Det artar sig för forskningen kring alkohol och alkoholism vilket är intressant ur en rad aspekter. Dagens DN tar upp lite gamla nyheter som tydligen fått en ny förpackning och nu kallas nyheter återigen vilket det också var 2008. Hursomhelst forskas det kring Ghrelin som uppges kunna få ned och minska suget efter alkohol, som en bieffekt uppges att hungerskänslorna minskar.
Hormon styr suget efter alkohol är rubriken som är ganska sensationell, jag som trodde att det var den relativa signalstyrkan från VTA till NAS som utgjorde de viktigaste faktorerna när NAS var understimulerat, tänka sig så fel man kan ha va.
Mera mera missbruk
Både vår eminenta fröken, psykbryt, bloggvärdinnebloggen withchbitch och många fler har berört ämnet: Alkohol, kanske dags att sätta lite fart på sidorna runt missbruk men också ta upp en del helhetsaspekter runt alkohol som man aldrig hör talas om, vad tror ni om det?
Tänkte göra ett förslag till permanent sida kring ämnet så att alla lite lättare kan se att det faktiskt finns lite vettigt här ibland bråten också.
Läs även andra bloggares åsikter omAlkohol, Alkoholism, Alkoholskador, FAS, Missbruk, ADHD missbruk,
Ps såg att bloggen om neuropsykiatriska funktionshinder just skrivit om att autister hör i ultrarapid, vilket väl stämmer in med den nya diagnostiska metod vi skrev om där man analyserar responsmönstret på giva ljudscheman.
Det är bara att gratulera kriminalvårderns utvecklingschef och professorn i Psykologi Martin Grann. Efter att ha gjort Grann-laga grodor som nedan verkar han plötsligt ha insett att personer med ADHD faktiskt kan må mycket bättre med en korrekt och adekvat behandling. Bra Martin bättre sent än aldrig, men helt frivilligt verkar det väl ändå inte gått? St:
Han är inte så förtjust i bokstavsdiagnoserna som ADHD/DAMP. ” — De
är rejält övervärderade och det finns egentligen väldigt lite forskning på
området. Jag vill nte förringa professor Gillbergs forskning, men jag tycker
ändå att det ändå handlar om en slags modediagnos. Och enligt svensk lag har
man inte rätt att få vård om man har begått ett grovt brott och har
diagnosen ADHD/DAMP, säger han.”
Psykologi professorn kanske inte kunde blunda i all framtid och påstå att det är mörkt? SvD och GP, Rapporterar att ADHD vanligt hos kvinnliga fångar. Martin Grann kan ägna sig åt att analysera de bisarra omständigheterna i Amstetten där några barn satt fångna utan rimlig omsorg eller vård, men kan Martin Grann ägna sig åt att analysera omständigheterna som han själv är ansvarig för och den forskningsfientlighet som gjort att Kriminalvården under så otroligt många år varit så tröga med att ge personer med ADHD en behandling som gör att det kan fungera bättre? Vad är egentligen skillnaden? Är det inte ett ganska skickligt blundande i bägge fallen? Jag tror dessvärre inte att världen blir mörk bara för att en professor i psykologi väljer att blunda, eller är det just det den blir?
En sexualförbrytare skyller väldigt ofta på offret enligt Martin Grann, många kanske undrar varför kriminalvårdens generaldirektör uttalar att personerna med ADHD inte är speciellt populära till regeringen när han samtidigt låtit bli att behandla dem, att skylla ifrån sig verkar väl lätt ibland va? Vågar man i konsekvensen namn fråga vad som herrarna anser vara populära interner?
Finns det några likheter i fallen mellan den sociala pedofilin och den sexuella? Det verkar ju inte vara så få individer det rör sig om va? och oavsett om de inte råkar vara populära i generaldirektörens små söta marsipanögon så kanske de ändå skulle fått en medicinskt framåtsyftande behandling i enlighet med vetenskapliga behandlingsråd? Insikten om att ADHD finns och kan behandlas kom väl inte igår till professorn i psykologi eller generaldirektören?
Fakta om Kriminalvårdens inställning till ADHD som en kriminalvårdsdirektör krävde censur på. Törs man fråga varför det är så viktigt att dölja de djupa ovetenskapligheter som år efter år grasserat inom den fängslande byråkratins populistiska levnadslögner?
