Etikettarkiv: ADHD

Diagnostisera ADHD via EEG: Neurolex

Kliniska försök pågår sedan en tid i USA kring Neurolex, en möjlig diagnostiseringsväg för adhd via EEG (elektroencefalogram). Målet är att avgöra effektivitetsgraden och noggranheten av metoden.
Redan nu uppger man en en 90% sannolikhetsgrad för att kunna avgöra om en person inte har adhd, vi får se framtida utvärderingar lär kunna berätta mer om metodikens användbarhet i praktiken.
Tänk på de stackars kritikerna!
Vi måste också tänka på de stackare som gillar att ifrågasätta diagnosen ADHD: Vad ska de göra nu om de känner sig bortkollrade av vetenskapligt tveklösa faktum? Då kanske diagnoskritikerna måste hitta någon annan grupp att mobba och det vore ju förfärligt, eller vad säger ni? Ska de ge sig på barn med glasögon nu och påtala att de minsann borde kunna fokusera bättre utan glasögon? Eller påtala faktumet att glas minsann kan missbrukas och att man kan skära sig på dem? Vad ska alla stackars kritiker kunna göra nudå om de inte längre kan kritisera något som hjälpt miljontals män kvinnor och barn världen över, för deras skull kanske vi får hoppas på att en säkrare diagnos via EEG inte blir möjlig, eller vad sägs?

Men det finns flera saker som EEG kan vara bra till …

Neuro-feedback träning
Ganska omtvistat är det fortfarande om neurofeedback fungerar bra vid ADHD, det finns en del kritiker och en del som verkar tycka metoden är bra, framtiden får utvisa om någon av dem har rätt. Någon små utvärderingar finns, men flera behövs.

Habiliteringen i Stockholm har inte utvärderat Neurofeedback och anger metoden som kontroversiell och mindre beprövad i sin sammanfattning av ADHD, den som vet något mer kan gärna berätta sina erfarenheter ….

Framtidens ADHD mediciner?

ADHD’s negativa symptom medicineras i dag med bland annat centralstimulerande medel. Inom det närmaste kommer antagligen en farmakologisk vidareutveckling av molekylskelettet runt metylfenidat och amfetamin, man går bort från racemat till mera enantiospecifikt verkande medel tex Focalin samt skapar prodrugs typ Vyvanse eller varianter av känd tematik typ Adderall, även D-Seligilin blir tänkbart transdermalt.
Antagligen kommer framtidens medicinering också vara en stimulerande medicinering fast på ett annat sätt, den kommer att stimulera den egna produktionen av nervtillväxtfaktorer, Brain Derived Neurotropic Factor BNDF för att ta ett exempel. Vilket gör att de kommer att verka långt efter att medicinen lämnat kroppen. AMPA modulerare har visat en del tydliga resultat i den vägen. Antidepressiva medel förefaller fungera enligt en verkningsmekanism som involverar just BDNF, vilket verkar vara just sambandet mellan så vittskilda metoder som ECT, SSRI, SNRI, vilket leder mot en ökad funktion. De nya medel som testats påverkar glutamatreceptorerna NMDA/AMPA och deras ratio, vilket kan ge både en potent antidepressiv effekt såväl som en uppreglering av tillväxtfaktorerna i prefrontala cortex.
Några hypotetiska utvecklingslinjer:
Histamin H3 inversa agonister / antagonister – Hypokretinsystemet orexin A, B.
NMDA-antagonister – AMPA modulerare
Oxytoxin – Vasopressin
Exempel:
LY-503,430 verkar lovande eller varför inte Abbots ABT-239, de höjer bägga nivåerna av tillväxtfaktorer ABT är dock till skillnad mot de tidigare inte en utpräglad AMPA påverkande medicinering.
Histamine H3 Receptor Antagonists: Preclinical Promise for Treating Obesity and Cognitive Disorders.
Ampakines and the threefold path to cognitive enhancement
BDNF on mouse with Rett syndrome

Facilitative Effects of the Ampakine CX516 on Short-Term Memory

Oxytocin Modulates Neural Circuitry for Social Cognition om de täta banden mellan cingulata och amgydala i oxytoxinets socialliserande effektutövning. Kan man skapa minnen utan Vasopressin och Oxytocin? Piss love & und
rstanding…
Modafinil enhances thalamocortical activity
För mer om dagens mediciner mot ADHD se:

Framtidens och dagens mediciner mot ADHD

De traditionella medicinerna mot adhd symptomen är centralstimulerande medel vanligtvis Metylfenidat (Concerta, Equasym, Medikinet, Ritalin) men även Bupropion (Zyban) Venlafaxine (efexor mm) Atomoxetin (Strattera) samt några till med liknande verkningsmekanism. Dessa mediciner har varit till stor hjälp för många människor vilka fått en chans att klara sig bättre i livet och tack vare dem också kunnat ta bättre del av samhället som helhet.Trotts att det finns en del missunnsamma personer som vill hindra funktionshindrade och handikappade från att få hjälp, oftast via ständiga attacker mot det som bevisligen hjälpt miljontals människor över, varje dag du och jag vaknar, så fungerar det ändå bra.Intensiv forskning har dock pågått en längre tid för att komma fram till andra generationer av kognitivt förstärkande medel. Inte bara läkemedelsbolagen vill ha fram bättre medel utan även många andra intressenter. USA:s försvarsdepartement har via sin avläggare DARPA (avlänkat om darpa och AMPA-kiner) gjort flera intensiva försök med att få fram kognitivt förhöjande medel för att ersätta de gamla stimulanterna. Både DARPA och läkemedelsbolagen verkar rätt så eniga om att den nya vägen förefaller lämna de dopaminstimulerande medlen och mera gå in på glutamathämmande och glutamatreceptormodulerande medel, vilka även testats på personer med autism och Aspergers syndrom.

NMDA receptorantagonister och AMPA receptormodulerare är de vanligaste kandidaterna när det gäller den verkningsvägen, pilotstudier kommer inom det närmaste att startas kring NMDA receptorantagonisten Memantin för att utröna hur väl det fungerar mot vissa av ADHD symptomen. En av de intressanta aspekterna med vissa av dessa läkemedel är att delar av den kognitivt förbättrande effekten sitter i efter att läkemedlet lämnat kroppen. Dvs de gör bättre skäl för namnet ’läkemedel’ än många andra medel gör, men hur är det då möjligt frågar man sig. Detta är temat för ett senare blogginlägg: Hur läker ett läkemedel.

Tills dess kan vi konstatera att många gamlingar springer omkring med amfetamin i kroppen, eftersom läkemedlet Selegilin metaboliserar till just denna substans, konstigt nog har ingen protesterat. Trotts att vi har en del gamlingar vilka skulle testas positivt både för Amfetamin och Metamfetamin; Meth. Det har gått en tid sedan Joseph Knoll syntetiserade Selegilin 1961 och sedan det introducerades i Sverige. Är det ingen som vill protestera mot dessa fungerande läkemedel mot Parkinsonism? Var är ni nu alla missunnsamma kritiker?
.
Video what is ADHD.

Koncentrationsläger Bättre för Barn med ADD – ADHD?

Ibland kan man undra hur det skulle sett ut om andra funktionshinder mötte samma öden som ADD eller ADHD, vad tror du?

Hade folk turats om att försöka få bort diagnosen förlamad i benen, eller helt enkelt benamputerad? Och skrivit insändare efter insändare med hur otroligt stigmatiserande det skulle vara om de utan ben fick rullstolar att använda för att ta sig fram? Hade upprördheten hos socionomerna varit lika stor? Skulle någon uttala sig om hur oerhört stigmatiserande och onödigt det varmed rullstolar, vilka dessutom kan tippa baklänges! Hör och häpna.

Tänk på de unga barnen, de kanske skulle sitta och bli feta i rullstolarna? Är det då inte bättre att de sitter hemma på vinden som förr i tiden, då man gömde undan dem så att de inte fick ta del av samhället. Deras skolgång kostade ju faktiskt just inget på den gamla goda tiden, så varför ska de klaga nu för, de växer ju rullstolar som svampar ur jorden…

Money makes the world go around, and the wheelchars to, baby blue.

Ursäkta att jag frågar men skulle någon ställa frågorna om funktionshinder enligt samma princip när det gäller andra grupper? Och varför kan man anse att ett funktionshinder är värt att ringakta bara för att man själv inte kan inse dess uppenbarhet? Susanne Bejerot skriver i Läkartidningen: Det synes angeläget att åtminstone inte läkarkåren förleds att tro på förtal av kolleger från fundamentalister och inte heller låter sig skrämmas till tystnad av rädsla för trakasserier…

Funktionshindret ADHD är vid första anblicken osynligt men kan vara mer handikappande än ett rullstolsberoende, oavsett om man gillar diagnosen eller inte.

Intressant nog skriver hon ”låter sig skrämmas” antagligen för att hon förstått den fundamentalistiska vilja som vill förneka människor dess grundläggande mänskliga rättighet att ta del av samhället genom att förneka deras funktionshinder, genom att förneka deras diagnos och genom att förneka deras värdighet att själva förstå vad som är bäst för dem. För de flesta av oss skulle nog inte vilja äta mediciner om vi inte behövde dem, eller?

Kritikerna vill ju inte alls verka elaka eller omänskliga, utan hela hänsynslösheten sker ju givetvis med den falska förespeglingen att det är för barnen eller samhällets bästa ….. Jo, givetvis säger de det, för hur skulle det se ut annars? Då kanske avgrundskritikerna måste börja ta ansvar för sina åsikter och inse att de på fullt allvar försöker förneka människor sina mänskliga rättigheter att ta del av samhället. Varför finns det inga konstruktiva kritiker till diagnosen ADHD? Att gnälla är enkelt, man kan säga att diagnosen saknar vetenskaplig¹ underbyggnad och så vidare. Men varför kan det inte någon dag komma fram en kritiker som har något bättre att komma med för människorna med detta funktionshinder?

Kriminalvårdens forskningschef professor Martin Grann’s fantastiska uttalande om att det egentligen finns ganska lite forskning om ADHD är ganska intressant. Exakt vart ifrån har Professorn i psykologi hämtat den infomationen ifrån? Vilka har blivit lidande av denna inställning hos en person som rimligen har ett stort delansvar för att Kriminalvården först nyligen 2008 – 2009 förefaller ha insett att ADHD kan behandlas och att behandling kan vara bra för personer som har ADHD?

Är det inte en straffbar nonchalans att låta tusentals personer gå utan rimlig vård bara för att man är så frälst av sina egna åsikter som saknar verklighetsunderlag? ADHD Center

ADHD Relaterade Referenser

Historia

Primär Symptom
Diagnos kriterier
Prevalens
Könsskillnader
Associerade kognitiva, Utvecklings, och Hälso Problem
Komorbiditet
Subtyper
Föräldrar-Barn Interaktioner och Familje Problem
Etiologi
Uppföljningsstudier med utvärderingar
Teorier om ADHD och Executiva Funktioner
Utvärdering – Intervjuver och utvärderingar
Utvärdering – Psykologisk Testning
Utvärdering av ADHD hos Vuxna
Klinisk Föräldraträning
Föräldraträning i Skolan
Träna Familjer med Tonåringar som har ADHD
Behandla Relationsproblem
CS Medicinering för Barn med ADHD
Andra Mediciner för Barn med ADHD
Medicinerigng för Vuxna med ADHD
ADHD Kombinerade Insatser

ADHD Fakta:

Historik och relevanta sammanfattningar:
Abikoff, E. (1987). An evaluation of cognitive behavior therapy for hyperactive children. In B. Lahey & A. Kazdin (Eds.), Advances in clinical child psychology (Vol. 10, pp. 171–216). New York: Plenum.

Abikoff, H., Gittelman-Klein, R., & Klein, D. (1977). Validation of a classroom observation code for hyperactive children. Journal of Consulting and Clinical Psychology, 45, 772–783.

Abikoff, H., & Hechtman, L. (1995, June). Multimodal treatment study of children with attention deficit hyperactivity disorder. Paper presented at the International Society for Research in Child and Adolescent Psychopathology, London.

Accardo, P. J., & Blondis, T. A. (2000). The Strauss Syndrome, Minimal Brain Dysfunction, and the Hyperactive Child: A historical introduction to attention deficit-hyperactivity disorder. In P. J. Accardo, T. A. Blondis, B. Y. Whitman, & M. A. Stein (Eds.), Attention deficits and hyperactivity in children and adults: Diagnosis, treatment, management (pp. 1-12). New York: Marcel Dekker.

Achenbach, T. M., & Edelbrock, C. S. (1983). Manual for the Child Behavior Profile and Child Behavior Checklist. Burlington, VT: Author.

Achenbach, T. M., & Edelbrock, C. S. (1986). Empirically based assessment of the behavioral/emotional problems of 2- and 3-year-old children. Journal of Abnormal Child Psychology, 15, 629–650.

Ackerman, P. T., Dykman, R. A., & Oglesby, D. M. (1983). Sex and group differences in reading and attention disordered children with and without hyperkinesis. Journal of Learning Disabilities, 16, 407–415.

Allyon, T., Layman, D. & Kandel, H. (1975). A behavioral–educational alternative to drug control of hyperactive children. Journal of Applied Behavior Analysis, 8, 137–146.

American Psychiatric Association. (1968). Diagnostic and statistical manual of mental disorders (2nd ed.). Washington, DC: Author.

American Psychiatric Association. (1980). Diagnostic and statistical manual of mental disorders (3rd ed.). Washington, DC: Author.

American Psychiatric Association. (1987). Diagnostic and statistical manual of mental disorders (3rd ed., rev.). Washington, DC: Author.

American Psychiatric Association. (1994). Diagnostic and statistical manual of mental disorders (4th ed.). Washington, DC: Author.

Anastopoulos, A. D., & Barkley, R. A. (1990). Counseling and parent training. In R. A. Barkley, Attention-deficit hyperactivity disorder: A handbook for diagnosis and treatment (pp. 397–431). New York: Guilford Press.

Angold, A., Costello, E. J., & Erkanli, A. (1999). Comorbidity. Journal of Child Psychology and Psychiatry, 40, 57-88.

