Etikettarkiv: brott

Mera uppsatser om NPF

Ja vi börjar plocka över lite selekterat material från adhd-npf.blogspot.com och sammanställer för att se hur det fungerar.

Och lite om praktiskt integrativt arbete som kan förebygga ett livslångt utanförskap. Klicka på länken om du vill ladda hem någon av uppsatserna i pdf form.

Att leva med ADHD. En uppsats om bemötande och svårigheter i vardagen Syfte: Syftet med denna uppsats har varit att undersöka och skildra den enskildes upplevelse av att som vuxen leva med diagnosen ADHD. Frågeställningar:

1.Vilka svårigheter har, eller har personen haft?

2.Vilken uppfattning har den enskilde om omgivningens förståelse för svårigheterna? Hur anser han/hon sig bli bemött av andra människor och hur skulle man vilja bli bemött?

3.Vilken hjälp har den enskilde fått? Hur har den sett ut? Vad har hjälpen inneburit? Hur skulle den bästa hjälpen ha sett ut enligt den enskildes mening? Metod: Studien bygger på kvalitativa intervjuer med vuxna med diagnosen ADHD. Intervjupersonerna består av både män och kvinnor och de är mellan 20 och 60 år. Vi har utgått ifrån en väl konstruerad intervjuguide som syftar till de huvudfrågor vi ville få svar på. Huvudfrågorna är tydligt kopplade till undersökningens syfte och frågeställningar. Analysen har skett utifrån Widerberg (2004) även om vårt tillvägagångssätt exakt inte följde samma ordning. Resultat: Resultatet visade bland annat på koncentrationssvårigheter och brist på uthållighet. Många menade att de ofta handlar först och tänker sedan, vilket är ett tecken på impulsivitet. Vad beträffar omgivningens bemötande; menade många att det rådde brist på kunskap och förståelse hos omgivningen och professionella hjälpare. Flera av deltagarna berättade att de hade lärt sig eller känt sig tvungna att anpassa sig efter omgivningen och samhällets krav. Samtliga informanter önskade att kunskaperna hos professionella vore bättre, speciellt inom psykiatrin. När det gällde medicinering ställde alla utom en sig positiva till medicinering. Många sade att de har svårt att organisera sin vardag; att få det att ”flyta på” med bland annat barn, hem och familj. De flesta ansåg att diagnosen har hjälpt dem att förklara och förstå svårigheter som har påverkat dem under livets gång. Flera menade att diagnosen har gett dem en slags upprättelse.

Hur upplever elever med Asperger syndrom sin grundskoletid?
Syftet med studien är att skildra hur elever med Asperger syndrom har upplevt sin tid i grundskolan. Vi vill ta reda på om de upplever att de fått tillräckligt med stöd och hjälp i skolan och om hur de upplevt relationerna till professionella och andra elever. De frågeställningar vi utgått ifrån har varit: Hur upplever ungdomarna det stöd och hjälp de fått i grundskolan? Vad upplever de har fungerat bra respektive dåligt? Hur upplever ungdomarna sina relationer till professionella och andra elever under grundskoletiden? I studien använder vi oss av en kvalitativ ansats där vi intervjuat fem ungdomar, fyra föräldrar till dessa barn, en lärare och en specialpedagog. Vi har därefter analyserat intervjuerna med hjälp av en fenomenologisk ansats där avsikten har varit att skapa en bild av ungdomarnas livsvärld. Resultaten av intervjuerna har presenterats utifrån intervjuguidens områden för att sedan tolkas mot bakgrund av den tidigare forskning vi presenterat i studien och med hjälp av begrepp från symbolisk interaktionism och systemteori. Resultaten visar att stödet och hjälpen till dessa elever med Asperger syndrom är mycket bristfällig. Framförallt handlar det om lärare och assistenter som har långt ifrån tillräcklig kunskap om vad det innebär att ha AS. Detta har många gånger orsakat konflikter. Eleven med funktionshinder har ofta blivit utpekad som syndabock. Vidare kan vi se att det förekommit mobbing och att kompisrelationer i det närmaste varit obefintlig. Studien visar att ungdomarna känt sig kränkta och missförstådda under sin grundskoletid vilket ofta har lett till ohållbara situationer för alla inblandade.

” Ungdomar med neuropsykiatriskt funktionshinder, berättar.” En kvalitativ studie om elever med neuropsykiatriskt funktionshinder, om deras uppfattningar om hur de upplever sig själva och hur de upplever att de blivit bemötta i sin lärandemiljö.