Man vet ganska mycket om man vet exakt när man ska blunda för att kunna säga att man inget sett. Men att personer med ADHD är väldigt igångstressade kanske inte är någon hemlighet, inte heller att stress ofta leder till andra sjukdomar? Men kanske sambanden mellan barnmisshandel och cancer är något nytt för professorn? AB Kanske också hur kriminalvårdens djupt ineffektiva 100 miljoners satsning mot narkotika fick fångarna att bitvis knarka mera på fängelserna än vad de gjorde annars. Halleluja är det vetenskap va?
Dökul om ADHD, Martin Grann, opopulär ADHD, Grannlaga Kvacksalverier, Kriminologi, impulsiuvitet, våldsprevention, Våldpreventiva åtgärder,
Ställde för några månader sedan några enkla frågor till våra läsare på bloggen men efter en vecka verkade fortfarande den seriösa viljan att svara på frågeställningen eller sätta sig in i frågan ytterst begränsad. Smådelar av tekniken bakom frågorna i det tidigare inlägget når nu marknaden med bred kraft och ett av företagen bakom: Sensodetect är utsett till ett av de 33 hetaste (affärsvärlden) företagen i Sverige tack vare sin intressanta teknik som kanske är lika självklart som man kan vara övertygad om att många gärna skulle svara att Du kan inte kan veta hur jag hör, än mindre hur!
– och hurfan kan du veta det då? Kan man väl kanske fråga sig, hur kan du då veta att jag inte kan veta det, det låter än mer imponerande.
Att Diagnostisera Schizofreni
Faktum är att människor med autism ADHD och Aspergers inte speciellt sällan tenderar att just höra på ett annat sätt än andra, detta är också en sanning för personer med schizofreni. Det är något man kan se och mäta ganska klart vid tex en mätning av hur hjärnstammens svarar på de stimuli som den bombarderas med. De karakteristiska mönsteravvikelser som ses vid schizofreni anses i dag vara en av de mest säkra för att kunna diagnostisera sjukdomen på en mer objektiv bas än i dag. Vilket i framtiden antagligen kommer att innebära snabbare diagnoser, effektivare medicinering och framförallt säkrare och objektivare diagnosställande. Något som självfallet är extremt viktigt för de som vill göra det bästa av situationen. Återigen sätts tummen på de stora systemfelet i att forskningen till folkhälsan ofta är bortleasad till företag med egenförsäljning som främsta incitament och inte folkhälsan, vilket vi gång på gång sett resultatet av genom förtidig död, demens och lidande.
När det gäller just schizofreni säger en del att det är den dyraste sjukdomen västerlandet har sett till totalkostnaden hävdar en del. Självfallet vore det vansinne att inte ta tillvara alla möjligheter att skapa säkrare och mer vetenskapligt baserade diagnoser i stället för det godtycke man kan se gång på gång inom psykiatrin. Att inte behandla kan bli synnerligen dyrt på en rad andra sätt. DN Att aktörer inom diagnosfältet inte aktivare strävar efter opartiskare metodik är förbluffande förslappat och nonchalant. De som har ett tvångsmässigt begär efter att ifrågasätta diagnosen och därmed indirekt personer som får diagnosen kan kanske ägna sig åt att allvarligare ifrågasätta sig själva.
Sydsvenskan som tar upp delar av arbetet i förbifarten. Ny teknik kort notis om metoden.
Schizofreni och Cancer
Om de energiskt intressanta resultaten från påslagna genmekanismer som tydliggöra kopplingen mellan Cancer och Schizofreni via bland annat NRG1 och AKT1.
Diagnostisk historik
Redan idag kan vi se det mesta om den tidigaADHD historiken på Wikipedia, skulle vara trevligt om vi snart kan se mera där snart om framsteg inom diagnostik och medicin. I dag tycker jag det kan vara Helvetes mycket väl värt att komma ihåg ”schizofrenogena mödrar”, mammor vars dåliga moderskap orsakade sina barns schizofreni och alla andra jävla projektiva hallucinationer psykoanalysen fått ägna sig åt när den fritt fram kunde skylla på vad fan som helst.
Din Kuklängtan gav dottern autism
Den som sett filmen om kvinnan som tänkte som en ko vilken vi visat här kommer kanske ihåg hur Temple Grandins mamma fick höra att hennes dotters autism faktiskt kunne komma från hennes penisavund, alltså turboladdade begär att ha en egen kuk. Tjoflöjt, vart någonstans i hela världen kan man komma undan med sådana påståenden och fortfarande verka normal om inte just bara när man umgås med de aldra svagaste och sätter etiketter på dem. Vad är skillnaden på det och renodlad social pedofili? Känner vi inte igen tankesekvensernas laddning i detta rum? Alla som vet så mycket och som så gärna vill hjälpa, men vem hjälper de egentligen och vad ligger i första rummet? Vart kommer allt hatet de måste känna till sina medmänniskor ifrån?