Arnold, L. E., Abikoff, H. B., Cantwell, D. P., Connors, C. K., Elliott, G., Greenhill, L. L., Hechtman, L., Hinshaw, S. P., Hoza, B., Jensen, P. S., Kraemer, H. C., March, J. S.,

Newcorn, J. H., Pelham, W. E., Richters, J. E., Schiller, E., Severe, J. B., Swanson, J. M., Vereen, D., & Wells, K. C. (1997). National Institute of Mental Health collaborative multimodal treatment study of children with ADHD(the MTA). Archives of General Psychiatry, 54, 865–870.

Associated Press. (1988, January). To many, Ritalin is a “chemical billy club.” Worcester Telegram and Gazette.

August, G. J., & Stewart, M. A. (1983). Family subtypse of childhood hyperactivity. Journal of Nervous and Mental Disease, 171, 362–368.

Barkley, R. A. (1977). A review of stimulant drug research with hyperactive children. Journal of Child Psychology and Psychiatry, 18, 137–165.
Barkley, R. A. (Ed). (1978). Special issue on hyperactivity. Journal of Pediatric Psychology, 3.

Barkley, R. A. (1981). Hyperactive children: A handbook for diagnosis and treatment. New York: Guilford Press.

Barkley, R. A. (1982). Guidelines for defining hyperactivity in children (attention deficit disorder with hyperactivity). In B. Lahey & A. Kazdin (Eds.), Advances in clinical child psychology (Vol. 5, pp. 137–180). New York: Plenum.

Barkley, R. A. (1984). Do as we say, not as we do: The problem of stimulus control and rule-governed behavior in attention deficit disorder with hyperactivity. Paper presented at the Highpoint Hospital Conference on Attention Deficit and Conduct Disorders, Toronto, Canada.

Barkley, R. A. (1987). Child behavior rating scales and checklists. In M. Rutter, A. H. Tuma, & I. Lann (Eds.), Assessment and diagnosis in child psychopathology (pp. 113–155). New York: Guilford Press.

Barkley, R.A. (1988). Tic disorders and Tourette’s syndrome. In E. J. Mash & L. G. Terdal (Eds.), Behavioral assessment of childhood disorders (2nd ed., pp. 552–585). New York: Guilford Press.

Barkley, R. A. (1989a). The problem of stimulus control and rule-governed behavior in children with attention deficit disorder with hyperactivity. In J. Swanson & L. Bloomingdale (Eds.), Attention deficit disorders (pp. 203–234). New York: Pergamon Press.

Barkley, R. A. (1989b). Hyperactive girls and boys: Stimulant drug effects on mother–child interactions. Journal of Child Psychology and Psychiatry, 30, 379–390.

Barkley, R. A. (1989c). Attention-deficit hyperactivity disorders. In E. J. Mash & R. A. Barkley (Eds.), Treatment of childhood disorders (pp. 39–72). New York: Guilford Press.

Barkley, R. A. (1990). Attention-deficit hyperactivity disorder: A handbook for diagnosis and treatment. New York: Guilford Press.

Barkley, R. A. (1991). The ecological validity of laboratory and analogue assessments of ADHD Symptoms. Journal of Abnormal Child Psychology, 19, 149–178.

Barkley, R. A. (1997a). Inhibition, sustained attention, and executive functions: Constructing a unifying theory of ADHD. Psychological Bulletin, 121, 65–94.

Barkley, R. A. (1997b). ADHD and the nature of self-control. New York: Guilford Press.

Barkley, R. A. (2006). Attention deficit hyperactivity disorder: A handbook for diagnosis and treatment (3rd ed.). New York: Guilford.

Barkley, R., Copeland, A., & Sivage, C. (1980). A self-control classroom for hyperactive children. Journal of Autism and Developmental Disorders, 10, 75–89.

Barkley, R. A., & Cunningham, C. E. (1979). The effects of methylphenidate on the mother–child interactions of hyperactive children. Archives of General Psychiatry, 36, 201–208.

Barkley, R. A., DuPaul, G. J., & McMurray, M.B. (1990). A comprehensive evaluation of attention deficit disorder with and without hyperactivity. Journal of Consulting and Clinical Psychology, 58, 775–789.

Barkley, R. A., DuPaul, G. J., & McMurray, M.B. (1991). Attention deficit disorder with and without hyperactivity: Clinical response to three doses of methylphenidate. Pediatrics, 87, 519–531.

Barkley, R. A., & Edelbrock, C. S. (1987). Assessing situational variation in children’s behavior problems: The Home and School Situations Questionnaires. In R. Prinz (Ed.), Advances in behavioral assessment of children and families (Vol. 3, pp. 157–176). Greenwich, CT: JAI Press.

Barkley, R. A., Fischer, M., Edelbrock, C. S., & Smallish, L. (1990). The adolescent outcome of hyperactive children diagnosed by research criteria: I. An 8-year prospective followup study. Journal of the American Academy of Child and Adolescent Psychiatry, 29, 546–557.

Barkley, R. A., Fischer, M., Edelbrock, C. S., & Smallish, L. (1991). The adolescent outcome of hyperactive children diagnosed by research criteria: III. Mother–child interactions, family conflicts, and maternal psychopathology. Journal of Child Psychology and Psychiatry, 32, 233–256.

Barkley, R. A., Fischer, M., Smallish, L., & Fletcher, K. (2002). The persistence of attention-deficit/hyperactivity disorder into young adulthood as a function of reporting source and definition of disorder. Journal of Abnormal Psychology, 111, 279-289.

Barkley, R. A., Fischer, M., Newby, R., & Breen, M. (1988). Development of a multi-method clinical protocol for assessing stimulant drug responses in ADHD children. Journal of Clinical Child Psychology, 17, 14–24.

Barkley, R. A., Grodzinsky, G., & DuPaul, G. (1992). Frontal lobe functions in attention deficit disorder with and without hyperactivity: A review and research report. Journal of Abnormal Child Psychology, 20, 163–188.

Barkley, R. A., Karlsson, J., & Pollard, S. (1985). Effects of age on the mother–child interactions of hyperactive children. Journal of Abnormal Child Psychology, 13, 631–638.

Barkley, R. A., Karlsson, J., Pollard, S., & Murphy, J.V. (1985). Developmental changes in the mother–child interactions of hyperactive boys: Effects of two dose levels of Ritalin. Journal of Child Psychology and Psychiatry and Allied Disciplines, 26, 705–715.

Barkley, R. A., Shelton, T. L., Crosswait, C., Moorehouse, M., Fletcher, K., Barrett, S., Jenkins, L., & Metevia, L. (1997). An early behavioral and educational intervention program for aggressive and hyperactive–impulsive children. Manuscript submitted for publication.

Barkley, R. A., Shelton, T. L., Crosswait, C., Moorehouse, M., Fletcher, K., Barrett, S., Jenkins, L., & Metevia, L. (2000). Early psycho-educational intervention for children with disruptive behavior: Preliminary post-treatment outcome. Journal of Child Psychology and Psychiatry, 41, 319-332

Barkley, R. A., & Ullman, D. G. (1975). A comparison of objective measures of activity level and distractibility in hyperactive and nonhyperactive children. Journal of Abnormal Child Psychology, 3, 213–244.

Bass, A. (1988, March 28). Debate over Ritalin is heating up: Experts say critics are lashing out for all the wrong reasons. Boston Globe, pp. 36–38.

Bender, L. (1942). Postencephalitic behavior disorders in children. In J. B. Neal (Ed.), Encephalitis: A clinical study. New York: Grune & Stratton.

Benninger, R. J. (1989). Dopamine and learning: Implications for attention deficit disorder and hyperkinetic syndrome. In T. Sagvolden & T. Archer (Eds.), Attention deficit disorder: Clinical and basic research (pp. 323–338). Hillsdale, NJ: Erlbaum.

Biederman, J., Baldessarini, R. J., Wright, V., Knee, D., & Harmatz, J. S. (1989). A double-blind placebo controlled study of desimpramine in the treatment of ADD: I. Efficacy. Journal of the American Academy of Child and Adolescent Psychiatry, 28, 777–784.

Biederman, J., Faraone, S. V., & Lapey, K. (1992). Comorbidity of diagnosis in attention-deficit hyperactivity disorder. In G. Weiss (Ed.), Child and adolescent psychiatric clinics of North America: Attention-deficit hyperactivity disorder (pp. 335–360). Philadelphia: Saunders.

Biederman, J., Faraone, S. V., Mick, E., Spencer, T., Wilens, T., Kiely, K., Guite, J., Ablon, J. S., Reed, E., Warburton, R. (1995). High risk for attention deficit hyperactivity disorder among children of parents with childhood onset of the disorder: A pilot study. American Journal of Psychiatry, 152, 431–435.

Biederman, J., Faraone, S. V., Spencer, T., Wilens, T., Norman, D., Lapey, K. A., Mick, E., Lehman, B. K., & Doyle, A. (1993). Patterns of psychiatric comorbidity, cognition, and psychosocial functioning in adults with attention deficit hyperactivity disorder. American Journal of Psychiatry, 150, 1792–1798.

Biederman, J., Gastfriend, D. R., & Jellinek, M. S. (1986). Desipramine in the treatment of children with attention deficit disorder. Journal of Clinical Psychopharmacology, 6, 359–363.

Biederman, J., Keenan, K., & Faraone, S. V. (1990). Parent-based diagnosis of attention deficit disorder predicts a diagnosis based on teacher report. American Journal of Child and Adolescent Psychiatry, 29, 698–701

Biederman, J., Munir, K., & Knee, D. (1987). Conduct and Oppositional Defiant Disorder in clinically referred children with Attention Deficit Disorder: A controlled family study. Journal of the American Academy of Child and Adolescent Psychiatry, 26, 724–727.

Birch, H. G. (1964). Brain damage in children: The biological and social aspects. Baltimore: Williams & Wilkins.

Blau, A. (1936). Mental changes following head trauma in children. Archives of Neurology and Psychiatry, 35, 722–769.

Block, G. H. (1977). Hyperactivity: a cultural perspective. Journal of Learning Disabilities, 110, 236–240.

Blum, K., Cull, J. G., Braverman, E. R., & Comings, D. E. (1996). Reward deficiency syndrome. American Scientist, 84, 132–145.

Bond, E. D., & Appel, K. E. (1931). The treatment of behavior disorders following encephalitis. New York: Commonwealth Fund.

Bornstein, P. H., & Quevillon, R. P. (1976). The effeects of a self-instructional package on overactive preschool boys. Journal of Applied Behavior Analysis, 9, 179–188.

Bradley, W. (1937). The behavior of children receiving benzedrine. American Journal of Psychiatry, 94, 577–585.

Bradley, W., & Bowen, C. (1940). School performance of children receiving amphetamine (benzedrine) sulfate. American Journal of Orthopsychiatry, 10, 782–788.

Braswell, L., August, G. J., Bloomquist, M. L., Realmuto, G. M., Skare, S. S., & Crosby, R. D. (1997). School-based secondary prevention for children with disruptive behavior: Initial outcomes. Journal of Abnormal Child Psychology, 25, 197–208.

Brown, R. T., & Borden, K. A. (1986). Hyperactivity in adolescence: Some misconceptions and new directions. Journal of Clinical Child Psychology, 15, 194–209.
Brown, R. T., Wynne, M. E., & Medinis, R. (1985). Methylphenidate and cognitive therapy: A comparison of treatment approaches with hyperactive boys. Journal of Abnormal Child Psychology, 13, 69–88.

Burks, H. (1960). The hyperkinetic child. Exceptional Children, 27, 18.

Byers, R. K., & Lord, E. E. (1943). Late effects of lead poisoning on mental development. American Journal of Diseases of Children, 66, 471–494.

Camp, B. W. (1980). Two psychoeducational treatment programs for young aggressive boys. In C. Whalen & B. Henker (Eds.), Hyperactive children: The social ecology of identification and treatment (pp. 191–220). New York: Academic Press.

Campbell, S. B. (1973). Mother–child interaction in reflective, impulsive, and hyperacative children. Developmental Psychology, 8, 341–349.

Campbell, S. B. (1975). Mother-child interactions: A comparison of hyperactive, learning disabled, and normal boys. American Journal of Orthopsychiatry, 45, 51–57.

Campbell, S. B. (1987). Parent-referred problem three-year olds: Developmental changes in symptoms. Journal of Child Psychology and Psychiatry, 28, 835–846.

Campbell, S. B., Douglas, V. I., & Morganstern, G. (1971). Cognitive styles in hyperactive children and the effect of methylphenidate. Journal of Child Psychology and Psychiatry, 12, 55–67.

Campbell, S. B., & Ewing, L. J. (1990). Follow-up of hard-to-manage preschoolers: Adjustment at age nine years and predictors of continuing symptoms. Journal of Child Psychology and Psychiatry, 31, 891–910.

Cantwell, D. (1975). The hyperactive child. New York: Spectrum.

Cantwell, D. (1981). Foreword. In R. A. Barkley, Hyperactive children: A handbook for diagnosis and treatment. New York: Guilford Press.

Cantwell, D. P., & Satterfield, J. H. (1978). The prevalence of acdemic underachievement in hyperactive children. Journal of Pediatric Psychology, 3, 168–171.

Carlson, C. (1986). Attention deficit disorder without hyperactivity: A review of preliminary experimental evidence. In B. Lahey & A. Kazdin (Eds.), Advances in clinical child psychology (Vol. 9, pp. 153–176). New York: Plenum.

Castellanos, F. X., Giedd, J. N., Eckburg, P., Marsh, W. L., Vaituzis, C., Kaysen, D., Hamburger, S. D., & Rapoport, J. L. (1994). Quantitative morphology of the caudate nucleus in attention deficit hyperactivity disorder. American Journal of Psychiatry, 151, 1791–1796.

