Stressar du så påskyndas telomerernas förkortning. Kanske en nyttig och intressant läxa för alla och en var i alla och en var av de celler som bygger er. Men för mycket stress under tillväxten skapar mer sneda mentala skelett, kanske också en nyttig läxa för personerna som bygger samhället och samhället i det stora hela.
Flickor utan utåtriktad hyperaktivitet
En del unga flickor får inte den hjälp de behöver för att deras hyperaktivitet inte är utåtriktad. Den vänds inåt i stället, vilket på kort sikt kanske gör att den inte märks för den som är van att bara lyssna till de som skriker och slåss. Jag vill hävda att det finns ganska goda grunder att anta att hyperaktiviteten hos flickor och pojkar, kvinnor och män i grunden är ganska lika fast inte sällan vänds åt olika håll. När det inte vänds utåt så vänds den i stället inåt vilket gör att stressen inte levs ut – den levs in.
-Att leva ut sin stress.
Men detta gör också att allt du kommer att vara med om efter den tunga tidiga stressen kommer att uppfattas på ett annat sätt än tidigare, än innan. Ett före och ett efter.
Barberaren klipper hår – barbariet deras klipper livspotentialer
Cellernas innersta ristar ned stressen som organismen utsätts för mitt i den digitala grundplåten. Jagets ”dig” i tal och skrift. De är bara att digga läget eller vad tänker du egentligen? För hur påtagligt blir inte egentligen just detta för unga flickor som redan tidigt halkar efter i grundfärdigheterna men som plötsligt har en ryggsäck att bära, när hennes två sköraste delar är just kontinuerliga viljestyrda riktandet av uppmärksamheten och en låg stresstålighet. Här menas att det går en skiljelinje, då flickorna ofta för hjälp alldeles för sent och när den väl kommer så är den otillräckligt i ett läget som är fruktansvärt stressande hur man än vänder och vrider det så måste det i vissa lägen bli värre innan det kan bli bättre.
Därför och just därför ska detta läge förebyggas, det bör också kunna vara spårbart att unga flickor utan den yttre formen av hyperaktivitet också just på grund av denna fundamentala händelse kommer att drabbas av andra sjukdomar senare i livet som har sin egentliga rot i just detta. Med andra ord kan skolan inte bara ta barnens nyfikenhet på kunskapen och livet den kan även ta barnens livspotentialer. Det var bara precis just det den inte fick göra.
Skolan.
Detta gäller inte enbart flickor med ADD, men antagligen är unga flickor just den grupp som drabbas mest och hårdast av fenomenet eftersom deras hyperaktivitet vänds inåt och alltid kommer att vara svår att se för en värd blind och döv.
Med andra ord är det en grupp som drabbas mycket hårt i ett väldigt känsligt läge, då deras mentala skelett egentligen bara behöver ro för att växa får det i stället extra packning att bära. Den som väljer att inte förstå kan ta deras lass. Eller se på bilden av hur ett skelett som är tänkt att bära deras mentala kapaciteter livet ut nu börjar växa snett. Detta är deras enda skelett, detta är deras enda chans.
Det kommer surt efter
Och detta stod ristad i mitten av alla deras celler. Accelerated telomere shortening in response to life stress. Skolan. Skolan livet, kan det lära oss något. Vad kan den normativa indoktrineringscentralen ta till sitt fyrkantiga svängsdörrshjärta för egentliga lärdomar? Att skolans öppningar, in och utgångar egentligen bara är fyrkantiga och det enda som avviker från skolans fyrkantigheter är soppnedkasten för de är runda. Finns det några mer samband mellan ADD stress och att tidigt stressas av att inte kunna bemästra sin situation på egen hand?
Childhood trauma in borderline personality disorder.
Med tunga laster redan från början blir det mentala skelettet lättare snett och kanske i vadbenen något kortare. Hind limb instability.
Magnetic resonance imaging of hippocampal and amygdala volume in women with childhood abuse and borderline personalitydisorder (pdf) En möjlig och bra förklaring till att en del får en mindre bra chans från början att växa upp till ett drägligt liv som de själva kan styra och forma, men det finns antagligen flera förklaringar än den.
Vissa verkar trotts allt klara sig bra men de har fått förlita sig på den goda turen. Avslutningsvis handlar detta naturligtvis inte bara om unga flickor, men det är just de som verkar få minst hjälp trotts att det finns en hel del tecken på att hjälpen behövs som bäst hos den grupp som inte skriker eller slåss i första läget. Men vi alla måste kanske någon dag undra varför en del väljer ett liv i ett livslångt paincry.
Stress öken, Dödsförhårligande Telomerer, Flickor ADD, ADD symptom, Pedagogik, Sociallingvistik, Paincry, Låt dödsbegråtenheten …. Den pedagogiska böjelsen för vem är den egentligen bra för? Tja det beror på vem du är.
Huvudsidan om flickors – kvinnors ADD
Plastålderspedagogikens yoga kanske inte har samma visdomsbakgrund som andra yogaformer och dessutom verkar den mer ihålig och suger hårdare. Men det är min personliga uppfattning.
