naturen, men ibland bryr jag mig inte så mycket åtminstone inte tills klöverna trampar igenom den smälta asfalten och mittlinjernas vita cremébullar upp sig mellan gatlopp och den dagliga galoppen.

Blå och gröna metallormar i underjorden gnisslar och tutar
—
Järnvägar på betongsatta knutar
-Pretty concrete-
–
På vilket sätt faller människor med psykisk sjukdom ”mellan stolarna”? Psykiatrin är ett aktuellt ämne i dagens debatt. Ofta aktualiseras problematiken kring psykiskt sjukas situation efter att något hemskt våldsbrott skett. Medierna rapporterar om anhöriga som förgäves sökt hjälp när de anat att något hemskt kan komma att ske, dock utan respons. Det är lätt att genom medias rapportering få uppfattningen att merparten av psykiskt sjuka är brottsbenägna. Sambandet mellan psykisk sjukdom och våldsbrott är dock enligt statistik inte påtagligt. Klichéaktigt skriver tidningarna att psykiskt sjuka ”faller mellan stolarna” utan att närmare precisera på vilket sätt. Psykiskt sjuka tillhör en utsatt grupp i samhället då det i sjukdomens natur ligger egenskaper som gör att de har svårt att själva kräva sin rätt. Därför är det speciellt viktigt att samhället tar sitt ansvar och tillhandahåller de insatser som dessa människor är i behov av. Syftet med denna uppsats är att finna förklaringen till varför och på vilket sätt människor med psykiska problem hamnar utanför sådan vård och hjälp som samhället skall erbjuda. De lagarna som behandlas är framför allt SoL, LSS och aktuell tvångslagstiftning. Regeringen tillsatte i oktober 2003 Nationell psykiatrisamordning med uppgift att se över frågor som berör psykiskt sjuka och psykiskt handikappade. I november 2006 lämnade Nationell psykiatrisamordnare sitt slutbetänkande och det avhandlar till stor del den problematik som uppsatsen avser att belysa. Efter att jag identifierat på vilket sätt psykiskt sjuka ”faller mellan stolarna” presenteras konkreta förslag på insatser som kan förbättra de psykiskt sjukas situation.

Några uppsatser om Aspergers…BOYS WITH ASPERGER SYNDROME GROWN UP A LONGITUDINAL FOLLOW-UP STUDY OF 100 CASES MORE THAN 5 YEARS AFTER ORIGINAL DIAGNOSISIntroduction and aims: In 1981, the diagnostic label of Asperger Syndrome (AS), was coined after the Austrian paediatrician Hans Asperger, by the English psychiatrist Lorna Wing, who reintroduced his 1944 work about “die autistischen Psychopathen im Kindesalter”, so as to have a concept for relatively high functioning individuals with problems in the “autism spectrum”. Little is known about the risk factors and outcome of AS and whether or not they are different from those of autism. The present study were to examine (1) a large number of background and associated factors in AS; (2) how aims of the different kinds of background factors influence IQ, neuropsychological skills, and psychomotor development in males with AS; (3) the outcome of AS in males, and compare it to that of a similarly aged group of males with autism; and (4) to what extent males with AS acknowledge problems related to their diagnosis, and agree with their parents on these matters. Subjects and methods: Medical records of 100 clinical cases of males with AS diagnosed at least five years prior to the present study were searched for information concerning background and associated factors. Sub-grouping in accordance with operationalised “pathogenetic” factors was attempted, and the influence of subgroup on psychomotor development, IQ, and degree of autism spectrum problems was investigated. These 100 males (and their parents) were approached for inclusion in a follow-up study. Seventy-six of the families participated in this in-depth study. The individuals with AS were evaluated at neuropsychiatric examinations, neuropsychological testing, and by interview schedules and questionnaires, some of which were used with their parents as well. Those 70 males with AS whose parents/carers had been given the Diagnostic Interview for Social and Communication disorders were compared with 70 males with autism of similar age. Specific outcome criteria were used taking into consideration, employment, education/vocational training, independent living, and peer relations. Results and Discussion: Mean age at original diagnosis was 11.3 years. In 28 cases there was a strong suspicion of autism spectrum problems in close relatives, 12 of whom had been formally diagnosed with autism or AS. Some pre- and perinatal risk factors were much more common than in the general population. No definite clue as to “pathogenesis” could be established in 13%. Intellectual ability was average, and more than half the group had a verbal over performance IQ difference of 15 points or more at original diagnosis, consistent with so called Non-Verbal Learning Disability (NVLD). However, at follow-up fewer than 20% had indications of NVLD. For the AS cases followed up diagnosis and overall IQ were stable over time. However, 12% no longer met criteria for an autism spectrum disorder. Overall outcome was good in 27% of cases, but 26% had a very restricted life, with no occupation/activity and no friends. Outcome in the autism group was significantly worse, possibly due to the much lower IQ in this group. The males with AS had a good understanding of their own problems in some areas, but disagreed with their parents regarding some core AS symptoms. In spite of the much better outcome than in the autism group, prognosis in clinical cases of AS appears to be restricted as compared with individuals at the same IQ-level in the general population. However, given the lack of a general population comparator group, no generalized conclusions can be drawn in this respect.Hur upplever elever med Asperger syndrom sin grundskoletid?

Syftet med studien är att skildra hur elever med Asperger syndrom har upplevt sin tid i grundskolan. Vi vill ta reda på om de upplever att de fått tillräckligt med stöd och hjälp i skolan och om hur de upplevt relationerna till professionella och andra elever. De frågeställningar vi utgått ifrån har varit: Hur upplever ungdomarna det stöd och hjälp de fått i grundskolan? Vad upplever de har fungerat bra respektive dåligt? Hur upplever ungdomarna sina relationer till professionella och andra elever under grundskoletiden? I studien använder vi oss av en kvalitativ ansats där vi intervjuat fem ungdomar, fyra föräldrar till dessa barn, en lärare och en specialpedagog. Vi har därefter analyserat intervjuerna med hjälp av en fenomenologisk ansats där avsikten har varit att skapa en bild av ungdomarnas livsvärld. Resultaten av intervjuerna har presenterats utifrån intervjuguidens områden för att sedan tolkas mot bakgrund av den tidigare forskning vi presenterat i studien och med hjälp av begrepp från symbolisk interaktionism och systemteori. Resultaten visar att stödet och hjälpen till dessa elever med Asperger syndrom är mycket bristfällig. Framförallt handlar det om lärare och assistenter som har långt ifrån tillräcklig kunskap om vad det innebär att ha AS. Detta har många gånger orsakat konflikter. Eleven med funktionshinder har ofta blivit utpekad som syndabock. Vidare kan vi se att det förekommit mobbing och att kompisrelationer i det närmaste varit obefintlig. Studien visar att ungdomarna känt sig kränkta och missförstådda under sin grundskoletid vilket ofta har lett till ohållbara situationer för alla inblandade.

–

VAVVA, Blog.

—————————

——-

Do da locco motion with me – waoow waoow!

Visst spårar det ur ibland, det är nästan som vägen till klockriket i den mellanmänskliga trafiken. Mycket hänger väl på den ständiga skenbarheten och det där med att hälsa. För jag antar att det är precis som med kärlek det kan väl inte vara ett verb det är något man gör tillsammans. Precis som da locco motion.

-Waoow waoow!
Är det dunket emot rälsen eller vårt hjärta vi hör när Frälsningsarmésoldaten står där med sin skramlande bössa och bommarna fälls ned och rälsbussen kommer? Att hälsa och att ha hälsa en fraktal i varje andetag. Livet: Ett hjärtslag djupt och ett andetag brett.

Så visst räknar man trallarna mellan skenbarheterna alltemellanåt. Blå metallormar glider fint på de skenbara ragnarökssvaparnas förlängda utkrökning – de två stålstiletterna rätt igenom naturen, men ibland bryr jag mig inte så mycket åtminstone inte tills klöverna trampar igenom den smälta asfalten och mittlinjernas vita cremébullar upp sig mellan gatlopp och den dagliga galoppen.

