Etikettarkiv: uppsatser

Mera uppsatser om NPF

Ja vi börjar plocka över lite selekterat material från adhd-npf.blogspot.com och sammanställer för att se hur det fungerar.

Och lite om praktiskt integrativt arbete som kan förebygga ett livslångt utanförskap. Klicka på länken om du vill ladda hem någon av uppsatserna i pdf form.

Att leva med ADHD. En uppsats om bemötande och svårigheter i vardagen Syfte: Syftet med denna uppsats har varit att undersöka och skildra den enskildes upplevelse av att som vuxen leva med diagnosen ADHD. Frågeställningar:

1.Vilka svårigheter har, eller har personen haft?

2.Vilken uppfattning har den enskilde om omgivningens förståelse för svårigheterna? Hur anser han/hon sig bli bemött av andra människor och hur skulle man vilja bli bemött?

3.Vilken hjälp har den enskilde fått? Hur har den sett ut? Vad har hjälpen inneburit? Hur skulle den bästa hjälpen ha sett ut enligt den enskildes mening? Metod: Studien bygger på kvalitativa intervjuer med vuxna med diagnosen ADHD. Intervjupersonerna består av både män och kvinnor och de är mellan 20 och 60 år. Vi har utgått ifrån en väl konstruerad intervjuguide som syftar till de huvudfrågor vi ville få svar på. Huvudfrågorna är tydligt kopplade till undersökningens syfte och frågeställningar. Analysen har skett utifrån Widerberg (2004) även om vårt tillvägagångssätt exakt inte följde samma ordning. Resultat: Resultatet visade bland annat på koncentrationssvårigheter och brist på uthållighet. Många menade att de ofta handlar först och tänker sedan, vilket är ett tecken på impulsivitet. Vad beträffar omgivningens bemötande; menade många att det rådde brist på kunskap och förståelse hos omgivningen och professionella hjälpare. Flera av deltagarna berättade att de hade lärt sig eller känt sig tvungna att anpassa sig efter omgivningen och samhällets krav. Samtliga informanter önskade att kunskaperna hos professionella vore bättre, speciellt inom psykiatrin. När det gällde medicinering ställde alla utom en sig positiva till medicinering. Många sade att de har svårt att organisera sin vardag; att få det att ”flyta på” med bland annat barn, hem och familj. De flesta ansåg att diagnosen har hjälpt dem att förklara och förstå svårigheter som har påverkat dem under livets gång. Flera menade att diagnosen har gett dem en slags upprättelse.

Hur upplever elever med Asperger syndrom sin grundskoletid?
Syftet med studien är att skildra hur elever med Asperger syndrom har upplevt sin tid i grundskolan. Vi vill ta reda på om de upplever att de fått tillräckligt med stöd och hjälp i skolan och om hur de upplevt relationerna till professionella och andra elever. De frågeställningar vi utgått ifrån har varit: Hur upplever ungdomarna det stöd och hjälp de fått i grundskolan? Vad upplever de har fungerat bra respektive dåligt? Hur upplever ungdomarna sina relationer till professionella och andra elever under grundskoletiden? I studien använder vi oss av en kvalitativ ansats där vi intervjuat fem ungdomar, fyra föräldrar till dessa barn, en lärare och en specialpedagog. Vi har därefter analyserat intervjuerna med hjälp av en fenomenologisk ansats där avsikten har varit att skapa en bild av ungdomarnas livsvärld. Resultaten av intervjuerna har presenterats utifrån intervjuguidens områden för att sedan tolkas mot bakgrund av den tidigare forskning vi presenterat i studien och med hjälp av begrepp från symbolisk interaktionism och systemteori. Resultaten visar att stödet och hjälpen till dessa elever med Asperger syndrom är mycket bristfällig. Framförallt handlar det om lärare och assistenter som har långt ifrån tillräcklig kunskap om vad det innebär att ha AS. Detta har många gånger orsakat konflikter. Eleven med funktionshinder har ofta blivit utpekad som syndabock. Vidare kan vi se att det förekommit mobbing och att kompisrelationer i det närmaste varit obefintlig. Studien visar att ungdomarna känt sig kränkta och missförstådda under sin grundskoletid vilket ofta har lett till ohållbara situationer för alla inblandade.

” Ungdomar med neuropsykiatriskt funktionshinder, berättar.” En kvalitativ studie om elever med neuropsykiatriskt funktionshinder, om deras uppfattningar om hur de upplever sig själva och hur de upplever att de blivit bemötta i sin lärandemiljö.

Problemområdet som den här uppsatsen belyser är det faktum att trots omfattande forskning angående elever med neuropsykiatriska diagnoser finns, fattas till stor del ett av de viktigaste perspektiven, nämligen elevens eget. Vårat syfte är därför att undersöka elevens uppfattningar av sig själv och sin lärandemiljö efter det att de har fått en neuropsykiatrisk diagnos av någon form. Studien genomfördes med detta syfte med ett socialt, samhälleligt och pedagogiskt perspektiv i åtanke. Som datainsamlingsmetod användes intervjuer, detta material bearbetades sedan noggrant för att sedan studera gemensamma drag mer ingående. Resultaten visar på att samarbete saknas mellan berörda professioner, både mellan skolans egen expertis men också mellan skolans personal och utomstående profession. Elever med neuropsykiatriska diagnoser upplever att i miljöer där den största strukturen och där den bästa handledningen tillhandahålls, för gruppen såväl som för den enskilde. Där erfar de att de får störst behållning av sin skolgång. Vad som även framkommer i undersökningen är att eleverna uppfattar lärarnas engagemang som bristfälligt även då lärarna besitter kunskap om att eleverna är i behov av särskilt stöd. När försök till stöd ändå erbjuds får det emellertid inte avsedd effekt. Lärarnas förmåga att bemöta dessa elever utifrån deras individuella behov får förödande konsekvenser då de upplever att bemötande är generaliserade och av fördomsfull karaktär. Avsaknad av det så viktiga elevperspektivet resulterar i dessa elever inte tränas i bl.a. en av skolans skyldigheter att förbereda eleverna i att aktivt deltaga i samhällslivet. Däremot hoppas vi att vår studie visar ännu ett perspektiv där forskningen bör ta vid och utveckla vidare, för att ge våra barn och ungdomar rättvisa. Eleverna är sina bästa lärare.

Eller varför inte läsa lite om förebyggande arbete?

Ungdomsbrottslighet – Varför och det förebyggande arbetet –
”Få samhällsproblem har under de senaste åren rönt så allmän uppmärksamhet som den ungdomliga brottsligheten och asocialiteten. Orsakerna till detta stora intresse är inte helt klara. Det faktum att även vuxenbrottsligheten sedan lång tid tillbaka befinner sig i kraftig tillväxt lämnar människor tämligen oberörda. Indignationen över en lönande kassaskåpskupp av garvade yrkesförbrytare är obetydlig i jämförelse till den upprördhet som skapas av att en trettonåring rycker väskan från en äldre dam. Tidningsrubrikernas höjd står i omvänd proportion till gärningsmannens ålder. I ekonomiska avseende är de flesta ungdomsbrott tämligen beskedliga. Inte heller är de sensationella som mord, spioneri, storförskingringar eller komplicerade kriminalgåtor. Tvärtom är de i allmänhet triviala och kopierade efter samma mall. Den ena bilstölden är den andra lik, tillvägagångssättet vid sommarstugeinbrott uppvisar inga variationer, bankbudet som avviker påträffa