Castellanos, F. X., Giedd, J. N., Marsh, W. L., Hamburger, S. D., Vaituzis, A. C., Dickstein, D. P., Sarfatti, S. E., Vauss, Y. C., Snell, J. W., Lange, N., Kaysen, D., Krain, A. L.,

Ritchhie, G. F., Rajapakse, J. C., & Rapoport, J. L. (1996). Quantitative brain magnetic resonance imaging in attention-deficit hyperactivity disorder. Archives of General Psychiatry, 53, 607–616.

Chelune, G. J., Ferguson, W., Koon, R., & Dickey, T. O. (1986). Frontal lobe disinhibition in attention deficit disorder. Child Psychiatry and Human Development, 16, 221–234.

Chess, S. (1960). Diagnosis and treatment of the hyperactive child. New York State Journal of Medicine, 60, 2379–2385.

Childers, A. T. (1935). Hyper-activity in children having behavior disorders. American Journal of Orthopsychiatry, 5, 227–243.

Citizens Commission on Human Rights. (1987). Ritalin: A warning to parents. Los Angeles: Church of Scientology.

Clark, D. (1988, January). [Guest on the syndicated television show Sally Jessy Raphael]. New York: Multimedia Entertainment.

Clements, S. D. (1966). Task Force One: Minimal brain dysfunction in children (National Institute of Neurological Diseases and Blindness, Monograph No. 3). Rockville, MD: U.S. Department of Health, Education, and Welfare.

Comings, D. E., Comings, B. G., Muhleman, D., Dietz, G., Shahbahrami, B., Tast, D., Knell, E., Kocsis, P., Baumgarten, R., Kovacs, B. W., Levy, D. L., Smith, M., Borison, R. L.,

Evans, D. D., Klein, D. N., MacMurry, J., Tosk, J. M., Sverd, J., Gysin, R., & Flanagan, S. D. (1991). The dopamine D2 receptor locus as a modifying gene in neuropsychiatric disorders. Journal of the American Medical Association, 266, 1793–1800.

Conners, C. K. (1969). A teacher rating scale for use in drug studies with children. American Journal of Psychiatry, 126, 884–888.

Conners, C. K. (1980). Food additives and hyperactive children. New York: Plenum.

Conners, C. K. (1995). The Conners Continuous Performance Test. North Tonawanda, NY: MultiHealth Systems.

Conners, C. K., & Rothschild, G. H. (1968). Drugs and learning in children. In J. Hellmuth (Ed.), Learning disorders (Vol. 3, pp. 191–223). Seattle, WA: Special Child.

Conrad, P. (1975). The discovery of hyperkinesis: Notes on the medicalization of deviant behavior. Social Problems, 23, 12–21.

Cook, E. H., Stein, M. A., Krasowski, M. D., Cox, N. J., Olkon, D. M., Kieffer, J. E., & Leventhal, B. L. (1995). Association of attention deficit disorder and the dopamine transporter gene. American Journal of Human Genetics, 56, 993–998.

Cook, E. H., Stein, M. A., & Leventhal, D. L. (1997). Family-based association of attention-deficit/hyperactivity disorder and the dopamine transporter. In K. Blum (Ed.), Handbook of psychiatric genetics (pp. 297–310). New York: CRC Press.

Corkum, P. V., & Siegel, L. S. (1993). Is the continuous performance task a valuable research tool for use with children with attention-deficit–hyperactivity disorder? Journal of Child Psychology and Psychiatry, 34, 1217–1239.

Costello, E. J., Loeber, R., & Stouthamer-Loeber, M. (1991). Pervasive and situational hyperactivity—Confounding effect of informant: A research note. Journal of Child and Psychiatry, 32, 367–376.

Cowart, V. S. (1988). The Ritalin controversy: What’s made this drug’s opponents hyperactive? Journal of the American Medical Association, 259, 2521–2523.

Cruickshank, W. M., & Dolphin, J. E. (1951). The educational implications of psychological studies of cerebral palsied children. Exceptional Children, 18, 3–11.

Cunningham, C. E. (1990). A family systems approach to parent training. In R. A. Barkley, Attention-deficit hyperactivity disorder: A handbook for diagnosis and treatment (pp. 432–461). New York: Guilford Press.

Cunningham, C. E., & Barkley, R. (1978). The effects of Ritalin on the mother–child interactions of hyperkinetic twin boys. Developmental Medicine and Child Neurology, 20, 634–642.

Cunningham, C. E., & Barkley, R. A. (1979). The interactions of hyperactive and normal children with their mothers during free play and structured task. Child Development, 50, 217–224 .

Cunningham, C. E., Siegel, L. S., & Offord, D. R. (1985). A developmental dose response analysis of the effects of methylphenirtate on the peer interactions of attention deficit disordered boys. Journal of Child Psychology and Psychiatry, 26, 955–971.

Danforth, J. S., Barkley, R. A., & Stokes, T. F. (1991). Observations of parent–child interactions with hyperactive children: Research and clinical implications. Clinical Psychology Review, 11, 703–727.

Diaz, R. M., & Berk, L. E. (1995). A Vygotskian critique of self-instructional training. Development and Psychopathology, 7, 369–392.

Dockx, P. (1988, January 11). Are schoolchildren getting unnecessary drugs? Woonsocket, RI, Sun Chronicle, p. 15.

Dolphin, J. E., & Cruickshank, W. M. (1951a). The figure background relationship in children with cerebral palsy. Journal of Clinical Psychology, 7, 228–231.

Dolphin, J. E., & Cruickshank, W. M. (1951b). Pathology of concept formation in children with cerebral palsy. American Journal of Mental Deficiency, 56, 386–392.

Dolphin, J. E., & Cruickshank, W. M. (1951c). Visuo-motor perception of children with cerebral palsy. Quarterly Journal of Child Behavior, 3, 189–209.

Douglas, V. I. (1972). Stop, look, and listen: The problem of sustained attention and impulse control in hyperactive and normal children. Canadian Journal of Behavioural Science, 4, 259–282.

Douglas, V. I. (Ed.). (1976). Special issue on hyperactivity. Journal of Abnormal Child Psychology, 4.

Douglas, V. I. (1980a). Higher mental processes in hyperactive children: Implications for training. In R. Knights & D. Bakker (Eds.), Treatment of hyperactive and learning disordered children (pp. 65–92). Baltimore: University Park Press.

Douglas, V. I. (1980b). Treatment and training approaches to hyperactivity: Establishing internal or external control. In C. Whalen & B. Henker (Eds.), Hyperactive children: The social ecology of identification and treatment (pp. 283–318). New York: Academic Press.

Douglas, V. I. (1983). Attention and cognitive problems. In M. Rutter (Ed.), Developmental neuropsychiatry (pp. 280–329). New York: Guilford Press.

Douglas, V. I. (1988). Cognitive deficits in children with attention deficit disorder with hyperactivity. In. L. M. Bloomingdale & J. A. Sergeant (Eds.), Attention deficit disorder: Criteria, cognition, intervention (pp. 65–82). London: Pergamon Press.

Douglas, V. I. (1989). Can Skinnerian psychology acount for the deficits in attention deficit disorder? A reply to Barkley. In L. Bloomingdale & J. Sergeant (Eds.), Attention deficit disorder (Vol. 6, pp. 235–253). New York: Pergamon Press.

Douglas, V. I., & Peters, K. G. (1979). Toward a clearer definition of the attentional deficit of hyperactive children. In G. A. Hale & M. Lewis (Eds.), Attention and the developments of cognitive skills (pp. 173–248). New York: Plenum.

Draeger, S., Prior, M., & Sanson, A. (1986). Visual and auditory attention performance in hyperactive children: Competence or compliance. Journal of Abnormal Child Psychology, 14, 411–424.

Dubey, D. R., & Kaufman, K. F. (1978). Home management of hyperkinetic children. Journal of Pediatrics, 93, 141–146.

DuPaul, G. J. (1991). Parent and teacher ratings of ADHDsymptoms: Psychometric properties in a community-based sample. Journal of Clinical Child Psychology, 20, 242–253.

DuPaul, G. J., & Barkley, R. A. (1992). Situational variability of attention problems: Psychometric properties of the Revised Home and School Situations Questionnaires. Journal of Clinical Child Psychology, 21, 178–188.

DuPaul, G. J., Barkley, R. A., & McMurray, M. B. (1994). Response of children with ADHD to methylphenidate: Interaction with internalizing symptoms. Journal of American Academy of Child and Adolescent Psychiatry, 93, 894–903.

DuPaul, G. J., & Henningson, P. N. (1993). Peer tutoring effects on the classroom performance of children with attention-deficit hyperactivity disorder. School Psychology Review, 22, 134–143.

Dykman, R. A., Ackerman, P. T., & Holcomb, P. J. (1985). Reading disabled and ADD children: Similarities and differences. In D. B. Gray & J. F. Kavanaugh (Eds.), Biobehavioral measures of dyslexia (pp. 47–62). Parkton, MD: Your Press.

Ebaugh, F. G. (1923). Neuropsychiatric sequelae of acute epidemic encephalitis in children. American Journal of Diseases of Children, 25, 89–97.

Edelbrock, C. S., Rende, R., Plomin, R., & Thompson, L. (1995). A twin study of competence and problem behavior in childhood and early adolescence. Journal of Child Psychology and Psychiatry, 36, 775–786.

Ernst, M. (1996). Neuroimaging in attention-deficit/hyperactivity disorder. In G. R. Lyon & J. M. Rumsey (Eds.), Neuroimaging: A window to the neurological foundations of learning and behavior in children (pp. 95–118). Baltimore, MD: Paul H. Brookes.

Faraone, S. V. (1996). Discussion of: “Genetic influence on parent-reported attention-related problems in a Norwegian general population twin sample.” Journal of the American Academy of Child and Adolescent Psychiatry, 35, 596–598.

Feingold, B. (1975). Why your child is hyperactive. New York: Random House.

Ferrier, D. (1876). The functions of the brain. New York: Putnam.

Filipek, P. A., Semrud-Clikeman, M., Steingard, R. J., Renshaw, P. F., Kennedy, D. N., & Biederman, J. (1997). Volumetric MRI analysis comparing subjects having attention-deficit hyperactivity disorder with normal controls. Neurology, 48, 589–601.

Firestone, P., & Martin, J. E. (1979). An analysis of the hyperactive syndrome: A comparison of hyperactive, behavior problem, asthmatic, and normal children, Journal of Abnormal Child Psychology, 7, 261–273.

Fischer, M. (1997). Persistence of ADHD in adulthood: It depends on whom you ask. ADHD Report, 5(4), 8–10.

Fischer, M., Barkley, R. A., Edelbrock, C.S., & Smallish, L. (1990). The adolescent outcome of hyperactive children diagnosed by research criteria: II. Academic, attentional, and neuropsychological status. Journal of Consulting and Clinical Psychology, 58, 580–588.

Flavell, J. H., Beach, D. R., & Chinksy, J. M. (1966). Spontaneous verbal rehearsal in a memory task as a function of age. Child Development, 37, 283–299.

Fonseca, A. C., Simones, A., Rebelo, J. A., Ferreira, J. A., Cardoso, F., & Temudo, P. (1995). Hyperactivity and conduct disorder among Portugese children and adolescents: Data from parent’s and teacher’s reports. In J. Sergeant (Ed.), Eunethydis: European approaches to hyperkinetic disorder (pp. 115–129). Amsterdam: University of Amsterdam.

Forehand, R. & McMahon, R. (1981). Helping the noncompliant child. New York: Guilford Press.

Frazier, T. W., Demareem H. A., & Youngstrom, E. A. (2004). Meta-analysis of intellectual and neuropsychological test performance in attention-deficit/hyperactivity disorder. Neuropsychology, 18, 543-555.

Freibergs, V. (1965). Concept learning in hyperactive and normal children. Unpublished doctoral dissertation, McGill University, Montreal.

Freibergs, V., & Douglas, V. I. (1969). Concept learning in hyperactive and normal children. Journal of Abnormal Psychology, 74, 388–395.

Gelernter, J. O., O’Malley, S., Risch, N., Kranzler, H. R., Krystal, J., Merikangas, K., Kennedy, J. L., et al. (1991). No association between an allele at the D2 dopamine receptor gene (DRD2) and alcoholism. Journal of the American Medical Association, 266, 1801–1807.

Giedd, J. N., Castellanos, F. X., Casey, B. J., Kozuch, P., King, A. C., Hamburger, S. D., & Rapoport, J. L. (1994). Quantitative morphology of the corpus callosum in attention deficit hyperactivity disorder. American Journal of Psychiatry, 151, 665–669.

Gilger, J. W., Pennington, B. F., & DeFries, J. C. (1992). A twin study of the etiology of comorbidity: Attention-deficit hyperactivity disorder and dyslexia. Journal of American Academy of Child and Adolescent Psychiatry, 31, 343–348.

Gillberg, C., Melander, H., von Knorring, A-L., Janols, L-O, Thernlund, G., Hagglof, B., Eidevall-Wallin, L., Gustafsson, P., Kopp, S. (1997). Long-term stimulant treatment of children with attention-deficit hyperactivity disorder symptoms. A randomized, double-blind , placebpo-controlled trial. Archives of General Psychiatry, 54, 857-864.

Gittelman, R. (1988). The assessment of hyperactivity: The DSM-III approach. In L. Bloomingdale & J. Sergeant (Eds.), Attention deficit disorder: Criteria, cognition, and intervention (pp. 9–28). New York: Pergamon Press.

Gittelman, R., & Abikoff, H. (1989). The role of psychostimulants and psychosocial treatments in hyperkinesis. In T. Sagvolden & T. Archer (Eds.), Attention deficit disorder: Clinical and basic research (pp. 167–180). Hillsdale, NJ: Erlbaum.

Gittelman, R., Abikoff, H., Pollack, E., Klein, D., Katz, S., & Mattes, J. (1980). A controlled trial of behavior modification and methylphenidate in hyperactive children. In C.

Whalen & B. Henker (Eds.), Hyperactive children: The social ecology of identification and treatment (pp. 221–246). New York: Academic Press.

Gittelman-Klein, R., Klein, D. F., Abikoff, H., Katz, S., Gloisten, C., & Kates, W. (1976). Relative efficacy of methylphenidate and behavior modification in hyperkinetic

children: An interim report. Journal of Abnormal Child Psychology, 4, 261–279.

Gittelman, R., Mannuzza, S., Shenker, R., & Bonagura, N. (1985). Hyperactive boys almost grown up: I. Psychiatric status. Archives of General Psychiatry, 42, 937–947.

Gjone, H., Stevenson, J., & Sundet, J. M. (1996). Genetic influence on parent-reported attention- related problems in a Norwegian general population twin sample. Journal of the American Academy of Child and Adolescent Psychiatry, 35, 588–596.

Gjone, H., Stevenson, J., Sundet, J. M., & Eilertsen, D. E. (1996). Changes in heritability across increasing levels of behavior problems in young twins. Behavior Genetics, 26, 419–426.

Glow, P. H., & Glow, R. A. (1979). Hyperkinetic impulse disorder: A developmental defect of motivation. Genetic Psychological Monographs, 100, 159–231.

Goldstein, S. (1997). Managing attention and learning disorders in late adolescence and adulthood. New York: Wiley.

Goldstein, S., & Goldstein, M. (1998). Managing attention deficit hyperactivity disorder in children: A guide for practitioners. New York: Wiley.

Gomez, R. L., Janowsky, D., Zetin, M., Huey, L., & Clopton, P. L. (1981). Adult psychiatric diagnosis and symptoms compatible with the hyperactive syndrome: A retrospective study. Journal of Clinical Psychiatry, 42, 389–394.

Goodman, J. R., & Stevenson, J. (1989). A twin study of hyperactivity: II. The aetiological role of genes, family relationships, and perinatal adversity. Journal of Child Psychology and Psychiatry, 30, 691–709.

Goodyear, P., & Hynd, G. (1992). Attention deficit disorder with (ADD/H) and without (ADD/WO) hyperactivity: Behavioral and neuropsychological differentiation. Journal of Clinical Child Psychology, 21, 273–304.

Gordon, M. (1979). The assessment of impulsivity and mediating behaviors in hyperactive and non-hyperactive children. Journal of Abnormal Child Psychology, 7, 317–326.
Gordon, M. (1983). The Gordon Diagnostic System. DeWitt, NY: Gordon Systems.

Gordon, M. (1997). ADHD in cyberspace. ADHD Report, 5(4), 4–6.

Gordon, M., & Mettelman, B. B. (1988). The assessment of attention: I. standardization and reliability of a behavior based measure. Journal of Clinical Psychology, 44, 682–690.

Gray, J. A. (1982). The neuropsychology of anxiety. New York: Oxford Press.

Gray, J. A. (1987). The psychology of fear and stress (2nd ed.). Cambridge: Cambridge University Press.

Gray, J. A. (1994). Three fundamental emotional systems. In P. Ekman & R. J. Davidson (Eds.), The nature of emotion: Fundamental questions (pp. 243–247). New York: Oxford University Press.

Greenberg, L. M., & Waldman, I. D. (1992). Developmental normative data on the Test of Variables of Attention (T.O.V.A.). Minneapolis: Department of Psychiatry, University of Minnesota Medical School.

Haenlein, M., & Caul, W. F. (1987). Attention deficit disorder with hyperactivity: A specific hypothesis of reward dysfunction. Journal of American Academy of Child and Adolescent Psychiatry, 26, 356–362.

Hallowell, E. M., & Ratey, J. J. (1994). Driven to distraction. New York: Pantheon.

Halperin, J. M., & Gittelman, R., Klein, D. F., & Rudel, R. G. (1984). Reading-disabled hyperactive children: A distinct subgroup of Attention Deficit Disorder with hyperactivity? Journal of Abnormal Child Psychology, 12, 1–14.

Harticollis, P. (1968). The syndrome of minimal brain dysfunction in young adult patients. Bulletin of the Menninger Clinic, 32, 102–114.

Hastings, J., & Barkley, R. A. (1978). A review of psychophysiological research with hyperactive children. Journal of Abnormal Child Psychology, 7, 413–337.

Henig, R. M. (1988, March 15). Courts enter the hyperactivity fray: The drug Ritalin helps control behavior, but is it prescribed needlessly? Washington Post, p. 8.

Henker, B. & Whalen, C. (1980). The changing faces of hyperacivity; Retrospect and prospect. In C. Whalen & B. Henker (Eds.), Hyperactive children: The social ecology of identification and treatment (pp. 321–364). New York: Academic Press.

Herbert, M. (1964). The concept and testing of brain damage in children: A review. Journal of Child Psychology and Psychiatry, 5, 197–217.

Hertzig, M. E., Bortner, M., & Birch, H. G. (1969). Neurologic findings in children educationally designated as “brain damaged.” American Journal of Orthopsychiatry, 39, 437–447.

Hervey, A. S., Epstein, J. N., & Curry, J. F. (2004). Neuropsychology of adults with attention-deficit/hyperactivity disorder: A meta-analytic review. Neuropsychology, 18, 495-503.

Hinshaw, S. P. (1987). On the distinction between attentional deficits/hyperactivity and conduct problems/aggression in child psychopathology. Psychological Bulletin, 101, 443–447.

Hinshaw, S. P., Henker, B., & Whalen, C. K. (1984). Cognitive-behavioral and pharmacologic interventions for hyperactive boys: Comparative and combined effects. Journal of Consulting and Clinical Psychology, 52, 739–749.

Hoffman, H. (1865). Die Geschichte vom Zappel-Philipp. Der Struwwelpeter. Germany: Pestalozzi-Verlag.

Huessy, H. J. (1974). The adult hyperkinetic. American Journal of Psychiatry, 131, 724–725.

Humphries, T., Kinsbourne, M., & Swanson, J. (1978). Stimulant effects on cooperation and social interaction between hyperactive children and their mothers. Journal of Child Psychology and Psychiatry, 19, 13–22.

Hunt, R. D., Caper, L., & O’Connell, P. (1990). Clonidine in child and adolescent psychiatry. Journal of Child and Adolescent Psychopharmacology, 1, 87–102.

Hunt, R. D., Cohen, D. J., Anderson, G., & Minderaa, R. B. (1988). Noradrengergic mechanisms in ADDH. In L. Bloomingdale (Ed.), Attention deficit disorder. Vol. 3: New research in attention, treatment, and psychopharmacology (pp. 129–148). New York: Pergamon Press.

Hunt, R.D., Minderaa, R., & Cohen, D. J. (1985). Clonidine benefits children with attention deficit disorder and hyperactivity: Report of a double-blind placebo crossover therapeutic trial. Journal of the American Academy of Child and Adolescent Psychiatry, 24, 617–629.

Hynd, G. W., Hern, K. L., Novey, E. S., Eliopulos, D., Marshall, R., Gonzalez, J. J., & Voeller, K. K. (1993). Attention-deficit hyperactivity disorder and asymmetry of the caudate nucleus. Journal of Child Neurology, 8, 339–347.

Hynd, G. W., Semrud-Clikeman, M., Lorys, A. R., Novey, E. S., & Eliopulos, D. (1990). Brain morphology in developmental dyslexia and attention deficit disorder/hyperactivity. Archives of Neurology, 47, 919–926.

Hynd, G. W., Semrud-Clikeman, M., Lorys, A. R., Novey, E. S., Eliopulos, D., & Lyytinen, H. (1991). Corpus callosum morphology in attention deficit-hyperactivity disorder: morphometric analysis of MRI. Journal of Learning Disabilities, 24, 141–146.

James, W. (1890). The principles of psychology. London: Dover.

Kahn, E., & Cohen, L. H. (1934). Organic driveness: A brain stem syndrome and an experience. New England Journal of Medicine, 210, 748–756.

Kalverboer, A. F. (1988). Hyperactivity and observational studies. In L. Bloomingdale & J. Sergeant (Eds.), Attention deficit disorder: Criteria, cognition, and intervention (pp. 29–42). New York: Pergamon Press.

Kelly, K., & Ramundo, P. (1992). You mean I’m not lazy, stupid, or crazy? Cincinnati: Tyrell & Jerem.

Kelsoe, J. R., Ginns, E. I., Egeland, J. A., Gerhard, D. S., Goldstein, A. M., Bale, S. J., Pauls, D. L., et al. (1989). Re-evaluation of the linkage relationship between chromosome 11p loci and the gene for bipolar affective disorder in the Old Order Amish. Nature, 342, 238–243.

Kendall, P. C., & Braswell, L. (1985). Cognitive-behavioral therapy for impulsive children. New York: Guilford Press.

Kessler, J. W. (1980). history of minimal brain dysfunction. In H. Rie & E. Rie (Eds.), Handbook of minimal brain dysfunctions: A critical view (pp. 18–52). New York: Wiley.

Kinsbourne, M. (1977). The mechanism of hyperactivity. In M. Blau, I. Rapin, & M. Kinsbourne (Eds.), Topics in child neurology (pp. 289–306). New York: Spectrum.

Kirk, S. A. (1963). Behavioral diagnoses and remediation of learning disabilities. In Proceedings of the annual meeting: Conference on exploration into the problems of the perceptually handicapped child (Vol. 1, pp. 1–7). Evanston, IL.

Klorman, R. (1992). Cognitive event-related potentials in attention deficit disorder. In S. E. Shaywitz & B. A. Shaywitz (1992). Attention deficit disorder comes of age: Toward the twenty-first century (pp. 221–244). Austin, TX: Pro-Ed.

Knights, R. M., & Bakker, D. (Eds.). (1976). The neuropsychology of learning disorders. Baltimore: University Park Press.

Knights, R. M., & Bakker, D. (Eds.). (1980). Treatment of hyperactive and learning disordered children. Baltimore: University Park Press.

Knobel, M., Wolman, M. B., & Mason, E. (1959). Hyperkinesis and organicity in children. Archives of General Psychiatry, 1, 310–321.

Laccetti, S. (1988, August 13). Parents who blame son’s suicide on Ritalin use will join protest. Atlanta Journal, pp. B1, B7.

Lahey, B. B., & Carlson, C. L. (1992). Validity of the diagnostic category of attention deficit disorder without hyperactivity: A review of the literature. In S. E. Shaywitz & B. A. Shaywitz (1992). Attention deficit disorder comes of age: Toward the twenty-first century (pp. 119–144). Austin, TX: Pro-Ed.

Lahey, B. B., Pelham, W. E., Schaughency, E. A., Atkins, M. S., Murphy, H. A., Hynd, G. W., Russo, M., Hartdagen, S., & Lorys-Vernon, A. (1988). Dimensions and types of

attention deficit disorder with hyperactivity in children: A factor and cluster-analytic approach. Journal of the American Academy of Child and Adolescent Psychiatry, 27, 330–335.

Lahoste, G. J., Swanson, J. M., Wigal, S. B., Glabe, C., Wigal, T., King, N., & Kennedy, J. L. (1996). Dopamine D4 receptor gene polymorphism is associated with attention deficit hyperactivity disorder. Molecular Psychiatry, 1, 121–124.

Lambert, N. M. (1988). Adolesent outcomes for hyperactive children. American Psychologist, 43, 786–799.

Laufer, M., & Denhoff, E. (1957). Hyperkinetic behavior syndrome in children. Journal of Pediatrics, 50, 463–474.

Laufer, M., Denhoff, E., & Solomons, G. (1957). Hyperkinetic impulse disorder in children’s behavior problems. Psychosomatic Medicine, 19, 38–49.

Levin, P. M. (1938). Restlessness in children. Archives of Neurology and Psychiatry, 39, 764–770.

Levy, F., & Hay, D. (1992, February). ADHD in twins and their siblings. Paper presented at the meeting of the Society for Research in Child and Adolescent Psychopathology, Sarasota, FL.

Loeber, R. (1990). Development and risk factors of juvenile antisocial behavior and delinquency. Clinical Psychology Review, 10, 1–42.

Loney, J. (1983). Research diagnostic criteria for childhood hyperactivity. In S. B. Guze, F. J. Earls, & J. E. Barrett (Eds.), Childhood psychopathology and development (pp. 109–137). New York: Raven.

Loney, J., Langhorne, J., & Peternite, C. (1978). An empirical basis for subgrouping the hyperkinetic/minimal brain dysfunction syndrome. Journal of Abnormal Psychology, 87, 431–444.

Loney, J., & Milich, R. (1982). Hyperactivity, inattention, and aggression in clinical practice. In D. Routh & M. Wolraich (Eds.), Advances in developmental and behavioral pediatrics (Vol. 3, pp. 113–147). Greenwich, CT: JAI Press.

Lou, H. C., Henriksen, L., & Bruhn, P. (1984). Focal cerebral hypoperfusion in children with dysphasia and/or attention deficit disorder. Archives of Neurology, 41, 825–829.

Lou, H. C., Henriksen, L., Bruhn, P., Borner, H., & Nielsen, J. B. (1989). Striatal dysfunction in attention deficit and hyperkinetic disorder. Archives of Neurology, 46, 48–52

.
MTA Cooperative Group (1999). A 14-Month randomized clinical trial of treatment strategies for attention-deficit/hyperactivity disorder. Archives of General Psychiatry, 56, 1073-1086.
Mann, H. B., & Greenspan, S. I. (1976). The identification and treatment of adult brain dysfunction. American Journal of Psychiatry, 133, 1013–1017.

Mannuzza, S., Gittelman-Klein, R., Bessler, A., Malloy, P., & LaPadula, M. (1993). Adult outcome of hyperactive boys: Educational achievement, occupational rank, and psychiatric status. Archives of General Psychiatry, 50, 565–576.

Marwitt, S. J., & Stenner, A. J. (1972). Hyperkinesis: Delineation of two patterns. Exceptional Children, 38, 401–406.

Mash, E. J., & Johnston, C. (1982). A comparison of motherchild interactions of younger and older hyperactive and normal children. Child Development, 53, 1371–1381.

Mash, E. J., & Johnston, C. (1983). Sibling interactions of hyperactive and normal children and their relationship to reports of maternal stress and self-esteem. Journal of Clinical Child Psychology, 12, 91–99.

Mattes, J. A. (1980). The role of frontal lobe dysfunction in childhood hyperkinesis. Comprehensive Psychiatry, 21, 358–369.