Man ser sig som så helvetes genial psykosocialt att man kan runka av sina egna fantasier på andras sjukdomstillstånd och de som bär dem. Givetvis genom att först interpolera och projicera vad som är narcissism. Halleluja. Säger du emot så är det ju en onanikonflikt, vilket förvisso är sant om vi alla inser varför. Terapeuten runkar ju en socialonanistisk projektionstentakel a la cargokuturell psykolingvistik. nedan citerat från sceptidic
Freud trodde att han kunde förstå schizofrenins natur. Det är inte ett hjärnproblem utan en störning i det omedvetna, orsakat av obearbetade känslor av homosexualitet. Dock vidhöll han att psykoanalys inte fungerade med schizofrena eftersom sådana patienter inte tog någon hänsyn till deras terapeuters insikter och var motståndskraftiga för behandling (Dolnick 1998: 40). Senare psykoanalytiker skulle hävda, med samma säkerhet och samma brist på vetenskaplig evidens, att schizofreni orsakas av kvävande moderskap. År 1948 myntade till exempel Frieda Fromm-Reichmann termen ”schizofrenogena mödrar”,
Är det inte fantastiskt de schizofrenas hänsynslöshet var så stor att de till och med vägrade ta lärdom av den insiktsfulla terapin? Ingen som vågade fråga sig om det inte kunde bero på att terapin i sig var verkningslös men tiden i sig självt läker många sår?
Är du intresserad av fenomen mellan kropp och själ läs gärna mannen som förväxlade sin hustru med en hatt av Oliver Sacks eller den enarmade pianisten vilken bitvis går in på snabba skiftningar hos personer med tex schizofreni. Men utan din fundamentala instinkt att söka dig till upprepning hade du väl inte kunna känna igen någonting va? Allt du känner igen har du sett förut så det är många ryska dockor du har i ditt minne som säger tittut?
-Tittut
Intressant som fan tack så jävla mycketADHD, Aspergers syndrom, autism, Dignoser, Objektivare diagnostisering, schizofreni, Säkrare diagnoser
Bloggen har vart lite instabil till och från vilket gjort att betydande tid gått åt till felsökning i stället för något annat. De mesta överlänkningen från tidigare inlägg fungerar dock nu ganska bra.
All text har dock inte följt med lika bra när det gäller texter på persiska, arabiska, japanska, kinesiska, stora delar av dem är förvandlade till frågetecken. Vilket gör att ytterligare tid nu kommer att gå åt felsökning etc. Ni kan alltid anlita Gleoog under tiden här, eller gå direkt till Gleoogs hemsida för avancerade ADHD sökningar.
Några tidningar skrev i dagarna att kriminalvården måste tänka till lite granna och visst kan man som enkel lekman bara hålla med. Att sätta samman flera personer med ett brottsligt förflutet och en avoghet till delar av samhället, vad kan de egentligen anrika för krafter? Är det inte ett lysande exempel på en idé som var dålig redan för hundra år sedan och knappast lär ha blivit bättre idag?
Stärk samhällsföraktet
Hela det fälgkörda systemfelet kräver allt bisarrare metodik för att limmas samman med solutioner och nya lösningsmedel. Men låt oss titta tillbaka lite, har man velat ha någon egentlig lösning eller är kriminalvården gamla vanemissbrukare av mänskligt kapital? Räcker inte censurivern längre, den otillåtna sanningen om kriminalvårdens fundamentala neglekt. Att kräva censur kring Fakta om neglekten vilken måste hållas borta från deras verklighet.
Någon som kommer ihåg när kriminalvårdens forskningschef Martin Grann sa att det egentligen finns verkligen lite forskning på området ADHD? Vi har skrivit om det bland annat. Professorn i psyklologi Martin Grann visar hela sin grannlaga kunskapsbas som lett fram till jobbet som kriminalvårdens forskningschef. Väldigt psykologiskt eller vad ska man egentligen säga? Läs mer här om det. Men visst är det ganska vågat att påstå att det inte finns speciellt mycket forskning om ADHD.