s regelmässigt i Köpenhamn eller Oslo, rånoffret lockas av flickor eller brännvin i en park eller portgång och plundras”. Anledningen till att jag vill börja min uppsats med detta citat är att det för mig beskriver ungdomsbrottsligheten på ett väldigt bra sätt. Det som var högaktuellt för över 40 år sedan är fortfarande lika aktuellt. Även idag ser vi dessa bilder av ungdomsbrottsligheten i vår vardag. Det är inte sällan man ser rubriker som ”Ungdomar sköt vilt” m.m. i medierna. Brottsligheten är ett samhällsproblem som av många uppfattas som ett allvarligt hot mot vårt samhälle. Att minska eller kanske till och med helt avskaffa brottsligheten är ett viktigt mål för kriminalpolitiken. Den officiella kriminalstatistiken är en viktig källa till kunskap om ungdomsbrottslighetens omfattning och karaktär. Denna innehåller bland annat uppgifter om personer misstänkta för brott. I Sverige finns dessutom en lång tradition av att föra statistik över brott och straff. Dock är denna kriminalstatistik inte en direkt återspegling av utvecklingen av exempelvis våldshändelser utan kan snarare karaktäriseras som en ”social produkt”. En handling som inte definieras och uppfattas som brottslig och därmed inte anmäls, kan aldrig hamna i kriminalstatistiken. Detta innebär att vi inte kan lita på kriminalstatistiken helt och hållet eftersom mörkertalet är ganska stort. De flesta ungdomar uppger att de någon gång begått brott, flertalet av dem menar att det handlar om stöldrelaterade brott såsom stöld i skolan och affär. 10 procent av ungdomarna i årskurs nio uppger att de begått en handling som innebär våld mot en person. Brottslighet är i stor utsträckning ett manligt fenomen. Andelen kvinnliga gärningsmän har alltid varit mindre än andelen manliga gärningsmän. I kriminalstatistiken finns det klara skillnader i vilka brottstyper flickor och pojkar begår. Som typiska pojkbrott kan nämnas olovlig körning, inbrott och biltillgrepp och som typiska flickbrott kan nämnas snatteri och narkotikabrott. Även vad gäller omfattningen av brottsligheten finns det klara skillnader mellan pojkar och flickor. En stor del av dem som begår brott gör det vid enstaka tillfällen. Denna grupp står för hälften av den totala brottsligheten. Detta innebär att en stor del av brottsligheten i vårt samhälle begås av en liten grupp kriminella personer, vilket är viktigt att ha i minnet vid fortsättningen av läsandet av denna uppsats. Cirka 5 procent av de högaktiva brottslingarna i Sverige svarar för ca 50 procent av den samlade brottsligheten. Det är därför väldigt viktigt att förebygga nyrekryteringen till dessa grupper

Language problems at 2½ years of age and their relationship with early school-age language impairment and neuropsychiatric disorders
Background: International research has shown that language delay (LD) is associated with social, cognitive, emotional and/or behavioural deficiencies, but there is still a need for extended knowledge about LD at early age and its relationship with long-term language impairment and neuropsychiatric disorders in Swedish children. Aims: To study (a) if children with a positive screening result or a negative screening result at 2½ years of age showed persistent or transient language difficulties at 6 years of age and, (b) whether or not children identified by language screening at 2½ years of age were diagnosed with language, neurodevelopmental and/or neuropsychiatric impairments at school age. Materials and methods: At the 2½-year screening 25 children with LD and 80 screening-negative children constituted the study population, i.e. in all 105 children (Study I). At the 6-year examination the follow-up group consisted of 99 children – 22 children from the LD group and 77 children from the screening-negative group (Study II). The 7-8-year-old follow-up (study III and IV) included 21 of the 22 children with LD who participated in study II. Screening results from nurses were re-classified blindly (study I) by the use of Reynell Developmental Language Scale. Study II included tests that examined both reception and production in different areas of speech and language as well as linguistic awareness. Study III and IV consisted of a multidisciplinary in-dept examination of language, intellectual functions and the presence of neuropsychiatric/neurodevelopmental disorders. Results: The sensitivity of the screening tool was 0.69, and the specificity was 0.93 (study I). The 6-year examination showed that there was still a highly persistent and significant difference between the children with and without LD on almost every variable tested (study II). In studies III-IV it was found that 62% of the LD children also had received a neuropsychiatric diagnosis at age 7-8 years: eight children were diagnosed with ADHD and five children with ASD. Half of the 21 children with LD had marked problems with performance on narrative tasks according to the Bus Story test and the NEPSY Narrative Memory Subtest independently of co-occurrence of neuropsychiatric disorder. The only difference between the children with LD pure and those who had LD+AD/HD or LD+ASD was on Freedom from Distractibility, where children with AD/HD and ASD scored low. In addition, children with ASD had a much lower overall cognitive level (FSIQ) and poorer results on tasks assessing Processing Speed. Conclusion: It is possible to identify children with LD at 2½ years of age. All children identified with LD at 2½ years of age also appeared to be at later risk of complex neurodevelopmental/ neuropsychiatric disorders. Remaining language problems at 6 years of age strongly predicted the presence of neuropsychiatric/ neurodevelopmental disorders at age 7-8 years. The observed difficulties, including narrative problems, in the LD children indicate that these children are at high risk of persistent language impairment and future problems concerning reading and writing. Clinical implications: Children identified with late developing language at 2½ years of age need to be followed carefully for several years. Follow-up should include neuropsychiatric as well as speech-language assessments, and the multidisciplinary team should be particularly prepared to diagnose ASD, AD/HD, and various kinds of learning disorders. Assessment of non-word repetition, semantic and narrative skills at the follow-up occasions may be a useful clinical tool for identifying children with more persistent subtle language problems who are at risk of academic failure.