Maynard, R. (1970, June 29). Omaha pupils given “behavior” drugs. Washington Post.

McGee, R., Williams, S., & Silva, P. A. (1984a). Behavioral and developmental characteristics of aggressive, hyperactive, and aggressive–hyperactive boys. Journal of the American Academy of Child Psychiatry, 23, 270–279.

McGee, R., Williams, S., & Silva, P. A. (1984b). Background characteristics of aggressive, hyperactive, and aggressive–hyperactive boys. Journal of the American Academy of Child and Adolescent Psychiatry, 23, 280–284.

McGee, R., Williams, S., Moffitt, T., & Anderson, J. (1989). A comparison of 13-year old boys with attention deficit and/or reading disorder on neuropsychological measures. Journal of Abnormal Child Psychology, 17, 37–53.

Meichenbaum, D. (1977). Cognitive behavior modification: An integrative approach. New York: Plenum.

Meichenbaum, D. (1988). Cognitive behavioral modification with attention deficit hyperactive children. In L. Bloomingdale & J. Sergeant (Eds.), Attention deficit disorder: Criteria, cognition, and intervention (pp. 127–140). New York: Pergamon Press.

Meichenbaum, D., & Goodman, J. (1971). Training impulsive children to talk to themselves: A means of developing self-control. Journal of Abnormal Psyhology, 77, 115–126.

Mendelson, W., Johnson, N., & Stewart, M. A. (1971). Hyperactive children as teenagers: A follow-up study. Journal of Nervous and Mental Disease, 153, 273–279.

Menkes, M., Rowe, J., & Menkes, J. (1967). A five-year follow-up study on the hyperactive child with minimal brain dysfunction. Pediatrics, 39, 393–399.

Meyer, E. & Byers, R. K. (1952). Measles encephalitis: A follow-up study of sixteen patients. American Journal of Diseases of Children, 84, 543–579.

Milich, R., Hartung, C. M., Matrin, C. A., & Haigler, E. D. (1994). Behavioral disinhibition and underlying processes in adolescents with disruptive behavior disorders. In D. K.

Routh (Ed.), Disruptive behavior disorders in childhood (pp.109–138). New York: Plenum.

Milich, R., Ballentine, A .C., & Lynam, D.R. (2001), ADHD/combined type and ADHD/predominantly inattentive type are distinct and unrelated disorders. Clinical Psychology: Science and Practice, 8, 463-488.

Milich, R., & Loney, J. (1979). The role of hyperactive and aggressive symptomatology in predicting adolescent outcome among hyperactive children. Journal of Pediatric Psychology, 4, 93–112.

Milich, R., Pelham, W., & Hinshaw, S. (1985). Issues in the diagnosis of attention deficit disorder: A cautionary note. Psychopharmacology Bulletin, 22, 1101–1104.

Milich, R. , Wolraich, M. , & Lindgren, S. (1986). Sugar and hyperactivity: A critical review of empirical findings. Clinical Psyhology Review, 6, 493–513.

Molitch, M., & Eccles, A. K. (1937). Effect of benzedrine sulphate on intelligence scores of children. American Journal of Psychiatry, 94, 587–590.

Morrison, J. R., & Minkoff, K. (1975). Explosive personality as a sequel to the hyperactive child syndrome. Comprehensive Psychiatry, 16, 343–348.

Morrison, J. R., & Stewart, M. (1973). The psychiatric status of the legal families of adopted hyperactive children. Archives of General Psychiatry, 28, 888–891.

Murphy, K., & Barkley, R. A. (1996). Attention deficit hyperactivity disorder in adults. Comprehensive Psychiatry, 37, 393–401.

Murphy, K. R., & LeVert, S. (1994). Out of the fog. New York: Hyperion.

Nadeau, K. (1995). A comprehensive guide to adults with attention deficit hyperactivity disorder. New York: Brunner/Mazel.

National Advisory Committee on Hyperkinesis and Food Additives. (1980). [Report]. New York: Nutrition Foundation.

Nigg, J. T. (2001). Is ADHD an inhibitory disorder? Psychological Bulletin, 125, 571-596.

Nightline. (1988). [Segment on Ritalin controversy]. New York: American Broadcasting Company.

Offord, D. R., Boyle, M. H., Szatmari, P., Rae-Grant, N., Links, P. S., Cadman, D. T., Byles, J. A., Crawford, J. W., Munroe-Blum, H., Byrne C., Thomas H., & Woodward, C.

(1987). Ontario child health study: Six month prevalence of disorder and rates of service utilization. Archives of General Psychiatry, 44, 832–836.

O’Leary, K. D. (1981). Assessment of hyperactivity: Observational and rating scale methodologies. In S. A. Miller (Ed.), Nutrition and behavior (pp. 291–298). Philadelphia: Franklin Institute Press.

O’Leary, K. D., Pelham, W. E., Rosenbaum., A., &, Price, G. H. (1976). Behavioral treatment of hyperkinetic children: An experimental evaluation of its usefulness. Clinical Pediatrics, 15, 510–515.

Ounsted, C. (1955). The hyperkinetic syndrome in epileptic children. Lancet, 53, 303–311.

Packer, S. (1978). Treatment of minimal brain dysfunction in a young adult. Canadian Psychiatric Association Journal, 23, 501–502.

Parry, P. A., & Douglas, V. I. (1976). The effects of reward on the performance of hyperactive children. Unpublished doctoral dissertation, McGill Unversity, Montreal.

Parry, P. A., & Douglas, V. I. (1983). Effects of reinforcement on concept identification in hyperactive children. Journal of Abnormal Child Psychology, 11, 327–340.

Pasamanick, B., Rogers, M., & Lilienfeld, A. M. (1956). Pregnancy experience and the development of behavior disorder in children. American Journal of Psychiatry, 112, 613–617.

Paternite, C., & Loney, J. (1980). Childhood hyperkinesis: Relationships between symptomatology and home environment. In C. K. Whalen & B. Henker (Eds.), Hyperactive children: The social ecology of identification and treatment (pp. 105–141). New York: Academic Press.

Patterson, G. R. (1982). Coercive family process. Eugene, OR: Castalia.

Patterson, G. R. (1986). Performance models for antisocial boys. American Psychologist, 41, 432–444.

Pauls, D. L. (1991). Genetic factors in the expression of attention-deficit hyperactivity disorder. Journal of Child and Adolescent Psychopharmacology, 1, 353–360.

Pelham, W. E. (1977). Withdrawal of a stimulant drug and concurrent behavior intervention in the treatment of a hyperactive child. Behavior Therapy, 8, 473–479.

Pelham, W. E., Schnedler, R., Bologna, N., & Contreras, A. (1980). Behavioral and stimulant treatment of hyperactive children: A therapy study with methylphenidate probes in a within subject design. Journal of Applied Behavior Analysis, 13, 221–236.

Pennington, B. F., & Ozonoff, S. (1996). Executive functions and developmental psychopathology. Journal of Child Psychology and Psychiatry, 37, 51–87.

Pfiffner, L. J., & McBurnett, K. (1997). Social skills training with parent generalization: Treatment effects for children with attention deficit disorder. Journal of Consulting and Clinical Psychology, 65, 749–757.

Pfiffner, L. J., & O’Leary, S. G. (1987). The efficacy of all-positive management as a function of the prior use of negative consequences. Journal of Applied Behavior Analysis, 20, 265–271.

Pliszka, S. R. (1987). Tricyclic antidepressants in the treatment of children with attention deficit disorder. Journal of the American Academy of Child and Adolescent Psychiatry, 26, 127–132.

Pliszka, S. R. (1998). Comorbidity of attention-deficit/hyperactivity disorder with psychiatric disorder: an overview. Journal of Clinical Psychiatry, 59(Suppl 7), 50-58.

Pontius, A. A. (1973). Dysfunction patterns analogous to frontal lobe system and caudate nucleus syndromes in some groups of minimal brain dysfunction. Journal of the American Medical Women’s Association, 26, 285–292.

Prechtl, H., & Stemmer, C. (1962). The choreiform syndrome in children. Developmental Medicine and Child Neurology, 8, 149–159.

Psychiatrist sued over attention span drug. (1987, November 10). Investors’ Daily, p. 26.

Quay, H. C. (1987). The behavioral reward and inhibition systems in childhood behavior disorder. In L. M. Bloomingdale (Ed.), Attention deficit disorder: III. New research in treatment, psycho­pharmacology, and attention (pp. 176–186). New York: Pergamon Press.

Quay, H. C. (1988). Attention deficit disorder and the behavioral inhibition system: The relevance of the neuropsychological theory of Jeffrey A. Gray. In L. M. Bloomingdale & J. Sergeant (Eds.), Attention deficit disorder: Criteria, cognition, intervention (pp. 117–126). New York: Pergamon Press.

Quay, H. F. (1997). Inhibition and attention deficit hyperactivity disorder. Journal of Abnormal Child Psychology, 25, 7–14.

Quitkin, F., & Klein, D. F. (1969). Two behavioral syndroms in young adults related to possible minimal brain dysfunction. Journal of Psychiatric Research, 7, 131–142.

Rapin, I., (1964). Brain damage in children. In J. Brennemann (Ed.), Practice of pediatrics (Vol. 4). Hagerstown, MD: Prior.

Rapoport, J. L., & Zametkin, A. (1988). Drug treatment of attention deficit disorder. In L. Bloomingdale & J. Sergeant (Eds.), Attention deficit disorder: Criteria, cognition, and intervention (pp. 161–182). New York: Pergamon Press.

Rhee, S. H., Waldman, I. D., Hay, D. A., & Levy, F. (1995). Sex differences in genetic and environmental influences on DSM-III-R attention-deficit hyperactivity disorder (ADHD). Behavior Genetics, 25, 285.

Rie, H. E., & Rie, E. D. (Eds.). (1980). Handbook of minimal brain dysfunction: A critical review. New York: Wiley.

Rise in Ritalin use could mean drug abuse. (1987, December 6). Worcester Telegram and Gazette.

Ritalin linked to bludgeoning death of teenager. (1988, March 8). The Call, p. 3.

Roberts, M. A. (1979). A manual for the Restricted Academic Playroom Situation. Iowa City, IA: Author.

Robin, A., & Foster, S. (1989). Negotiating parent–adolescent conflict. New York: Guilford Press.

Rosenthal, R. H., & Allen, T. W. (1978). An examination of attention, arousal, and learning dysfunctions of hyperkinetic children. Psychological Bulletin, 85, 689–715.

Ross, D. M., & Ross, S. A. (1976). Hyperactivity: Research, theory, and action. New York: Wiley.

Ross, D. M., & Ross, S. A. (1982). Hyperactivity: Current issues, research, and theory. New York: Wiley.

Routh, D. K. (1978). Hyperactivity. In P. Magrab (Eds.), Psychological management of pediatric problems (pp. 3–48). Baltimore: University Park Press.

Routh, D. K., & Schroeder, C. S. (1976). Standardized playroom measures as indices of hypercativity. Journal of Abnormal Child Psychology, 4, 199–207.

Rutter, M. (1977). Brain damage syndromes in childhood: Concepts and findings. Journal of Child Psychology and Psychiatry, 18, 1–21.

Rutter, M. (1982). Syndromes attributable to “minimal brain dysfunction” in childhood. American Journal of Psychiatry, 139, 21–33.

Rutter, M. (1983). Introduction: Concepts of brain dysfunction syndromes. In M. Rutter (Ed.), Developmental neuropsychiatry (pp. 1–14). New York: Guilford Press.

Rutter, M. (1988). DSM-III-R: A postscript. In M. Rutter, A. H. Tuma, & I. S. Lann (Eds.), Assessment and diagnosis in child psychopathology (pp. 453–464). New York: Guilford Press.

Rutter, M. (1989). Attention deficit disorder/hyperkinetic syndrome: Conceptual and research issues regarding diagnosis and classification. In T. Sagvolden & T. Archer

(Eds.), Attention deficit disorder: Clinical and basic research (pp. 1–24). Hillsdale, NJ: Erlbaum.

Ryan, N. D. (1990). Heterocyclic antidepressants in children and adolescents. Journal of Child and Adolescent Psychopharmacology, 1, 21–32.

Rybak, W. S. (1977). More adult minimal brain dysfunction. American Journal of Psychiatry, 134, 96–97.

Safer, D. J. , & Allen, R. (1976). Hyperactive children. Baltimore: University Park Press.

Sagvolden, T., Wultz, B., Moser, E. I., Moser, M., & Morkrid, L. (1989). Results from a comparative neuropsychological research program indicate altered reinforcement mechanisms in children with ADD. In T. Sagvolden & T. Archer (Eds.), Attention deficit disorder: Clinical and basic research (pp. 261–286). Hillsdale, NJ: Erlbaum.

Satterfield, J. H., Satterfield, B. T., & Cantwell, D. P. (1981). Three-year multimodality treatment study of 100 hyperactive boys. Journal of Pediatrics, 98, 650–655.

Schachar, R. J. (1986). Hyperkinetic syndrome: Historical development of the concept. In E. Taylor (Ed.), The overactive child (pp. 19–40). Philadelphia: Lippincott.

Schachar, R., Rutter, M., & Smith, A. (1981). The characteristics of situationally and pervasively hyperactive children: Implications for syndrome definition. Journal of Child Psychology and Psychiatry, 22, 375–392.

Schachar, R. J., Tannock, R., & Logan, G. (1993). Inhibitory control, impulsiveness, and attention deficit hyperactivity disorder. Clinical Psychology Review, 13, 721–739.

Schrag, P., & Divoky, D. (1975). The myth of the hyperactive child. New York: Pantheon.

Semrud-Clikeman, M., Filipek, P. A., Biederman, J., Steingard, R., Kennedy, D., Renshaw, P., & Bekken, K. (1994). Attention-deficit hyperactivity disorder: Magnetic

resonance imaging morphometric analysis of the corpus callosum. Journal of the American Academy of Child and Adolescent Psychiatry, 33, 875–881.

