Etikettarkiv: ADHD Fakta

ABC för att slå ett bokstavsbarn 1

ABC för att slå ett Bokstavsbarn

Att sparka skiten ur snorungar genom att frontkicka dem i magen är ofta lätt, men inte längre praktiskt, förvisso får skitungarna inte så mycket blåmärken genom den gamla välbeprövade metodiken. Nu har man dock i stället gått över till en mer kött-mörar metod, den renodlade psykiska misshandeln, givetvis under skenet av att vara hjälpsam. Dock ska de svagaste alltid glömmas bort och de tystaste få tyna åt helvete. Det är därför faktiskt bara extremt logiskt att flickor ofta inte alls får någon rimlig vård, de skriker ju och slåss inte. Vad trodde du egentligen, detta är Sverige här är till och med diskrimineringen ytterst välorganiserad. I dag är det dock mera modeinriktat med psykiska misshandel av typen: Visst vi ska hjälpa dig, vi vet att det behövs och att du har rätt till det, men på grund av vår organisations beskaffenhet kan vi tyvärr inte ge dig den hjälp du så väl behöver. För den som verkligen ser sitt barn kanske också kan slå det med häpnad, en häpnad så stor att de glömmer sin dagliga gråt över saker som inte fungerar och betingelser som går långtifrån lätt. Återkomsten av nyfikenheten, glädjen och hoppet är halva livet, mycket av det vi måste göra verkar dock ganska ofta ta bort allt eller delar av detta.

Det pedagogiska horandet och Bokstavsapparaten

När vi skriver och frågar professorn i idé och lärdomshistoria om pedagogikens bildbarhet eller hur ofta hon sett in i sina egna ögons blinda fläckar, då får vi inget svar. För ett svar kräver naturligtvis insikter om den lilla kanske inte alltid så söta bolmpelare som sakta står och sakta bolmar ut krematoriumrök från helvetets förorter. – Ack en vind så skön och sval rakt igenom dödsskuggans dal. Några gånger har jag föreslagit att vi skulle ta askan och blanda med lite salt för att ge till politiker, journalister och andra att ha att slicka på innan de kommer in till arbetet, där de ibland behandlar barnen som boskap i.  Kyss askan av de som inte fick se nästa morgondag. Behöver vi inte alla göra just det?

Vad kan lärdomshistorian lära sig?

I skolan kan man också fråga sig om pedagogik handlar om konsten att lära ut eller om konsten att lära in. Om pedagogik handlade om något av de två tidigare är det väl konstigt att det behövs specialpedagoger för att lära vissa personer, när det är samma sak som ska läras in eller ut, dock varierar förutsättningarna hos alla individer. Men det kanske pedagogiken behöver en specialpedagog för att kunna inse? M.a.o. prygla alltid pedagogerna och sätt betyg på lärarna för det fungerar så helvetes bra. Lärarnas pedagogik når sitt maximum när lärarna får både betyg och utlärningsbaserad lön, pedagogerna behöver dock oftast lite prygel för att vakna ordentligt. För att många barn efter skolan fått sin nyfikenhetstörst på livet dämpad är nog ganska vanligt, vad skulle en pedagog säga om det tillståndet? Kan det ens ligga i närheten av att kallas pedagogik eller uppvisar tillståndet precis alla tecken på att vara den raka motsatsen till en pedagogisk fulländning. men hur lär man egentligen upp den centrala skolpedagogen i detta genuina skolexempel på att det som kallas pedagogik ofta kan vara dess raka motsats. Barnen som av skolan lär sig att de ständigt är otillräckliga, vilket betyg har de all anledning att sätta på samhället? DN 2

Kommer sedan barnet i kontakt med kriminalitet och annat, låt det alltid få vänta länge på åtgärder som inte leder till något positivt! Låt barnet hela tiden träffa en massa olika typer av auktoritativa missbrukare som har sin egna yrkesroll mest för att bevisa för omvärlden hur bra de egentligen är, det skapar en våldsamt genuin avsmak för det självgoda självrunkandet som ofta är signifikant för många ”hjälpinstanser” för den med problematik av olika typ. Hela samhället genomsyras egentligen av en djup nonchalans mot avvikelser eller avvikande som behöver extrahjälp. Varför tror du egentligen att så många med ADHD hamnar i fängelse om de nu verkligen kunde följa med i skolan? Och varför tror du att Kriminalvården först alldeles nyligen upptäckte att ADHD går att att behandla framgångsrikt, även om det förstås kan innebära att kriminalvården mister en del av sina klienter.

Ovan en teckning som föreställer ” en vandrande idiot” Han brukade gå framåt tillbaka vid begravningstågen i Edinburgh för för flera 100 år sedan. varför tror du han gick där ? För att han hade en stor kärlek till döden eller för att det först var när de egna dött alla kunde inse livets skörhet och dela med sig till andra av omtanke och förstånd? Man har i vissa fall talat om en häxprocess, och det må vara hänt men vem är då häxan och vilka har egentligen drabbats.

Great wits are sure to madness near allied,
And thin partitions do their bounds divide.

ABC för att slå ett bokstabarn 2

ADD Symptom, ADHD Fakta, ADD Pedagogik I tårar och spott. Tittar var regndroppe en sista gång upp, efter att ha drösat i sörplet. Ploff. Röken. Den där idioten är också du och jag.

ADHD Video: Efter Diagnosen

Efter diagnosen: Om hjälp och stöd till vuxna med ADHD/ DAMP som inte har NT-störningen. En video av Vanna Beckman.

Vi har försökt visa vilket material som finns tillgängligt om ADHD rent allmänt i tidigare artiklar, tyvärr finns det inte så mycket bra faktamaterial som man skulle kunna önska. Men lite mera kommer det år för år.  Filmen: Living with ADHD och några till verkar vara väldigt uppskattade.

Vi är glada att kunna ha hittat lite av det material som nu faktiskt finns, vi kan dock inte garantera att det ligger kvar eller kommer att fungera för alla framtid.  Men att bara lyckas hitta materialet känns bra, något vi tackar Gleoog för, den algoritmiska ADD/DAMP damsugarroboten som trådlöst suger av nätet i sin vettvilliga jakt på kvalitativt material.

Se även vår stora ADHD – ADD video och film sida

Fakta om ADHD Diagnos

Kan inte bara ungarna gå hos en talpedagog och lära sig lyssna ordentligt för att bli av med sin så kallade ADHD? Eller är det bara en avancerat form av barnmisshandel som ser bra ut men som inte levererar annat än ett förminskat förtroende för vuxenvärlden? Kan inte ta fram tvångströjor i skolan och binda de stökiga eleverna vid läroverksinrättningarnas stolar? Eller finns det bättre lösningar som fungerar på lite längre sikt?

Se en video om ADHD diagnostisering. En av de mest kända forskarna om ADHD talade vid ett informellt möte om hur skolan verkar sänka intelligensnivån på en del barn, detta baserades på att inga framsteg gjorts och när eleverna som då gick i 9:an fick samma prov som i sjuan, så blev resultaten sämre.  här kanske vi kan börja se delar av förklaringen.

Eller finns det mera sätt att belägga de faktiska olikheterna på? Om det nu finns det vad ska vi då kalla de personer som förnekar fenomenet? Är det inte en mycket allvarlig form av barnmisshandel som på ytan kan se bra och rimlig ut och dölja sig i omtankens kläder?

Mediciner fungerar inte för alla, så mycket är klart. Men att mediciner kan ge en del individer ett nytt liv och en rimlig chans att följa med i skolan och kamratlivet det verkar klart.

Vill du se mer videos om ADHD, Titta på Youtube, Video klipp eller sök med Gleoog – Den nya jättesökmotorn kring fenomen som ADHD. Eller bara gå till Flickr som har en del grupper kring ADHD och liknande.

Intressanta ADHD Fakta Är det valuta för pengarna kära gratisläsare?

FAKTA Dödliga faror för barn med ADHD – ADD

Oavsett om du är flicka eller pojke är ett av de mest farliga skeendena i livet är när det går åt helvete. Går det åt helvete tidigt i livet så är det värre. Det verkar dock finnas vissa saker som kan underlätta för barn med ADHD, medicinering är en av dem vilket stod klart redan 1937. Har du allvarliga problem att se kanske livet blir farligare utan glasögon?

NY Times presenterade i somras ytterligare en undersökning som visar på samma sak, det går tydligen bättre för barnen med ADHD i skolan om de får en adekvat medicinering. Jävligt enkelt, förbannat kort. Om du behöver tjattra mer om det misstänker vi att du är påtänd. Eller att du har andra socialpedofila intressen som gör att du vill bestämma över barnens liv trotts att du inte har något som gör det bättre för barnen, bara ett tomt påstående. Intressant nog verkar en del krafter bara notera den ena sidan av saken, men vad händer då med den andra sidan?

Expressen om försäljningsrekord av narkotika…  Men varför är så många beroende av att göra verkligheten så svartvit som möjligt? Om det som hjälper barn och ungdomar att kunna följa med i skolan och slippa hamna utanför är narkotika, då är det nog dags att omdefiniera vad narkotika är. Eller bara omvärdera det vanliga språkmissbruket.

Tv-Inslag med en tjej som berättar om sin egna upplevelse av ADHD medicinering. Hon verkar ha blivit hjälpt av medicinering och diagnos. Är hon värd den hjälpen hon fått? Eller tycker du att någon annat ska bestämma att hon inte ska få någon hjälp – är det ens rimligt? Berätta gärna vad DU tycker.

Är det rimligt att Alexandra ska fråntas sina mänskliga rättigheter att få följa med i skolan på ett så bra sätt som möjligt?

(OBS! det är inte damen med de ryckiga rörelserna som tagit ADHD medicineringen)

Mer videofakta om ADD och ADHD:

Vad är ADHD

En bit ner i Faktaartikeln  så finns ett videoinslag Russel Barkley som berättar om den senaste forskning kring ADHD etiologin och en massa annat.  Videon är på Engelska, en timme och 18 min

Obehandlad ADHD, vad händer?

Många har haft väldigt mycket att säga om ADHD. Många anser sig varit kallade att berätta vad de tror, men hur många har egentligen varit behjälpliga att ta reda på lite mer om fakta kring ADHD? Här nedanför är en kille som verkar ha tittat lite närmare på det hela.

Svensk Video om ADHD: Efter Diagnosen av Vanna Beckman

Vanna Beckman har länge arbetat för att personer med olikheter ska få det lättare att verka på ett naturligt sätt. Efter diagnosen: Om hjälp och stöd till vuxna med ADHD/ DAMP.

Dagens film:Living with ADHD

En mycket uppskattad engelsk film om och kring ADHD.

Den största Svenska Samlingsportalen på Youtube kring ADD och  ADHD. Där kan man bara strosa in och beundra den kolossala smakfullheten eller bara avnjuta videos kring angränsande ämnen.  Nu har dessutom startats upp en privatare lounge, där man kan äta snask, titta på video i gemytligare atmosfär 0ch slippa känna det digitala jäktandet när tusentals personer samtidigt ska försöka se de senaste ADD berättelserna. Lyx Loungen heter träffande nog ADD och ADHD.

Fakta Bild på ADHD medicineringen Metamina 5 Mg.

+ En Fakta avbildning på en Concerta 54 Mg.

Bild Fakta: Concerta 54 Mg. Emballage.

ADHD Fakta

Varning för psykdroger som bara dödar, håll dig till beprövad medicin. Utbilda dig med hjälp institutet mot Dödsdroger och Psykdroger. De talar om vilka de verkliga dödsdrogerna är, faktum som en verkar del vill dölja för dig.

ADHD: Fakta, Ritalin & Metylfenidat video 1

ADHD FAKTA: Concerta, Ritalin & Metylfenidat 2 video

Mera om faran med att undvika en adekvat vård och de medicineringar som WHO valt att kalla essentiella vid ADHD.

Dags att tala om det verkliga missbruket?

Några tidningar skrev i dagarna att kriminalvården måste tänka till lite granna och visst kan man som enkel lekman bara hålla med. Att sätta samman flera personer med ett brottsligt förflutet och en avoghet till delar av samhället, vad kan de egentligen anrika för krafter? Är det inte ett lysande exempel på en idé som var dålig redan för hundra år sedan och knappast lär ha blivit bättre idag?

Stärk samhällsföraktet

Hela det fälgkörda systemfelet kräver allt bisarrare metodik för att limmas samman med solutioner och nya lösningsmedel. Men låt oss titta tillbaka lite, har man velat ha någon egentlig lösning eller är kriminalvården gamla vanemissbrukare av mänskligt kapital? Räcker inte censurivern längre, den otillåtna sanningen om kriminalvårdens fundamentala neglekt. Att kräva censur kring Fakta om neglekten vilken måste hållas borta från deras verklighet.

Någon som kommer ihåg när kriminalvårdens forskningschef Martin Grann sa att det egentligen finns verkligen lite forskning på området ADHD? Vi har skrivit om det bland annat. Professorn i psyklologi Martin Grann visar hela sin grannlaga kunskapsbas som lett fram till jobbet som kriminalvårdens forskningschef. Väldigt psykologiskt eller vad ska man egentligen säga? Läs mer här om det. Men visst är det ganska vågat att påstå att det inte finns speciellt mycket forskning om ADHD.

Blunda för verkligheten

Kriminalvårdens vägran att se sin egna nonchalans inför sakliga faktum har heller inte betvivlats av de som arbetar i organisationen och befinner sig närmast internerna. En rustik funktionell hånfullhet som givetvis tar sig alla bisarra uttrycksformer av maktfullkomlighet och social kannibalism, därför kanske man inte heller ska bli förvånad när när en kriminalvårdsdirektör kräver censur av faktadokument som bara visar verkets egna undermåliga förhållningssätt till den verklighet de är satta att jobba i.

Hur lyckas man bränna 100 miljoner i en så innefektiv satsning mot narkotika på fängelserna att bitvis så knarkar internerna i programmet mer än de gör annars? Är man inte då egentligen geniallt undermåliga, så när blir man egentligen det?

Missbrukare erkänner inte missbruket?

Det är intressant det där med missbrukare, de vill liksom inte erkänna att de är dem de är fel på och det är alltid fel på alla andra. När vi då ser den högsta chefen för hela kriminalvården vad säger han då om sin egen insats säger han att hans klienter är populära och ger honom en chans till rimligt arbete som han gör  bra eller säger han att han vill ha mer och mer och att alla andra borde kunna göra mer precis som en verkligt grav missbrukare brukar göra? Säger en enig vetenskap något så  säger man emot helt utan faktaunderlag, hur rumsrent är det egentlien? Törs man fråga, hur man mer kan missbruka sin ställning än just så?

Forskningschefen sa att de egentligen inte fanns någon forskning om ADHD. Vad säger då generaldirektörn om personer med ADHD egentligen som det finns ganska många av i landets fängelser? Jo han säger att dessa personer med ADHD inte är speciellt poppis, det framgår dock inte om det beror på verkets ständiga värgran att följa med i den vetenskapliga omvärlden eller om det bara beror på gammal vanemässigt missbruk av  ställning.

Berätta vad som är poppis till regeringen

Givetvis skyller han  ifrån sig som alla andra gamla missbrukare, det är alla andra som gör fel och personer med ADHD är inte populära och detta säger han inte till sina gamla sexkompisar utan den trossatsen framför han till regeringen.