Blunda för verkligheten
Kriminalvårdens vägran att se sin egna nonchalans inför sakliga faktum har heller inte betvivlats av de som arbetar i organisationen och befinner sig närmast internerna. En rustik funktionell hånfullhet som givetvis tar sig alla bisarra uttrycksformer av maktfullkomlighet och social kannibalism, därför kanske man inte heller ska bli förvånad när när en kriminalvårdsdirektör kräver censur av faktadokument som bara visar verkets egna undermåliga förhållningssätt till den verklighet de är satta att jobba i.
Hur lyckas man bränna 100 miljoner i en så innefektiv satsning mot narkotika på fängelserna att bitvis så knarkar internerna i programmet mer än de gör annars? Är man inte då egentligen geniallt undermåliga, så när blir man egentligen det?
Missbrukare erkänner inte missbruket?
Det är intressant det där med missbrukare, de vill liksom inte erkänna att de är dem de är fel på och det är alltid fel på alla andra. När vi då ser den högsta chefen för hela kriminalvården vad säger han då om sin egen insats säger han att hans klienter är populära och ger honom en chans till rimligt arbete som han gör bra eller säger han att han vill ha mer och mer och att alla andra borde kunna göra mer precis som en verkligt grav missbrukare brukar göra? Säger en enig vetenskap något så säger man emot helt utan faktaunderlag, hur rumsrent är det egentlien? Törs man fråga, hur man mer kan missbruka sin ställning än just så?
Forskningschefen sa att de egentligen inte fanns någon forskning om ADHD. Vad säger då generaldirektörn om personer med ADHD egentligen som det finns ganska många av i landets fängelser? Jo han säger att dessa personer med ADHD inte är speciellt poppis, det framgår dock inte om det beror på verkets ständiga värgran att följa med i den vetenskapliga omvärlden eller om det bara beror på gammal vanemässigt missbruk av ställning.
Berätta vad som är poppis till regeringen
Givetvis skyller han ifrån sig som alla andra gamla missbrukare, det är alla andra som gör fel och personer med ADHD är inte populära och detta säger han inte till sina gamla sexkompisar utan den trossatsen framför han till regeringen.
Jag vet inte om det är tillåtet att fråga sig om kriminalvården skulle vara populärare om de verkligen skötte sin uppgift och inte bara missbrukade sin ställning och utbildade klientelet i kriminella förhållningsätt, aversion och kunskaper om brottsnätverkande såväl som tekniska finesser och gördetsjälv kunskaper i att utföra brott, för de kriminella som hamnat i dagens fängelser verkar bli bättre på just det, får man fråga sig varför? Eller om det har med ett gammalt tankefel som redan för 100 år sedan var fel och inte har blivit bättre sedan dess? Sedan är det kanske möjligt att fråga sig hur generaldirektören så skickligt lyckats hålla de faktum från sig om att de negativa symptom han nämner faktiskt kan medicineras men det kanske inte är lika populärt för en gammal vanemissbrukare som gillar att se alla andra som missbrukare?
Eller det kanske är en viktig del i förklaringen hur man år efter år fått importera alla förbättringsmetoder, men man är ju på gång, man har projekt som ska lösa allt, precis som de flesta missbrukare ofta har, eller hur? Hur poppis är då den verkligheten? Vilka resultat orsakar det att blunda för den?
Socialpatologins genier, hur intressanta är de? Jag ber i stället att få citera den svenska moralens ödmjuka fanbärare i allmänhet för man är väl inte kulturfientlig också: ”Jag pissar på er självgoda godhet, den är ett dåligt skämt.” När allt kommer omkring är det ju tanken som räknas och därför donerar jag den till er, den kan ni behöva tillsammans med lite god psykvård.
Testar å bli lite mer hemma här posta bilder å få det att se ut som det är tänkt. Misslyckades i dagarna med att få ut de kinesiska tecken och ser att de arabiska är svåra att få fram. Inget av inläggen med avvikande skrifttecken verkar ha överlevt speciellt bra. Hoppas dock att den ytterst spammiga och helt ofrivilliga RSS-överskriften där blogg namnet återupprepas några gånger snart försvinner, har rotat runt i inställningarna men verkar inte ha fått bort källan till att programmet gör som det gör, men något stabilitetstecken kanske det inte heller är när program gör något de inte är tillsagda att göra. Men visst ser det spaaaamigt ut med ADHDHDHA i en oändligt seg upprepning speciellt när man vill skriva något annat. Ja många tekniska saker det där, ibland känns det som om penna och papper skulle säga mer.
