Skrev för några veckor sedan ett mail till Karin Johannisson och undrade om hon hade något bra svar till Mathew 15 år som undrade lite försynt hur någon kunde säga vad han inte hade, hon har ännu inte svarat. Om det beror på en kultursjukdom som plötsligt och helt oförhappandes drabbade henne vågar jag inte svara på men en lite modest påminnelse kanske snart är på sin plats. Men det kanske känns bäst att strö förnekelser som pudersnö lite grand från ovan och slippa ta en öppen debatt med verklighetsanknytning i stället för en lite von oben korsstygnssemantisk pepparkakspudding där allt är möjligt, för att man är så god med sitt himmelska pärlemorsflor?
Finns det någonstans inom idé och lärdomshistorian utrymme för sin egna insats som stigmatiserare och förnekare av rätten till en adekvat vård? Lite självkritik någon dag eventuellt kanske? Eller får översteprästinnans ord om vad som är verklig sjukdom eller bara en ren kultursjukdom inte sättas ifråga av den verklighet som drabbas av dem? Vad är det då för skillnad på de hon kritiserar och henne själv i semantisk mening? Vad är det som säger att det inte är just förnekelsen av sjukdomen som drabbar värst?
Vad styr tron om vetenskapen?
Blev just uppmärksammad på SVD´s lysande artikelserie om trosmässiga element styr vård och behandling utifrån kliniska perspektiv men även utifrån personens egna värderingar. I händerna på gud och svensk psykiatri heter en av artiklarna som är ett lysande exempel på hur allt annat än vetenskap styr vården vilket även
var temat artikeln nedan fast ur ett något annorlunda perspektiv.
Att landet du bor i också styr vilken diagnos du kommer att få med ett visst knippe besvär har också uppmärksammats vilket är extremt bra om vi någon gång ska komma till botten med vad de så kallade kultursjukdomarna egentligen är, enligt mitt förmenande kan det vara precis vad som helst som just den kulturens överstepräster inte känner sig speciellt mogna att acceptera och normalt har det alltid varit svagare grupper som drabbats av den stämpeln, vilken givetvis är en mycket brutal stigmatisering men sätts av förståsigpåarna som själva inte har något bättre att komma med bara för att ”förhindra stigmatisering” Jo vars…Trovärdighet?
När forskarna nu närmar sig pudelns kärna kanske vi ser den himmelska lockelsens ut rensning? Marco Scarpinati Rosso, är ingen barberare från Sevilla men väl överläkare på Transkulturellt Centrum i Stockholm och doktorand vid Karolinska institutet säger: – Det är för tidigt att påstå att 80 procent av alla diagnoser för människor från andra kulturer skulle ändras om vi ställde särskilda kulturfrågor. Men om det är en skam att tala med en psykiatriker hur ska man då kunna slåss för sin rätt mot en psykiatrikers godtycke, den frågan tas inte upp till sin spets men är nog viktig att kunna få ställa.
Men visst är det intressant att se att det är ganska många tillstånd som kan grupperas in som kultursjukdomar, själv frågar jag mig vilken diagnos vi ska sätta på dem som tvångsmässigt har förhindrat sina medmänniskor att få en adekvat vård på grund av att de hellre velat marknadsföra sin bild av kultursjuka? Det ligger mycket pengar och ära i att kränga sin bild av verkligheten som socialantropologerna mycket väl vet men sällan säger rakt ut. Men vad säger idé och lärdomshistoriken egentligen om sin egen spegelbild?
Medan förklaringens gudomligheter slåss så lider människan. De är också de svagaste som drabbats värst och de är de som betalar priset av gudarnas lekar. Det är förvisso viktigt att belysa det fundamentala godtycket i psykiatrin men även när den för en gångs skull lyckas göra något bra. Men nu vill jag också vara med och flumma runt litegrand kring människors hälsa.
Kulturantropologisk logikarkeologi?