Jag vet inte om det är tillåtet att fråga sig om kriminalvården skulle vara populärare om de verkligen skötte sin uppgift och inte bara missbrukade sin ställning och utbildade klientelet i kriminella förhållningsätt, aversion och kunskaper om brottsnätverkande såväl som tekniska finesser och gördetsjälv kunskaper i att utföra brott, för de kriminella som hamnat i dagens fängelser verkar bli bättre på just det, får man fråga sig varför? Eller om det har med ett gammalt tankefel som redan för 100 år sedan var fel och inte har blivit bättre sedan dess? Sedan är det kanske möjligt att fråga sig hur generaldirektören så skickligt lyckats hålla de faktum från sig om att de negativa symptom han nämner faktiskt kan medicineras men det kanske inte är lika populärt för en gammal vanemissbrukare som gillar att se alla andra som missbrukare?

Eller det kanske är en viktig del i förklaringen hur man år efter år fått importera alla förbättringsmetoder, men man är ju på gång, man har projekt som ska lösa allt, precis som de flesta missbrukare ofta har, eller hur? Hur poppis är då den verkligheten? Vilka resultat orsakar det att blunda för den?

Socialpatologins genier, hur intressanta är de? Jag ber i stället att få citera den svenska moralens ödmjuka fanbärare i allmänhet för man är väl inte kulturfientlig också: ”Jag pissar på er självgoda godhet, den är ett dåligt skämt.” När allt kommer omkring är det ju tanken som räknas och därför donerar jag den till er, den kan ni behöva tillsammans med lite god psykvård.

Vad är ADHD


Attention Deficit Hyperactivity Disorder

ADHD
ADHD Historia
En del verkar tro att fenomen som ADHD är något nytt och kom flygande med den berömda Tv-serien om Pippi Långstrump, men det är inte sant även om många Prussiluskor tillfredsställer sig med att tro det. Allvarliga problem med att styra fokuserigen över tid verkar ha funnits mycket länge, redan 1902 beskrev Sir George Frederick Still i the Lancet symptom som överensstämmer mycket bra med det vi idag kallar ADHD. Tack vare ärans och hjältarnas blogg finns det nu även en Svensk ADHD historik ända från 1798 då Alexander Crichton mycket tydligt och distinkt beskrev de grundläggande den fenomenologin.

1937 Fick man mycket paradoxala och förvånansvärda resultat när barn som tagits in på hospitalet för sin dramatiskt mycket lugnare tack vare Benzedrine ett centralstimulerande preparat.

ADHD historia Del 1 Alexander Crichton
ADHD historia Del 2 Alexander Crichton
ADHD historia Del 3 Sir George Frederick Still
ADHD historia Del 4 Charles Bradley 1937 – Benzedrine
Nuförtiden finns det också en sajt enbart för bara ADHD historia, till början med bara på Engelska, The history of ADHD.

ADHD Symptom

Delas in efter grad av uppmärksamhets och hyperaktivitetsproblematik

ADHD med i huvudsak uppmärksamhetsstörning skall uppvisa minst sex av symtomen:

-ofta ouppmärksam på detaljer: gör ofta slarvfel, kommer av sig i uppgifter som kräver återkoppling
-ofta svårt att behålla uppmärksamheten
-förefaller inte lyssna direkt, utan verkar tänka på annat
-följer inte givna instruktioner, men inte pga. ovilja eller trotts
-har svårt att planera och organisera, trotts en vilja till det
-ogillar och undviker aktiviteter som kräver mental uthållighet: läxor, skolarbete, bokläsning
-tappar ofta bort saker som är grundläggande för olika aktiviteter: räknare, skolböcker, nycklar, verktyg
-är lättdistraherad och har svårt att fokusera när annat stör
-ofta glömsk till vardags med saker som görs ofta eller inte görs

ADHD med i huvudsak överaktivitet – impulsivitet
skall uppvisa minst sex av symtomen:

-Ha svårt att vara stilla med händer eller fötter
-Lämnar ofta sin plats i t.ex. klassrummet
-Springer ofta omkring eller klänger/klättrar mer än vad som är lämpligt
-Har svårt att leka lugnt och stilla
-Verkar ofta ”vara på språng”
-Pratar ofta överdrivet mycket
-Svarar ofta innan frågeställaren har pratat färdigt
-Har svårt att vänta på sin tur, avbryter i samtal eller inkräktar på andra (t.ex. kastar sig in i andras lekar).

ADHD av kombinerad typ skall uppfylla kriterierna för båda kategorierna enligt ovan. Problemen måste visa sig i flera miljöer t.ex. både hem och skola. Problemen skall ha börjat visa sig före 7 års ålder, ha funnits under minst ett halvår och medföra betydande problem för barnets sätt att fungera.

Försvinner ADHD med åren?
Lindrig eller måttlig ADHD kan i bästa fall förminskas till den grad att de inte längre kan klassificeras som egentlig ADHD, vilket inte betyder att problem plötsligt upphört att existera. Dock finns det tecken som tyder på att detta till största delen gäller unga pojkar men inte unga flickor, vars problem i förefaller kvarstå i större omfattning.

Hormonerna spelar roll
Flickor uppvisar skolsvårigheter, självskadeebeteenden och är oftare underaktiva eller osynliga men kan vara utstötta ut kamratgruppen, eller aldrig fått vara med från början. Mer ångest och depression än pojkar har noteras, men om det beror på en verklig symptomatologi eller att flickors problem tenderar att bedömas annorlunda än pojkar är inte klarlagt. Det förefaller dock som om flickors problem undervärderas på två sätt, dels genom en överdriven socialisering och problem skrivning kring den, dels genom att flickor oftare förefaller ha ADD dvs inte har en utåtriktad hyperaktivitet.

Den kliniska erfarenheten visar också att under graviditeten tenderar problematiken att minska.

ADHD Orsaker

Genetiska komponenter förefaller till stor del kunna samverka till ADHD symptomatologierna, dvs en hög ärftlighet vilket verkar bekräftas av tvillingstudier och adoptionsstudier. De genetiska markörerna tenderar att vara ackumulativa synergistiska sårbarhetsfaktorer för uppkomsten av ADHD.

Andra faktorer som ökar ADHD incidens
Alkohol och rökning under graviditeten. Syrebrist vid förlossningen. Låg födelsevikt. Exponering bly i mammas mage. Även höga nivåer av fenylalanin hos modern kan vara en riskkälla. Stress under 2-3 trimestern och rökning under graviditeten verkar vara faktorer som påverkar frekvensen av ADHD, i olika grad beroende på anlagen. Efter Tjernobylkatastrofen uppges det att frekvensen med ADHD steg vilket kan vara intressant att fundera över.

Alternativa ställningstaganden & diagnoser

Den viktigaste faktorn som inverkar på ADHD incidens verkar fortfarande vara neglekten, tex har den afroamerikansk population i USA varit underrepresenterad rent diagnostiskt inte för att personer med ADHD saknades i populationen utan för att svarta amerikaner i betydligt lägre grad fick tillgång till adekvat sjukvård. Se: Svartsyn om diskrimineringen. Liknande kan vi se i Sverige i dag när diagnoser kan vara upp till 7 gånger vanligare i ett län än i ett annat. Det föreligger således en riklig regional och strukturell diskriminering där kön och boplats spelar en mycket stor och avgörande roll för graden av erhållen vård.

Om symtomen bättre kan förklaras av annan psykisk sjukdom t.ex
. autism eller utvecklingsstörning, skall dessa sjukdomar utgöra huvuddiagnos.

-Tourettes syndrom. Bor du i Göteborg kan du dock inte ha det rent statistiskt. Vilket väldigt tydligt påvisar vårdgivarens godtycke.

Såväl under som överfunktion i sköldkörteln ses hos skolbarn som visar trötthet eller passivitet och hyperaktivitet eller är stökiga.

-ADHD ses ofta tillsammans med ätstörningar/hetsätning, vilket dock mest diagnostiseras och behandlas i Västerås. Du ska med andra ord ha turen att bo där för att få hjälp. Uppsala är heller inte heller så pjåkig boplats i det segregerade vårdsverige.

Behandling
Lättare fall bör kunna utredas och handläggas av t.ex. skolläkare tillsammans med skolpsykolog och specialpedagog. Dessa kan identifiera och beskriva en problematik utan att det behöver sättas någon diagnos. Alla behöver inte någon diagnos, men det är i praktiken ofta avgörande för att få rimliga hjälpåtgärder. Skollagen innehåller dock inget om att diagnos erfordras, endast att man skall ta hänsyn till barnens behov vilket tyvärr visar sig vara ganska subjektiva bedömningar.

Svåra fall eller de som ej blivit bättre med insatta åtgärder remitteras vidare till bättre kompetens.

Svåra fall skall absolut ha en diagnos. Remiss till barnneurologisk klinik eller enhet inom barn- och ungdomspsykiatrin.

Anpassad pedagogik i skolan är viktigt. Skolans/specialpedagogens uppgift är central. Barnen mår ofta bra av liten grupp med lugn och ro samt en strukturerad individualiserad undervisning.

Vårdbidrag kan vara aktuellt för att en förälder skall kunna gå ned i arbetstid.

Råd och stöd via litteratur och föräldraförening

Kognitiv terapi för föräldrarna där dessa lär sig hur att på ett strukturerat sätt handskas med barnet och hur man gör för att undvika täta konflikter innan de blir oöverstigliga i konsekvens och utbredning som ett ekande helvete.

Läkemedelsbehandling:

Vissa barn blir bättre av behandling med metylfenidat. Barn under sex år ska dock ej ges denna behandling. Cirka 50% av de barn som påbörjar en medicinsk behandling av ADHD har kvar den efter 2 år, biverkningar och brist på effekt är några anledningarna till att avsluta medicineringen.

Metamina uppdaterad produktresumé
ADHD information för läkare med utomeuropeisk farmakopé

Omega-3 har en positiv effekt men inte alls i tillräcklig grad för det stora flertalet. Antidepressiva medel har prövats med varierande resultat liksom Zyban och MAO-hämmare. Även medel som reglerar blodtrycket har visat sig vara positiva mot en del symptom hos en del personer med adhd.

Kritik mot läkemedelsbehandling
Av oklar anledning har vi i Sverige bara medel med metylfenidat i racemematform dvs L och D metylfenidat när det precis som för amfetamin antas vara D formen som är den mest farmakologiskt aktiva. Vi anser det inte vara försvarbart att fortsätta med medicineringar som Concerta, Ritalin, Equasym, Medikinet av den anledningen att de helt enkelt ger mer biverkningar och mindre effekt per mg räknat. Det ligger i Läkemedelsverkets uppdrag att säkerställa en behandling med minsta möjliga biverkan och mesta effekt, självfallet gör man inte det att använda racematformen. Att Läkemedelsverket inte ens tar upp mer renverkande medel som Focalin förefaller märkligt. Att intresseorganisations riktförbundet attention heller inte gör det är än märkligare.

Vidare bör all centralstimulerande medicinering typ: Metamina få utökade interaktionsavsnitt i den svenska farmakopén bland annat vad gäller Disulfiram och andra medel påverkande transmittorernas enzymologi.

Genus, genetik och socialfabrik
Det finns en tydlig risk att flickors problem ej upptäcks av en person som diskriminerar flickors besvär, viket skett i oerhört stor omfattning historiskt, mycket pga. att diagnosen från början är skapad för unga pojkar och att flickors problem tenderar att bedömas som sociala medan pojkars tenderar att bedömas som biologiska. Pojkar upplevs ofta som stökiga medan flickor inte alls är synliga för det blinda ögat. Detta kan till viss del bero på att flickor ofta saknar den motoriska hyperaktiviteten dvs de har ADD.

-Men man kan faktiskt ha problem även om man inte springer runt och slår andra som en forskare trött uttryckte saken och slog ut med armarna i en uppgiven gest. Alla vet om diskrimineringen men vem gör något åt den? Forskningen behöver verkligen någon dag slå fast hur det egentligen är möjligt att man under fler hundra år kan missa något som finns framför näsan och det fundamentala osynliggörandet som ligger till grund för den rustika neglekten. Annars är den knappast trovärdig annat än som partiskt diskrimineringsinstrument. Några sådana vitböcker har vi inte sett från psykiatrins sida och de kommer att krävas, om inte annat för sin egna trovärdighets skull, detta faktum indikerar signifikant en låg grad av objektiv vetenskaplighet.

Den Svenska vården för personer med fokuseringsproblem är idag 2009 under all kritik och en 1000 årig diskriminering tenderar sakta få synas och märkas. I Göteborg har man inte alls lika många med Tourette’s syndrom som på många andra ställen. Gotland har man 7 gånger så många med ADHD diagnos som där det finns minst diagnostiserade, vilket bör kunna få de flesta att  inse att graden hjälp du får helt och hållet är beroende på vart du bor/etnicitet, kön och ålder dvs de 3 starkaste betraktelsestereotypierna kända av mänskligheten sedan urminnes tider.

Vad är ADHD?

Vilka Faktorer ökar riskerna för ADHD? Vad är inte ADHD? Vilka är symtomen? Vilka är de kommande förändringarna inom diagnosfältet ADHD? Se en av de ledande experterna berätta.

Dr Russel Barkley berättar  sammanfattar den senaste tidens forskning. Inslaget är på Engelska 1 timme 18 min.

Länkar
Videolänkar om ADHD

Flickor och ADD

Stor samlingssida med koncentration på flickors och kvinnors problematik och det faktum att de ofta verkar få mindre hjälp.

Videos-Film

Den stora sidan om ADD, ADHD och NPF relaterade filmer och videos. Bland annat några svenska videos av Vanna Beckman.

AB se – Youtube ADHD och ADD Center

ADHD:Kvinnor och flickor lider i tysthet
ADHD Ty Pennington i Home makeover
Living With ADHD

ADHD FAQ

Socialstyrelsens vägledningsdokument för vuxna med ADHD
Socialstyrelsens dokument ADHD hos barn och vuxna 2002 pdf 1.6 mb

ADHD hos flickor En inventering av det vetenskapliga underlaget
Mediciner med Metylfenidat hydroklorid vid ADHD

Lady Di vid ett besök på GOSH det sjukhem där en av pionjärerna inom ADHD historiken började arbeta redan 1894, med en lön på £20 per år var det inte speciellt fett. Inte heller är arbetet lätt att försöka ge barnen en rimlig skolgång och hålla dem borta från de sociala minfältens alla spännande små ting. Att den lilla räddningsplankan för många barn: Great Ormond Street Hospital senare blev GOSH det är en helt annan historia, värd sin egen uppmärksamhet.


ADHD Historia 1937 Benzedrine – den första medicinen

English history of ADHD:
 

Det stora sensationella medicinska genombrottet för personer med svårigheter att sitta stilla och koncentrera sig, kom en bit in på 30-talet i form av den centralstimulerande medicineringen, Benzedrine, som tvärtemot vad man kunde tro lugnade ner barnen och gjorde dem mindre stökiga, ja rent av lugna, samt gav dem bättre förutsättningar till att upprätthålla sin koncentrationsförmåga under länge tid, som andra barn.

År 1937, beskrev Dr Charles Bradley i Providence, att en grupp av barn med allvarliga beteendemässiga problem hade fått mycket positivt resultat av att använda Benzedrine, ett stimulerande preparat för att snabbare återhämta sig från huvudvärken de fick från en annan undersökning. Förutsättningarna för att mäta barnens förmågor verkade ha varit gedigna och väl tilltagna.