Problemområdet som den här uppsatsen belyser är det faktum att trots omfattande forskning angående elever med neuropsykiatriska diagnoser finns, fattas till stor del ett av de viktigaste perspektiven, nämligen elevens eget. Vårat syfte är därför att undersöka elevens uppfattningar av sig själv och sin lärandemiljö efter det att de har fått en neuropsykiatrisk diagnos av någon form. Studien genomfördes med detta syfte med ett socialt, samhälleligt och pedagogiskt perspektiv i åtanke. Som datainsamlingsmetod användes intervjuer, detta material bearbetades sedan noggrant för att sedan studera gemensamma drag mer ingående. Resultaten visar på att samarbete saknas mellan berörda professioner, både mellan skolans egen expertis men också mellan skolans personal och utomstående profession. Elever med neuropsykiatriska diagnoser upplever att i miljöer där den största strukturen och där den bästa handledningen tillhandahålls, för gruppen såväl som för den enskilde. Där erfar de att de får störst behållning av sin skolgång. Vad som även framkommer i undersökningen är att eleverna uppfattar lärarnas engagemang som bristfälligt även då lärarna besitter kunskap om att eleverna är i behov av särskilt stöd. När försök till stöd ändå erbjuds får det emellertid inte avsedd effekt. Lärarnas förmåga att bemöta dessa elever utifrån deras individuella behov får förödande konsekvenser då de upplever att bemötande är generaliserade och av fördomsfull karaktär. Avsaknad av det så viktiga elevperspektivet resulterar i dessa elever inte tränas i bl.a. en av skolans skyldigheter att förbereda eleverna i att aktivt deltaga i samhällslivet. Däremot hoppas vi att vår studie visar ännu ett perspektiv där forskningen bör ta vid och utveckla vidare, för att ge våra barn och ungdomar rättvisa. Eleverna är sina bästa lärare.

Eller varför inte läsa lite om förebyggande arbete?

Ungdomsbrottslighet – Varför och det förebyggande arbetet –
”Få samhällsproblem har under de senaste åren rönt så allmän uppmärksamhet som den ungdomliga brottsligheten och asocialiteten. Orsakerna till detta stora intresse är inte helt klara. Det faktum att även vuxenbrottsligheten sedan lång tid tillbaka befinner sig i kraftig tillväxt lämnar människor tämligen oberörda. Indignationen över en lönande kassaskåpskupp av garvade yrkesförbrytare är obetydlig i jämförelse till den upprördhet som skapas av att en trettonåring rycker väskan från en äldre dam. Tidningsrubrikernas höjd står i omvänd proportion till gärningsmannens ålder. I ekonomiska avseende är de flesta ungdomsbrott tämligen beskedliga. Inte heller är de sensationella som mord, spioneri, storförskingringar eller komplicerade kriminalgåtor. Tvärtom är de i allmänhet triviala och kopierade efter samma mall. Den ena bilstölden är den andra lik, tillvägagångssättet vid sommarstugeinbrott uppvisar inga variationer, bankbudet som avviker påträffa

s regelmässigt i Köpenhamn eller Oslo, rånoffret lockas av flickor eller brännvin i en park eller portgång och plundras”. Anledningen till att jag vill börja min uppsats med detta citat är att det för mig beskriver ungdomsbrottsligheten på ett väldigt bra sätt. Det som var högaktuellt för över 40 år sedan är fortfarande lika aktuellt. Även idag ser vi dessa bilder av ungdomsbrottsligheten i vår vardag. Det är inte sällan man ser rubriker som ”Ungdomar sköt vilt” m.m. i medierna. Brottsligheten är ett samhällsproblem som av många uppfattas som ett allvarligt hot mot vårt samhälle. Att minska eller kanske till och med helt avskaffa brottsligheten är ett viktigt mål för kriminalpolitiken. Den officiella kriminalstatistiken är en viktig källa till kunskap om ungdomsbrottslighetens omfattning och karaktär. Denna innehåller bland annat uppgifter om personer misstänkta för brott. I Sverige finns dessutom en lång tradition av att föra statistik över brott och straff. Dock är denna kriminalstatistik inte en direkt återspegling av utvecklingen av exempelvis våldshändelser utan kan snarare karaktäriseras som en ”social produkt”. En handling som inte definieras och uppfattas som brottslig och därmed inte anmäls, kan aldrig hamna i kriminalstatistiken. Detta innebär att vi inte kan lita på kriminalstatistiken helt och hållet eftersom mörkertalet är ganska stort. De flesta ungdomar uppger att de någon gång begått brott, flertalet av dem menar att det handlar om stöldrelaterade brott såsom stöld i skolan och affär. 10 procent av ungdomarna i årskurs nio uppger att de begått en handling som innebär våld mot en person. Brottslighet är i stor utsträckning ett manligt fenomen. Andelen kvinnliga gärningsmän har alltid varit mindre än andelen manliga gärningsmän. I kriminalstatistiken finns det klara skillnader i vilka brottstyper flickor och pojkar begår. Som typiska pojkbrott kan nämnas olovlig körning, inbrott och biltillgrepp och som typiska flickbrott kan nämnas snatteri och narkotikabrott. Även vad gäller omfattningen av brottsligheten finns det klara skillnader mellan pojkar och flickor. En stor del av dem som begår brott gör det vid enstaka tillfällen. Denna grupp står för hälften av den totala brottsligheten. Detta innebär att en stor del av brottsligheten i vårt samhälle begås av en liten grupp kriminella personer, vilket är viktigt att ha i minnet vid fortsättningen av läsandet av denna uppsats. Cirka 5 procent av de högaktiva brottslingarna i Sverige svarar för ca 50 procent av den samlade brottsligheten. Det är därför väldigt viktigt att förebygga nyrekryteringen till dessa grupper