Ja, det var dagens teknikrunkeri. Många saker i inläggen verkar i vare fall fungera nu efter flytten. Dock hänger sig Internet Explorer ofta på den här platsen, är det några andra som upplever liknande problem?
oroa er inte det kommer nog snygga bilder ordnade och fina också vad det lider, nu gäller det mest att få tekniken att flyta på och kännas någorlunda naturlig eller rimligt skön att ha att göra med.
Välkomna gott folk till ADHD och ADD! Just nu arbetar vi med artiklarna Vad är ADD
Delar av ADHD Uppmärksammas Koncentrerat har lyckats flytta hit med några av inläggen och det är bara att hoppas att länkningen, vidarebefordringen och allt annat fungerar. Det är säkert en hel del som måste korrigeras och fixas till, det arbetet är redan påbörjat och lär få fortgå en bra stund framöver. Mycket att fixa till, göra bättre men framförallt att sammanställa informationen mer lättåtkomligt och lättillgängligt.
Vad tycker du nu om den här lilla utkiksposten och bloggen? Tycker du spontant att något är helt fel eller jättedåligt, låt oss få veta. Det finns en hel del kvar att göra, har du något speciellt som du tycker saknas eller som kan förbättras, var inte blyg för att säga det.
Ett stort Tack till Fröken Färdig för inspirationen och till Psykbryt för en massa hjälp, tålamod och kunskap som varit ovärderlig för skapandet av bloggen som den ser ut idag. Tackar alla andra som hjälpt till.
Ja vi börjar plocka över lite selekterat material från adhd-npf.blogspot.com och sammanställer för att se hur det fungerar.
Och lite om praktiskt integrativt arbete som kan förebygga ett livslångt utanförskap. Klicka på länken om du vill ladda hem någon av uppsatserna i pdf form.
Att leva med ADHD. En uppsats om bemötande och svårigheter i vardagen Syfte: Syftet med denna uppsats har varit att undersöka och skildra den enskildes upplevelse av att som vuxen leva med diagnosen ADHD. Frågeställningar:
1.Vilka svårigheter har, eller har personen haft?
2.Vilken uppfattning har den enskilde om omgivningens förståelse för svårigheterna? Hur anser han/hon sig bli bemött av andra människor och hur skulle man vilja bli bemött?
3.Vilken hjälp har den enskilde fått? Hur har den sett ut? Vad har hjälpen inneburit? Hur skulle den bästa hjälpen ha sett ut enligt den enskildes mening? Metod: Studien bygger på kvalitativa intervjuer med vuxna med diagnosen ADHD. Intervjupersonerna består av både män och kvinnor och de är mellan 20 och 60 år. Vi har utgått ifrån en väl konstruerad intervjuguide som syftar till de huvudfrågor vi ville få svar på. Huvudfrågorna är tydligt kopplade till undersökningens syfte och frågeställningar. Analysen har skett utifrån Widerberg (2004) även om vårt tillvägagångssätt exakt inte följde samma ordning. Resultat: Resultatet visade bland annat på koncentrationssvårigheter och brist på uthållighet. Många menade att de ofta handlar först och tänker sedan, vilket är ett tecken på impulsivitet. Vad beträffar omgivningens bemötande; menade många att det rådde brist på kunskap och förståelse hos omgivningen och professionella hjälpare. Flera av deltagarna berättade att de hade lärt sig eller känt sig tvungna att anpassa sig efter omgivningen och samhällets krav. Samtliga informanter önskade att kunskaperna hos professionella vore bättre, speciellt inom psykiatrin. När det gällde medicinering ställde alla utom en sig positiva till medicinering. Många sade att de har svårt att organisera sin vardag; att få det att ”flyta på” med bland annat barn, hem och familj. De flesta ansåg att diagnosen har hjälpt dem att förklara och förstå svårigheter som har påverkat dem under livets gång. Flera menade att diagnosen har gett dem en slags upprättelse.
Hur upplever elever med Asperger syndrom sin grundskoletid?