,
,

Oavlönade Aspergare hjälper Kommunikationsneofoberna igen

Några individer med neurotypiskt syndrom har lyckats göra en Uppsats om hur det stereotypa samhällsinsatserna verkar. Som vi alla vet har samhällets neurotypiska massa ofta mycket svårt att se bara litegranna utanför ramarna när det gäller den egna oftast mycket fixerade verklighetsbilden och det språksociala kittet som håller geggan på plats.

Genom att några medlemmar ur Asp-Teamet ställt upp gratis på sin fritid för att hjälpa till, så har några med den NT typiska blockaden, lyckats rapportera om hur vinglig NT’s förståelse är för en medlem i Aspie-teamet. Vilket självfallet visar sig i de mest fundamentala situationer. Finns det lite självkritik på gång inom NT-normativitetens subsegment?

Läs mer om uppsatsen här

Ladda ned den som Pdf fil

Det mest framgångsrika konceptet för att missförstå andra är fördomsfullheten och dess viktigaste instrument är tolkningsföreträdet, det blir därför ganska intressant att höra en NeuroTypsik pedagog berätta om en Aspie utifrån pedagogens oförståelse för grunden och uppdraget i det stora hela. Titta vad mörkt det blir när jag blundar – återigen.

Den vitala frågan är varför samhällets insatser skall vara så oerhört lomhörda år efter år.

I en annan uppsats konstateras lite av det många av oss vet att utredning också kan vara behandling: Är utredning behandling? : En studie som undersöker symtomförändringar och hälsofrämjande effekter vid neuropsykiatrisk utredning, vilken verkar konstatera en positiv effekt av bara utredning. Men de konstaterar också att utredare och behandlare bör vara närmare varandra, vilket är något så självklart så att man tappar hakan gång efter gång när man hör det. All den kunskap och det förtroende som grundläggs vid utredningarna går knappast i arv till den som får utredningresultatet, så det är ett solklart slöseri med kunskaps och förtroenderesurser i effektivitetens namn. ( vilket vi tyvärr vant oss vid att se. )

-Om det beror på den personlighetsneofobi som vi ofta kan se vid NT-problematiken vill jag dock låta vara osagt, men delar av den genuina stereotypin är ju inte att ta miste på. Något avvikande sätt att kommunicera är inte tänkbart för NT, så man kan därför fråga sig vad är egentligen kommunikation enligt den inskränkta NT-Normativiteten.

Ett ständigt värdespel med mellanmänskliga rörelser som bricketter i ett psykosocialt bingolotto? alla beundrar bingoberra. Folk slåss, nya val-friheter men mindre frihet.

Nästa artikel om: Asperger och kommunikationsutvecklingen.

P-O kommer att fortsätta med historiken, men även en artikel som kommer att svara på frågorna om de senaste forskningsresultaten, förändringar i kommande diagnoskriterier, nya medicineringar etc. allt i ett litet fyrkantigt paket.

Neurotypiska sociakärringars kunskapsnivå

I fall efter fall har vi sett på felbedömningar när de gäller de neurotypiska socialkärringarnas** kunskapsnivåer. Nu senast ville några av socialkärringarna kidnappa ett barn från sin moder. Förlåt det heter visst omhändertaga barnet, när man har lagen på sin sida s.a.s.