Language problems at 2½ years of age and their relationship with early school-age language impairment and neuropsychiatric disorders
Background: International research has shown that language delay (LD) is associated with social, cognitive, emotional and/or behavioural deficiencies, but there is still a need for extended knowledge about LD at early age and its relationship with long-term language impairment and neuropsychiatric disorders in Swedish children. Aims: To study (a) if children with a positive screening result or a negative screening result at 2½ years of age showed persistent or transient language difficulties at 6 years of age and, (b) whether or not children identified by language screening at 2½ years of age were diagnosed with language, neurodevelopmental and/or neuropsychiatric impairments at school age. Materials and methods: At the 2½-year screening 25 children with LD and 80 screening-negative children constituted the study population, i.e. in all 105 children (Study I). At the 6-year examination the follow-up group consisted of 99 children – 22 children from the LD group and 77 children from the screening-negative group (Study II). The 7-8-year-old follow-up (study III and IV) included 21 of the 22 children with LD who participated in study II. Screening results from nurses were re-classified blindly (study I) by the use of Reynell Developmental Language Scale. Study II included tests that examined both reception and production in different areas of speech and language as well as linguistic awareness. Study III and IV consisted of a multidisciplinary in-dept examination of language, intellectual functions and the presence of neuropsychiatric/neurodevelopmental disorders. Results: The sensitivity of the screening tool was 0.69, and the specificity was 0.93 (study I). The 6-year examination showed that there was still a highly persistent and significant difference between the children with and without LD on almost every variable tested (study II). In studies III-IV it was found that 62% of the LD children also had received a neuropsychiatric diagnosis at age 7-8 years: eight children were diagnosed with ADHD and five children with ASD. Half of the 21 children with LD had marked problems with performance on narrative tasks according to the Bus Story test and the NEPSY Narrative Memory Subtest independently of co-occurrence of neuropsychiatric disorder. The only difference between the children with LD pure and those who had LD+AD/HD or LD+ASD was on Freedom from Distractibility, where children with AD/HD and ASD scored low. In addition, children with ASD had a much lower overall cognitive level (FSIQ) and poorer results on tasks assessing Processing Speed. Conclusion: It is possible to identify children with LD at 2½ years of age. All children identified with LD at 2½ years of age also appeared to be at later risk of complex neurodevelopmental/ neuropsychiatric disorders. Remaining language problems at 6 years of age strongly predicted the presence of neuropsychiatric/ neurodevelopmental disorders at age 7-8 years. The observed difficulties, including narrative problems, in the LD children indicate that these children are at high risk of persistent language impairment and future problems concerning reading and writing. Clinical implications: Children identified with late developing language at 2½ years of age need to be followed carefully for several years. Follow-up should include neuropsychiatric as well as speech-language assessments, and the multidisciplinary team should be particularly prepared to diagnose ASD, AD/HD, and various kinds of learning disorders. Assessment of non-word repetition, semantic and narrative skills at the follow-up occasions may be a useful clinical tool for identifying children with more persistent subtle language problems who are at risk of academic failure.

,
,

När logiken kröker sig

Inhängd vana hänger ut gammal tanke
Det medieras hit och dit om uthägningar, men vem eller vad är det som egentligen hänger ut och vad är det som journalistik egentligen hänger sig åt? Ska den som gjort en handling inte längre behöva stå för den eller ska offrets yttrandefrihet beskäras än mer?