Man höll sig med både läkare, lärare och sjuksystrar, som noggrant kunde observera barnens beteenden, för att kunna se de eventuellt positiva och negativa effekterna av insatserna som gavs på institutionen. Vilket gjorde att effekten av medicineringen fick en mycket kvalitativ mätning ur flera aspekter.


Barnens olika tillstånd varierade rikligt inom gruppen, från barn med inlärningssvårigheter pga schizoid tillbakadragenhet vilka inte kunde delta normalt i undervisningen, till personer med aggressionsproblematik, epilepsi med mera. Barnens beteenden och störningar hade bedömts som så allvarliga att de togs in på sjukhus för observation och utredning. Ett av de gemensamma dragen var dock att barnens intelligens bedömdes vara normal.


Behandlingen med centralstimulantia gav upphov till en mycket tydlig förbättring hos en del av barnen. Dr Bradley sammanfattar, att en slående förbättring kunde mätas under veckan barnen medicinerades med Benzedrine. Hälften av barnens skolresultat förbättrades spektakulärt mycket. En stor del av barnen blev lugnare utan att därför förlora intresset för sin omgivning.

Han förvånas dock över att hans patienter svarat så paradoxalt på medicineringen, även om både sjuksystrar och lärare med en gång märkte en stor skillnad.


Men man ska komma ihåg att de unga tuffingarna som medicinerades även fick biverkningar, vilka kanske inte alltid var speciellt bekväma för tuffingarna. Några av barnen blev helt enkelt gråtmilda när de fick en större närhet till sina känslor, för visst kan det vara svårare att slå någon, om du också kan känna dennes smärta och sorg.


Endast en av barnen fick en förvärrad hyperaktivitet. Men alla barnen svarade inte alls lika spektakulärt bra på medicineringen. En del svarade betydligt mindre och på några kunde en beteendeförändring inte alls mätas före och efter att medicineringen sattes in.


Funderingar:
Många har snackat av sig tungan när det gäller att ge barn en medicinering som hjälper dem i skolan, kamratlivet och socialt, jag frågar mig mest varför, samt det varaktiga resultatet av dessa ifrågasättanden av barnens rätt till hälsa. Vad är det för varelser som tar sig den rätten? Vem är vi att döma deras öden och ta i från dem deras utvecklingspotentialer.

Det är förvånande att de här initiala beskrivningarna inte fått ett större genomslag. Medicinering är självfallet inte ett förstahandsalternativ eller lämpligt för alla men för vissa kan det ha en fantastiskt god effekt. Förvånansvärt lite långtidsdokumentering är dock gjord på medicineringens sociometriska utfall på lång sikt.

En del verkar tro att ströbröd fungerar lika bra eller vad som helst annars, men ingen lyckas bevisa det konstigt nog, barnen ska inte behöva leva bara på hoppet allena, utan handfasta metoder som verkligen hjälper är självfallet det enda som räknas. Att omega-3 kan vara bra säger en del, visst, men effekten verkar begränsad och räcker inte på långa vägar. Fullständigt uppenbart verkar det dock vara att mycket kan förbättras inom vården och de systemfel som skapar systemfel på varandra och gnager på bekostnad av folkhälsan. Nytänkande är dock på gång på sina ställen frågan är om det räcker. Kognitiva problem eller psykiska har länge setts som ett b eller snarare C-lag inom vård och omsorg, hur ska man annars kunna förklara att personer
med ADHD ofta får klara sig utan hjälpmedel som kunde göra deras liv lättare eller en medicinering som vi redan 1937 visste kunde hjälpa?

Men visst finns det många positiva exempel med adhd, entreprenörer och nyskapare, men för många andra går det åt helvete. Att inte erkänna det skulle vara att pissa på deras grav så visst finns det stor anledning att också varna för farorna med ADHD och missbruk till exempel.  För och nackdelar, att veta om dem, minskar riskerna och ökar på möjligheterna att det ska gå bra i livet.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

ADHD Mediciner: Metylfenidat, Concerta och Ritalin

Medicinering vid ADHD

Av rent känslomässiga skäl har många som behövt medicin länge nekats till en sådan, trotts att vi vet att missbruksrisker inte tenderar att öka av korrekt behandlad ADHD eller ADD  utan tvärt om minska. Dessutom förbättras livskvaliteten ibland ganska mycket för den patient som bedömts lämplig för medicinsk terapi av sin ADHD problematik.

Oberoendeskapande

Många tänker ”KNARK” med stora bokstäver men de kanske inte inser att barnen, ungdomarna och de vuxna med ADHD reagerar tvärtemot vad de flesta andra gör av en sådan medicin, de är liksom redan påtända för att använda den terminologin, med medicinen blir de normala. Det finns egentligen bara 1 enda anledning till att ge barn med ADHD dessa mediciner, de är för att de tenderar att skapa ett ökat oberoende, alltså inget beroende utan dess raka motsats. Hur svårt kan det vara att förstå?

Amfetamin och Concerta är inte samma sak – Titta

För många journalister är Concerta och Ritalin samma sak som amfetamin med det är inte sant, vilket vi tydligt visade i vår molekylskola för journalister och andra lösnummer säljare och gärna kan visa igen. Molekylärt skiljer sig metylfenidat en hel del från amfetamin även om bägge ämnena anses ha en centralstimulerande effekt.

Medicin + sociala insatser eller terapi = mmm

Medicinsk behandling kombineras ofta med and insatser av social och psykologisk stödjande karaktär för bästa resultat. I vissa landsting där ledningen skiter i personer med ADHD mer eller mindre kanske det inte alls går att få någon vettig terapi, medan i andra landsting går det lättare. Medicinen har effekt på huvudsymptomen dvs uppmärksamhetsstörningen, koncentrationsförmågan och impulsiviteten. De psykosociala insatserna har ibland visat sig effektiva för att få i hop helheten.
Centralsimulantia (CS)
CS påverkar hjärnans förmåga att styra koncentration och kan därigenom minska impulsivitet och annat mindre överlagt beteende. Medicinen sägs påverka dopamin och noradrenalin i hjärnan men antagligen är effekten mycket bredare än så, mycket talar för att AMPA neuroner i prefrontala cortex blir betydligt mer mottagligare för signaler än annars.
Den övervägande delen av de barn och ungdomar som behandlats med dessa preparat, får en förbättrad koncentrationsförmåga med en minskad impulsivitet och överaktivitet. Man ser ofta goda effekter på inlärningsförmåga och socialt beteende.
Preparat med metylfenidat
Centralstimulerande medel med Concerta. De olika preparat som finns på marknaden är idag:
Metylfenidat:
Medikinet
Equasym Depot
Ritalin®
Concerta®
Ritalin SR information för läkare engelska pdf
Concerta information för läkare på engelska pdfDet enda som skiljer preparaten är styrkan och frisättningen av metylfenidat, en del preparat är snabbverkande och måste tas oftare andra räcker det med att ta på morgonen för att de ska verka hela dagen.

Vanliga myter
-Barnen blir knarkare – nej det finns inget stöd för det.
-Barnen blir höga – nej barnen tenderar däremot att bli mindre stirriga och snarare normalare
-Barnen får en sämre sömn – det kan hända men då är vanligen dosen för hög, en korrekt dosering leder oftast till en bättre sömn.

 

Övrigt

Hur fungerar metylfenidat och amfetaminer rent generellt i sin verkan?
Finns inget bra eller entydigt svar på frågan, en gissning utifrån flera faktorer kan vara att det förbättrar hjärnans förmåga att fungera vid låga glukos nivåer och att det även finns tendenser till en ökning av de neurotropa faktorerna vid användningsområdet ADHD, alltså förhållandevis låga doseringar. Det normala svaret på frågan är dock att medlen ökar på dopamin och noradrenalin omsättningen alternativt nivåerna, vilket är långt från hela svaret.

Här kan du läsa mer om Metamina, dvs dexamfetamin sulfat. En medicinering som många läkare har väldigt låg kunskap om trotts att de är bland de äldsta använda medlen mot just ADHD.

Ibland kan mediciner för helt andra ändamål, t.ex. för blodtrycket, också ge positiva effekter vid ADHD. Dessutom har vissa så kallade naturläkemedel prövats med varierande resultat. I dag prövas t.ex. Zink, essentiella fettsyror (omega-3 och omega-6). Studier visar att dessa påverkar uppmärksamhet, koncentration och minne antagligen mycket beroende på att man vid ADHD har en antagligen har en avvikande omsättning av fettsyror.

Antidepressiva läkemedel
I behandling av ADHD används förutom centralstimulerande medel ibland även antidepressiva läkemedel. Läkemedlen sätts inte bara in mot depression utan även ibland för att minska symptomen som ADHD ger. Det finns en mängd olika läkemedel som verkar på olika sätt. Det är därför oerhört viktigt att ta ställning till vilka symptom man vill behandla. Det är vanligare att den här typen av läkemedel används hos ungdomar och vuxna än hos barn. Effekter av antidepressiva medel på barn har inte studerats i samma utsträckning.

Övriga medel
Ibland kan man se att mediciner som framställts för helt andra ändamål, t.ex. för blodtrycket, också kan ge positiva effekter vid adhd. Amfebutamon som numera kallas bupropion och säljs som bland annat Zyban har också använts med skiftande resultat, tittar man på molekylskelettet ser man snabbt likheten med amfetamin.

Ev. Kommande medicineringar
Klipper in lite av det vi tidigare skrev om framtida utvecklingsvägar inom farmakognosin när det gäller adhd.

ADHD’s negativa symptom medicineras i dag med bland annat centralstimulerande medel. Inom det närmaste kommer antagligen en farmakologisk vidareutveckling av molekylskelettet runt metylfenidat och amfetamin, man går bort från racemat till mera enantiospecifikt verkande medel tex Focalin samt skapar prodrugs typ Vyvanse eller varianter av känd tematik typ Adderall, även D-Seligilin blir tänkbart men bara transdermalt. Vilket i sak inte är någontion nytt, för patienten, den verksamma beståndsdelen är fortfarande amfetamin man har bara skapat ett betydligt dyrare sätt att administrera det på. I fallet Vyvanse har man fäst en L-lysin molekyl på D-amfetamin molekylen. Med Adderall så har man Amfetamin som enda verksam beståndsdel men har mixtrat med vilka salter som är kopplat till amfetaminskelettet såväl som graden av enantiomerer. Det hela har gjort att preparatet är 10 gånger dyrare än andra amfetaminpreparat, till vilken nytta kan man fråga sig. Och lita på att försäljarna kommer att vara snabba med att berätta nyttan, men i egentlig mening är de s.k. nya preparaten inte alls speciellt nya, det är snarare en produktförnyelse som mera sammanhänger med patenteringsrättigheter, avkastning till aktieägarna och annat än patientens hälsonytta per krona medicineringskostnad. Fast det får man inte säga, då är man negativ enligt försäljarna själva. Beeep.

Men eftersom alla vet att den totala budgeten för läkemedel är begränsad, vilket gör att när ett medel kostar mer så tar det utrymme från något annat, så är det nog bättre att det är just läkemedelsbolagens aktieägare som får stå tillbaka än just något annat. Staten borde kunna styra forskningen betydligt mycket bättre rent strategisk i folkhälsofrågor.

Kladd och spekulation
Antagligen kommer framtidens medicinering också vara en stimulerande medicinering fast på ett annat sätt, den kommer att stimulera den egna produktionen av nervtillväxtfaktorer, Brain Derived Neurotropic Factor BNDF för att ta ett exempel. Vilket gör att de kommer att verka långt efter att medicinen lämnat kroppen. AMPA modulerare har visat en del tydliga resultat i den vägen. Antidepressiva medel förefaller fungera enligt en verkningsmekanism som involverar just BDNF, vilket verkar vara just sambandet mellan så vitskilda metoder som ECT, SSRI, SNRI, vilket leder mot en ökad funktion.

De nya medel som testats påverkar glutamatreceptorerna NMDA/AMPA och deras ratio, vilket kan ge både en potent antidepressiv effekt såväl som en uppreglering av tillväxtfaktorerna i prefrontala cortex.

Några hypotetiska utvecklingslinjer:Histamin H3 inversa agonister / antagonister

• Hypokretinsystemet orexin A, B.
• NMDA-antagonister – AMPA modulerare
• Oxytoxin – Vasopressin
Exempel:LY-503,430 verkar lovande eller varför inte Abbots ABT-239, de höjer bägga nivåerna av tillväxtfaktorer ABT är dock till skillnad mot de tidigare inte en utpräglad AMPA påverkande medicinering.
Histamine H3 Receptor Antagonists: Preclinical Promise for Treating Obesity and Cognitive Disorders.
• Ampakines and the threefold path to cognitive enhancement
• BDNF on mouse with Rett syndromeFacilitative Effects of the Ampakine CX516 on Short-Term Memory

• Oxytocin Modulates Neural Circuitry for Social Cognition om de täta banden mellan cingulata och amgydala i oxytoxinets socialliserande effektutövning. Kan man skapa minnen utan Vasopressin och Oxytocin? Piss love & understanding…
Modafinil enhances thalamocortical activity
• För de med slummrande koncentration – Semax – Ökar fokus och minskar sunket.
• Attention-deficit hyperactivity disorder may be associated with decreased central brain- derived neurotrophic factor activity: clinical and therapeutic implications.
• medical speculative hypothesis adhd – bdnf

Företaget Shires tankar om Marknaden och hur de ”utbildat” 1000 volymförskrivare av adhd preparat sedan FDA godkännandet. Tja om man säljer ett preparat som är flera gånger dyrare än originalet så måste man väl nästan kalla det utbildning för att få fjutt på försäljningen. och säkert har man lyckats bevisa att i något ljus är vyvanse bättre än dexamfetamin som är den verksamma beståndsdelen vilken vyvanse bryts ned till. Jippie. Frågan är bara om det är värt priset. Svaret från bolaget självt kommer att bli ett rungande ja – kanske samma sak med personerna som gått deras ”utbildning”.

Jag tror inte alls att det är värt priset och fortfarande är man väl tillåten att säga sin åsikt i den frågan? Avslutar med 2 klipp från wikipedia.

The savings between Adderall XR and generic Dexedrine ER are significant: 90 dextroamphetamine extended-release capsules cost $20 at a retail pharmacy in the United States, while the equivalent 90 Adderall XR capsules cost approximately $420[17].

Elvanse – Vyvanse is another alternative which is actually a prodrug (precursor) of dextroamphetamine. It behaves differently in the body than other formulations of amphetamines because in its parent form is not directly biologically active as an amphetamine (see Dextroamphetamine at ”Formulations). Vyvanse costs about$500 for 100 doses.[16]

Lite mer om användandet av ADHD ADD medicin kan ses på youtube.

Koncentrationsläger Bättre för Barn med ADD – ADHD?

Ibland kan man undra hur det skulle sett ut om andra funktionshinder mötte samma öden som ADD eller ADHD, vad tror du?

Hade folk turats om att försöka få bort diagnosen förlamad i benen, eller helt enkelt benamputerad? Och skrivit insändare efter insändare med hur otroligt stigmatiserande det skulle vara om de utan ben fick rullstolar att använda för att ta sig fram? Hade upprördheten hos socionomerna varit lika stor? Skulle någon uttala sig om hur oerhört stigmatiserande och onödigt det varmed rullstolar, vilka dessutom kan tippa baklänges! Hör och häpna.

