ADHD: Svårare för flickor

Besvären sitter i längre upp i åldern.
Mer och mer vetenskapliga data kommer som talar för att konsekvenserna av ADHD är svårare för flickor än för pojkar. Som antytts tidigare av kliniska erfarenheter verkar det som om pojkars ADHD går över i högre grad än flickors. På pojkar tenderar ADHD i olika grader att ”växa bort” succesivt medans flickor inte alls verkar ha den tendensen utan prpblematiken kvarstannar i betydligt högre grader. Detta understryker ytterligare vikten av att ta flickors problem på allvar och forska mer kring dem, med större engergi och högre grad av ömhet inför det faktum, att det är mycket som vi fortfarande inte vet, när det gäller flickors och kvinnors ADHD problematik.

Varför tog det så långt tid?
Sedan kan bör man nog också fråga sig, hur kan det egentligen komma sig att det tog så lång tid innan någon lyssnade till det som säkert varit ett faktum väldigt länge. Bara nonchalans räcker inte så långt… tycker jag.

Referenser:
Few girls with childhood attention-deficit/hyperactivity disorder show positive adjustment during adolescence.

Attention-deficit/hyperactivity disorder and its comorbidities in women and girls: an evolving picture.

The neurobiological profile of girls with ADHD

redan 2004 skrevs:Perceptions of Girls and ADHD: Results From a National Survey. vars generella slutsats är ganska glasklar men vad har egentligen hänt?

Conclusions
The general public and adults who are familiar with ADHD agree that the condition is often difficult to recognize in girls and therefore more likely to be undertreated. Overcoming these problems will require education to increase general awareness of the disorder in females and to equip teachers, parents, and healthcare professionals with the tools to recognize specific symptoms. Fortunately, as the diagnostic criteria for ADHD have evolved over the years, more girls’ symptoms are now being recognized and more girls are being appropriately treated.[14,15]

More research is needed to characterize the gender differences in ADHD presentation, course, and comorbidities, particularly mood disorders. To date, there have been no prospective studies solely in female patients with ADHD, although one such trial is currently under way. This survey offers several clues that ADHD may be linked with depression in girls: the general public and teachers observed signs of depression more often in girls than in boys; several of the girls taking ADHD medication report that they had been treated previously with an antidepressant; and the majority of parents recognized signs of depression in their daughters with ADHD. However, much remains to be learned about the apparent association between ADHD and depression: ADHD may indeed coexist with depression or it may simply be misdiagnosed as depression due to overlapping symptom profiles.

The fact that most adults are aware of the underdiagnosis of ADHD in girls is encouraging because it suggests that they will be receptive to learning more about the disorder. With broader awareness of ADHD and better understanding of gender differences in its presentation, girls should no longer have to “suffer silently” with the many social and educational burdens of the disorder.

Läs även andra bloggares åsikter om ADD, ADHD, Attention Deficit Hyperactivity Disorder, flickor, Hormoner, kvinnor, symptom

3 reaktion på “ADHD: Svårare för flickor”

  1. Hej. Tack för bra skrivet, väldigt intressant att läsa. Fick min ADHD diagnos nu i sommras 27 år gamal & precis nu fått börja min medicinering. Blir de någonsin bättre?

  2. Det känns som att jag äntligen fått ett liv, med struktur och lite mera ork. Har i så många år haft den där mentala tröttheten, depressioner, ångest och panikattacker. Jag har medicinerats, kämpat med sömnen och dess svårigheter och inget har egentligen funkat bra. Fick en utredning av adhd efter en lååååång väntan och fick ytterligare en gång diagnosen bipolär sjukdom typ 2 fastställd. Men med ett nytt inslag: adhd-personlighet, inte diagnosen, då de tyckte att det var svårt att hitta tillräckliga besvär i barndomen. (Alla tester i övrigt visade på sannolik adhd.) Både jag och min mamma, tyckte att de inte riktigt lyssnat ordentligt. Som tur var har jag haft en och samma psykiatriker sen 2002 och hon tog i samråd med mammas läkare (mamma har diagnosticerad add), beslutet att ge mig Concerta, det funkade inget bra. Jag fick mer ångest och blev väldigt seg/trött. Nu har jag fått Ritalin, jag har Voxra och Tegretol sedan tidigare och det känns som att mitt liv pusslas ihop, bit för bit till något som kan liknas vid ett motiv. Jag är själaglad!
    Nu undrar jag, ska man bestrida deras beslut eller bara gilla läget som det är?
    Finns det någon bra och lagom svårläst sida om Flickors besvär? Jag tillhörde den mer introverta och ”duktiga” typen.

    Tack för en BRA sida!

    1. Skulle vända mig till en oberoende läkare om jag var säker på min sak och betala det ur egen ficka om det inget gick att få på annat sätt.
      Concerta och Ritalin har samma verksamma beståndsdel men i princip bara olika frisättning så problemen med concerta kan måhända även dyka upp med ritalin om det inte var frågan av rena insättningsproblem.

      Om du kan minska ned på andra läkemedel tack vare ritalin är det ju bra om inte är jag mer tveksam. Låt det ta sin tid och se, vad som utvecklar sig och vilka nya riktningar du själv förmår dig i livet.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *