Etikettarkiv: kultursjukdomar

Karin Johannisson hör du mig?

En arkeolog kommer till kulturantropologin om 1000 år

Skrev för några veckor sedan ett mail till Karin Johannisson och undrade om hon hade något bra svar till Mathew 15 år som undrade lite försynt hur någon kunde säga vad han inte hade, hon har ännu inte svarat. Om det beror på en kultursjukdom som plötsligt och helt oförhappandes drabbade henne vågar jag inte svara på men en lite modest påminnelse kanske snart är på sin plats. Men det kanske känns bäst att strö förnekelser som pudersnö lite grand från ovan och slippa ta en öppen debatt med verklighetsanknytning i stället för en lite von oben korsstygnssemantisk pepparkakspudding där allt är möjligt, för att man är så god med sitt himmelska pärlemorsflor?


Finns det någonstans inom idé och lärdomshistorian utrymme för sin egna insats som stigmatiserare och förnekare av rätten till en adekvat vård? Lite självkritik någon dag eventuellt kanske? Eller får översteprästinnans ord om vad som är verklig sjukdom eller bara en ren kultursjukdom inte sättas ifråga av den verklighet som drabbas av dem? Vad är det då för skillnad på de hon kritiserar och henne själv i semantisk mening? Vad är det som säger att det inte är just förnekelsen av sjukdomen som drabbar värst?


Vad styr tron om vetenskapen?

Blev just uppmärksammad på SVD´s lysande artikelserie om trosmässiga element styr vård och behandling utifrån kliniska perspektiv men även utifrån personens egna värderingar. I händerna på gud och svensk psykiatri heter en av artiklarna som är ett lysande exempel på hur allt annat än vetenskap styr vården vilket även

messigahvar temat artikeln nedan fast ur ett något annorlunda perspektiv.

Att landet du bor i också styr vilken diagnos du kommer att få med ett visst knippe besvär har också uppmärksammats vilket är extremt bra om vi någon gång ska komma till botten med vad de så kallade kultursjukdomarna egentligen är, enligt mitt förmenande kan det vara precis vad som helst som just den kulturens överstepräster inte känner sig speciellt mogna att acceptera och normalt har det alltid varit svagare grupper som drabbats av den stämpeln, vilken givetvis är en mycket brutal stigmatisering men sätts av förståsigpåarna som själva inte har något bättre att komma med bara för att ”förhindra stigmatisering” Jo vars…Trovärdighet?

När forskarna nu närmar sig pudelns kärna kanske vi ser den himmelska lockelsens ut rensning? Marco Scarpinati Rosso, är ingen barberare från Sevilla men väl överläkare på Transkulturellt Centrum i Stockholm och doktorand vid Karolinska institutet säger: – Det är för ­tidigt att påstå att 80 procent av alla diagnoser för människor från andra kulturer skulle ändras om vi ställde särskilda kulturfrågor. Men om det är en skam att tala med en psykiatriker hur ska man då kunna slåss för sin rätt mot en psykiatrikers godtycke, den frågan tas inte upp till sin spets men är nog viktig att kunna få ställa.

Men visst är det intressant att se att det är ganska många tillstånd som kan grupperas in som kultursjukdomar, själv frågar jag mig vilken diagnos vi ska sätta på dem som tvångsmässigt har förhindrat sina medmänniskor att få en adekvat vård på grund av att de hellre velat marknadsföra sin bild av kultursjuka? Det ligger mycket pengar och ära i att kränga sin bild av verkligheten som socialantropologerna mycket väl vet men sällan säger rakt ut. Men vad säger idé och lärdomshistoriken egentligen om sin egen spegelbild?

Medan  förklaringens gudomligheter slåss så lider människan. De är också de svagaste som drabbats värst och de är de som betalar priset av gudarnas lekar. Det är förvisso viktigt att belysa det fundamentala godtycket i psykiatrin men även när den för en gångs skull lyckas göra något bra. Men nu vill jag också vara med och flumma runt litegrand kring människors hälsa.

Kulturantropologisk logikarkeologi?
Några tusen år efter att dagens kulturantropologi dött ut då kanske jag (tänka sig lilla jag, va) kommer med ett gäng arkeologer och inspekterar dagens verklighet, kan vara spännande att se och framförallt hur mycket vi ska lämna åt slumpen för vårt egna tyckandes skull, om vi råkar hitta en utav urinoarerna och hängrännorna från rummen med uttrycksporslin, (det tidevarvets mest putsade stol) då kommer vi snabbt att kunna dra slutsatsen att er kulturella gärning berodde på era magiska tankar om de gröna stenarna efter att ha börjat analysera hängrännornas alla gröpta småstenar. Vad säger ni om det jordens alla urinevånare och kära dödskallar Jag säger som ni: Jag gjorde det för eran skull. Den stora kultursjukdomen är förnekelsen säger en del och jag ser ingen anledning att tvivla till det, efter att ha varit med att skriva lite om adhd historiken finns det ingen anledning att ändra uppfattning, tvärtom, i hur många tusen år har gruppen med adhd fått stå utanför samhället egentligen?

Våra fantasier om er hängränna
Måhända hittar vi sedan en serieblaska med stålmannen från eran tid, då kanske vi inte behöver fantisera mer, då kan vi lugnt dra den vetenskapliga slutsatsen att er hegemoniska gudomskult berodde på en ren pisskultur där ni var rädda för det gröna, skövlade jorden och la gröna pissstenar i rännorna av rent ockulta skäl. Sedan tillbad ni en Superman som rimligen inte fanns annat än som en direkt avbild till det ni så haft önskade att ni kunde. Några få alkisar hittade vi på en fossilerad DVD de skrek i parkbänkarna: Visst super man, visst super man!

-där ser ni vi har fångat nycklarna till er kultur, den kvittrande kackaduans pappegoja. Nog Superman, visst fan superman.

messiga adhd

Tills dess
Tackar jag djupt för den kulturella välgärning som det är att gestalta ADHD fenomen med allt sitt salt, bröd och aska, filmen: Mitt huvud är en torktumlare visade med kött och ben att personer med adhd minsann har för och nackdelar som alla andra. Det allvarligaste man kan göra mot personer i den som i många andra grupper är självfallet att förneka dess svaga sidor. Att journalister och författare kan lämna sina vanliga begreppsbarn och dampiga och gomspaltade horungar bakom sig är bra, än bättre är de när de lär sig att teckna verklighetstrognare porträtt av personer som har både för och nackdelar, Pelle Fosshaug till exempel. Är det inte bättre att skildra verkligheten som den är.

Om det nu finns starka genetiska orsaker till adhd är det då inte en exemplarisk rasbiologisk skiktnings inventering att direkt förneka existensen av problemgrunden eller att kalla den något som rimligen inte ska behandlas? Vi ställer frågan direkt till Karin Johannisson Professor i idé och lärdomshistoria vid Uppsala Universitet. Vad säger dina senaste mätningar Karin? Den förintelse som rent statistiskt verkar möta personer med obehandlad adhd hur ska den lösas? Koncentrationsläger för problembarn?

Har du funnit den genetiska grunden för fenomenets förnekelseproblematik, eller nekar ni till att just förnekandet av människors problematik är det som ställt till mest oreda?

Att hävda att andra mäter är intressant, frågan är hur man kan komma fram till det utan att själv ha mätt. Ytterligare ett exempel på moderniseringen av ett tankeideologiskt sparbeting?

You 2 baby?
Öhörru förresten Karin jag skrev till din författarkollega Eva Kärfve tidigare och frågade om hon ville vara med att skriva adhd-historia, men hon var lite bizzy serru. Du kanske har tid då Karin? Eller är du också lite Bizzy just nu? Eller vill du dansa litegrand mä mäj, utmed historiens branter och varför inte se hur kultursjukdomarna började uppträda på Sveriges radio och tv runt 1940, kanske till och med förstå varför? Eller är den debatten om förnekelsens historia allt för infekterad för de blinda fläckarna i ett öga som inte vill se?

Statistiken, Sandmjölet och fårorna efter likrantningens obevekliga gjutjärnshjul, ingröpt på de sociala bergsmassiven till krematorieskorstenens matematiskt urskiljningslösa bolmande, där de svaga och stämplade stektes först, har du sett röken av den?

Kanske den mentala tandflossens trådar passar här bättre. Något du kan läsa i taxin på väg till och från idéhistorians alla meandrande krumbukter i urhistoriens vinglag. Språkets säd, eller lite vad som helst härifrån till Tjotahejti?

???

Svartsyn om diskrimineringen

Ett vanlig insäljningsargument hos kritiker att barn blir hjälpta via en diagnos är att påstå saker med ingen eller ringa verklighetsbakgrund och sedan påstå sig vilja rädda barnen från det. Tex att de lägre klasserna alltid är överrepresenterade i diagnosbilden. Men stämmer det alltid eller är det ganska ofta tvärtom?
Även de som ”Proffstyckarna” tidigare kallat negrer kan ha ADHD! Fast de tidigare fått mindre vård än den vitare, mindre kulörta ras som de flesta proffstyckare tillhör.

Vi vet att hälsa är en klassfråga, men varför ska till exempel de med lägre klasstillhörighet få sämre vård? Varför fick afroamerikanska barn tidigare sämre tillgång till mentalvård? Hör frågan belysas. Proffstyckarna litar väl på vad medlemmar i kongressen säger?

ADHD diskriminerar inte.