ADD och ADHD, NPF, Samhälle - politik

Sjuka regeländringar gör människor ännu sjukare

Lämna en kommentar

På Debatt i GP 29 juni skriver Christina Husmark Pehrsson om att regeringen inför hårdare regler för sjukersättning, och lyckas med statistik vrida det till att dessa hårdare regler sker för de sjuka kvinnornas egen skull. Hennes argument faller dock helt platt när du samma dag i del två i GP kunde läsa om Helena Kozova, som är en av de många som lever på tillfällig sjukersättning, och liksom många andra sjuka betackar sig Husmark Pehrssons ”hjälp”.
Dessa regler drabbar naturligtvis inte bara personer med fysiska funktionsnedsättningar eller somatiska sjukdomar, utan reglerna skärps också för dem med psykiska funktionsnedsättningar. Förmodligen kommer denna grupp drabbas hårdare, då deras problematik inte är lika handgriplig eller synlig som i de första två.
Som ordförande för Attention i Göteborg, möts jag av stor oro inför hur dessa hårdare regler kommer att drabba denna grupp. För många med neuropsykiatriska funktionshinder är aktivitets- och sjukersättning den vanligaste inkomstkällan.
Den problematik som Maria Sköljd lyfte i sina två artiklar är på inget sätt obekant för Husmark Pehrsson. Bland de brukarorganisationer som fick möjlighet att inkomma med remissvar om de nya reglerna var kritiken genomgående. Ifall Husmark Pehrsson inte orkade läsa svaren har dessa åsikter framförts på flera andra sätt, men intresset för dialog från Socialdepartementets sida har i denna fråga varit obefintligt.
Det går inte att göra en annan tolkning än att regeringen redan innan bestämt sig för att köra över dessa organisationer fullständigt och att all tillstymmelse till lyhördhet setts som onödig.

Det kan låta fint att säga att man vill satsa på rehabilitering men det är svårt att se ett samband med hur försämrade sjukförsäkringsregler ska lösa bristerna inom vården eller sämre socialt skyddsnät gör människor friskare.
Neuropsykiatriska funktionshinder går dessutom inte att rehabilitera bort, med rätt medicin, terapi och ökad självkännedom ökar de flestas livskvalitet men mycket av grundproblematiken kvarstår. För denna grupp är det snarare arbetsmarknaden som är i behov av att rehabiliteras, men den framstår fortfarande som lika sjuk med orimliga krav.
Det är därför en klen tröst att Husmark Pehrsson äntligen uppmärksammat oviljan från företagens sida att anställa personer med nedsatt arbetsförmåga. Exakt hur företag ska stimuleras till att anställa dessa nämner hon dock inte.
Reformen med särskilt nystartsjobb har tyvärr inte inneburit något större genombrott och lönebidrag har haft väldigt liten effekt, så var är det tänkt att dessa människor ska få arbete?
Kanske på något av de resursjobb som presenterats tidigare, som förövrigt påminner väldigt mycket om de från borgerligt håll hårt kritiserade plusjobben, som bland annat Anders Borg kallade för kontraproduktiva. Varför skulle då denna åtgärd leda till att fler får arbete nu?

Kanske sitter Socialdepartementet på hittills oprövade åtgärder som ännu inte presenterats och som kommer lösa all problematik på arbetsmarknaden och inom vården, men varför inte genomföra sådana förändringar först?
Det hade varit betydligt bättre att se till att det fanns arbetsplatser för dem med tillfällig sjukersättning att återgå till, istället för att som nu utförsäkra denna grupp och hoppas på det bästa. Det är nämligen svårt att se på vilket sätt hälsan gynnas med ett hot om att riskera förflyttas från Husmark Pehrssons metaforiska utanförskap till att rent krasst hamna ute på gatan. Möjligen skulle väl det leda till en ökad psykisk ohälsa som skulle meritera för permanent sjukersättning från Försäkringskassan, fast det var väl knappast avsikten med ändringen?
Det är förövrigt glädjande att Husmark Pehrsson i ett pressmeddelande gått ut med att hon till hösten vill träffa personer som lever på sjuk- och aktivitetsersättning för en diskussion om deras situation. Ett tips inför framtiden är att möten med dem som berörs och som faktiskt har praktisk erfarenhet av ämnet som beslutsfattare oftast saknar sker i god tid innan nya förslag presenteras, och inte efter att beslut redan är genomklubbade. Annars riskerar fler lika ogenomtänkta förslag som det om sjukskrivningsreglerna fattas av riksdagen.

GP, Pressmeddelande, GP

Henrik D. Ragnevi