Vilket kanske inte alltid är den bästa vägen att gå, nog för att det säkert behövs, då och då. Men maktmedlet är så oerhört genomgripande att det borde krävas större utbilding och kunskap för att få använda det. Annars lämnas det för stort utrymme till godtycklighet och andra aspekter som inte gagnar barnets utvecklingspotential eller framtid.

Men den låga kunskapsnivån kanske inte är så konstig om man betraktar kunskapsnivån hos våran egen skolminister, som gång på gång ertappas med de mest häpnadsvckande felaktigheterna, många som har dessutom upprepar år ut och år in. Till slut blev några journalister lite mer nyfiken på den neurotypiske gubben. Som vi alla vet har neurotypiska gubbar lätt för att ljuga för att få sin vilja igenom… i en dokumentärserie från SR kan vi i 3 delar följa krisen i den Svenska skolan. …. men också Skolministerns Jan Björklund s fluffiga kunskapsnivåer.

Men när han själv vill politisera sina egna insatser är han mycket noga med att framhålla att här ska det minsann ”inte användas några brickor i det politiska spelet”. Hmmm, men att använda gammal retorik och saker som för andra är heliga kanske inte lönar sig i längden? Många hål i den Schweizerosten – Cheesus.

*Notera vänligen att vi inte säger ordet socialkärring i nedlåtande mening, det är snarare ett socialdeskriptivt faktabegrepp vi har för att kunna hantera den ökade ansamlingen av fall där socialkärringar närvarar. Det ligger således ingen värdering i deskriptiviteten socialkärring.

**socialkärringarna är pluralisformen av socialkärringar och beskriver mer terminologiskt de enskilda socialkärringarna som kausalt gruppfenomen.

SPECIFIKA OMVÅRDNADSBEHOV HOS INDIVIDER MED AUTISM I PSYKIATRI EN LITTERATURSTUDIE
Sammanfattning: Autism förekommer i olika former och tillståndet karaktäriseras av att individens språkliga förmåga är avvikande och förmågan till samspel och kommunikation med andra är nedsatt. Syftet med föreliggande arbete var att genom en litteraturstudie undersöka vad som fanns beskrivet i litteraturen gällande specifika omvårdnadsbehov inom den slutna psykiatriska vården för personer med autismspektrumstörning. Sökning utfördes i databaserna ELIN och PubMed samt helsebiblioteket.no. Dessutom genomfördes manuell sökning. Resultatet bearbetades och presenteras med hjälp av Patricia Benners omvårdnadsdomäner. Resultatet visade att dessa individer har specifika omvårdnadsbehov, dock utan närmare precisering. Omvårdnadsforskningen i ämnet är ännu i sin linda. Slutsatsen som kan dras är vikten av gemensamma diagnoskriterier. Avsaknaden av dessa utgör ett hinder för fortsatt jämförande omvårdnadsforskning. Trots tre decennier av forskning har vetenskapen inte kunnat komma till koncensus om begreppen.

Särskild undervisningsgrupp eller vanlig klass? : för elever med Aspergers syndrom, autistiska drag eller ADHD
Sammanfattning: Syftet med det här arbetet är att undersöka pedagogers syn på huruvida elever med Aspergers syndrom, autistiska drag eller ADHD ska gå i vanliga klasser eller i särskilda undervisningsgrupper. I studien beskrivs de svårigheter dessa elever ofta har, vilka anpassningar de behöver samt de för- respektive nackdelar som finns med särskild undervisningsgrupp.En specialpedagog, två lärare i särskilda undervisningsgrupper samt två lärare i vanliga klasser har intervjuats och texter med tidigare gjord forskning har studerats.Slutsatserna av undersökningen är att beslutet om huruvida eleven ska inkluderas i vanlig klass eller gå i särskild undervisningsgrupp måste avgöras noggrant från fall till fall. De elever som klarar att tillgodogöra sig undervisningen och nå godkända betyg i vanlig klass bör gå i vanlig klass. Merparten av de anpassningar som rekommenderas går att göra i vanlig klass. Det krävs dock att kompetensen hos lärarna höjs och att det skjuts till mer resurser.

Asperger syndrom : I ett maktperspektiv
Syftet med denna uppsats är att genom en textanalys, granska makt- och genusaspekten i Christopher Gillbergs senare forskning gällande Asperger syndrom och högfungerande autism. Den teoretiska utgångspunkten är genusteorin och makt, med frågeställningarna; Hur visar sig makten i ett genusperspektiv? Hur visar sig makten i valet av de diagnostiseringskriterier som forskaren väljer att använda? Analysen visar att av de barn som blir diagnostiserade med Asperger syndrom är pojkarna fler till antalet än flickorna. Resultaten som belyser genusaspekten visar att flickor inte har samma symtom som pojkar, vilket kan leda till att flickorna inte blir diagnostiserade. En diagnos skapar bättre förutsättningar till att få hjälp från samhället. Möjligheten till att använda olika diagnostiseringskriterier leder till att forskarna har makt att i vissa fall välja om och vilken diagnos som ska ges. Cederlund med flera (2008) presenterar Gillberg och Gillbergs diagnostiseringskriterier som de som ligger närmast Hans Aspergers egen beskrivning av syndromet från år 1944. Många frågor har uppkommit under analysprocessens gång. En av dessa, som vi anser som den viktigaste, är den att flickors symtom anges som olika pojkars symtom.

Hur kan pedagoger hjälpa och stödja barn med ADHD?
Sammanfattning: Mitt examensarbete handlar om vilka strategier pedagoger kan använda sig av, i undervisningen, när det handlar om barn med ADHD. Jag har tittat på forskning om ADHD angående utgångspunkterna arv och miljö. Vidare har jag studerat vad konsekvenserna blir om pedagogerna utgår från ett relationellt eller ett kategoriskt perspektiv i undervisningen av barn med ADHD. Syftet, med arbetet, är att kritiskt granska forskning om ämnet, undersöka om relationellt och/eller kategoriskt perspektiv är utgångspunkten samt vilka strategier och orsaker för undervisningen som lyfts, genom de olika utgångspunkterna arv och/eller miljö på bästa sätt. En litteraturstudie har använts som utgångspunkt samt relevant litteratur och avhandlingar om ämnet. I mitt resultat framkom det att den absolut största skillnaden mellan det medicinsk/biologiska (arv) och psykologiska (miljö) perspektivet handlar om orsakerna till att barn får ADHD. Alla forskare är överrens om att det är ett samspel mellan arv och miljö, men de finns en del motstridigheter om vilket som väger tyngst. Ytterligare ett resultat som kom fram är att det kategoriska perspektivet är vanligast hos lärare idag, på grund av att det finns för få resurser på skolorna. Enligt min studie har jag funnit att både det relationella och det kategoriska perspektivet ska användas samtidigt, beroende på elevens problem.

Finns det inga uppsatser om ADHD?