ADHD drabbar över alla klassgränser som en del personer tycker om att sätta upp. Dock kan konsekvenserna bli mindre om man har 15 barnjungfrur som tar hand om problemen och egna privatlärare i frihetens namn. Även om det för proffstyckarbanaliteten naturligtvis kan vara ett argument att öppna käften och få lite gratispublicitet från den naiva journalistiken.

Hear a special message from former Surgeon General David Satcher, MD, about the importance of treating AD/HD. Originally recorded for Congressional Black Caucus briefing, Satcher’s remarks touch on the fact that African-American children are less likely than white children to receive quality mental health care.

Vi tycker inte att rasfrågan skall ha den betydelse den bevisats ha eller att personer ska kunna inverka menligt på vården bara för att de känner tillfredsställelse av det. De socialpedofila argumenten som länge stoppat vården för personer med adhd måste väl äntligen kunna få kallas för vad det är? Att låtsas bry sig men sedan åstadkomma något motsatt bara för att det känns bättre för personen som gör det, har vi sett nog av.

Japp i Daimen, bara choklad?

Har inte personer med adhd tillräckligt länge kunnat vara en leksak för de som tror sig veta bättre än alla andra, än de drabbade, än de drabbades föräldrar osv. De som för sin egen tillfredsställelse skull hindrat att en behövande barn fått en rimlig vård. Och vad fan har dessa personer egentligen levererat? Annat än ett förlängt helvete för de som verkligen behöver hjälp. När i hela helvete är jag tillåten att kalla dessa personer för vad de egentligen är?

Tillåten att säga som det är?

Det är förbannat intressant att jag kan anses som snuskig när jag beskriver saker som de är eller kallar personer för konsekvenserna av sina gärningar. Eller om jag säger namnet på mänskligheten utgångspunkter här i vintergatans utkanter. Men är det jag som är snuskig eller något annat som är sjukt? När människan för första gången tog form på Östafrikanska slätter vart kom hon då ifrån? Vad är det om inte renaste rakaste vanvettighetspolitiseringen av språket som värdegrundsfundament att kunna säga det i alla sina former? Negerfittan torde därmed vara ytterligare ett fult ord trotts att utan negerfittan så fanns det inga människor. Är det för att basfundamentet för mänskligheten som helhet är snuskigt?

Vara det som sägs

Ur ett rent civilisationstekniskt perspektiv oerhört intressant att se värdeladdningen på orden för mänsklighetens alla utgångspunkter, vilket säger en hel del om den eventuella civilisation vi kan tänkas ha. Finns det ett renare kvalitetsindex på mänsklig förståelse för sin egen historia än bitarna i dess omistliga helhet, negerfittan, evolutionen och Marie Kex, ok nåja skippa det sista. Men vill du förstå vad jag menar?
Eller är det portalneglekt där med?

Ifrågasätta det outtalade vanesinnet?

Kom och snacka med mig om diskriminerande rasism, jag kan inte ens säga varifrån den mänskliga rasen kommer ifrån utan att betraktas som snuskig, ful i munnen och kanske rasistisk även i fall jag bara talar om något jag själv har. Men är det jag som är ful i munnen eller samhällets värsta kultursjukdom språket som är snuskigt? Dess bokstavsbarn, de så kallade orden pastöriserade till mannagrynramsa sedan uppramade innehållslösa och sedan påklistrade en etikett av homogeniserade värderingsstereotyper, (med tre variabler på lösflikarna längst ned så att du känna dig personlig, i din prägling av stereotypen)( Thats my point of viev, huh) Vilken banar väg till denna diskriminering, hur skulle det annars gått till? Vilken orsak förefaller sannolikare: Jultomten, Storken eller Hårsfjärdens U-båtarna med Urhu Kekkonen i läkerolgrön bastkjol?

-Vi vill höra din röst i frågan, du får ge oss sinnebilderna av demokratiska skyltdockekonsoller, folkets röst och allt det där andra.

Kungsvatten on the rocks, både störd och rörande, tack

Språkvindarnas säd brukar inte svaja för insikternas evaporering. Nej, på med mera gödsel så etiketterar vi om betydelseskåpen med mera griffelskrikande krita, tills en dag plötsligt. Tabula rasa.
Voff Voff! I dogmatikens alla grisbensförlängare. Ett revbensspjäll till för dina tankemjäll!

-Barbiesås eller Spaak-majonnäs?

  • Extraherade värden i tillfångatagna kreaturs barnmat, grädde, med krossade fåglars ofödda drömmar och du tänker på att undvika att bli fet. Omelette!Vad kommer du sedan ihåg av allt det som är sagt och skrivet?
  • Hur fördomsfritt du tänker?
  • Hur elaka rasisterna är? Vad mer?
  • Vad säger det dig om ditt urspung och hur du behandlar det?

Vad är du?

Ja, vad är jag?

Här har vi ändå inte talat om ADD, den gren av ADHD där det antagligen förekommer mest diskriminering, men inte alls som proffstyckarna påstår.