Några tusen år efter att dagens kulturantropologi dött ut då kanske jag (tänka sig lilla jag, va) kommer med ett gäng arkeologer och inspekterar dagens verklighet, kan vara spännande att se och framförallt hur mycket vi ska lämna åt slumpen för vårt egna tyckandes skull, om vi råkar hitta en utav urinoarerna och hängrännorna från rummen med uttrycksporslin, (det tidevarvets mest putsade stol) då kommer vi snabbt att kunna dra slutsatsen att er kulturella gärning berodde på era magiska tankar om de gröna stenarna efter att ha börjat analysera hängrännornas alla gröpta småstenar. Vad säger ni om det jordens alla urinevånare och kära dödskallar Jag säger som ni: Jag gjorde det för eran skull. Den stora kultursjukdomen är förnekelsen säger en del och jag ser ingen anledning att tvivla till det, efter att ha varit med att skriva lite om adhd historiken finns det ingen anledning att ändra uppfattning, tvärtom, i hur många tusen år har gruppen med adhd fått stå utanför samhället egentligen?
Våra fantasier om er hängränna
Måhända hittar vi sedan en serieblaska med stålmannen från eran tid, då kanske vi inte behöver fantisera mer, då kan vi lugnt dra den vetenskapliga slutsatsen att er hegemoniska gudomskult berodde på en ren pisskultur där ni var rädda för det gröna, skövlade jorden och la gröna pissstenar i rännorna av rent ockulta skäl. Sedan tillbad ni en Superman som rimligen inte fanns annat än som en direkt avbild till det ni så haft önskade att ni kunde. Några få alkisar hittade vi på en fossilerad DVD de skrek i parkbänkarna: Visst super man, visst super man!
-där ser ni vi har fångat nycklarna till er kultur, den kvittrande kackaduans pappegoja. Nog Superman, visst fan superman.
Tills dess
Tackar jag djupt för den kulturella välgärning som det är att gestalta ADHD fenomen med allt sitt salt, bröd och aska, filmen: Mitt huvud är en torktumlare visade med kött och ben att personer med adhd minsann har för och nackdelar som alla andra. Det allvarligaste man kan göra mot personer i den som i många andra grupper är självfallet att förneka dess svaga sidor. Att journalister och författare kan lämna sina vanliga begreppsbarn och dampiga och gomspaltade horungar bakom sig är bra, än bättre är de när de lär sig att teckna verklighetstrognare porträtt av personer som har både för och nackdelar, Pelle Fosshaug till exempel. Är det inte bättre att skildra verkligheten som den är.
Om det nu finns starka genetiska orsaker till adhd är det då inte en exemplarisk rasbiologisk skiktnings inventering att direkt förneka existensen av problemgrunden eller att kalla den något som rimligen inte ska behandlas? Vi ställer frågan direkt till Karin Johannisson Professor i idé och lärdomshistoria vid Uppsala Universitet. Vad säger dina senaste mätningar Karin? Den förintelse som rent statistiskt verkar möta personer med obehandlad adhd hur ska den lösas? Koncentrationsläger för problembarn?
Har du funnit den genetiska grunden för fenomenets förnekelseproblematik, eller nekar ni till att just förnekandet av människors problematik är det som ställt till mest oreda?
Att hävda att andra mäter är intressant, frågan är hur man kan komma fram till det utan att själv ha mätt. Ytterligare ett exempel på moderniseringen av ett tankeideologiskt sparbeting?
You 2 baby?
Öhörru förresten Karin jag skrev till din författarkollega Eva Kärfve tidigare och frågade om hon ville vara med att skriva adhd-historia, men hon var lite bizzy serru. Du kanske har tid då Karin? Eller är du också lite Bizzy just nu? Eller vill du dansa litegrand mä mäj, utmed historiens branter och varför inte se hur kultursjukdomarna började uppträda på Sveriges radio och tv runt 1940, kanske till och med förstå varför? Eller är den debatten om förnekelsens historia allt för infekterad för de blinda fläckarna i ett öga som inte vill se?
Statistiken, Sandmjölet och fårorna efter likrantningens obevekliga gjutjärnshjul, ingröpt på de sociala bergsmassiven till krematorieskorstenens matematiskt urskiljningslösa bolmande, där de svaga och stämplade stektes först, har du sett röken av den?
Kanske den mentala tandflossens trådar passar här bättre. Något du kan läsa i taxin på väg till och från idéhistorians alla meandrande krumbukter i urhistoriens vinglag. Språkets säd, eller lite vad som helst härifrån till Tjotahejti?
???