Jodå! En hel del av skiftande kvalitet.
Följande kan du ladda hem som pdf filer… Bra va?
En kvalitativ studie från 2011 utförd genom intervjuer av fyra kvinnor, efter en förutbestämd intervjuguide. Antonovskys teori om KASAM och Lasarus copingstrategier tillämpades på resultaten. Intervjuerna visade att alla kvinnor har haft svårigheter i sin barndom och skola på grund av sin ADHD och deras självkänsla har påverkats negativt. De välkomnade alla diagnosen, som de tyckte gav förklaringar till några av deras problem samt en bättre självkänsla och förståelse av sig själva. Resultaten visade att växa upp med odiagnostiserad ADHD kan påverka självkänslan och leda till psykiska problem, och att utan en diagnos är det svårt att få adekvat hjälp, stöd och förståelse från omgivningen. Vidare visade studien att kvinnornas självkänsla blev bättre efter diagnosen.
Studien lämnar oss med frågan om de som inte avreagerar sig därmed bär sin frustration inombords och därför självfallet också bör få allvarligare symptom längre fram i tiden. För vad kan vara mer förödande för känslan av mening och sammanhang än att ständigt bära sina tillkortakommanden som Scho-bangat KASAM i det sociala livets Pamplona?
syftet är att jämföra idealet ”en skola för alla” med verklighetens skola ur ett ADHD/DAMP-perspektiv. Detta för att undersöka om ADHD/DAMP-undervisningen, så som den utformas av medicinsk expertis, hamnar i konflikt med tanken om ”en skola för alla”. Frågeställningar Vad menas med en skola för alla? Vad säger medicinsk expertis om den pedagogiska utformningen för barn med ADHD/DAMP? Hur ser den pedagogiska verksamheten ut i verkligheten för elever med ADHD/DAMP?
Alla barn i Sverige har skolplikt i nio år och skolan skall under dessa nio år ge eleverna trygghet och en positiv upplevelse till inlärning. Men i dagens skola finns många elever med svårigheter av olika slag. Samtidigt som samhället ställer högre krav på att eleverna skall lära sig mer och mer i skolan. Detta har under utbildningen fått oss att undra: Hur går det då för elever i behov av särskilt stöd och framför allt för eleverna med diagnoserna DAMP och ADHD? Hur arbetar pedagogerna med dessa elever och vilket stöd får pedagogerna i sin verksamhet? Syfte: Att undersöka vilka pedagogiska konsekvenser elever med diagnoserna ADHD och DAMP medför i den dagliga verksamheten samt vilka resurser som finns att tillgå.
• Hur beskriver pedagogerna DAMP?
• Hur beskriver pedagogerna ADHD?
• Vilka konsekvenser får dessa diagnoser för verksamheten?
• Vilka resurstillgångar finns för elever med ADHD och DAMP i skolans verksamhet?
Syftet med denna uppsats har varit att undersöka och skildra den enskildes upplevelse av att som vuxen leva med diagnosen ADHD. Frågeställningar:
1.Vilka svårigheter har, eller har personen haft?
2.Vilken uppfattning har den enskilde om omgivningens förståelse för svårigheterna? Hur anser han/hon sig bli bemött av andra människor och hur skulle man vilja bli bemött?
3.Vilken hjälp har den enskilde fått? Hur har den sett ut? Vad har hjälpen inneburit? Hur skulle den bästa hjälpen ha sett ut enligt den enskildes mening?
Resultat: Resultatet visade bland annat på koncentrationssvårigheter och brist på uthållighet. Många menade att de ofta handlar först och tänker sedan, vilket är ett tecken på impulsivitet. Vad beträffar omgivningens bemötande; menade många att det rådde brist på kunskap och förståelse hos omgivningen och professionella hjälpare. Flera av deltagarna berättade att de hade lärt sig eller känt sig tvungna att anpassa sig efter omgivningen och samhällets krav. Samtliga informanter önskade att kunskaperna hos professionella vore bättre, speciellt inom psykiatrin. När det gällde medicinering ställde alla utom en sig positiva till medicinering. Många sade att de har svårt att organisera sin vardag; att få det att ”flyta på” med bland annat barn, hem och familj. De flesta ansåg att diagnosen har hjälpt dem att förklara och förstå svårigheter som har påverkat dem under livets gång. Flera menade att diagnosen har gett dem en slags upprättelse.
I undersökningen har kommit fram till att alla kvinnor som intervjuades har haft svårigheter på grund av sin ADHD. De flesta har periodvis haft någon form av psykisk ohälsa. Det framkom också att de haft svårigheter med vissa ämnen i skolan. Många nämnde att de skulle ha behövt en stödperson eller gått i en mindre grupp. Ingen upplevde att de hade fått någon hjälp i grundskolan. Som vuxna har de flesta problem med att hålla ordning i hemmet. De vet vad som ska göras men får inte till det. Kvinnorna med eget boende inser att de behöver boendestöd för att få vardagssysslorna gjorda. En strategi de också använder sig av för att få struktur på tillvaron är scheman och strukturerade lappar. Skillnaden på pojkar och flickor med diagnosen ADHD trodde intervjupersonerna var att pojkar är mer utagerande medan flickor är mer inåtvända. Behovet av stöd och hjälp för kvinnor respektive män trodde respondenterna inte skilde sig åt nämnvärt. Författarna anser tillsammans med respondenterna att det behövs mer kunskap om det här i samhället, för att personer med ADHD ska bli bemötta på ett bra sätt och få den hjälp de behöver.

Svenskasidor.nu – Din guide till nätets bästa svenska sidor