Syftet med studien är att skildra hur elever med Asperger syndrom har upplevt sin tid i grundskolan. Vi vill ta reda på om de upplever att de fått tillräckligt med stöd och hjälp i skolan och om hur de upplevt relationerna till professionella och andra elever. De frågeställningar vi utgått ifrån har varit: Hur upplever ungdomarna det stöd och hjälp de fått i grundskolan? Vad upplever de har fungerat bra respektive dåligt? Hur upplever ungdomarna sina relationer till professionella och andra elever under grundskoletiden? I studien använder vi oss av en kvalitativ ansats där vi intervjuat fem ungdomar, fyra föräldrar till dessa barn, en lärare och en specialpedagog. Vi har därefter analyserat intervjuerna med hjälp av en fenomenologisk ansats där avsikten har varit att skapa en bild av ungdomarnas livsvärld. Resultaten av intervjuerna har presenterats utifrån intervjuguidens områden för att sedan tolkas mot bakgrund av den tidigare forskning vi presenterat i studien och med hjälp av begrepp från symbolisk interaktionism och systemteori. Resultaten visar att stödet och hjälpen till dessa elever med Asperger syndrom är mycket bristfällig. Framförallt handlar det om lärare och assistenter som har långt ifrån tillräcklig kunskap om vad det innebär att ha AS. Detta har många gånger orsakat konflikter. Eleven med funktionshinder har ofta blivit utpekad som syndabock. Vidare kan vi se att det förekommit mobbing och att kompisrelationer i det närmaste varit obefintlig. Studien visar att ungdomarna känt sig kränkta och missförstådda under sin grundskoletid vilket ofta har lett till ohållbara situationer för alla inblandade.
” Ungdomar med neuropsykiatriskt funktionshinder, berättar.” En kvalitativ studie om elever med neuropsykiatriskt funktionshinder, om deras uppfattningar om hur de upplever sig själva och hur de upplever att de blivit bemötta i sin lärandemiljö.
Problemområdet som den här uppsatsen belyser är det faktum att trots omfattande forskning angående elever med neuropsykiatriska diagnoser finns, fattas till stor del ett av de viktigaste perspektiven, nämligen elevens eget. Vårat syfte är därför att undersöka elevens uppfattningar av sig själv och sin lärandemiljö efter det att de har fått en neuropsykiatrisk diagnos av någon form. Studien genomfördes med detta syfte med ett socialt, samhälleligt och pedagogiskt perspektiv i åtanke. Som datainsamlingsmetod användes intervjuer, detta material bearbetades sedan noggrant för att sedan studera gemensamma drag mer ingående. Resultaten visar på att samarbete saknas mellan berörda professioner, både mellan skolans egen expertis men också mellan skolans personal och utomstående profession. Elever med neuropsykiatriska diagnoser upplever att i miljöer där den största strukturen och där den bästa handledningen tillhandahålls, för gruppen såväl som för den enskilde. Där erfar de att de får störst behållning av sin skolgång. Vad som även framkommer i undersökningen är att eleverna uppfattar lärarnas engagemang som bristfälligt även då lärarna besitter kunskap om att eleverna är i behov av särskilt stöd. När försök till stöd ändå erbjuds får det emellertid inte avsedd effekt. Lärarnas förmåga att bemöta dessa elever utifrån deras individuella behov får förödande konsekvenser då de upplever att bemötande är generaliserade och av fördomsfull karaktär. Avsaknad av det så viktiga elevperspektivet resulterar i dessa elever inte tränas i bl.a. en av skolans skyldigheter att förbereda eleverna i att aktivt deltaga i samhällslivet. Däremot hoppas vi att vår studie visar ännu ett perspektiv där forskningen bör ta vid och utveckla vidare, för att ge våra barn och ungdomar rättvisa. Eleverna är sina bästa lärare.
Eller varför inte läsa lite om förebyggande arbete?