Sergeant, J. (1988). From DSM-III attentional deficit disorder to functional defects. In L. Bloomingdale & J. Sergeant (Eds.), Attention deficit disorder: Criteria, cognition, and intervention (pp. 183–198). New York: Pergamon.

Sergeant, J., & van der Meere, J. J. (1989). The diagnostic significance of attentional processing: Its significance for ADDH classification—A future DSM. In T. Sagvolden & T. Archer (Eds.), Attention deficit disorder: Clinical and basic research (pp. 151–166). Hillsdale, NJ: Erlbaum.

Sergeant, J., & van der Meere, J. J. (1994). Toward an empirical child psychopathology. In D. K. Routh (Ed.), Disruptive behavior disorders in children (pp. 59–86). New York: Plenum.

Shaffer, D. (1994). Attention deficit hyperactivity disorder in adults. American Journal of Psychiatry, 151, 633–638.

Shalev, R. S., Hartman, C. A., Stavsky, M., & Sergeant, J. A. (1995). Conners Rating Scales of Israeli children. In J. Sergeant (Ed.), Eunethydis: European approaches to hyperkinetic disorder (pp. 131–147). Amsterdam: University of Amsterdam.

Shaywitz, S. E., Shaywitz, B. A., Cohen, D. J., & Young, J. G. (1983). Monoaminergic mechanisms in hyperactivity. In M. Rutter (Ed.), Developmental neuropsychiatry (pp. 330–347). New York: Guilford Press.

Shekim, W. O., Asarnow, R. F., Hess, E., Zaucha, K., & Wheeler, N. (1990). A clinical and demographic profile of a sample of adults with attention deficit hyperactivity disorder, residual state. Comprehensive Psychiatry, 31, 416–425.

Shekim, W. O., Glaser, E., Horwitz, E., Javaid, J., & Dylund, D. B. (1987). Psychoeducational correlates of catecholamine metabolites in hyperactive children. In L.

Bloomingdale (Ed.), Attention deficit disorder: New research in attention, treatment, and psychopharmacology (Vol. 3, pp. 149–150). New York: Pergamon Press.

Shelley, E. M., & Riester, A. (1972). Syndrome of minimal brain damage in young adults. Diseases of the Nervous System, 33, 335–339.

Shelton, T.L., Barkley, R.A., Crosswait, C., Moorehouse, M., Fletcher, K., Barrett, S., Jenkins, L., & Metevia, L. (2000). Multimethod psychoeducational intervention for preschool children with disruptive behavior: Two-year post-treatment follow-up. Journal of Abnormal Child Psychology, 28, 253-266.

Shirley, M. (1939). A behavior syndrome characterizing prematurely born children. Child Development, 10, 115–128.

Silberg, J., Rutter, M., Meyer, J., Maes, H., Hewitt, J., Simonoff, E., Pickles, A., Loeber, R., & Eaves, L. (1996). Genetic and environmental influences on the covariation between hyperactivity and conduct disturbance in juvenile twins. Journal of Child Psychology and Psychiatry, 37, 803–816.

Skinner, N. (1988, June 22). Dyslexic boy’s parents sue school. Roanoke Gazette.

Solomons, G. (1965). The hyperactive child. Journal of the Iowa Medical Society, 55, 464–469.

Spencer, T., Biederman, J., Wilens, T., & Faraone, S. V. (1994). Is attention-deficit hyperactivity disorder in adults a valid disorder? Harvard Review of Psychiatry, 1, 326–335.

Spencer, T., Wilens, T., Biederman, J., Faraone, S. V., Ablon, S., & Lapey, K. (1995). A double-blind, crossover comparison of methylphenidate and placebo in adults with childhood onset attention-deficit hyperactivity disorder. Archives of General Psychiatry, 52, 434–443.

Spitzer, R. L., Davies, M., & Barkley, R. A. (1990). The DSM-III-R field trial for the Disruptive Behavior Disorders. Journal of the American Academy of Child and Adolescent Psychiatry, 29, 690–697.

Sprague, R. L., Barnes, K. R., & Werry, J. S. (1970). Methylphenidate and thioridazine: Learning, activity, and behavior in emotionally disturbed boys. American Journal of Orthopsychiatry, 40, 613–628.

Sroufe, L. A. (1975). Drug treatment of children with behavior problems. In F. Horowitz (Ed.), Review of child development research (Vol. 4, pp. 347–408). Chicago: University of Chicago Press.

Stevenson, J. (1994, June). Genetics of ADHD. Paper presented at the Professional Group for ADD and Related Disorders, London.

Stewart, M. A., deBlois, S., & Cummings, C. (1980). Psychiatric disorder in the parents of hyperactive boys and those with conduct disorder. Journal of Child Psychology and Psychiatry, 21, 283–292.

Stewart, M. A. (1970). Hyperactive children. Scientific American, 222, 94–98.

Still, G. F. (1902). Some abnormal psychical conditions in children. Lancet, 1, 1008–1012, 1077–1082, 1163–1168.

Strauss, A. A., & Lehtinen, L. E. (1947). Psychopathology and education of the brain-injured child. New York: Grune & Stratton.

Strecker, E., & Ebaugh, F. (1924). Neuropsychiatric sequelae of cerebral trauma in children. Archives of Neurology and Psychiatry, 12, 443–453.

Stryker, S. (1925). Encephalitis lethargica—The behavior residuals. Training School Bulletin, 22, 152–157.

Swanson, J. M., McBurnett, K., Christian, D. L., & Wigal, T. (1995). Stimulant medications and the treatment of children with ADHD. In T. H. Ollendick & R. J. Prinz (Eds.),

Advances in clinical child psychology (Vol. 17, pp. 265–322). New York: Plenum.

Swanson, J. M., Wigal, S., Greenhill, L., Browne, R., Waslick, B., Lerner, M., Williams, L., Flynn, D., Agler, D., Crowley, K., Feinberg, E., Baren, M., & Cantwell, D. P. (1997).

Adderall in children with ADHD: Time-response and dose-reponse effects. Manuscript submitted for publication.

Tannock, R. (in press). Attention deficit disorders with anxiety disorders. In T. E. Brown (Ed.), Subtypes of attention deficit disorders in children, adolescents, and adults. Washington, DC: American Psychiatric Press.

Taylor, E. A. (1983). Drug response and diagnostic validation. In M. Rutter (Ed.), Developmental neuropsychiatry (pp. 348–368). New York: Guilford Press.

Taylor, E. A. (1986). The overactive child. Philadelphia: Lippincott.

Taylor, E. A. (1988). Diagnosis of hyperactivity—A British perspective. In L. Bloomingdale & J. Sergeant (Eds.), Attention deficit disorder: Criteria, cognition, and intervention (pp. 141–160). New York: Pergamon Press.

Taylor, E. A. (1989). On the epidemiology of hyperactivity. In T. Sagvolden & T. Archer (Eds.), Attention deficit disorder: Clinical and basic research (pp. 31–52). Hillsdale, NJ: Erlbaum.

Thapar, A., Hervas, A., & McGuffin, P. (1995). Childhood hyperactivity scores are highly heritable and show sibling competition effects: Twin study evidence. Behavior Genetics, 25, 537–544.

Toone, B. K., & van der Linden, J. H. (1997). Attention deficit hyperactivity disorder or hyperkinetic disorder in adults. British Journal of Psychiatry, 170, 489–491.

Toufexis, A. (1989, January 16). Worries about overactive kids: Are too many youngsters being misdiagnosed and medicated? Time, p. 65.

Tredgold, A. F. (1908). Mental deficiency (amentia). New York: W. Wood.

Trites, R. L. (1979). Hyperactivity in children: Etiology, measurement, and treatment implications. Baltimore: University Park Press.

Twyman, A. S. (1988, May 4). Use of drug prompts suit. Newton Graphic, p. 28.

Ullmann, R. K., Sleator, E. K., & Sprague, R. (1984). A new rating scale for daignosis and monitoring of ADD children. Psychopharmacology Bulletin, 20, 160–164.

van den Oord, E. J. C. G. Verhulst, F. C., & Boomsma, D. I. (1996). A genetic study of maternal and paternal ratings of problem behaviors in 3-year-old twins. Journal of Abnormal Psychology, 105, 349–357.

van der Meere, J. (in press). The role of attention. In S. Sandberg (Ed.), Monographs on child and adolesent psychiatry: Hyperactivity disorders (pp. 109–146). London: Cambridge University Press.

van der Meere, J., & Sergeant, J. (1988a). Focused attention in pervasively hyperactive children. Journal of Abnormal Child Psychology, 16, 627–640.

van der Meere, J., & Sergeant, J. (1988b). Controlled processing and vigilance in hyperctivity: Time will tell. Journal of Abnormal Child Psychology, 16, 641–656.

Vermeerschm S., & Fombonne, E. (1995). Attention and aggressive problems among French school-aged children. In J. Sergeant (Ed.), Eunethydis: European approaches to hyperkinetic disorder (pp. 37–49). Amsterdam: University of Amsterdam.

Voelker, S. L., Lachar, D., & Gdowski, C. L. (1983). The Personality Inventory for Children and response to methylphenidate: Preliminary evidence for predictive validity. Journal of Pediatric Psychology, 8, 161–169.

Weiner, J. (1988, May 14). Dignosis, treatment of ADHD requires skill. Worcester Telegram and Gazette, p. 14.

Weiss, G., & Hechtman, L. (1979). The hyperactive child syndrome. Science, 205, 1348–1354.

Weiss, G., & Hechtman, L. (1986). Hyperactive children grown up. New York: Guilford Press.

Weiss, G., & Hechtman, L. (1993). Hyperactive children grown up (2nd ed.). New York: Guilford Press.

Weiss, L. (1992). ADD in adults. Dallas, TX: Taylor.

Welner, Z., Welner, A., Stewart, M., Palkes, H., & Wish, E. (1977). A controlled study of siblings of hyperactive children. Journal of Nervous and Mental Disease, 165, 110–117.

Wender, P. (1971). Minimal brain dysfunction. New York: Wiley.

Wender, P. (1973). Minimal brain dysfunction in children. Pediatric Clinics of North America, 20, 187–202.

Wender, P. (1995). Attention-deficit hyperactivity disorder in adults. New York: Oxford University Press.

Wender, P. H., Reimherr, F. W., & Wood, D. R. (1981). Attention deficit disorder (“minimal brain dysfunction”) in adults. Archives of General Psychiatry, 38, 449–456.

Wender, P. H., Reimherr, F. W., Wood, D. R., & Ward, M. (1985). A controlled study of methylphenidate in the treatment of attention deficit disorder, residual type, in adults. American Journal of Psychiatry, 142, 547–552.

Werner, H., & Strauss, A. A. (1941). Pathology of figure-ground relation in the child. Journal of Abnormal and Social Psychology, 36, 236–248.

Werry, J. S. (1988). Differential diagnosis of attention deficits and conduct disorders. In. L. M. Bloomingdale & J. A. Sergeant (Eds.), Attention deficit disorder: Criteria, cognition, intervention (pp. 83–96). London: Pergamon Press.

Werry, J. S. (1992). History, terminology, and manifestations at different ages. In G. Weiss (Ed.), Child and Adolescent Psychiatry Clinics of North America: Attention deficit disorder (pp. 297–310). Philadelphia: Saunders.

Werry, J. S., & Sprague, R. (1970). Hyperactivity. In C. G. Costello (Ed.), Symptoms of psychopathology (pp. 397–417). New York: Wiley.

Whalen, C. K., & Henker, B. (1980). Hyperactive children: The social ecology of identification and treatment. New York: Academic Press.

Whalen, C. K., Henker, B., & Dotemoto, S. (1980). Methylphenidate and hyperactivity: Effects on teacher behaviors. Science, 208, 1280–1282.

Whalen, C. K., Henker, B., & Dotemoto, S. (1981). Teacher response to methylphenidate (Ritalin) versus placebo status of hyperactive boys in the classroom. Child Development, 52, 1005–1014.

Whalen, C. K., Henker, B., & Hinshaw, S. (1985). Cognitive behavioral therapies for hyperactive children: Premises, problems, and prospects. Journal of Abnormal Child Psychology, 13, 391–410.

Wilens, T., Biederman, J., Prince, J., Spencer, T. J., Faraone, S. V., Warburton, R., Schleifer, D., Harding, M., Linehan, C., & Geller, D. (1996). Six-week, double-blind, placebo-controlled study of desipramine for adult attention deficit hyperactivity disorder. American Journal of Psychiatry, 153, 1147–1153.

Williams, L. (1988, January 15). Parents and doctors fear growing misuse of drug used to treat hyperactive kids. Wall Street Journal, p. 10.

Willis, T. J., & Lovaas, I. (1977). A behavioral approach to treating hyperactive children: The parent’s role. In J. B. Millichap (Ed.), Learning disabilities and related disorders (pp. 119–140). Chicago: Yearbook Medical Publications.

Wolraich, M. L., Wilson, D. B., & White, J. W. (1995). The effect of sugar on behavior or cognition in children: A meta-analysis. Journal of the American Medical Association, 274, 1617–1621.

Wood, D. R., Reimherr, F. W., Wender, P. W., & Johnson, G. E. (1976). Diagnosis and treatment of minimal brain dysfunction in adults: A preliminary report. Archives of General Psychiatry, 33, 1453–1460.

World Health Organization. (1978). International classification of diseases (9th ed.). Geneva, Switzerland: Author.

Zametkin, A. J., Nordahl, T. E., Gross, M., King, A. C., Semple, W. E., Rumsey, J., Hamburger, S., & Cohen, R. M. (1990). Cerebral glucose metabolism in adults with hyperactivity of childhood onset. New England Journal of Medicine, 323, 1361–1366.

Zametkin, A., & Rapoport, J. L. (1986). The pathophysiology of attention deficit disorder with hyperactivity: A review. In B. Lahey & A. Kazdin (Eds.), Advances in clinical child psychology (Vol. 9, pp. 177–216). New York: Plenum.

Video: Methylphenidate. What is ADHD, Typennington ADHD.