Frågan är naturligtvis komplex och vilka frågor är nu inte det.
Låt oss säga att en person som blivit våldtagen väljer att ha angriparen och domen på sin hemsida, ska personen då hindras från det för att förövaren själv och dennes närmsta anhöriga finner det olämpligt? Tja, då har man ju synnerligen effektivt skändat mycket av vad roten till yttrandefrihet egentligen handlar om. När dagens tidningar väljer att kommentera det hela verkar debatten relativt enkelsidigt handla om ytterligheterna. Själva uthängningen begås egentligen i samma ögonblick som brottet begås, att någon sedan berättar om den verkliga händelsen har knappast någon större logik i att få kallas uthängning, då det bara är att återge ett faktum som dessutom är vidimerat av en annan instans. Sedan när kallas vidimerade verklighetsskildringar med allvarliga konsekvenser för tredje part för uthängning, det kanske är en nyhet inom logiken som vi måste meddela den svenska akademin?

Svd skriver: därför hänger vi ut dem.
Svd Sexdömda hängs ut på nätet
Aftonbladet förfasar sig över att dömda sex brottslingar hängs ut på nätet
DN skriver: Sexbrottslingar hängs ut på nätet

Först och främst är det något som just tidningar och journalister ägnar sig åt dagligen och sedan kommer ju det lilla problemet med att bara skildra verkligheten knappast kan vara att hänga ut någon, snarare är det ju personen som genom sina egna handlingar hänger ut sin egna människosyn och sedan när ska det vara förbjudet att återge?

Självfallet finns det en rad sekundära aspekter till förfarandet att skildra verkligheten och det har det nog alltid gjort eller vad tror du? Måste man vara så negativ till att upplysa sina medmänniskor om verkligheten via verklighetsskildringar, vilket in facto är vad detta i grunden handlar om. Att sedan konsekvenserna av att skildra verkligheten kan bli stora åt en massa håll det är ju självklart, att Alfred Nobel uppfann krutet kan väl fortfarande vara tillåtet att säga oavsett om det idag används av terrorister. Ska rätten att citera någon handlingar eller verk försvinna bara för att huvuvpersonen betett sig vidrigt?

Synnerligen intressanta retoriska värdemarkörer man använder, man hänger ut sajter som skildrar verkligheten och kallar dem för uthängare för att skapa ett lagom snett debattklimat. Halleluja, det finns nog fler aspekter än så.

Nettoresultatet?
Det mest intressanta i hela debatten torde väl ändå vara att minska ned på den verkliga kriminaliteten och om det nu är som några forskare vill indikera att brottsligheten ökar, då kanske de kan åka till USA och undervisa sina kollegor om att de är fullständigt kontraproduktiva, om det nu är så….. Sesså vad är det som hindrar er? Nettoresultatet skulle ju vara väldigt intressant att se, men där är nog forskarna inte speciellt ense, såvitt jag kan inse. Tycker det är mycket synd att debatten ska dras med ytterlighetsargument, är det ingen som har en rejäl bibba forskning att komma med, det kanske skulle vara en bättre grogrund för en sansad debatt.

Har inte lyckats hitta så mycket kvalitativ forskning i ämnet men någon kanske har?

Bara hittat detta men inte hunnit gå igenom…

https://www.childmolestationprevention.org/

Återanpassning försvåras säger en svensk forskare i svd.

Läs även andra bloggares åsikter om Kriminalitet, utängningar, brott och straff, prevention, Offentlighet, Sekretess, förbrytare,

De svarta fåren och de vita änglarna?

Svenska dagbladet skriver i dag att: Unga kriminella lider mer psykiskt. Tidningen Dagen berör också samma ämne i sin artikel: Psykisk ohälsa vanlig bland unga lagöverträdare.
Den som har gjort fel mår inte bra skulle de också kunna säga, eller gränsöverskridande är alltid på gott och ont. Och varför skulle någon bli gränsöverskridare om denne känner sig väl tillfreds inom gruppen eller situationen där denne befinner sig nu? Några filosofiska frågor med anledning av texten kan man ibland kosta på sig.

En del säger att nästan hälften av de som sitter i fängelse har ADHD, jag har ingen aning om vilket, men frågar mig skarpt varför får de ingen behandling då? Eller är det den vanligt skenheliga Blattepolitiken som spelar in igen, de svarta fåren och de sociala blattarna skall helt enkelt inte ha vård… De svarta fåren ska svärtas – givetvis under förespelgingen att de blir hjälpta, men blir de verkligen det?