Tänk på de unga barnen, de kanske skulle sitta och bli feta i rullstolarna? Är det då inte bättre att de sitter hemma på vinden som förr i tiden, då man gömde undan dem så att de inte fick ta del av samhället. Deras skolgång kostade ju faktiskt just inget på den gamla goda tiden, så varför ska de klaga nu för, de växer ju rullstolar som svampar ur jorden…

Money makes the world go around, and the wheelchars to, baby blue.

Ursäkta att jag frågar men skulle någon ställa frågorna om funktionshinder enligt samma princip när det gäller andra grupper? Och varför kan man anse att ett funktionshinder är värt att ringakta bara för att man själv inte kan inse dess uppenbarhet? Susanne Bejerot skriver i Läkartidningen: Det synes angeläget att åtminstone inte läkarkåren förleds att tro på förtal av kolleger från fundamentalister och inte heller låter sig skrämmas till tystnad av rädsla för trakasserier…

Funktionshindret ADHD är vid första anblicken osynligt men kan vara mer handikappande än ett rullstolsberoende, oavsett om man gillar diagnosen eller inte.

Intressant nog skriver hon ”låter sig skrämmas” antagligen för att hon förstått den fundamentalistiska vilja som vill förneka människor dess grundläggande mänskliga rättighet att ta del av samhället genom att förneka deras funktionshinder, genom att förneka deras diagnos och genom att förneka deras värdighet att själva förstå vad som är bäst för dem. För de flesta av oss skulle nog inte vilja äta mediciner om vi inte behövde dem, eller?

Kritikerna vill ju inte alls verka elaka eller omänskliga, utan hela hänsynslösheten sker ju givetvis med den falska förespeglingen att det är för barnen eller samhällets bästa ….. Jo, givetvis säger de det, för hur skulle det se ut annars? Då kanske avgrundskritikerna måste börja ta ansvar för sina åsikter och inse att de på fullt allvar försöker förneka människor sina mänskliga rättigheter att ta del av samhället. Varför finns det inga konstruktiva kritiker till diagnosen ADHD? Att gnälla är enkelt, man kan säga att diagnosen saknar vetenskaplig¹ underbyggnad och så vidare. Men varför kan det inte någon dag komma fram en kritiker som har något bättre att komma med för människorna med detta funktionshinder?

Kriminalvårdens forskningschef professor Martin Grann’s fantastiska uttalande om att det egentligen finns ganska lite forskning om ADHD är ganska intressant. Exakt vart ifrån har Professorn i psykologi hämtat den infomationen ifrån? Vilka har blivit lidande av denna inställning hos en person som rimligen har ett stort delansvar för att Kriminalvården först nyligen 2008 – 2009 förefaller ha insett att ADHD kan behandlas och att behandling kan vara bra för personer som har ADHD?

Är det inte en straffbar nonchalans att låta tusentals personer gå utan rimlig vård bara för att man är så frälst av sina egna åsikter som saknar verklighetsunderlag? ADHD Center

ADHD Relaterade Referenser

Historia

Primär Symptom
Diagnos kriterier
Prevalens
Könsskillnader
Associerade kognitiva, Utvecklings, och Hälso Problem
Komorbiditet
Subtyper
Föräldrar-Barn Interaktioner och Familje Problem
Etiologi
Uppföljningsstudier med utvärderingar
Teorier om ADHD och Executiva Funktioner
Utvärdering – Intervjuver och utvärderingar
Utvärdering – Psykologisk Testning
Utvärdering av ADHD hos Vuxna
Klinisk Föräldraträning
Föräldraträning i Skolan
Träna Familjer med Tonåringar som har ADHD
Behandla Relationsproblem
CS Medicinering för Barn med ADHD
Andra Mediciner för Barn med ADHD
Medicinerigng för Vuxna med ADHD
ADHD Kombinerade Insatser

ADHD Fakta:

Historik och relevanta sammanfattningar:
Abikoff, E. (1987). An evaluation of cognitive behavior therapy for hyperactive children. In B. Lahey & A. Kazdin (Eds.), Advances in clinical child psychology (Vol. 10, pp. 171–216). New York: Plenum.

Abikoff, H., Gittelman-Klein, R., & Klein, D. (1977). Validation of a classroom observation code for hyperactive children. Journal of Consulting and Clinical Psychology, 45, 772–783.

Abikoff, H., & Hechtman, L. (1995, June). Multimodal treatment study of children with attention deficit hyperactivity disorder. Paper presented at the International Society for Research in Child and Adolescent Psychopathology, London.

Accardo, P. J., & Blondis, T. A. (2000). The Strauss Syndrome, Minimal Brain Dysfunction, and the Hyperactive Child: A historical introduction to attention deficit-hyperactivity disorder. In P. J. Accardo, T. A. Blondis, B. Y. Whitman, & M. A. Stein (Eds.), Attention deficits and hyperactivity in children and adults: Diagnosis, treatment, management (pp. 1-12). New York: Marcel Dekker.

Achenbach, T. M., & Edelbrock, C. S. (1983). Manual for the Child Behavior Profile and Child Behavior Checklist. Burlington, VT: Author.

Achenbach, T. M., & Edelbrock, C. S. (1986). Empirically based assessment of the behavioral/emotional problems of 2- and 3-year-old children. Journal of Abnormal Child Psychology, 15, 629–650.

Ackerman, P. T., Dykman, R. A., & Oglesby, D. M. (1983). Sex and group differences in reading and attention disordered children with and without hyperkinesis. Journal of Learning Disabilities, 16, 407–415.

Allyon, T., Layman, D. & Kandel, H. (1975). A behavioral–educational alternative to drug control of hyperactive children. Journal of Applied Behavior Analysis, 8, 137–146.

American Psychiatric Association. (1968). Diagnostic and statistical manual of mental disorders (2nd ed.). Washington, DC: Author.

American Psychiatric Association. (1980). Diagnostic and statistical manual of mental disorders (3rd ed.). Washington, DC: Author.

American Psychiatric Association. (1987). Diagnostic and statistical manual of mental disorders (3rd ed., rev.). Washington, DC: Author.

American Psychiatric Association. (1994). Diagnostic and statistical manual of mental disorders (4th ed.). Washington, DC: Author.

Anastopoulos, A. D., & Barkley, R. A. (1990). Counseling and parent training. In R. A. Barkley, Attention-deficit hyperactivity disorder: A handbook for diagnosis and treatment (pp. 397–431). New York: Guilford Press.

Angold, A., Costello, E. J., & Erkanli, A. (1999). Comorbidity. Journal of Child Psychology and Psychiatry, 40, 57-88.

Arnold, L. E., Abikoff, H. B., Cantwell, D. P., Connors, C. K., Elliott, G., Greenhill, L. L., Hechtman, L., Hinshaw, S. P., Hoza, B., Jensen, P. S., Kraemer, H. C., March, J. S.,

Newcorn, J. H., Pelham, W. E., Richters, J. E., Schiller, E., Severe, J. B., Swanson, J. M., Vereen, D., & Wells, K. C. (1997). National Institute of Mental Health collaborative multimodal treatment study of children with ADHD(the MTA). Archives of General Psychiatry, 54, 865–870.

Associated Press. (1988, January). To many, Ritalin is a “chemical billy club.” Worcester Telegram and Gazette.

August, G. J., & Stewart, M. A. (1983). Family subtypse of childhood hyperactivity. Journal of Nervous and Mental Disease, 171, 362–368.

Barkley, R. A. (1977). A review of stimulant drug research with hyperactive children. Journal of Child Psychology and Psychiatry, 18, 137–165.
Barkley, R. A. (Ed). (1978). Special issue on hyperactivity. Journal of Pediatric Psychology, 3.

Barkley, R. A. (1981). Hyperactive children: A handbook for diagnosis and treatment. New York: Guilford Press.

Barkley, R. A. (1982). Guidelines for defining hyperactivity in children (attention deficit disorder with hyperactivity). In B. Lahey & A. Kazdin (Eds.), Advances in clinical child psychology (Vol. 5, pp. 137–180). New York: Plenum.

Barkley, R. A. (1984). Do as we say, not as we do: The problem of stimulus control and rule-governed behavior in attention deficit disorder with hyperactivity. Paper presented at the Highpoint Hospital Conference on Attention Deficit and Conduct Disorders, Toronto, Canada.

Barkley, R. A. (1987). Child behavior rating scales and checklists. In M. Rutter, A. H. Tuma, & I. Lann (Eds.), Assessment and diagnosis in child psychopathology (pp. 113–155). New York: Guilford Press.

Barkley, R.A. (1988). Tic disorders and Tourette’s syndrome. In E. J. Mash & L. G. Terdal (Eds.), Behavioral assessment of childhood disorders (2nd ed., pp. 552–585). New York: Guilford Press.

Barkley, R. A. (1989a). The problem of stimulus control and rule-governed behavior in children with attention deficit disorder with hyperactivity. In J. Swanson & L. Bloomingdale (Eds.), Attention deficit disorders (pp. 203–234). New York: Pergamon Press.

Barkley, R. A. (1989b). Hyperactive girls and boys: Stimulant drug effects on mother–child interactions. Journal of Child Psychology and Psychiatry, 30, 379–390.

Barkley, R. A. (1989c). Attention-deficit hyperactivity disorders. In E. J. Mash & R. A. Barkley (Eds.), Treatment of childhood disorders (pp. 39–72). New York: Guilford Press.

Barkley, R. A. (1990). Attention-deficit hyperactivity disorder: A handbook for diagnosis and treatment. New York: Guilford Press.

Barkley, R. A. (1991). The ecological validity of laboratory and analogue assessments of ADHD Symptoms. Journal of Abnormal Child Psychology, 19, 149–178.

Barkley, R. A. (1997a). Inhibition, sustained attention, and executive functions: Constructing a unifying theory of ADHD. Psychological Bulletin, 121, 65–94.

Barkley, R. A. (1997b). ADHD and the nature of self-control. New York: Guilford Press.

Barkley, R. A. (2006). Attention deficit hyperactivity disorder: A handbook for diagnosis and treatment (3rd ed.). New York: Guilford.

Barkley, R., Copeland, A., & Sivage, C. (1980). A self-control classroom for hyperactive children. Journal of Autism and Developmental Disorders, 10, 75–89.

Barkley, R. A., & Cunningham, C. E. (1979). The effects of methylphenidate on the mother–child interactions of hyperactive children. Archives of General Psychiatry, 36, 201–208.

Barkley, R. A., DuPaul, G. J., & McMurray, M.B. (1990). A comprehensive evaluation of attention deficit disorder with and without hyperactivity. Journal of Consulting and Clinical Psychology, 58, 775–789.

Barkley, R. A., DuPaul, G. J., & McMurray, M.B. (1991). Attention deficit disorder with and without hyperactivity: Clinical response to three doses of methylphenidate. Pediatrics, 87, 519–531.

Barkley, R. A., & Edelbrock, C. S. (1987). Assessing situational variation in children’s behavior problems: The Home and School Situations Questionnaires. In R. Prinz (Ed.), Advances in behavioral assessment of children and families (Vol. 3, pp. 157–176). Greenwich, CT: JAI Press.

Barkley, R. A., Fischer, M., Edelbrock, C. S., & Smallish, L. (1990). The adolescent outcome of hyperactive children diagnosed by research criteria: I. An 8-year prospective followup study. Journal of the American Academy of Child and Adolescent Psychiatry, 29, 546–557.

Barkley, R. A., Fischer, M., Edelbrock, C. S., & Smallish, L. (1991). The adolescent outcome of hyperactive children diagnosed by research criteria: III. Mother–child interactions, family conflicts, and maternal psychopathology. Journal of Child Psychology and Psychiatry, 32, 233–256.

Barkley, R. A., Fischer, M., Smallish, L., & Fletcher, K. (2002). The persistence of attention-deficit/hyperactivity disorder into young adulthood as a function of reporting source and definition of disorder. Journal of Abnormal Psychology, 111, 279-289.

Barkley, R. A., Fischer, M., Newby, R., & Breen, M. (1988). Development of a multi-method clinical protocol for assessing stimulant drug responses in ADHD children. Journal of Clinical Child Psychology, 17, 14–24.

Barkley, R. A., Grodzinsky, G., & DuPaul, G. (1992). Frontal lobe functions in attention deficit disorder with and without hyperactivity: A review and research report. Journal of Abnormal Child Psychology, 20, 163–188.

Barkley, R. A., Karlsson, J., & Pollard, S. (1985). Effects of age on the mother–child interactions of hyperactive children. Journal of Abnormal Child Psychology, 13, 631–638.

Barkley, R. A., Karlsson, J., Pollard, S., & Murphy, J.V. (1985). Developmental changes in the mother–child interactions of hyperactive boys: Effects of two dose levels of Ritalin. Journal of Child Psychology and Psychiatry and Allied Disciplines, 26, 705–715.

Barkley, R. A., Shelton, T. L., Crosswait, C., Moorehouse, M., Fletcher, K., Barrett, S., Jenkins, L., & Metevia, L. (1997). An early behavioral and educational intervention program for aggressive and hyperactive–impulsive children. Manuscript submitted for publication.

Barkley, R. A., Shelton, T. L., Crosswait, C., Moorehouse, M., Fletcher, K., Barrett, S., Jenkins, L., & Metevia, L. (2000). Early psycho-educational intervention for children with disruptive behavior: Preliminary post-treatment outcome. Journal of Child Psychology and Psychiatry, 41, 319-332

Barkley, R. A., & Ullman, D. G. (1975). A comparison of objective measures of activity level and distractibility in hyperactive and nonhyperactive children. Journal of Abnormal Child Psychology, 3, 213–244.

Bass, A. (1988, March 28). Debate over Ritalin is heating up: Experts say critics are lashing out for all the wrong reasons. Boston Globe, pp. 36–38.

Bender, L. (1942). Postencephalitic behavior disorders in children. In J. B. Neal (Ed.), Encephalitis: A clinical study. New York: Grune & Stratton.

Benninger, R. J. (1989). Dopamine and learning: Implications for attention deficit disorder and hyperkinetic syndrome. In T. Sagvolden & T. Archer (Eds.), Attention deficit disorder: Clinical and basic research (pp. 323–338). Hillsdale, NJ: Erlbaum.

Biederman, J., Baldessarini, R. J., Wright, V., Knee, D., & Harmatz, J. S. (1989). A double-blind placebo controlled study of desimpramine in the treatment of ADD: I. Efficacy. Journal of the American Academy of Child and Adolescent Psychiatry, 28, 777–784.

Biederman, J., Faraone, S. V., & Lapey, K. (1992). Comorbidity of diagnosis in attention-deficit hyperactivity disorder. In G. Weiss (Ed.), Child and adolescent psychiatric clinics of North America: Attention-deficit hyperactivity disorder (pp. 335–360). Philadelphia: Saunders.

Biederman, J., Faraone, S. V., Mick, E., Spencer, T., Wilens, T., Kiely, K., Guite, J., Ablon, J. S., Reed, E., Warburton, R. (1995). High risk for attention deficit hyperactivity disorder among children of parents with childhood onset of the disorder: A pilot study. American Journal of Psychiatry, 152, 431–435.

Biederman, J., Faraone, S. V., Spencer, T., Wilens, T., Norman, D., Lapey, K. A., Mick, E., Lehman, B. K., & Doyle, A. (1993). Patterns of psychiatric comorbidity, cognition, and psychosocial functioning in adults with attention deficit hyperactivity disorder. American Journal of Psychiatry, 150, 1792–1798.

Biederman, J., Gastfriend, D. R., & Jellinek, M. S. (1986). Desipramine in the treatment of children with attention deficit disorder. Journal of Clinical Psychopharmacology, 6, 359–363.

Biederman, J., Keenan, K., & Faraone, S. V. (1990). Parent-based diagnosis of attention deficit disorder predicts a diagnosis based on teacher report. American Journal of Child and Adolescent Psychiatry, 29, 698–701

Biederman, J., Munir, K., & Knee, D. (1987). Conduct and Oppositional Defiant Disorder in clinically referred children with Attention Deficit Disorder: A controlled family study. Journal of the American Academy of Child and Adolescent Psychiatry, 26, 724–727.

Birch, H. G. (1964). Brain damage in children: The biological and social aspects. Baltimore: Williams & Wilkins.

Blau, A. (1936). Mental changes following head trauma in children. Archives of Neurology and Psychiatry, 35, 722–769.

Block, G. H. (1977). Hyperactivity: a cultural perspective. Journal of Learning Disabilities, 110, 236–240.

Blum, K., Cull, J. G., Braverman, E. R., & Comings, D. E. (1996). Reward deficiency syndrome. American Scientist, 84, 132–145.

Bond, E. D., & Appel, K. E. (1931). The treatment of behavior disorders following encephalitis. New York: Commonwealth Fund.

Bornstein, P. H., & Quevillon, R. P. (1976). The effeects of a self-instructional package on overactive preschool boys. Journal of Applied Behavior Analysis, 9, 179–188.

Bradley, W. (1937). The behavior of children receiving benzedrine. American Journal of Psychiatry, 94, 577–585.

Bradley, W., & Bowen, C. (1940). School performance of children receiving amphetamine (benzedrine) sulfate. American Journal of Orthopsychiatry, 10, 782–788.

Braswell, L., August, G. J., Bloomquist, M. L., Realmuto, G. M., Skare, S. S., & Crosby, R. D. (1997). School-based secondary prevention for children with disruptive behavior: Initial outcomes. Journal of Abnormal Child Psychology, 25, 197–208.

Brown, R. T., & Borden, K. A. (1986). Hyperactivity in adolescence: Some misconceptions and new directions. Journal of Clinical Child Psychology, 15, 194–209.
Brown, R. T., Wynne, M. E., & Medinis, R. (1985). Methylphenidate and cognitive therapy: A comparison of treatment approaches with hyperactive boys. Journal of Abnormal Child Psychology, 13, 69–88.

Burks, H. (1960). The hyperkinetic child. Exceptional Children, 27, 18.

Byers, R. K., & Lord, E. E. (1943). Late effects of lead poisoning on mental development. American Journal of Diseases of Children, 66, 471–494.

Camp, B. W. (1980). Two psychoeducational treatment programs for young aggressive boys. In C. Whalen & B. Henker (Eds.), Hyperactive children: The social ecology of identification and treatment (pp. 191–220). New York: Academic Press.

Campbell, S. B. (1973). Mother–child interaction in reflective, impulsive, and hyperacative children. Developmental Psychology, 8, 341–349.

Campbell, S. B. (1975). Mother-child interactions: A comparison of hyperactive, learning disabled, and normal boys. American Journal of Orthopsychiatry, 45, 51–57.

Campbell, S. B. (1987). Parent-referred problem three-year olds: Developmental changes in symptoms. Journal of Child Psychology and Psychiatry, 28, 835–846.

Campbell, S. B., Douglas, V. I., & Morganstern, G. (1971). Cognitive styles in hyperactive children and the effect of methylphenidate. Journal of Child Psychology and Psychiatry, 12, 55–67.

Campbell, S. B., & Ewing, L. J. (1990). Follow-up of hard-to-manage preschoolers: Adjustment at age nine years and predictors of continuing symptoms. Journal of Child Psychology and Psychiatry, 31, 891–910.

Cantwell, D. (1975). The hyperactive child. New York: Spectrum.

Cantwell, D. (1981). Foreword. In R. A. Barkley, Hyperactive children: A handbook for diagnosis and treatment. New York: Guilford Press.

Cantwell, D. P., & Satterfield, J. H. (1978). The prevalence of acdemic underachievement in hyperactive children. Journal of Pediatric Psychology, 3, 168–171.

Carlson, C. (1986). Attention deficit disorder without hyperactivity: A review of preliminary experimental evidence. In B. Lahey & A. Kazdin (Eds.), Advances in clinical child psychology (Vol. 9, pp. 153–176). New York: Plenum.

Castellanos, F. X., Giedd, J. N., Eckburg, P., Marsh, W. L., Vaituzis, C., Kaysen, D., Hamburger, S. D., & Rapoport, J. L. (1994). Quantitative morphology of the caudate nucleus in attention deficit hyperactivity disorder. American Journal of Psychiatry, 151, 1791–1796.

Castellanos, F. X., Giedd, J. N., Marsh, W. L., Hamburger, S. D., Vaituzis, A. C., Dickstein, D. P., Sarfatti, S. E., Vauss, Y. C., Snell, J. W., Lange, N., Kaysen, D., Krain, A. L.,

Ritchhie, G. F., Rajapakse, J. C., & Rapoport, J. L. (1996). Quantitative brain magnetic resonance imaging in attention-deficit hyperactivity disorder. Archives of General Psychiatry, 53, 607–616.

Chelune, G. J., Ferguson, W., Koon, R., & Dickey, T. O. (1986). Frontal lobe disinhibition in attention deficit disorder. Child Psychiatry and Human Development, 16, 221–234.

Chess, S. (1960). Diagnosis and treatment of the hyperactive child. New York State Journal of Medicine, 60, 2379–2385.

Childers, A. T. (1935). Hyper-activity in children having behavior disorders. American Journal of Orthopsychiatry, 5, 227–243.

Citizens Commission on Human Rights. (1987). Ritalin: A warning to parents. Los Angeles: Church of Scientology.

Clark, D. (1988, January). [Guest on the syndicated television show Sally Jessy Raphael]. New York: Multimedia Entertainment.

Clements, S. D. (1966). Task Force One: Minimal brain dysfunction in children (National Institute of Neurological Diseases and Blindness, Monograph No. 3). Rockville, MD: U.S. Department of Health, Education, and Welfare.

Comings, D. E., Comings, B. G., Muhleman, D., Dietz, G., Shahbahrami, B., Tast, D., Knell, E., Kocsis, P., Baumgarten, R., Kovacs, B. W., Levy, D. L., Smith, M., Borison, R. L.,

Evans, D. D., Klein, D. N., MacMurry, J., Tosk, J. M., Sverd, J., Gysin, R., & Flanagan, S. D. (1991). The dopamine D2 receptor locus as a modifying gene in neuropsychiatric disorders. Journal of the American Medical Association, 266, 1793–1800.

Conners, C. K. (1969). A teacher rating scale for use in drug studies with children. American Journal of Psychiatry, 126, 884–888.

Conners, C. K. (1980). Food additives and hyperactive children. New York: Plenum.

Conners, C. K. (1995). The Conners Continuous Performance Test. North Tonawanda, NY: MultiHealth Systems.

Conners, C. K., & Rothschild, G. H. (1968). Drugs and learning in children. In J. Hellmuth (Ed.), Learning disorders (Vol. 3, pp. 191–223). Seattle, WA: Special Child.

Conrad, P. (1975). The discovery of hyperkinesis: Notes on the medicalization of deviant behavior. Social Problems, 23, 12–21.

Cook, E. H., Stein, M. A., Krasowski, M. D., Cox, N. J., Olkon, D. M., Kieffer, J. E., & Leventhal, B. L. (1995). Association of attention deficit disorder and the dopamine transporter gene. American Journal of Human Genetics, 56, 993–998.

Cook, E. H., Stein, M. A., & Leventhal, D. L. (1997). Family-based association of attention-deficit/hyperactivity disorder and the dopamine transporter. In K. Blum (Ed.), Handbook of psychiatric genetics (pp. 297–310). New York: CRC Press.

Corkum, P. V., & Siegel, L. S. (1993). Is the continuous performance task a valuable research tool for use with children with attention-deficit–hyperactivity disorder? Journal of Child Psychology and Psychiatry, 34, 1217–1239.

Costello, E. J., Loeber, R., & Stouthamer-Loeber, M. (1991). Pervasive and situational hyperactivity—Confounding effect of informant: A research note. Journal of Child and Psychiatry, 32, 367–376.

Cowart, V. S. (1988). The Ritalin controversy: What’s made this drug’s opponents hyperactive? Journal of the American Medical Association, 259, 2521–2523.

Cruickshank, W. M., & Dolphin, J. E. (1951). The educational implications of psychological studies of cerebral palsied children. Exceptional Children, 18, 3–11.

Cunningham, C. E. (1990). A family systems approach to parent training. In R. A. Barkley, Attention-deficit hyperactivity disorder: A handbook for diagnosis and treatment (pp. 432–461). New York: Guilford Press.

Cunningham, C. E., & Barkley, R. (1978). The effects of Ritalin on the mother–child interactions of hyperkinetic twin boys. Developmental Medicine and Child Neurology, 20, 634–642.

Cunningham, C. E., & Barkley, R. A. (1979). The interactions of hyperactive and normal children with their mothers during free play and structured task. Child Development, 50, 217–224 .

Cunningham, C. E., Siegel, L. S., & Offord, D. R. (1985). A developmental dose response analysis of the effects of methylphenirtate on the peer interactions of attention deficit disordered boys. Journal of Child Psychology and Psychiatry, 26, 955–971.

Danforth, J. S., Barkley, R. A., & Stokes, T. F. (1991). Observations of parent–child interactions with hyperactive children: Research and clinical implications. Clinical Psychology Review, 11, 703–727.

Diaz, R. M., & Berk, L. E. (1995). A Vygotskian critique of self-instructional training. Development and Psychopathology, 7, 369–392.

Dockx, P. (1988, January 11). Are schoolchildren getting unnecessary drugs? Woonsocket, RI, Sun Chronicle, p. 15.

Dolphin, J. E., & Cruickshank, W. M. (1951a). The figure background relationship in children with cerebral palsy. Journal of Clinical Psychology, 7, 228–231.

Dolphin, J. E., & Cruickshank, W. M. (1951b). Pathology of concept formation in children with cerebral palsy. American Journal of Mental Deficiency, 56, 386–392.

Dolphin, J. E., & Cruickshank, W. M. (1951c). Visuo-motor perception of children with cerebral palsy. Quarterly Journal of Child Behavior, 3, 189–209.

Douglas, V. I. (1972). Stop, look, and listen: The problem of sustained attention and impulse control in hyperactive and normal children. Canadian Journal of Behavioural Science, 4, 259–282.

Douglas, V. I. (Ed.). (1976). Special issue on hyperactivity. Journal of Abnormal Child Psychology, 4.

Douglas, V. I. (1980a). Higher mental processes in hyperactive children: Implications for training. In R. Knights & D. Bakker (Eds.), Treatment of hyperactive and learning disordered children (pp. 65–92). Baltimore: University Park Press.

Douglas, V. I. (1980b). Treatment and training approaches to hyperactivity: Establishing internal or external control. In C. Whalen & B. Henker (Eds.), Hyperactive children: The social ecology of identification and treatment (pp. 283–318). New York: Academic Press.

Douglas, V. I. (1983). Attention and cognitive problems. In M. Rutter (Ed.), Developmental neuropsychiatry (pp. 280–329). New York: Guilford Press.

Douglas, V. I. (1988). Cognitive deficits in children with attention deficit disorder with hyperactivity. In. L. M. Bloomingdale & J. A. Sergeant (Eds.), Attention deficit disorder: Criteria, cognition, intervention (pp. 65–82). London: Pergamon Press.

Douglas, V. I. (1989). Can Skinnerian psychology acount for the deficits in attention deficit disorder? A reply to Barkley. In L. Bloomingdale & J. Sergeant (Eds.), Attention deficit disorder (Vol. 6, pp. 235–253). New York: Pergamon Press.

Douglas, V. I., & Peters, K. G. (1979). Toward a clearer definition of the attentional deficit of hyperactive children. In G. A. Hale & M. Lewis (Eds.), Attention and the developments of cognitive skills (pp. 173–248). New York: Plenum.

Draeger, S., Prior, M., & Sanson, A. (1986). Visual and auditory attention performance in hyperactive children: Competence or compliance. Journal of Abnormal Child Psychology, 14, 411–424.

Dubey, D. R., & Kaufman, K. F. (1978). Home management of hyperkinetic children. Journal of Pediatrics, 93, 141–146.

DuPaul, G. J. (1991). Parent and teacher ratings of ADHDsymptoms: Psychometric properties in a community-based sample. Journal of Clinical Child Psychology, 20, 242–253.

DuPaul, G. J., & Barkley, R. A. (1992). Situational variability of attention problems: Psychometric properties of the Revised Home and School Situations Questionnaires. Journal of Clinical Child Psychology, 21, 178–188.

DuPaul, G. J., Barkley, R. A., & McMurray, M. B. (1994). Response of children with ADHD to methylphenidate: Interaction with internalizing symptoms. Journal of American Academy of Child and Adolescent Psychiatry, 93, 894–903.

DuPaul, G. J., & Henningson, P. N. (1993). Peer tutoring effects on the classroom performance of children with attention-deficit hyperactivity disorder. School Psychology Review, 22, 134–143.

Dykman, R. A., Ackerman, P. T., & Holcomb, P. J. (1985). Reading disabled and ADD children: Similarities and differences. In D. B. Gray & J. F. Kavanaugh (Eds.), Biobehavioral measures of dyslexia (pp. 47–62). Parkton, MD: Your Press.

Ebaugh, F. G. (1923). Neuropsychiatric sequelae of acute epidemic encephalitis in children. American Journal of Diseases of Children, 25, 89–97.

Edelbrock, C. S., Rende, R., Plomin, R., & Thompson, L. (1995). A twin study of competence and problem behavior in childhood and early adolescence. Journal of Child Psychology and Psychiatry, 36, 775–786.

Ernst, M. (1996). Neuroimaging in attention-deficit/hyperactivity disorder. In G. R. Lyon & J. M. Rumsey (Eds.), Neuroimaging: A window to the neurological foundations of learning and behavior in children (pp. 95–118). Baltimore, MD: Paul H. Brookes.

Faraone, S. V. (1996). Discussion of: “Genetic influence on parent-reported attention-related problems in a Norwegian general population twin sample.” Journal of the American Academy of Child and Adolescent Psychiatry, 35, 596–598.

Feingold, B. (1975). Why your child is hyperactive. New York: Random House.

Ferrier, D. (1876). The functions of the brain. New York: Putnam.

Filipek, P. A., Semrud-Clikeman, M., Steingard, R. J., Renshaw, P. F., Kennedy, D. N., & Biederman, J. (1997). Volumetric MRI analysis comparing subjects having attention-deficit hyperactivity disorder with normal controls. Neurology, 48, 589–601.

Firestone, P., & Martin, J. E. (1979). An analysis of the hyperactive syndrome: A comparison of hyperactive, behavior problem, asthmatic, and normal children, Journal of Abnormal Child Psychology, 7, 261–273.

Fischer, M. (1997). Persistence of ADHD in adulthood: It depends on whom you ask. ADHD Report, 5(4), 8–10.

Fischer, M., Barkley, R. A., Edelbrock, C.S., & Smallish, L. (1990). The adolescent outcome of hyperactive children diagnosed by research criteria: II. Academic, attentional, and neuropsychological status. Journal of Consulting and Clinical Psychology, 58, 580–588.

Flavell, J. H., Beach, D. R., & Chinksy, J. M. (1966). Spontaneous verbal rehearsal in a memory task as a function of age. Child Development, 37, 283–299.

Fonseca, A. C., Simones, A., Rebelo, J. A., Ferreira, J. A., Cardoso, F., & Temudo, P. (1995). Hyperactivity and conduct disorder among Portugese children and adolescents: Data from parent’s and teacher’s reports. In J. Sergeant (Ed.), Eunethydis: European approaches to hyperkinetic disorder (pp. 115–129). Amsterdam: University of Amsterdam.

Forehand, R. & McMahon, R. (1981). Helping the noncompliant child. New York: Guilford Press.

Frazier, T. W., Demareem H. A., & Youngstrom, E. A. (2004). Meta-analysis of intellectual and neuropsychological test performance in attention-deficit/hyperactivity disorder. Neuropsychology, 18, 543-555.

Freibergs, V. (1965). Concept learning in hyperactive and normal children. Unpublished doctoral dissertation, McGill University, Montreal.

Freibergs, V., & Douglas, V. I. (1969). Concept learning in hyperactive and normal children. Journal of Abnormal Psychology, 74, 388–395.

Gelernter, J. O., O’Malley, S., Risch, N., Kranzler, H. R., Krystal, J., Merikangas, K., Kennedy, J. L., et al. (1991). No association between an allele at the D2 dopamine receptor gene (DRD2) and alcoholism. Journal of the American Medical Association, 266, 1801–1807.

Giedd, J. N., Castellanos, F. X., Casey, B. J., Kozuch, P., King, A. C., Hamburger, S. D., & Rapoport, J. L. (1994). Quantitative morphology of the corpus callosum in attention deficit hyperactivity disorder. American Journal of Psychiatry, 151, 665–669.

Gilger, J. W., Pennington, B. F., & DeFries, J. C. (1992). A twin study of the etiology of comorbidity: Attention-deficit hyperactivity disorder and dyslexia. Journal of American Academy of Child and Adolescent Psychiatry, 31, 343–348.

Gillberg, C., Melander, H., von Knorring, A-L., Janols, L-O, Thernlund, G., Hagglof, B., Eidevall-Wallin, L., Gustafsson, P., Kopp, S. (1997). Long-term stimulant treatment of children with attention-deficit hyperactivity disorder symptoms. A randomized, double-blind , placebpo-controlled trial. Archives of General Psychiatry, 54, 857-864.

Gittelman, R. (1988). The assessment of hyperactivity: The DSM-III approach. In L. Bloomingdale & J. Sergeant (Eds.), Attention deficit disorder: Criteria, cognition, and intervention (pp. 9–28). New York: Pergamon Press.

Gittelman, R., & Abikoff, H. (1989). The role of psychostimulants and psychosocial treatments in hyperkinesis. In T. Sagvolden & T. Archer (Eds.), Attention deficit disorder: Clinical and basic research (pp. 167–180). Hillsdale, NJ: Erlbaum.

Gittelman, R., Abikoff, H., Pollack, E., Klein, D., Katz, S., & Mattes, J. (1980). A controlled trial of behavior modification and methylphenidate in hyperactive children. In C.

Whalen & B. Henker (Eds.), Hyperactive children: The social ecology of identification and treatment (pp. 221–246). New York: Academic Press.

Gittelman-Klein, R., Klein, D. F., Abikoff, H., Katz, S., Gloisten, C., & Kates, W. (1976). Relative efficacy of methylphenidate and behavior modification in hyperkinetic

children: An interim report. Journal of Abnormal Child Psychology, 4, 261–279.

Gittelman, R., Mannuzza, S., Shenker, R., & Bonagura, N. (1985). Hyperactive boys almost grown up: I. Psychiatric status. Archives of General Psychiatry, 42, 937–947.

Gjone, H., Stevenson, J., & Sundet, J. M. (1996). Genetic influence on parent-reported attention- related problems in a Norwegian general population twin sample. Journal of the American Academy of Child and Adolescent Psychiatry, 35, 588–596.

Gjone, H., Stevenson, J., Sundet, J. M., & Eilertsen, D. E. (1996). Changes in heritability across increasing levels of behavior problems in young twins. Behavior Genetics, 26, 419–426.

Glow, P. H., & Glow, R. A. (1979). Hyperkinetic impulse disorder: A developmental defect of motivation. Genetic Psychological Monographs, 100, 159–231.

Goldstein, S. (1997). Managing attention and learning disorders in late adolescence and adulthood. New York: Wiley.

Goldstein, S., & Goldstein, M. (1998). Managing attention deficit hyperactivity disorder in children: A guide for practitioners. New York: Wiley.

Gomez, R. L., Janowsky, D., Zetin, M., Huey, L., & Clopton, P. L. (1981). Adult psychiatric diagnosis and symptoms compatible with the hyperactive syndrome: A retrospective study. Journal of Clinical Psychiatry, 42, 389–394.

Goodman, J. R., & Stevenson, J. (1989). A twin study of hyperactivity: II. The aetiological role of genes, family relationships, and perinatal adversity. Journal of Child Psychology and Psychiatry, 30, 691–709.

Goodyear, P., & Hynd, G. (1992). Attention deficit disorder with (ADD/H) and without (ADD/WO) hyperactivity: Behavioral and neuropsychological differentiation. Journal of Clinical Child Psychology, 21, 273–304.

Gordon, M. (1979). The assessment of impulsivity and mediating behaviors in hyperactive and non-hyperactive children. Journal of Abnormal Child Psychology, 7, 317–326.
Gordon, M. (1983). The Gordon Diagnostic System. DeWitt, NY: Gordon Systems.

Gordon, M. (1997). ADHD in cyberspace. ADHD Report, 5(4), 4–6.

Gordon, M., & Mettelman, B. B. (1988). The assessment of attention: I. standardization and reliability of a behavior based measure. Journal of Clinical Psychology, 44, 682–690.

Gray, J. A. (1982). The neuropsychology of anxiety. New York: Oxford Press.

Gray, J. A. (1987). The psychology of fear and stress (2nd ed.). Cambridge: Cambridge University Press.

Gray, J. A. (1994). Three fundamental emotional systems. In P. Ekman & R. J. Davidson (Eds.), The nature of emotion: Fundamental questions (pp. 243–247). New York: Oxford University Press.

Greenberg, L. M., & Waldman, I. D. (1992). Developmental normative data on the Test of Variables of Attention (T.O.V.A.). Minneapolis: Department of Psychiatry, University of Minnesota Medical School.

Haenlein, M., & Caul, W. F. (1987). Attention deficit disorder with hyperactivity: A specific hypothesis of reward dysfunction. Journal of American Academy of Child and Adolescent Psychiatry, 26, 356–362.

Hallowell, E. M., & Ratey, J. J. (1994). Driven to distraction. New York: Pantheon.

Halperin, J. M., & Gittelman, R., Klein, D. F., & Rudel, R. G. (1984). Reading-disabled hyperactive children: A distinct subgroup of Attention Deficit Disorder with hyperactivity? Journal of Abnormal Child Psychology, 12, 1–14.

Harticollis, P. (1968). The syndrome of minimal brain dysfunction in young adult patients. Bulletin of the Menninger Clinic, 32, 102–114.

Hastings, J., & Barkley, R. A. (1978). A review of psychophysiological research with hyperactive children. Journal of Abnormal Child Psychology, 7, 413–337.

Henig, R. M. (1988, March 15). Courts enter the hyperactivity fray: The drug Ritalin helps control behavior, but is it prescribed needlessly? Washington Post, p. 8.

Henker, B. & Whalen, C. (1980). The changing faces of hyperacivity; Retrospect and prospect. In C. Whalen & B. Henker (Eds.), Hyperactive children: The social ecology of identification and treatment (pp. 321–364). New York: Academic Press.

Herbert, M. (1964). The concept and testing of brain damage in children: A review. Journal of Child Psychology and Psychiatry, 5, 197–217.

Hertzig, M. E., Bortner, M., & Birch, H. G. (1969). Neurologic findings in children educationally designated as “brain damaged.” American Journal of Orthopsychiatry, 39, 437–447.

Hervey, A. S., Epstein, J. N., & Curry, J. F. (2004). Neuropsychology of adults with attention-deficit/hyperactivity disorder: A meta-analytic review. Neuropsychology, 18, 495-503.

Hinshaw, S. P. (1987). On the distinction between attentional deficits/hyperactivity and conduct problems/aggression in child psychopathology. Psychological Bulletin, 101, 443–447.

Hinshaw, S. P., Henker, B., & Whalen, C. K. (1984). Cognitive-behavioral and pharmacologic interventions for hyperactive boys: Comparative and combined effects. Journal of Consulting and Clinical Psychology, 52, 739–749.

Hoffman, H. (1865). Die Geschichte vom Zappel-Philipp. Der Struwwelpeter. Germany: Pestalozzi-Verlag.

Huessy, H. J. (1974). The adult hyperkinetic. American Journal of Psychiatry, 131, 724–725.

Humphries, T., Kinsbourne, M., & Swanson, J. (1978). Stimulant effects on cooperation and social interaction between hyperactive children and their mothers. Journal of Child Psychology and Psychiatry, 19, 13–22.

Hunt, R. D., Caper, L., & O’Connell, P. (1990). Clonidine in child and adolescent psychiatry. Journal of Child and Adolescent Psychopharmacology, 1, 87–102.

Hunt, R. D., Cohen, D. J., Anderson, G., & Minderaa, R. B. (1988). Noradrengergic mechanisms in ADDH. In L. Bloomingdale (Ed.), Attention deficit disorder. Vol. 3: New research in attention, treatment, and psychopharmacology (pp. 129–148). New York: Pergamon Press.

Hunt, R.D., Minderaa, R., & Cohen, D. J. (1985). Clonidine benefits children with attention deficit disorder and hyperactivity: Report of a double-blind placebo crossover therapeutic trial. Journal of the American Academy of Child and Adolescent Psychiatry, 24, 617–629.

Hynd, G. W., Hern, K. L., Novey, E. S., Eliopulos, D., Marshall, R., Gonzalez, J. J., & Voeller, K. K. (1993). Attention-deficit hyperactivity disorder and asymmetry of the caudate nucleus. Journal of Child Neurology, 8, 339–347.

Hynd, G. W., Semrud-Clikeman, M., Lorys, A. R., Novey, E. S., & Eliopulos, D. (1990). Brain morphology in developmental dyslexia and attention deficit disorder/hyperactivity. Archives of Neurology, 47, 919–926.

Hynd, G. W., Semrud-Clikeman, M., Lorys, A. R., Novey, E. S., Eliopulos, D., & Lyytinen, H. (1991). Corpus callosum morphology in attention deficit-hyperactivity disorder: morphometric analysis of MRI. Journal of Learning Disabilities, 24, 141–146.

James, W. (1890). The principles of psychology. London: Dover.

Kahn, E., & Cohen, L. H. (1934). Organic driveness: A brain stem syndrome and an experience. New England Journal of Medicine, 210, 748–756.

Kalverboer, A. F. (1988). Hyperactivity and observational studies. In L. Bloomingdale & J. Sergeant (Eds.), Attention deficit disorder: Criteria, cognition, and intervention (pp. 29–42). New York: Pergamon Press.

Kelly, K., & Ramundo, P. (1992). You mean I’m not lazy, stupid, or crazy? Cincinnati: Tyrell & Jerem.

Kelsoe, J. R., Ginns, E. I., Egeland, J. A., Gerhard, D. S., Goldstein, A. M., Bale, S. J., Pauls, D. L., et al. (1989). Re-evaluation of the linkage relationship between chromosome 11p loci and the gene for bipolar affective disorder in the Old Order Amish. Nature, 342, 238–243.

Kendall, P. C., & Braswell, L. (1985). Cognitive-behavioral therapy for impulsive children. New York: Guilford Press.

Kessler, J. W. (1980). history of minimal brain dysfunction. In H. Rie & E. Rie (Eds.), Handbook of minimal brain dysfunctions: A critical view (pp. 18–52). New York: Wiley.

Kinsbourne, M. (1977). The mechanism of hyperactivity. In M. Blau, I. Rapin, & M. Kinsbourne (Eds.), Topics in child neurology (pp. 289–306). New York: Spectrum.

Kirk, S. A. (1963). Behavioral diagnoses and remediation of learning disabilities. In Proceedings of the annual meeting: Conference on exploration into the problems of the perceptually handicapped child (Vol. 1, pp. 1–7). Evanston, IL.

Klorman, R. (1992). Cognitive event-related potentials in attention deficit disorder. In S. E. Shaywitz & B. A. Shaywitz (1992). Attention deficit disorder comes of age: Toward the twenty-first century (pp. 221–244). Austin, TX: Pro-Ed.

Knights, R. M., & Bakker, D. (Eds.). (1976). The neuropsychology of learning disorders. Baltimore: University Park Press.

Knights, R. M., & Bakker, D. (Eds.). (1980). Treatment of hyperactive and learning disordered children. Baltimore: University Park Press.

Knobel, M., Wolman, M. B., & Mason, E. (1959). Hyperkinesis and organicity in children. Archives of General Psychiatry, 1, 310–321.

Laccetti, S. (1988, August 13). Parents who blame son’s suicide on Ritalin use will join protest. Atlanta Journal, pp. B1, B7.

Lahey, B. B., & Carlson, C. L. (1992). Validity of the diagnostic category of attention deficit disorder without hyperactivity: A review of the literature. In S. E. Shaywitz & B. A. Shaywitz (1992). Attention deficit disorder comes of age: Toward the twenty-first century (pp. 119–144). Austin, TX: Pro-Ed.

Lahey, B. B., Pelham, W. E., Schaughency, E. A., Atkins, M. S., Murphy, H. A., Hynd, G. W., Russo, M., Hartdagen, S., & Lorys-Vernon, A. (1988). Dimensions and types of

attention deficit disorder with hyperactivity in children: A factor and cluster-analytic approach. Journal of the American Academy of Child and Adolescent Psychiatry, 27, 330–335.

Lahoste, G. J., Swanson, J. M., Wigal, S. B., Glabe, C., Wigal, T., King, N., & Kennedy, J. L. (1996). Dopamine D4 receptor gene polymorphism is associated with attention deficit hyperactivity disorder. Molecular Psychiatry, 1, 121–124.

Lambert, N. M. (1988). Adolesent outcomes for hyperactive children. American Psychologist, 43, 786–799.

Laufer, M., & Denhoff, E. (1957). Hyperkinetic behavior syndrome in children. Journal of Pediatrics, 50, 463–474.

Laufer, M., Denhoff, E., & Solomons, G. (1957). Hyperkinetic impulse disorder in children’s behavior problems. Psychosomatic Medicine, 19, 38–49.