Att kunna läsa & rätten till mentala glasögon

– Jag har aldrig kunnat läsa en bok tidigare eller pluggat på riktigt eftersom jag inte kunnat sitta still och koncentrerat mig. Men nu när jag får medicin samtidigt så är det en helt annan grej och jag har kunnat ta A-kursen i företagsekonomi och fått MVG och nu har jag sökt B-kursen. Det är faktiskt otroligt skönt, säger Marcus.

Berättar en intern i en artikel i DN om kriminalvårdens nya satsning på utbildning vilken verkar ha blivit en succé. Kriminalvårdsverket verkar äntligen börja röra sig sakta i sömnen, det går inte längre att bortse från faktum, att en bättre fungerande vardag gör människor mindre benägna att begå brott. Och kan du inte ens läsa en bok vilken karriär återstår då egentligen för dig i vårt moderna samhälle?

Kriminalvårdsverkets nonchalans är häpnadsväckande. I ett tiotal år har samma saker sagts gång på gång, Dr Kjell Modigh har skrivit några debattartiklar i ämnet och verkar ha varit aktiv ganska länge med frågeställningen. Under tiden fortsätter eländet Vissa psykiska funktionshinder ar inte politiskt gångbara. Ansvariga inom psykiatri och kriminalvård väljer att blunda. Trots all välgrundad forskning. Och trots enorma kostnader, både i pengar och mänskligt lidande. I ytterligare debattartikel skriver Kjell Modigh:

  • Tystnaden om sambandet mellan ADHD och sociala katastrofer i form av missbruk, hemlöshet och kriminalitet måste brytas. Politiker och andra beslutsfattare måste aktivt och utan ideologiska skygglappar sätta sig in i frågorna för att kunna fatta välgrundade beslut om hur dessa personer skall prioriteras.
Men föga hände, som vanligt! Det var heller inte första gången sambanden konstaterades eller belystes, men det kanske inte är så konstigt med tanke på att Kriminalvårdens egna utvecklingschef tidigare uppgett att ADHD är en ”modediagnos” och annat som knappast går att bekräfta utanför hans egna fantasi. Hur kan man ha en sån snubbe som utvecklingschef på kriminalvården då?

Har vi någon kriminalvård egentligen? Finns det några vetenskapliga belägg för att vi har en kriminalvård? Jag tycker frågan är ganska vettig med tanke på att jag sett väldigt få tecken på att någon vård ägt rum. Att sätta fina ord på gammal gröt kan vem som helst göra. När utvecklingschefen för Kriminalvården säger: Jag vill inte förringa professor Gillbergs forskning, men jag tycker ändå att det ändå handlar om en slags modediagnos. Här Så kanske man förstår det hela lite bättre, det verkar vara gammalt ideologiskt tyckande som styr kriminalvåden. Ett tyckande som kanske förstärker en social analfabetism.


Hade kriminalvården agerat strikt logiskt för att undvika förvärrade skador hade de gett behövande den vård som kunde hjälpa dem, men icke då! Det verkar viktigare att hålla fast vid någon ideologisk rappakalja, som tydligen är värda mer än andras liv och hälsa. ADHD tillhör en av psykiatrins mest väldokumenterade diagnoser. Vem ska längre ha rätt att vara så djupt illojalt marginaliserande att förneka människor med dessa problem en rimlig lösning?

Först nu börjar det röra på sig, inte illa såpass många år senare. Men är det verkligen bra att Kriminalvårdsverket har en forskning och utvecklingschef som inte respekterar de faktiska resultaten av tillämpad vetenskap? Välkommen till världen, vilka tecken finns det på att vi har en kriminalvård värd sitt namn? Missbruksvård som fungerar, Riksdagsmotioner, Yttranden från intresseorganisationer, säger sitt tydliga men när tänker Kriminalvårdsverket lyssna?

Bakom ytan puttrar i stället denna ständiga kontraproduktivitet, inte ens för samhället och interner väldigt lyckade projekt kan gå vara säkra på att få fortsätta, fackförbundet ST verkar knappast imponerade av ledningens brist på nykterhet och helhetstänkande. – Kriminalvård när kommer den undrar jag.

Psykiatrins galna historia

Läste precis hur Mereta Mazzarella massakrerade psykiatrins behandling av kvinnor genom åren i svd. (Har iofs alltid funnit det ganska intressant att sådana artiklar oftast placeras in under kultur eller nöjesrubriceringen, liksom den här, men den lilla passusen kanske man inte ens får påpeka, vad har detta med kultur och nöje att göra?)
När Socialstyrelsen förespråkade en massiv sterilisering av ”tattarna” och när UD införde speciella juderegler kanske är tider man vill glömma? Men att tvångssteriliseringarna förbjöds först 1976 kanske man inte vill komma ihåg? De mindervärdiga elementen har ju så kort minne.
Den Nobelprisbelönta uppfinningen som BARA dödade var sjätte patient som en direkt följd av ingreppet kanske någon har hunnit att glömma? Och lång tid tog det för den metoden att dö ut, men den ersattes snabbt med andra mera välklingande metoder som hette leukotomi, eller varför inte kapsulotomi.
När Susanne Bejerot år 2003 hade modet att ifrågasätta dessa kvarlevande metoder och dess risker så gick man i taket. En professor undrade: -Medicinska sakargument eller tvångsmässigt neglekt av verkligheten? Ifrågasättandet sågs inte med blida ögon, man försökte självfallet frysa ut den ruskigt fräcka opponenten som så ohyggligt förargelseväckande vågat ifrågasätta rådande ordning, ve och fasa!
Historierna kan göras mycket längre, bredare och djupare. Psykiatrins historia är inte vacker. Det är sannerligen en sjuklig historia, men den tenderar att bli bättre och bättre. Nuförtiden ställs högre krav men visst verkar det finnas en och annan underlig figur inom psykiatrin och jag har några gånger frågat mig vad är det som får en psykiatriker att vilja bli psykiatriker – är det en vilja att förstå sin egen sjukdom? Möjligt att några jag mött inom psykiatrin, alltså psykiatriker, inte skulle få jobb någon annanstans.
Det finns en del underligt med psykiatrin, hur kan det komma sig att psykiatrikerna i genomsnitt träffar så få patienter per dag, har inte de dagsaktuella siffrorna men det är inte speciellt många patienter de träffar per dag. Vi kanske ska ha ett lite förbönsmöte för missförstådda psykiatriker någon dag? Mer pengar verkar det dock gå lätt att sluka, men vad sägs om lite mer nytta för pengarna?
Tja med detta sagt, tycker jag att vi också kan inte att det finns bra sidor av denna kloss. Sidor som gör att personer vilka lätt hamnar utanför, i stället kan ta en aktiv del i samhället och detta kan väl inte vara dåligt? Ja, jag tänker på den medicinska behandlingen av adhd och jag har faktiskt aldrig riktigt förstått kritiken mot den. Förvisso kan det vara dåligt att okritiskt sprida droger i samhället men många resultat pekar snarare på att en korrekt medicinerad adhd problematik tenderar att minska den totala mängden droger i samhället och detta hoppas jag att vi kan glädjas åt utan att glömma historiken.
När Sverige lät de störande, oregerliga och tygellösa individerna svälta ihjäl på sinnessjukhusen enligt den tillämpade nazipsykiatrins barmhärtighetsmord så reagerade inte många. Som tur var dokumenterade det en del, bilderna på idioterna ligger numera prydligt samlade i en kartong i landstingsarkivet i Lund. Nakna, framifrån och i profil, träder det svenska samhällets mest försvarslösa människor fram ur den putsade glömskan. En del är så krokiga att de måste sitta. Andra står hukryggade som i en omedveten protest mot måttstockens tvärrandighet. En flicka böjer huvudet och skyler sitt kön med händerna. Idiot är hon, enligt omvärldens synsätt, men inte dummare än att hon tydligt känner skammen.
Kanske var det samma skam som man vill påföra personer med ADHD när man hävdar att det är en konstruerad diagnos, att det bara är för att droga ned barnen, eller vilka argument det nu än månde vara. Just det där med att ständigt klaga på något som i de flesta fall visat sig fungera är en ganska så intressant mekanism – vad driver den? Vilket blir resultatet?
Varför inte lyssna till de som får en fungerande medicinering mot ADHD? Jag har personligen inte träffat någon som säger att de känner sig pålurade någon konstig drog, däremot har jag träffat en hel del personer som säger sig fungera betydligt bättre nu än tidigare, det kanske är värt att lyssna till?
Eller är det viktigare att hålla fast vid sin dogmatiska åsikt: att på ideologiska grunder kritisera det som hjälper barn ungdomar och vuxna till ett bättre liv, bara för att man inte vill tro på verkligheten.
Vad är det då för skillnad på den yttringen och Munchenhausen by proxy? Den urgamla förtryckartraditionen där neglekten av andras hälsopotentialer är en mycket viktig komponent, något som man naturligtvis inte vidkänner, men som är en självklar komponent. Hur kan det annars komma sig att så många säger sig ha så många bra tips för barnen men så lite av dem verkar fungerar?

Bättre med sex än stress om du har ADHD

Arbetsstress är värre för hälsan än osund livsstil skriver Dagens Nyheter, men det kommer knappast som någon större nyhet för oss alla. Stress föder ohälsa och ohälsa kan föda stress – vilken formidabelt usel cirkel, inte sant?
Speciellt illa är det för personer med neuropsykiatriska funktionshinder, läkartidningen skrev:
PTSD och ADHD ligger bakom många fall av utmattningssyndrom och det kan nog ligga en hel del sanning i det.
Personer med ADHD har ofta ett annat sätt att reagera på stressen även om en korrekt medicinering gör att stressfaktorerna minskar och att man inte lika lätt varvar upp sig.

;-)

Vi rekommenderar å det varmaste att ha sex i stället, hittar du ingen lämplig parter går det nästan lika bra med onani, eller varför inte skriva en trevlig sexnovell? En annan bloggare skrev om självmedicinering med sex, kan det vara något denna sommardag?

De vetenskapliga undersökningarna som är gjorda visar att personer med ADHD har sex tidigare än andra, har fler sexualpartner och använder i mindre grad än andra preventivmedel. Så ta det varligt, så slipper du bli uppstressad senare.

Fiskolja, ADHD och inflammerad genetik

Varför fungerar omega-3 olja så bra på en del med ADHD?
Tja, det finns en del undersökningar som pekar på att personer med ADHD har en annan omsättning av just dessa fettsyror.
  • ”Conclusion: These data suggest that adolescents with ADHD continue to display abnormal essential fatty acid profiles that are often observed in younger children and distinctly different from normal controls of similar age. Further these red blood cell fatty acid differences are not explained by differences in intake. This suggests that there are metabolic differences in fatty acid handling between ADHD adolescents and normal controls. The value of omega-3 supplements to improve fatty acid profiles and possibly behaviours associated with ADHD, need to be examined.”
Vilket kan förklara varför en del personer helt enkelt behöver mycket mer kvalitetsolja för att må bra. Vuxna merd ADHD har en högre mängd nedbrytningsprodukter från fleromättade fettsyror i blodet än andra vilket är en ganska god indikator på att oxideringsnivån är förhöjd.
Ref: Malondialdehyde levels in adult attention-deficit hyperactivity disorder.
Are fish oil omega-3 long-chain fatty acids and their derivatives peroxisome proliferator-activated receptor agonists? Det finns en hel del långa förklaringar till varför omega 3 är bra… Men att nyttig mat spelar en mycket stor roll för hälsan behöver ingen tveka på.

Genetik och adhd, finns det några kopplingar?
Tja, kolla själva… så slipper du känna att allt är färdigtuggat idag.
Uppmärksamhetens skruvade helix, på vägen mot de molekylärgenetiska aspekterna som kan ge AHA- upplevelser: Genetics of Attention and Executive Functioning (pdf 3.72 MB)
Denna sammanställning tar upp en del av kandidatgenerna till adhd och undersökningarna kring dem…

Consequences of Variations in Genes that affect Dopamine in
Prefrontal Cortex
Kliar det i pannan?
The IMAGE project: methodological issues for the molecular genetic analysis of ADHD. För den som önskar bilda sig kring frågeställningen kring de molekylärgenetiska studierna kring ADHD.

Dopamine transporter 3’UTR VNTR genotype is a marker of performance on executive function tasks in children with ADHD Vetenskaplig artikel om några genotypers tänkbara inverkan

Är ADHD orsakat av en brist på neurotropa faktorer?
Semax, an analogue of adrenocorticotropin (4-10), is a potential agent for the treatment of attention-deficit hyperactivity disorder and Rett syndrome. 30 Dec 2006. I så fall kanske man skulle öka på mängden av dem?
Family-based association study between brain-derived neurotrophic factor gene polymorphisms and attention deficit hyperactivity disorder in UK and Taiwanese samples. 3 Jan 2007
Statins may enhance the proteolytic cleavage of proBDNF: implications for the treatment of depression. 30 Dec 2006
Increased central brain-derived neurotrophic factor activity could be a risk factor for substance abuse: Implications for treatment. 30 Dec 2006
A study of how socioeconomic status moderates the relationship between SNPs encompassing BDNF and ADHD symptom counts in ADHD families. 10 Jan 2007. En del intressanta samband.
Attention-deficit/hyperactivity disorder: etiology and pharmacotherapy. 29 Sep 2006
No evidence for preferential transmission of common valine allele of the Val66Met polymorphism of the brain-derived neurotrophic factor gene (BDNF) in ADHD. 30 Dec 2006
The pathophysiology, medical management and dental implications of adult attention-deficit/hyperactivity disorder. 2 Apr 2007
Role of BDNF in bipolar and unipolar disorder: clinical and theoretical implications. 29 Nov 2007
Investigation of parent-of-origin effects in ADHD candidate genes. 10 Apr 2007

Ett speedat protein kopplat till ADHD

TRANSPORT ON SPEED
En genetisk förändring i en dopamin transportör gör att det beter sig som amfetamin uppger Vanderbilt Universitet i en rapport.
Det är som att dessa barn är på amfetamin hela tiden,” sade Aurelio Galli, Ph.D. Amfetamin kan orsaka hyperaktivitet, paranoia och psykos hos friska individer men verkar tvärtemot på personer som har ADHD.
Giftiga färger tillåts av EU
Azo-färgena som används i bland annat godis och läsk, kommer även i fortsättningen att få användas i EU. Det har EU-parlamentet beslutat. Miljöpartiets Carl Schlyter från Linköping är besviken och hade velat se ett förbud mot färgerna. Socialdemokraterna och Göran Färm hade också helst sett ett förbud men valde att gå på kompromisslinjen. Schlyter och de gröna hade velat se tuffare tag för att sätta ministerrådet som fattar det slutliga beslutet under press.
I fortsättningen ska dock produkter som innehåller azo färger vara märkta.
ADHD och övervikt kan ha ett samband
Washington post rapporterar att barn med adhd förefaller ha en 50% ökad riskfaktor för fetma. I Sverige vet vi sedan tidigare att vissa ätstörningar förefaller kunna ha ett samband med adhd.
Gunnel Ersson på psykiatricentrum i Västerås har med stor framgång behandlat några patienter som haft allvarliga och långdragna ätstörningar
Ibland undrar man hur många gånger som gåtan ADHD ska förklaras för löst! För kan verkligen frågan vara löst utan att något sett lösningen? Hursomhelst känns det bra att flera öppet berättar om sin ADHD eller ADD utan att på något sätt bli en fröken Damp eller Herr ADD. Så, skörda gör de för frukterna av nästa blommas barn ett renare fält utan alla dessa ogräs som lätt börjar florera när alla ska fantisera om vad ADHD beror på utan att ta hänsyn till dess rötter. Välsignade äro de såsom förtälja om sig själva.
Newsmill Mymlan och bloglovin ADHD damp i backen.