Artikeln lyfter dock fram den i mitt tycke alldra viktigaste frågan, har vi en rimlig vård? Finns det överhuvudtaget vetenskapliga belägg för att vi har en kriminalvård? Att det finns ett kriminalvårdsverk det vet vi nog alla men finns det verkligen något vetenskapligt stöd för att vi har en kriminalvård? Vad är i så fall resultatet av denna vård? Vad skulle då bli resultatet av den påstådda vårdens frånvaro?
Eller: Kan man vårda bort ett djupt ifrågasättande?

Att kunna läsa & rätten till mentala glasögon

– Jag har aldrig kunnat läsa en bok tidigare eller pluggat på riktigt eftersom jag inte kunnat sitta still och koncentrerat mig. Men nu när jag får medicin samtidigt så är det en helt annan grej och jag har kunnat ta A-kursen i företagsekonomi och fått MVG och nu har jag sökt B-kursen. Det är faktiskt otroligt skönt, säger Marcus.

Berättar en intern i en artikel i DN om kriminalvårdens nya satsning på utbildning vilken verkar ha blivit en succé. Kriminalvårdsverket verkar äntligen börja röra sig sakta i sömnen, det går inte längre att bortse från faktum, att en bättre fungerande vardag gör människor mindre benägna att begå brott. Och kan du inte ens läsa en bok vilken karriär återstår då egentligen för dig i vårt moderna samhälle?

Kriminalvårdsverkets nonchalans är häpnadsväckande. I ett tiotal år har samma saker sagts gång på gång, Dr Kjell Modigh har skrivit några debattartiklar i ämnet och verkar ha varit aktiv ganska länge med frågeställningen. Under tiden fortsätter eländet Vissa psykiska funktionshinder ar inte politiskt gångbara. Ansvariga inom psykiatri och kriminalvård väljer att blunda. Trots all välgrundad forskning. Och trots enorma kostnader, både i pengar och mänskligt lidande. I ytterligare debattartikel skriver Kjell Modigh:

  • Tystnaden om sambandet mellan ADHD och sociala katastrofer i form av missbruk, hemlöshet och kriminalitet måste brytas. Politiker och andra beslutsfattare måste aktivt och utan ideologiska skygglappar sätta sig in i frågorna för att kunna fatta välgrundade beslut om hur dessa personer skall prioriteras.
Men föga hände, som vanligt! Det var heller inte första gången sambanden konstaterades eller belystes, men det kanske inte är så konstigt med tanke på att Kriminalvårdens egna utvecklingschef tidigare uppgett att ADHD är en ”modediagnos” och annat som knappast går att bekräfta utanför hans egna fantasi. Hur kan man ha en sån snubbe som utvecklingschef på kriminalvården då?

Har vi någon kriminalvård egentligen? Finns det några vetenskapliga belägg för att vi har en kriminalvård? Jag tycker frågan är ganska vettig med tanke på att jag sett väldigt få tecken på att någon vård ägt rum. Att sätta fina ord på gammal gröt kan vem som helst göra. När utvecklingschefen för Kriminalvården säger: Jag vill inte förringa professor Gillbergs forskning, men jag tycker ändå att det ändå handlar om en slags modediagnos. Här Så kanske man förstår det hela lite bättre, det verkar vara gammalt ideologiskt tyckande som styr kriminalvåden. Ett tyckande som kanske förstärker en social analfabetism.


Hade kriminalvården agerat strikt logiskt för att undvika förvärrade skador hade de gett behövande den vård som kunde hjälpa dem, men icke då! Det verkar viktigare att hålla fast vid någon ideologisk rappakalja, som tydligen är värda mer än andras liv och hälsa. ADHD tillhör en av psykiatrins mest väldokumenterade diagnoser. Vem ska längre ha rätt att vara så djupt illojalt marginaliserande att förneka människor med dessa problem en rimlig lösning?

Först nu börjar det röra på sig, inte illa såpass många år senare. Men är det verkligen bra att Kriminalvårdsverket har en forskning och utvecklingschef som inte respekterar de faktiska resultaten av tillämpad vetenskap? Välkommen till världen, vilka tecken finns det på att vi har en kriminalvård värd sitt namn? Missbruksvård som fungerar, Riksdagsmotioner, Yttranden från intresseorganisationer, säger sitt tydliga men när tänker Kriminalvårdsverket lyssna?

Bakom ytan puttrar i stället denna ständiga kontraproduktivitet, inte ens för samhället och interner väldigt lyckade projekt kan gå vara säkra på att få fortsätta, fackförbundet ST verkar knappast imponerade av ledningens brist på nykterhet och helhetstänkande. – Kriminalvård när kommer den undrar jag.