Hej! Mycketväl skrivet. Så sant. Jag är ett vandrande exempel på denna text. Nu äntligen vid 30 års ålder har jag fått min adhd diagnos och kunnat påbörja min resa mot förståelse acceptans och läkning efter att ha fått hjälp via egenremiss. En remiss jag borde skrivit för länge sedan, men det är ju inte lätt när man inte vet sina rättigheter! En remiss som egentligen skulle vart skickad utav allmänläkarna på vårdcentralen för flera år sedan. Då en läkare faktiskt nämner adhd, men bara lämnar det därhän!? Inte tillräckligt med kunskap? Ellervville han undvika kostnaden det innebär för vårdcentralen att skriva denna remiss? Frågetecknen är många! TOM. idag när jag berättar för min läkare på vårdcentralen om den diagnos och det stöd jag fått ser hon på mig med sina frågande ögon? Betraktar mig med misstänksamhet och verksr tillsynes helt okunnig. Jag upplever att hon är totalt oförmögen ta in det faktum att jag har adhd. Detta bemötande kan jag stå ut med från omgivningen, att dom är okunniga och ej kan tänka sig detta om mig är en sak, men en läkare? Nä, bättre kompetens och bemötande förväntar jag mig av framtidens Allmänläkare. Samma inom skolan, där även min pojks ansvarspedagog reagerade med stor förvåning när jag berättade om min diagnos. Dom bör väl också vara såpas kunniga att dom inte blir förvånade i det läget, år 2012 eller!? Dom är ju högskolade nuförtiden, pedagogerna som dom så fint kallas, TOM på dagis, som man inte får kalla dagis längre nä, för det heter också förskola, allt innan skola heter numera förskola!? Och alla anställda är högskolade. Men tyvär har alla fortfarande en viss föreställning om att man måste flyga runt, hoppa och fara, gärna vråla mycket o högt och helst vara kille för att kunna ha adhd. Tragiskt. Hoppas inte dagens flickor ska behöva trampa i samma nötta spår som jag. Och först i vuxen ålder efter att fått nog av att i ensamhet gå och grubbla på vafan det är för fel på en när vardagen blivit totalt övermäktig, med jobb, barn, familj. Behöva leta fibrilt ensam o trasig för att finna kunskap och en väg till att få den hjälp och det stöd man behöver. Tyvär, kommer jag aldrig kunna läka helt, då jag har jag drogat mig igenom halva livet, vilket gjort att den där ryggsäcken jag sedan födseln varit dömd att bära, blivit överfull med massa onödig skit och stört omöljig att konka runt på. Skiten bara väller över mig, har inget val än att släpa omkring på detta bagage. Inte ute efter att någon ska tycka synd om mig. Jag ansvarar fullt ut för mina val i livet. Vill bara få fram att det aldrig hade behövt bli så. Det fanns gott om tidiga tecken för ett tränat öga. Även om jag aldrig var utåtagerande i skolan så tog sig min problematik i uttryck på annat vis, som läs/skriv/matematik svårigheter, tidigt skolkande. I mellanstadiet åkte jag dit för stöld, polisen kom och förhörde mig i skolan, blev utkallad mitt i en lektion, förnedrande och olagligt dessutom utan målsman närvarande, han var stor o skräckinjagande, jag liten o sönderstressad! Och sedan rullar det på. Blev tidigt mycket utåtagerande hemma, alltid vart men i tonåren blev det extremt! Känslostormarna drev mig till vansinne. Och nu var det kört, hade Skrikit efter hjälp så många ggr. Jag gav jag upp, ingen såg, ingen lyssnade. Jag skulle förbli ensam med kaoset inombords. Hoppade av skolan vid 14 års ålder. Nu kunde ingen göra nånting även om dom ville. Ingen kunde stoppa mig. Hatade allt och alla. Ingen såg mig så jag vände allt och alla ryggen. Började med droger som tolvåring. Från att ha varit en snäll o tillbakadragen liten flicka med ett inåtvänt kaos, (el ständig inre stress) förvandlas jag nu till en vandrande katastrof. Detta hade kunnat förhindras med rätt stöd i tid. Hade sparat samhället mycket pengar. Min familj och alla runt omkring mig mycket lidande. Och själv hade jag kanske inte behövt vara hälften så trasig inombords som jag är idag. Kanske hade kunnat få känna att det fanns en plats för mig i samhället, kanske hade jag kunnat tro på mig själv, slippa att ständigt misslyckas/känna mig misslyckad, kanske hade jag haft vänner, kanske hade jag sluppit alla krämpor/denna kropp som ständigt plågar mig, kanske hade jag sluppit försöka samla ihop spillrorna av mig själv idag. Kanska hade jag känt mig hel om jag hade fått hjälp i tid? Det och mycket , mycket mer är tankar en kvinna med adhd får tampas med i dagens samhälle..
/ Tina
Tack!
Du gör rösten hörd för mig! Fortsätt skriva och upplysa…Den neurotypiska varelsen behöver tid för att väckas…..
/Nina
Tack!
Du gör din röst hörd för mig! Jag behöver veta att jag inte är ensam…..
Fortsätt att skriva…allt tar sin tid, men enträgen vinner.