Evidensbaserad diskriminering?


Det står redan klart sedan länge att vi inte har någon jämställd vård i Sverige, vilket framgår mycket tydligt när det gäller de regionala skillnaderna på vård och utredningsmöjligheter för de neuropsykiatriska funktionshindren – NPF. Redan i dag ser vi mycket tydligt att vården inte kan anses vara evidensbaserad när den lyser med sin frånvaro.
Men har diskrimineringen fler bottnar än så? Finns det också ett mycket tydligt genusperspektiv på behandlings och utredningar vid NPF. Är det oftast de utåtagerande barnen, vilka tenderar att vara pojkar som får vård? Det finns mycket som tyder på det. I en artikel i SVD frågar sig Susanne Bejerot:
I vuxen ålder är det ungefär lika många kvinnor som män som får diagnosen adhd, medan det bland barn är betydligt större andel pojkar. Flera forskare anser att vården missar många flickor med adhd.

SBU – Statens beredning för medicinsk utvärdering konstaterar en del frågetecken i sin faktasammanställning:

ADHD hos flickor – En inventering av det vetenskapliga underlaget (klicka för att ladda ned hela rapporten i fulltext som pdf fil)
  • Flickor med ADHD har lika stor funktionsnedsättning och lika allvarliga symtom som pojkar med ADHD. Flickor med ADHD presterar oftast sämre i skolan, har svårare att planera och organisera sin vardag, kommer ofta i konflikt med sina jämnåriga och stöts ut från kamratkretsen, jämfört med flickor utan ADHD.
  • ADHD hos flickor är förknippat med risk för andra samtidiga diagnoser. Depression och ångest är vanligare hos flickor med ADHD jämfört med pojkar med ADHD och flickor utan ADHD. Trotssyndrom och uppförandestörning är vanligare än hos flickor utan ADHD, men mindre vanligt än hos pojkar med ADHD.
  • Förekomsten av ADHD hos flickor är inte helt klarlagd men ligger i de flesta studier mellan 2 och 5 procent för flickor mellan 6 och 15 år. ADHD är mellan 1,3 till 4 gånger vanligare hos pojkar än hos flickor i befolkningsstudier.
  • För tio år sedan fick 7 till 9 gånger flera pojkar än flickor diagnosen ADHD. Under senare år har andelen flickor som fått diagnosen ökat till 20-25 procent.
  • Lärare upptäcker relativt sett fler pojkar än flickor med symtom på ADHD medan föräldrar identifierar flickor och pojkar i samma utsträckning.
  • Flickor med ADHD behandlas i lägre omfattning med läkemedel eller beteendeterapi än pojkar även om andelen flickor har ökat under senare år.
  • ADHD hos flickor har uppmärksammats mer inom forskningen under de senaste åren. Fortfarande finns dock stora brister i kunskapen om flickor med ADHD. Speciellt angeläget är:- Longitudinella studier för att få bättre kunskap om hur ADHD påverkar den vuxna kvinnans liv.- Studier som belyser flickor med ADHD och deras svårigheter under olika åldrar med tonvikt på förskoleåldern och tonåren.- Studier som granskar konsekvenserna av diagnos och insatser för flickan och hennes familj.- Studier som belyser vilka hinder som finns för utredning av flickor i Sverige.- Studier som fastställer eventuellt värde av könsspecifika diagnoskriterier.- Studier som bedömer risker och långtidseffekter av centralstimulerande medel.- Studier som bedömer effekten av beteendeterapi.- Studier som belyser effekter av olika insatser för självkänsla och förhindrande av utveckling av missbruk.- Studier om interaktionen mellan kvinnliga könshormoner och centralstimulerande medel.
Det finns några uppsatser som berör lite av den diskriminerande problematik som vi tillbakablickande kan notera.
ADHD sett ur genusperspektiv : Stämmer dagens norm på flickors symtom?
C-uppsats från Linköpings universitet/Institutionen för samhälls- och välfärdsstudier
Sammanfattning
: Vår uppsats handlar om ADHD sedd med genusperspektiv, tyngdpunkten ligger på flickors problembild. Vi har börjat med en tillbakablick av medicinsk forskning och psykvård, går sedan genom dagens norm för ADHD diagnostisering. Vi tar upp dagens medicinska förklaring till hur ADHD uppstår samt skillnader i flickors respektive pojkars symtombild. Vi har använt oss av strukturerad intervjumetod. Då vi intervjuat fyra vårdnadshavare över Internet passade denna metod bäst. Vi valde att intervjua fyra lärare, två personligen med bandspelare, en via mejl och den sista muntligt utan bandspelare. Analysen gäller hur pedagoger och föräldrar ser hur skolan hjälper flickor och pojkar med ADHD. Analysen visade att en del föräldrar är nöjda med skolans insatser medan andra föräldrar i undersökningen är mindre nöjda. Lärarna däremot anser att de arbetar för att barnen ska få den hjälp de behöver oavsett diagnos och kön. Av analysen kan vi dra slutsatsen att flickor upptäcks senare på grund av att diagnostiseringen sker utifrån pojkars symtombild.

Flickor med ADHD – fler måste bry sig!
Examensarbete, Malmö högskola/Lärarutbildningen

sammanfattning
Syftet med följande arbete är att undersöka pedagogiska möjligheter och hinder för en gynnsam utveckling hos flickor med en ADHD diagnos. I arbetet ges läsaren en inblick i specialpedagogiska strategier och metoder som gynnar flickor med ADHD. Metoden för vår undersökning är halvstrukturerade intervjuer som utförts med 13 respondenter. Tre av intervjuerna ägde rum i Finland med personer med olika spetskompetenser. Övriga tio intervjuer hölls på flera platser i Sverige med personer som hade spets- eller erfarenhetsbaserad kompetens. Sammanfattningsvis tyder resultaten på att respondenterna var väl insatta i ADHD problematiken. De flesta påpekade att flickors problematik måste synliggöras. Tidig upptäckt och tidiga insatser kan minska riskbeteenden som depression, sexuellt missbruk eller utbrändhet. Kontakten mellan hem och skola är av central betydelse. Vi kan konstatera att vuxnas kompetens och kännedom om funktionshindret, empati och positiva bemötande är avgörande för dessa flickors utveckling och lärande. Fler måste bry sig!

Flickor och ADHD : En kvalitativ studie som visar vilka symtom som beskrivs när det gäller flickor som diagnostiserats med ADHD
C-uppsats, Örebro universitet/Institutionen för beteende-, social- och rättsvetenskap

sammanfattning
Syftet med denna studie har varit att undersöka huruvida det i barn- och ungdomspsykiatrins journaler förekommer dokumentation som visar på symtom som förekommer hos flickor som diagnostiserats med ADHD. Frågeställningarna är: Vilka symtom beskrivs hos flickor som diagnostiserats med ADHD? Vilka symtom beskrivs hos de flickor som har en tilläggsdiagnos utöver ADHD? I vilka ålderskategorier beskrivs symtomen som mest framträdande? I vilka miljöer framträder symtomen som beskrivs hos flickorna? Studiens tolkningsram är tidigare forskning och Erik H Eriksons modell över den psykosociala utvecklingen människans åtta åldrar. Metodvalet är kvalitativt med deduktiv ansats. Studien

bygger på ett urval journaler, totalt 34 stycken, på flickor mellan 7 och 18 år som diagnostiserats med ADHD och som varit aktuella för utredning och behandling mellan 2005-03-01 och 2006-03-01 på en barn- och ungdomspsykiatrisk klinik i en mellansvensk stad. Resultatet visar att det finns tolv symtom som som beskrivits och dokumenterats i journalerna. Av dessa är sju symtom betydligt vanligare hos flickor mellan 13 och 18 år och ett symtom betydligt vanligare hos flickor mellan 7 och 12 år. Resultatet visar även att en tilläggsdiagnos kan påverka symtombilden för flickorna men den behöver inte göra det. Studien visar dessutom att symtomen är mest framträdande i skol- och hemmiljön. I diskussionen betonas att det är angeläget att uppmärksamma dessa flickor och då gärna så tidigt som möjligt för att förebygga utvecklingen av symtom. Utifrån resultatet är en viktig slutsats att flickorna bör få adekvat stöd i de miljöer där symtomen är mest framträdande. Studien efterfrågar vidare forskning om huruvida fler symtom innebär större svårigheter för dem som diagnostiserats samt om en ökad anpassning utifrån deras behov skulle kunna underlätta tillvaron för dem.

Att leva med ADHD? En uppsats om bemötande och svårigheter i vardagen
En C-uppsats från Göteborgs universitet/Institutionen för socialt arbete
Sammanfattning: Syfte: Syftet med denna uppsats har varit att undersöka och skildra den enskildes upplevelse av att som vuxen leva med diagnosen ADHD. Frågeställningar: 1.Vilka svårigheter har, eller har personen haft? 2.Vilken uppfattning har den enskilde om omgivningens förståelse för svårigheterna? Hur anser han/hon sig bli bemött av andra människor och hur skulle man vilja bli bemött? 3.Vilken hjälp har den enskilde fått? Hur har den sett ut? Vad har hjälpen inneburit? Hur skulle den bästa hjälpen ha sett ut enligt den enskildes mening? Metod: Studien bygger på kvalitativa intervjuer med vuxna med diagnosen ADHD. Intervjupersonerna består av både män och kvinnor och de är mellan 20 och 60 år. Vi har utgått ifrån en väl konstruerad intervjuguide som syftar till de huvudfrågor vi ville få svar på. Huvudfrågorna är tydligt kopplade till undersökningens syfte och frågeställningar. Analysen har skett utifrån Widerberg (2004) även om vårt tillvägagångssätt exakt inte följde samma ordning. Resultat: Resultatet visade bland annat på koncentrationssvårigheter och brist på uthållighet. Många menade att de ofta handlar först och tänker sedan, vilket är ett tecken på impulsivitet. Vad beträffar omgivningens bemötande; menade många att det rådde brist på kunskap och förståelse hos omgivningen och professionella hjälpare. Flera av deltagarna berättade att de hade lärt sig eller känt sig tvungna att anpassa sig efter omgivningen och samhällets krav. Samtliga informanter önskade att kunskaperna hos professionella vore bättre, speciellt inom psykiatrin. När det gällde medicinering ställde alla utom en sig positiva till medicinering. Många sade att de har svårt att organisera sin vardag; att få det att ?flyta på? med bland annat barn, hem och familj. De flesta ansåg att diagnosen har hjälpt dem att förklara och förstå svårigheter som har påverkat dem under livets gång. Flera menade att diagnosen har gett dem en slags upprättelse.

Det okända mörkertalet: en studie om ADHD ur ett genusperspektiv
lärosäte

C-uppsats, Luleå tekniska universitet/Utbildningsvetenskap

sammanfattning
Studien beskriver och analyserar några pedagogers syn på likheter och skillnader hos flickor och pojkar med diagnosen ADHD i grundskoleåldrarna samt de pedagogiska konsekvenserna av detta. Studien är kvalitativ och bygger på intervjuer med verksamma pedagoger. Frågeställningarna hur symptomen för ADHD yttrar sig hos pojkar respektive flickor, hur diagnosfördelningen ser ut samt pedagogiska strategier för ADHD ur ett genusperspektiv besvaras. Resultatet visar att ett mörkertal finns bland diagnostisering av ADHD hos flickor och att deras symtombild är svårare att upptäcka än hos pojkar. Detta beror på att pojkar ofta uppvisar tydligare hyperaktivitet samt att diagnosmanualerna dels är anpassade efter graden av hyperaktivitet. Resultatet visar även att det krävs förmåga att improvisera samt vara lyhörd hos de pedagoger som arbetar med barn med ADHD.

Vilka konsekvenser får diagnosen för eleven: ADHD, DAMP och dyslexi
C-uppsats från Luleå tekniska universitet/Pedagogik och lärande

Sammanfattning: Syftet med denna uppsats var att undersöka vilka konsekvenser diagnosen får för eleven ur ett föräldraperspektiv samt lärarperspektiv. Enligt skolans läroplaner skall alla barn ha rätt till det stöd och hjälp som de behöver i enlighet med det relationella perspektivet, där samspelet och interaktionen är betydande mellan de olika aktörerna på skolan. Den kvalitativa intervjuen har legat som grund vid vår undersökning. Resultatet pekade på att skolan präglas av det kategoriska perspektivet, där elevens svårigheter uppfattas som en konsekvens av svåra hemförhållanden eller låga begåvning.
Bloggen är kontrollerad av FRA och  myndigheterna.