Ungdomsbrottslighet – Varför och det förebyggande arbetet –
”Få samhällsproblem har under de senaste åren rönt så allmän uppmärksamhet som den ungdomliga brottsligheten och asocialiteten. Orsakerna till detta stora intresse är inte helt klara. Det faktum att även vuxenbrottsligheten sedan lång tid tillbaka befinner sig i kraftig tillväxt lämnar människor tämligen oberörda. Indignationen över en lönande kassaskåpskupp av garvade yrkesförbrytare är obetydlig i jämförelse till den upprördhet som skapas av att en trettonåring rycker väskan från en äldre dam. Tidningsrubrikernas höjd står i omvänd proportion till gärningsmannens ålder. I ekonomiska avseende är de flesta ungdomsbrott tämligen beskedliga. Inte heller är de sensationella som mord, spioneri, storförskingringar eller komplicerade kriminalgåtor. Tvärtom är de i allmänhet triviala och kopierade efter samma mall. Den ena bilstölden är den andra lik, tillvägagångssättet vid sommarstugeinbrott uppvisar inga variationer, bankbudet som avviker påträffa
s regelmässigt i Köpenhamn eller Oslo, rånoffret lockas av flickor eller brännvin i en park eller portgång och plundras”. Anledningen till att jag vill börja min uppsats med detta citat är att det för mig beskriver ungdomsbrottsligheten på ett väldigt bra sätt. Det som var högaktuellt för över 40 år sedan är fortfarande lika aktuellt. Även idag ser vi dessa bilder av ungdomsbrottsligheten i vår vardag. Det är inte sällan man ser rubriker som ”Ungdomar sköt vilt” m.m. i medierna. Brottsligheten är ett samhällsproblem som av många uppfattas som ett allvarligt hot mot vårt samhälle. Att minska eller kanske till och med helt avskaffa brottsligheten är ett viktigt mål för kriminalpolitiken. Den officiella kriminalstatistiken är en viktig källa till kunskap om ungdomsbrottslighetens omfattning och karaktär. Denna innehåller bland annat uppgifter om personer misstänkta för brott. I Sverige finns dessutom en lång tradition av att föra statistik över brott och straff. Dock är denna kriminalstatistik inte en direkt återspegling av utvecklingen av exempelvis våldshändelser utan kan snarare karaktäriseras som en ”social produkt”. En handling som inte definieras och uppfattas som brottslig och därmed inte anmäls, kan aldrig hamna i kriminalstatistiken. Detta innebär att vi inte kan lita på kriminalstatistiken helt och hållet eftersom mörkertalet är ganska stort. De flesta ungdomar uppger att de någon gång begått brott, flertalet av dem menar att det handlar om stöldrelaterade brott såsom stöld i skolan och affär. 10 procent av ungdomarna i årskurs nio uppger att de begått en handling som innebär våld mot en person. Brottslighet är i stor utsträckning ett manligt fenomen. Andelen kvinnliga gärningsmän har alltid varit mindre än andelen manliga gärningsmän. I kriminalstatistiken finns det klara skillnader i vilka brottstyper flickor och pojkar begår. Som typiska pojkbrott kan nämnas olovlig körning, inbrott och biltillgrepp och som typiska flickbrott kan nämnas snatteri och narkotikabrott. Även vad gäller omfattningen av brottsligheten finns det klara skillnader mellan pojkar och flickor. En stor del av dem som begår brott gör det vid enstaka tillfällen. Denna grupp står för hälften av den totala brottsligheten. Detta innebär att en stor del av brottsligheten i vårt samhälle begås av en liten grupp kriminella personer, vilket är viktigt att ha i minnet vid fortsättningen av läsandet av denna uppsats. Cirka 5 procent av de högaktiva brottslingarna i Sverige svarar för ca 50 procent av den samlade brottsligheten. Det är därför väldigt viktigt att förebygga nyrekryteringen till dessa grupper
Language problems at 2½ years of age and their relationship with early school-age language impairment and neuropsychiatric disorders
Background: International research has shown that language delay (LD) is associated with social, cognitive, emotional and/or behavioural deficiencies, but there is still a need for extended knowledge about LD at early age and its relationship with long-term language impairment and neuropsychiatric disorders in Swedish children. Aims: To study (a) if children with a positive screening result or a negative screening result at 2½ years of age showed persistent or transient language difficulties at 6 years of age and, (b) whether or not children identified by language screening at 2½ years of age were diagnosed with language, neurodevelopmental and/or neuropsychiatric impairments at school age. Materials and methods: At the 2½-year screening 25 children with LD and 80 screening-negative children constituted the study population, i.e. in all 105 children (Study I). At the 6-year examination the follow-up group consisted of 99 children – 22 children from the LD group and 77 children from the screening-negative group (Study II). The 7-8-year-old follow-up (study III and IV) included 21 of the 22 children with LD who participated in study II. Screening results from nurses were re-classified blindly (study I) by the use of Reynell Developmental Language Scale. Study II included tests that examined both reception and production in different areas of speech and language as well