Levin, P. M. (1938). Restlessness in children. Archives of Neurology and Psychiatry, 39, 764–770.

Levy, F., & Hay, D. (1992, February). ADHD in twins and their siblings. Paper presented at the meeting of the Society for Research in Child and Adolescent Psychopathology, Sarasota, FL.

Loeber, R. (1990). Development and risk factors of juvenile antisocial behavior and delinquency. Clinical Psychology Review, 10, 1–42.

Loney, J. (1983). Research diagnostic criteria for childhood hyperactivity. In S. B. Guze, F. J. Earls, & J. E. Barrett (Eds.), Childhood psychopathology and development (pp. 109–137). New York: Raven.

Loney, J., Langhorne, J., & Peternite, C. (1978). An empirical basis for subgrouping the hyperkinetic/minimal brain dysfunction syndrome. Journal of Abnormal Psychology, 87, 431–444.

Loney, J., & Milich, R. (1982). Hyperactivity, inattention, and aggression in clinical practice. In D. Routh & M. Wolraich (Eds.), Advances in developmental and behavioral pediatrics (Vol. 3, pp. 113–147). Greenwich, CT: JAI Press.

Lou, H. C., Henriksen, L., & Bruhn, P. (1984). Focal cerebral hypoperfusion in children with dysphasia and/or attention deficit disorder. Archives of Neurology, 41, 825–829.

Lou, H. C., Henriksen, L., Bruhn, P., Borner, H., & Nielsen, J. B. (1989). Striatal dysfunction in attention deficit and hyperkinetic disorder. Archives of Neurology, 46, 48–52

.
MTA Cooperative Group (1999). A 14-Month randomized clinical trial of treatment strategies for attention-deficit/hyperactivity disorder. Archives of General Psychiatry, 56, 1073-1086.
Mann, H. B., & Greenspan, S. I. (1976). The identification and treatment of adult brain dysfunction. American Journal of Psychiatry, 133, 1013–1017.

Mannuzza, S., Gittelman-Klein, R., Bessler, A., Malloy, P., & LaPadula, M. (1993). Adult outcome of hyperactive boys: Educational achievement, occupational rank, and psychiatric status. Archives of General Psychiatry, 50, 565–576.

Marwitt, S. J., & Stenner, A. J. (1972). Hyperkinesis: Delineation of two patterns. Exceptional Children, 38, 401–406.

Mash, E. J., & Johnston, C. (1982). A comparison of motherchild interactions of younger and older hyperactive and normal children. Child Development, 53, 1371–1381.

Mash, E. J., & Johnston, C. (1983). Sibling interactions of hyperactive and normal children and their relationship to reports of maternal stress and self-esteem. Journal of Clinical Child Psychology, 12, 91–99.

Mattes, J. A. (1980). The role of frontal lobe dysfunction in childhood hyperkinesis. Comprehensive Psychiatry, 21, 358–369.

Maynard, R. (1970, June 29). Omaha pupils given “behavior” drugs. Washington Post.

McGee, R., Williams, S., & Silva, P. A. (1984a). Behavioral and developmental characteristics of aggressive, hyperactive, and aggressive–hyperactive boys. Journal of the American Academy of Child Psychiatry, 23, 270–279.

McGee, R., Williams, S., & Silva, P. A. (1984b). Background characteristics of aggressive, hyperactive, and aggressive–hyperactive boys. Journal of the American Academy of Child and Adolescent Psychiatry, 23, 280–284.

McGee, R., Williams, S., Moffitt, T., & Anderson, J. (1989). A comparison of 13-year old boys with attention deficit and/or reading disorder on neuropsychological measures. Journal of Abnormal Child Psychology, 17, 37–53.

Meichenbaum, D. (1977). Cognitive behavior modification: An integrative approach. New York: Plenum.

Meichenbaum, D. (1988). Cognitive behavioral modification with attention deficit hyperactive children. In L. Bloomingdale & J. Sergeant (Eds.), Attention deficit disorder: Criteria, cognition, and intervention (pp. 127–140). New York: Pergamon Press.

Meichenbaum, D., & Goodman, J. (1971). Training impulsive children to talk to themselves: A means of developing self-control. Journal of Abnormal Psyhology, 77, 115–126.

Mendelson, W., Johnson, N., & Stewart, M. A. (1971). Hyperactive children as teenagers: A follow-up study. Journal of Nervous and Mental Disease, 153, 273–279.

Menkes, M., Rowe, J., & Menkes, J. (1967). A five-year follow-up study on the hyperactive child with minimal brain dysfunction. Pediatrics, 39, 393–399.

Meyer, E. & Byers, R. K. (1952). Measles encephalitis: A follow-up study of sixteen patients. American Journal of Diseases of Children, 84, 543–579.

Milich, R., Hartung, C. M., Matrin, C. A., & Haigler, E. D. (1994). Behavioral disinhibition and underlying processes in adolescents with disruptive behavior disorders. In D. K.

Routh (Ed.), Disruptive behavior disorders in childhood (pp.109–138). New York: Plenum.

Milich, R., Ballentine, A .C., & Lynam, D.R. (2001), ADHD/combined type and ADHD/predominantly inattentive type are distinct and unrelated disorders. Clinical Psychology: Science and Practice, 8, 463-488.

Milich, R., & Loney, J. (1979). The role of hyperactive and aggressive symptomatology in predicting adolescent outcome among hyperactive children. Journal of Pediatric Psychology, 4, 93–112.

Milich, R., Pelham, W., & Hinshaw, S. (1985). Issues in the diagnosis of attention deficit disorder: A cautionary note. Psychopharmacology Bulletin, 22, 1101–1104.

Milich, R. , Wolraich, M. , & Lindgren, S. (1986). Sugar and hyperactivity: A critical review of empirical findings. Clinical Psyhology Review, 6, 493–513.

Molitch, M., & Eccles, A. K. (1937). Effect of benzedrine sulphate on intelligence scores of children. American Journal of Psychiatry, 94, 587–590.

Morrison, J. R., & Minkoff, K. (1975). Explosive personality as a sequel to the hyperactive child syndrome. Comprehensive Psychiatry, 16, 343–348.

Morrison, J. R., & Stewart, M. (1973). The psychiatric status of the legal families of adopted hyperactive children. Archives of General Psychiatry, 28, 888–891.

Murphy, K., & Barkley, R. A. (1996). Attention deficit hyperactivity disorder in adults. Comprehensive Psychiatry, 37, 393–401.

Murphy, K. R., & LeVert, S. (1994). Out of the fog. New York: Hyperion.

Nadeau, K. (1995). A comprehensive guide to adults with attention deficit hyperactivity disorder. New York: Brunner/Mazel.

National Advisory Committee on Hyperkinesis and Food Additives. (1980). [Report]. New York: Nutrition Foundation.

Nigg, J. T. (2001). Is ADHD an inhibitory disorder? Psychological Bulletin, 125, 571-596.

Nightline. (1988). [Segment on Ritalin controversy]. New York: American Broadcasting Company.

Offord, D. R., Boyle, M. H., Szatmari, P., Rae-Grant, N., Links, P. S., Cadman, D. T., Byles, J. A., Crawford, J. W., Munroe-Blum, H., Byrne C., Thomas H., & Woodward, C.

(1987). Ontario child health study: Six month prevalence of disorder and rates of service utilization. Archives of General Psychiatry, 44, 832–836.

O’Leary, K. D. (1981). Assessment of hyperactivity: Observational and rating scale methodologies. In S. A. Miller (Ed.), Nutrition and behavior (pp. 291–298). Philadelphia: Franklin Institute Press.

O’Leary, K. D., Pelham, W. E., Rosenbaum., A., &, Price, G. H. (1976). Behavioral treatment of hyperkinetic children: An experimental evaluation of its usefulness. Clinical Pediatrics, 15, 510–515.

Ounsted, C. (1955). The hyperkinetic syndrome in epileptic children. Lancet, 53, 303–311.

Packer, S. (1978). Treatment of minimal brain dysfunction in a young adult. Canadian Psychiatric Association Journal, 23, 501–502.

Parry, P. A., & Douglas, V. I. (1976). The effects of reward on the performance of hyperactive children. Unpublished doctoral dissertation, McGill Unversity, Montreal.

Parry, P. A., & Douglas, V. I. (1983). Effects of reinforcement on concept identification in hyperactive children. Journal of Abnormal Child Psychology, 11, 327–340.

Pasamanick, B., Rogers, M., & Lilienfeld, A. M. (1956). Pregnancy experience and the development of behavior disorder in children. American Journal of Psychiatry, 112, 613–617.

Paternite, C., & Loney, J. (1980). Childhood hyperkinesis: Relationships between symptomatology and home environment. In C. K. Whalen & B. Henker (Eds.), Hyperactive children: The social ecology of identification and treatment (pp. 105–141). New York: Academic Press.

Patterson, G. R. (1982). Coercive family process. Eugene, OR: Castalia.

Patterson, G. R. (1986). Performance models for antisocial boys. American Psychologist, 41, 432–444.

Pauls, D. L. (1991). Genetic factors in the expression of attention-deficit hyperactivity disorder. Journal of Child and Adolescent Psychopharmacology, 1, 353–360.

Pelham, W. E. (1977). Withdrawal of a stimulant drug and concurrent behavior intervention in the treatment of a hyperactive child. Behavior Therapy, 8, 473–479.

Pelham, W. E., Schnedler, R., Bologna, N., & Contreras, A. (1980). Behavioral and stimulant treatment of hyperactive children: A therapy study with methylphenidate probes in a within subject design. Journal of Applied Behavior Analysis, 13, 221–236.

Pennington, B. F., & Ozonoff, S. (1996). Executive functions and developmental psychopathology. Journal of Child Psychology and Psychiatry, 37, 51–87.

Pfiffner, L. J., & McBurnett, K. (1997). Social skills training with parent generalization: Treatment effects for children with attention deficit disorder. Journal of Consulting and Clinical Psychology, 65, 749–757.

Pfiffner, L. J., & O’Leary, S. G. (1987). The efficacy of all-positive management as a function of the prior use of negative consequences. Journal of Applied Behavior Analysis, 20, 265–271.

Pliszka, S. R. (1987). Tricyclic antidepressants in the treatment of children with attention deficit disorder. Journal of the American Academy of Child and Adolescent Psychiatry, 26, 127–132.

Pliszka, S. R. (1998). Comorbidity of attention-deficit/hyperactivity disorder with psychiatric disorder: an overview. Journal of Clinical Psychiatry, 59(Suppl 7), 50-58.

Pontius, A. A. (1973). Dysfunction patterns analogous to frontal lobe system and caudate nucleus syndromes in some groups of minimal brain dysfunction. Journal of the American Medical Women’s Association, 26, 285–292.

Prechtl, H., & Stemmer, C. (1962). The choreiform syndrome in children. Developmental Medicine and Child Neurology, 8, 149–159.

Psychiatrist sued over attention span drug. (1987, November 10). Investors’ Daily, p. 26.

Quay, H. C. (1987). The behavioral reward and inhibition systems in childhood behavior disorder. In L. M. Bloomingdale (Ed.), Attention deficit disorder: III. New research in treatment, psycho­pharmacology, and attention (pp. 176–186). New York: Pergamon Press.

Quay, H. C. (1988). Attention deficit disorder and the behavioral inhibition system: The relevance of the neuropsychological theory of Jeffrey A. Gray. In L. M. Bloomingdale & J. Sergeant (Eds.), Attention deficit disorder: Criteria, cognition, intervention (pp. 117–126). New York: Pergamon Press.

Quay, H. F. (1997). Inhibition and attention deficit hyperactivity disorder. Journal of Abnormal Child Psychology, 25, 7–14.

Quitkin, F., & Klein, D. F. (1969). Two behavioral syndroms in young adults related to possible minimal brain dysfunction. Journal of Psychiatric Research, 7, 131–142.

Rapin, I., (1964). Brain damage in children. In J. Brennemann (Ed.), Practice of pediatrics (Vol. 4). Hagerstown, MD: Prior.

Rapoport, J. L., & Zametkin, A. (1988). Drug treatment of attention deficit disorder. In L. Bloomingdale & J. Sergeant (Eds.), Attention deficit disorder: Criteria, cognition, and intervention (pp. 161–182). New York: Pergamon Press.

Rhee, S. H., Waldman, I. D., Hay, D. A., & Levy, F. (1995). Sex differences in genetic and environmental influences on DSM-III-R attention-deficit hyperactivity disorder (ADHD). Behavior Genetics, 25, 285.

Rie, H. E., & Rie, E. D. (Eds.). (1980). Handbook of minimal brain dysfunction: A critical review. New York: Wiley.

Rise in Ritalin use could mean drug abuse. (1987, December 6). Worcester Telegram and Gazette.

Ritalin linked to bludgeoning death of teenager. (1988, March 8). The Call, p. 3.

Roberts, M. A. (1979). A manual for the Restricted Academic Playroom Situation. Iowa City, IA: Author.

Robin, A., & Foster, S. (1989). Negotiating parent–adolescent conflict. New York: Guilford Press.

Rosenthal, R. H., & Allen, T. W. (1978). An examination of attention, arousal, and learning dysfunctions of hyperkinetic children. Psychological Bulletin, 85, 689–715.

Ross, D. M., & Ross, S. A. (1976). Hyperactivity: Research, theory, and action. New York: Wiley.

Ross, D. M., & Ross, S. A. (1982). Hyperactivity: Current issues, research, and theory. New York: Wiley.

Routh, D. K. (1978). Hyperactivity. In P. Magrab (Eds.), Psychological management of pediatric problems (pp. 3–48). Baltimore: University Park Press.

Routh, D. K., & Schroeder, C. S. (1976). Standardized playroom measures as indices of hypercativity. Journal of Abnormal Child Psychology, 4, 199–207.

Rutter, M. (1977). Brain damage syndromes in childhood: Concepts and findings. Journal of Child Psychology and Psychiatry, 18, 1–21.

Rutter, M. (1982). Syndromes attributable to “minimal brain dysfunction” in childhood. American Journal of Psychiatry, 139, 21–33.

Rutter, M. (1983). Introduction: Concepts of brain dysfunction syndromes. In M. Rutter (Ed.), Developmental neuropsychiatry (pp. 1–14). New York: Guilford Press.

Rutter, M. (1988). DSM-III-R: A postscript. In M. Rutter, A. H. Tuma, & I. S. Lann (Eds.), Assessment and diagnosis in child psychopathology (pp. 453–464). New York: Guilford Press.

Rutter, M. (1989). Attention deficit disorder/hyperkinetic syndrome: Conceptual and research issues regarding diagnosis and classification. In T. Sagvolden & T. Archer

(Eds.), Attention deficit disorder: Clinical and basic research (pp. 1–24). Hillsdale, NJ: Erlbaum.

Ryan, N. D. (1990). Heterocyclic antidepressants in children and adolescents. Journal of Child and Adolescent Psychopharmacology, 1, 21–32.

Rybak, W. S. (1977). More adult minimal brain dysfunction. American Journal of Psychiatry, 134, 96–97.

Safer, D. J. , & Allen, R. (1976). Hyperactive children. Baltimore: University Park Press.

Sagvolden, T., Wultz, B., Moser, E. I., Moser, M., & Morkrid, L. (1989). Results from a comparative neuropsychological research program indicate altered reinforcement mechanisms in children with ADD. In T. Sagvolden & T. Archer (Eds.), Attention deficit disorder: Clinical and basic research (pp. 261–286). Hillsdale, NJ: Erlbaum.

Satterfield, J. H., Satterfield, B. T., & Cantwell, D. P. (1981). Three-year multimodality treatment study of 100 hyperactive boys. Journal of Pediatrics, 98, 650–655.

Schachar, R. J. (1986). Hyperkinetic syndrome: Historical development of the concept. In E. Taylor (Ed.), The overactive child (pp. 19–40). Philadelphia: Lippincott.

Schachar, R., Rutter, M., & Smith, A. (1981). The characteristics of situationally and pervasively hyperactive children: Implications for syndrome definition. Journal of Child Psychology and Psychiatry, 22, 375–392.

Schachar, R. J., Tannock, R., & Logan, G. (1993). Inhibitory control, impulsiveness, and attention deficit hyperactivity disorder. Clinical Psychology Review, 13, 721–739.

Schrag, P., & Divoky, D. (1975). The myth of the hyperactive child. New York: Pantheon.

Semrud-Clikeman, M., Filipek, P. A., Biederman, J., Steingard, R., Kennedy, D., Renshaw, P., & Bekken, K. (1994). Attention-deficit hyperactivity disorder: Magnetic

resonance imaging morphometric analysis of the corpus callosum. Journal of the American Academy of Child and Adolescent Psychiatry, 33, 875–881.

Sergeant, J. (1988). From DSM-III attentional deficit disorder to functional defects. In L. Bloomingdale & J. Sergeant (Eds.), Attention deficit disorder: Criteria, cognition, and intervention (pp. 183–198). New York: Pergamon.

Sergeant, J., & van der Meere, J. J. (1989). The diagnostic significance of attentional processing: Its significance for ADDH classification—A future DSM. In T. Sagvolden & T. Archer (Eds.), Attention deficit disorder: Clinical and basic research (pp. 151–166). Hillsdale, NJ: Erlbaum.

Sergeant, J., & van der Meere, J. J. (1994). Toward an empirical child psychopathology. In D. K. Routh (Ed.), Disruptive behavior disorders in children (pp. 59–86). New York: Plenum.

Shaffer, D. (1994). Attention deficit hyperactivity disorder in adults. American Journal of Psychiatry, 151, 633–638.

Shalev, R. S., Hartman, C. A., Stavsky, M., & Sergeant, J. A. (1995). Conners Rating Scales of Israeli children. In J. Sergeant (Ed.), Eunethydis: European approaches to hyperkinetic disorder (pp. 131–147). Amsterdam: University of Amsterdam.

Shaywitz, S. E., Shaywitz, B. A., Cohen, D. J., & Young, J. G. (1983). Monoaminergic mechanisms in hyperactivity. In M. Rutter (Ed.), Developmental neuropsychiatry (pp. 330–347). New York: Guilford Press.

Shekim, W. O., Asarnow, R. F., Hess, E., Zaucha, K., & Wheeler, N. (1990). A clinical and demographic profile of a sample of adults with attention deficit hyperactivity disorder, residual state. Comprehensive Psychiatry, 31, 416–425.

Shekim, W. O., Glaser, E., Horwitz, E., Javaid, J., & Dylund, D. B. (1987). Psychoeducational correlates of catecholamine metabolites in hyperactive children. In L.

Bloomingdale (Ed.), Attention deficit disorder: New research in attention, treatment, and psychopharmacology (Vol. 3, pp. 149–150). New York: Pergamon Press.

Shelley, E. M., & Riester, A. (1972). Syndrome of minimal brain damage in young adults. Diseases of the Nervous System, 33, 335–339.

Shelton, T.L., Barkley, R.A., Crosswait, C., Moorehouse, M., Fletcher, K., Barrett, S., Jenkins, L., & Metevia, L. (2000). Multimethod psychoeducational intervention for preschool children with disruptive behavior: Two-year post-treatment follow-up. Journal of Abnormal Child Psychology, 28, 253-266.

Shirley, M. (1939). A behavior syndrome characterizing prematurely born children. Child Development, 10, 115–128.

Silberg, J., Rutter, M., Meyer, J., Maes, H., Hewitt, J., Simonoff, E., Pickles, A., Loeber, R., & Eaves, L. (1996). Genetic and environmental influences on the covariation between hyperactivity and conduct disturbance in juvenile twins. Journal of Child Psychology and Psychiatry, 37, 803–816.

Skinner, N. (1988, June 22). Dyslexic boy’s parents sue school. Roanoke Gazette.

Solomons, G. (1965). The hyperactive child. Journal of the Iowa Medical Society, 55, 464–469.

Spencer, T., Biederman, J., Wilens, T., & Faraone, S. V. (1994). Is attention-deficit hyperactivity disorder in adults a valid disorder? Harvard Review of Psychiatry, 1, 326–335.

Spencer, T., Wilens, T., Biederman, J., Faraone, S. V., Ablon, S., & Lapey, K. (1995). A double-blind, crossover comparison of methylphenidate and placebo in adults with childhood onset attention-deficit hyperactivity disorder. Archives of General Psychiatry, 52, 434–443.

Spitzer, R. L., Davies, M., & Barkley, R. A. (1990). The DSM-III-R field trial for the Disruptive Behavior Disorders. Journal of the American Academy of Child and Adolescent Psychiatry, 29, 690–697.

Sprague, R. L., Barnes, K. R., & Werry, J. S. (1970). Methylphenidate and thioridazine: Learning, activity, and behavior in emotionally disturbed boys. American Journal of Orthopsychiatry, 40, 613–628.

Sroufe, L. A. (1975). Drug treatment of children with behavior problems. In F. Horowitz (Ed.), Review of child development research (Vol. 4, pp. 347–408). Chicago: University of Chicago Press.

Stevenson, J. (1994, June). Genetics of ADHD. Paper presented at the Professional Group for ADD and Related Disorders, London.

Stewart, M. A., deBlois, S., & Cummings, C. (1980). Psychiatric disorder in the parents of hyperactive boys and those with conduct disorder. Journal of Child Psychology and Psychiatry, 21, 283–292.

Stewart, M. A. (1970). Hyperactive children. Scientific American, 222, 94–98.

Still, G. F. (1902). Some abnormal psychical conditions in children. Lancet, 1, 1008–1012, 1077–1082, 1163–1168.

Strauss, A. A., & Lehtinen, L. E. (1947). Psychopathology and education of the brain-injured child. New York: Grune & Stratton.

Strecker, E., & Ebaugh, F. (1924). Neuropsychiatric sequelae of cerebral trauma in children. Archives of Neurology and Psychiatry, 12, 443–453.

Stryker, S. (1925). Encephalitis lethargica—The behavior residuals. Training School Bulletin, 22, 152–157.

Swanson, J. M., McBurnett, K., Christian, D. L., & Wigal, T. (1995). Stimulant medications and the treatment of children with ADHD. In T. H. Ollendick & R. J. Prinz (Eds.),

Advances in clinical child psychology (Vol. 17, pp. 265–322). New York: Plenum.

Swanson, J. M., Wigal, S., Greenhill, L., Browne, R., Waslick, B., Lerner, M., Williams, L., Flynn, D., Agler, D., Crowley, K., Feinberg, E., Baren, M., & Cantwell, D. P. (1997).

Adderall in children with ADHD: Time-response and dose-reponse effects. Manuscript submitted for publication.

Tannock, R. (in press). Attention deficit disorders with anxiety disorders. In T. E. Brown (Ed.), Subtypes of attention deficit disorders in children, adolescents, and adults. Washington, DC: American Psychiatric Press.

Taylor, E. A. (1983). Drug response and diagnostic validation. In M. Rutter (Ed.), Developmental neuropsychiatry (pp. 348–368). New York: Guilford Press.

Taylor, E. A. (1986). The overactive child. Philadelphia: Lippincott.

Taylor, E. A. (1988). Diagnosis of hyperactivity—A British perspective. In L. Bloomingdale & J. Sergeant (Eds.), Attention deficit disorder: Criteria, cognition, and intervention (pp. 141–160). New York: Pergamon Press.

Taylor, E. A. (1989). On the epidemiology of hyperactivity. In T. Sagvolden & T. Archer (Eds.), Attention deficit disorder: Clinical and basic research (pp. 31–52). Hillsdale, NJ: Erlbaum.

Thapar, A., Hervas, A., & McGuffin, P. (1995). Childhood hyperactivity scores are highly heritable and show sibling competition effects: Twin study evidence. Behavior Genetics, 25, 537–544.

Toone, B. K., & van der Linden, J. H. (1997). Attention deficit hyperactivity disorder or hyperkinetic disorder in adults. British Journal of Psychiatry, 170, 489–491.

Toufexis, A. (1989, January 16). Worries about overactive kids: Are too many youngsters being misdiagnosed and medicated? Time, p. 65.

Tredgold, A. F. (1908). Mental deficiency (amentia). New York: W. Wood.

Trites, R. L. (1979). Hyperactivity in children: Etiology, measurement, and treatment implications. Baltimore: University Park Press.

Twyman, A. S. (1988, May 4). Use of drug prompts suit. Newton Graphic, p. 28.

Ullmann, R. K., Sleator, E. K., & Sprague, R. (1984). A new rating scale for daignosis and monitoring of ADD children. Psychopharmacology Bulletin, 20, 160–164.

van den Oord, E. J. C. G. Verhulst, F. C., & Boomsma, D. I. (1996). A genetic study of maternal and paternal ratings of problem behaviors in 3-year-old twins. Journal of Abnormal Psychology, 105, 349–357.

van der Meere, J. (in press). The role of attention. In S. Sandberg (Ed.), Monographs on child and adolesent psychiatry: Hyperactivity disorders (pp. 109–146). London: Cambridge University Press.

van der Meere, J., & Sergeant, J. (1988a). Focused attention in pervasively hyperactive children. Journal of Abnormal Child Psychology, 16, 627–640.

van der Meere, J., & Sergeant, J. (1988b). Controlled processing and vigilance in hyperctivity: Time will tell. Journal of Abnormal Child Psychology, 16, 641–656.

Vermeerschm S., & Fombonne, E. (1995). Attention and aggressive problems among French school-aged children. In J. Sergeant (Ed.), Eunethydis: European approaches to hyperkinetic disorder (pp. 37–49). Amsterdam: University of Amsterdam.

Voelker, S. L., Lachar, D., & Gdowski, C. L. (1983). The Personality Inventory for Children and response to methylphenidate: Preliminary evidence for predictive validity. Journal of Pediatric Psychology, 8, 161–169.

Weiner, J. (1988, May 14). Dignosis, treatment of ADHD requires skill. Worcester Telegram and Gazette, p. 14.

Weiss, G., & Hechtman, L. (1979). The hyperactive child syndrome. Science, 205, 1348–1354.

Weiss, G., & Hechtman, L. (1986). Hyperactive children grown up. New York: Guilford Press.

Weiss, G., & Hechtman, L. (1993). Hyperactive children grown up (2nd ed.). New York: Guilford Press.

Weiss, L. (1992). ADD in adults. Dallas, TX: Taylor.

Welner, Z., Welner, A., Stewart, M., Palkes, H., & Wish, E. (1977). A controlled study of siblings of hyperactive children. Journal of Nervous and Mental Disease, 165, 110–117.

Wender, P. (1971). Minimal brain dysfunction. New York: Wiley.

Wender, P. (1973). Minimal brain dysfunction in children. Pediatric Clinics of North America, 20, 187–202.

Wender, P. (1995). Attention-deficit hyperactivity disorder in adults. New York: Oxford University Press.

Wender, P. H., Reimherr, F. W., & Wood, D. R. (1981). Attention deficit disorder (“minimal brain dysfunction”) in adults. Archives of General Psychiatry, 38, 449–456.

Wender, P. H., Reimherr, F. W., Wood, D. R., & Ward, M. (1985). A controlled study of methylphenidate in the treatment of attention deficit disorder, residual type, in adults. American Journal of Psychiatry, 142, 547–552.

Werner, H., & Strauss, A. A. (1941). Pathology of figure-ground relation in the child. Journal of Abnormal and Social Psychology, 36, 236–248.

Werry, J. S. (1988). Differential diagnosis of attention deficits and conduct disorders. In. L. M. Bloomingdale & J. A. Sergeant (Eds.), Attention deficit disorder: Criteria, cognition, intervention (pp. 83–96). London: Pergamon Press.

Werry, J. S. (1992). History, terminology, and manifestations at different ages. In G. Weiss (Ed.), Child and Adolescent Psychiatry Clinics of North America: Attention deficit disorder (pp. 297–310). Philadelphia: Saunders.

Werry, J. S., & Sprague, R. (1970). Hyperactivity. In C. G. Costello (Ed.), Symptoms of psychopathology (pp. 397–417). New York: Wiley.

Whalen, C. K., & Henker, B. (1980). Hyperactive children: The social ecology of identification and treatment. New York: Academic Press.

Whalen, C. K., Henker, B., & Dotemoto, S. (1980). Methylphenidate and hyperactivity: Effects on teacher behaviors. Science, 208, 1280–1282.

Whalen, C. K., Henker, B., & Dotemoto, S. (1981). Teacher response to methylphenidate (Ritalin) versus placebo status of hyperactive boys in the classroom. Child Development, 52, 1005–1014.

Whalen, C. K., Henker, B., & Hinshaw, S. (1985). Cognitive behavioral therapies for hyperactive children: Premises, problems, and prospects. Journal of Abnormal Child Psychology, 13, 391–410.

Wilens, T., Biederman, J., Prince, J., Spencer, T. J., Faraone, S. V., Warburton, R., Schleifer, D., Harding, M., Linehan, C., & Geller, D. (1996). Six-week, double-blind, placebo-controlled study of desipramine for adult attention deficit hyperactivity disorder. American Journal of Psychiatry, 153, 1147–1153.

Williams, L. (1988, January 15). Parents and doctors fear growing misuse of drug used to treat hyperactive kids. Wall Street Journal, p. 10.

Willis, T. J., & Lovaas, I. (1977). A behavioral approach to treating hyperactive children: The parent’s role. In J. B. Millichap (Ed.), Learning disabilities and related disorders (pp. 119–140). Chicago: Yearbook Medical Publications.

Wolraich, M. L., Wilson, D. B., & White, J. W. (1995). The effect of sugar on behavior or cognition in children: A meta-analysis. Journal of the American Medical Association, 274, 1617–1621.

Wood, D. R., Reimherr, F. W., Wender, P. W., & Johnson, G. E. (1976). Diagnosis and treatment of minimal brain dysfunction in adults: A preliminary report. Archives of General Psychiatry, 33, 1453–1460.

World Health Organization. (1978). International classification of diseases (9th ed.). Geneva, Switzerland: Author.

Zametkin, A. J., Nordahl, T. E., Gross, M., King, A. C., Semple, W. E., Rumsey, J., Hamburger, S., & Cohen, R. M. (1990). Cerebral glucose metabolism in adults with hyperactivity of childhood onset. New England Journal of Medicine, 323, 1361–1366.

Zametkin, A., & Rapoport, J. L. (1986). The pathophysiology of attention deficit disorder with hyperactivity: A review. In B. Lahey & A. Kazdin (Eds.), Advances in clinical child psychology (Vol. 9, pp. 177–216). New York: Plenum.

Video: Methylphenidate. What is ADHD, Typennington ADHD.