as linguistic awareness. Study III and IV consisted of a multidisciplinary in-dept examination of language, intellectual functions and the presence of neuropsychiatric/neurodevelopmental disorders. Results: The sensitivity of the screening tool was 0.69, and the specificity was 0.93 (study I). The 6-year examination showed that there was still a highly persistent and significant difference between the children with and without LD on almost every variable tested (study II). In studies III-IV it was found that 62% of the LD children also had received a neuropsychiatric diagnosis at age 7-8 years: eight children were diagnosed with ADHD and five children with ASD. Half of the 21 children with LD had marked problems with performance on narrative tasks according to the Bus Story test and the NEPSY Narrative Memory Subtest independently of co-occurrence of neuropsychiatric disorder. The only difference between the children with LD pure and those who had LD+AD/HD or LD+ASD was on Freedom from Distractibility, where children with AD/HD and ASD scored low. In addition, children with ASD had a much lower overall cognitive level (FSIQ) and poorer results on tasks assessing Processing Speed. Conclusion: It is possible to identify children with LD at 2½ years of age. All children identified with LD at 2½ years of age also appeared to be at later risk of complex neurodevelopmental/ neuropsychiatric disorders. Remaining language problems at 6 years of age strongly predicted the presence of neuropsychiatric/ neurodevelopmental disorders at age 7-8 years. The observed difficulties, including narrative problems, in the LD children indicate that these children are at high risk of persistent language impairment and future problems concerning reading and writing. Clinical implications: Children identified with late developing language at 2½ years of age need to be followed carefully for several years. Follow-up should include neuropsychiatric as well as speech-language assessments, and the multidisciplinary team should be particularly prepared to diagnose ASD, AD/HD, and various kinds of learning disorders. Assessment of non-word repetition, semantic and narrative skills at the follow-up occasions may be a useful clinical tool for identifying children with more persistent subtle language problems who are at risk of academic failure.
7*7=77 eller bara väldigt sjukt? Det borde väl ganska lätt kunna göras intellektuellt begripligt att den officiella kötiden säger ganska litet i ett land där vissa landsändar har 7 gånger fler diagnoser än andra? Det mätresultat som ska eftersträvas är väl således aldrig prognoser över kötider utan den faktiska vården som givits på ort och ställe. Är det för mycket att säga det, eller tar den heltidsarvoderade ordföranden alltför illa vid sig om hon får höra att det är just i den faktiska verkligheten vården äger rum? Lite svårt att ta på allvar när man bröstar sig över samma uppblåsta ballong vi sett så länge.
Vem bär ansvaret? Alltid någon annan? Ibland kanske det är tillåtet att få ställa frågan när det inte självmant kommer från personerna själva. Att sätta sig i den rollen innebär att ta på sig ett massa ansvar för funktionen, gör man inte det, eller reagerar negativt på att få höra bristerna i ansvarstagandet så skall man givetvis inte sitta på den posten. Min sympati kommer aldrig att ligga hos något förbund utan hos de som behöver hjälp hoppas att den heltidsarvoderade ordföranden inte tar illa vid sig och blir negativ för det.
Andra handikappförbund funderar också Det är väl flera än ett handikappförbund som undrat var Riksförbundet Attention är och varför det hörs så lite och då talar vi ändå om det som är ganska insatta i vad som kan göras och görs eller inte. Lite positivitet och action kanske är bättre än att bli sur över de som påpekar att människor dör i brist på vård? I Göteborg hade vi som bekant kvalitetstekniska skäl som möjliggjorde den stolta nonchalansen i att strunta i att nybehandla patienter och ta över ansvaret från andra.
Resultatet?
Att eftersträva det ökade oberoendet är primärt för vem? Att ge ett ökat oberoende för gruppen är extremt angeläget och centralt, att i det läget tacka nej till medel som kan öka aktionspotentialen för förbundet är inte heller det speciellt förståeligt även om ett generellt oberoende alltid är att eftersträva, frågan är väl snarare vem som vinner på att en dåligt fungerande organisation får än mindre pengar att röra sig med. Vill minnas att förbundet tackade nej till 1 miljon i bidrag.
Vem får ett ökat oberoende av det?
ADHD och ADD ska man behandla eller inte? Självfallet finns det oerhört många fler aktörer men att börja med de som har som huvudsyfte att företräda gruppen kanske aldrig är fel. Lite självrannsakan kanske? Har man verkligen gjort vad man kunnat?Jag vet inte om det är tillåtet men jag känner stor anledning att tveka.
Läs även andra bloggares åsikter om Läs även andra bloggares åsikter om ADD, ADHD, ADHD-NPF, Hångarantin, Lex Punki, Socialstyrelsen, IngetHänder, eller bara skit i allesammans och dö sakta
Kommer det några vidrigt äckliga och anonyma påhopp nu? Eller dröjer de ett tag?
