Tidlös i historiens vingslag
I fågeldammen vid skottskogens rand. Där har tiden länge gått och pillat. Uvat, ruvat men ändå kånkat som en pråligt instängd å.
Lite längre neder ståtar dock folket att se, kung bore i säsongens tideräkning om man får krama och be, tankarnas snöboll om en mulning. De äro på spatseringsstråt till parkens kärna.
Men eljest lite längre fram kommen ock automobilen till våran socken.
De exercerar drivenheten i det rätta virkena, vid de öppna utrymmenas skank.
Mönster mönster, också ett fönster för vanan skåda.
Sitt rätt, tala rätt, gör det rätta i rättan tid.
Men redan då för de som inte kunde leva rätt fanns det vägar att gå. Men den karga marken hemmavid höll inte ens för att hänga upp repet. Inte heller kunde man försöka gräva ned sig, eller ens få loss ett tillhygge att få dåndimpen utav. Så stor varden maktlösheten inför den allsmäktiga urholkningen. Vi teg. två ord.
Vi gick. Så gjorde vi här och där vad är en personlighet utan minnet som bär.
Men också dessa mönster som nu ingen när. En vy vinter Landala blad.
flanerar som en fotgängare bör, nedåt Wasaplatsen och de bekanta nejderna.
Rågen språkar å vatte gå
Här ovan där
Men själva erfarelsen, uti känslans hvemod i gränderna runt snålblåstens ekande härad. Kunnen icke heller en afbildning återgifa. Stursken varden ekluten. Några meter bort stöp Emma, en annan dag en annan tid, men vi står på funtet av hennes oskrivna runa. Jag ids icke längre känna hennes väsen. Vill vi verkligen veta? Alnripan dödsröset förde
Wasaplatsen nästa, var god se upp för dörrarna.
G’ät mi före – förgätmigej
Och löses upp igen. och den tidlöshet som visar, att vi har intet. Men finns inte intet överallt? Så sådd och rotad
Aningslösa vattendrag sörplar sakta sin bävande dunst. Vadan är livet innan handelshusens konsumerings rotundor drogo in folket i köttfärsen med handen. Vad veten varuhusen om hur många såsom gått hädan sedan de senast låste ute befolkningen innan de på nytt slogo upp sina portar? Spåkets säd i hädangången
Ett utbud. En realisation. Men vad förstås.
Livet äro icket för evigt, men tråden tappar lätt tron. Vad är fingerborgskulturen för en sömntuta.
Digitalis lilla hjärtat
Många lyckliga hälsningar till dig Sten-Bertil, hur många sjömanslik ligger egentligen på botten och unknar vaggande i tidens gång, med öppna munnar som om de alla nynnade samma sång. Här liksom där under hela vår stratosfär. Överväldigade av sönderfallsslammets bortersta kantring och slutgiltiga inlemning i bottensörjan lossnar bit för bit från kropparna. Plötsligt faller underkäften av och Sten-Bertil drivs av strömmarna, bena dras baklänges och han överkäken fastnar i av bryggpålarna. Dråsar ned tids nog när vattenflödet bedarrat. nu föll en annan gammal husgrund Bertil på läppen. Han muttrar inget.
Att baklänges räfsa botten utan underkäke, uppfylld av hela sin omgivning, så späckad som bara en dränkt dröm kan bli. Sa du smak, då måste du väl veta vad det är, innan du indexerar ramarna precis som en vilken indexerar alltets smak.
Överjaget och det underströmmande livet, önskar du? Hur vet man om man glömt allt?
tjipetir sakta droppar latex, kautschuk, å du följer efter till en ö
Nästan här vaknar en mus och ser sig om sniffande i gångarna. Underströmmarna outtalade varden, en till natt i Kattegatt. För en annan soldat vars båt nu äntligen rostat sönder. Giv akt på tider när det finns mer levande än döda.
Lätt och glättigt erfor jag en en ny nyans av trafikångest, förflyttningsmåsten inför sammanklubbnings tillbuden. De tunga godstågens dunkande utmed packhusplatsens bastanta bergväggar.
Ja just här har vanan sin krubba och nu är det dags för den outgrundliga ’hit men inte längre kan vi minnas’. ’Hit men inte längre’ räcker logiken.
-Vill du ha långa med röda blad eller kortkvistigt med mårdvassla? Jag tar en sådandär fura med mörka kvistar som tyst blickar ned. Jag tar den och tre älgfenor inför den årliga rantningen till kapsejarnas udde. Vi måste få ta ställning till nonsensen också. Eh.
in i språket råkas hågkomsterna av varovärdets meningsbyggnatsutbud, välförsupen i sina paket slår de omslagspappret och rosetten kring de säljande uttryckens fitta, men aldrig de som mäskar mindre men ändock sanning äro. Ingen vill riktigt riva kulisserna av att språket kan ifrågasätta sig självt. Vad kan du säga om ett fängelse som är allt du vet? kanske: det här är evigheten.
Ut på gatorna och se om vi kan finna den nya tidens giv eller åse några ragglande anorektiker som dräglarnde försöker slå i sin omgvining om huru ohejdandes mycket de konsumerade och huru oefterhärmligt födoämnet äro dem kärt. Visst älskar vi att döpa folk efter egenskap. Rymden är autist, vad säger det dig om tiden?
Tidens kvarnsten märglar dovt planktonvidden.
Å bare Sörple drömmar ur brunnarnas skog, här har du din park, allt blir nog som du vill tids nog. Skulor gören dock den erbarmligt herraväldeslösa än mer otyglade. Ve, dess omåtta! Odågor.
Jag har egentligen bara en enda fråga kvar: Vart finns alla modiga nynasistiska bögar som kräver sin konung tillbaka. -Sverige åt svenskarna, utvisa Silvia. Varför stammar deras logik så hätskt utmed förlängningslinjernas outtalade kalk. Ett rendes-vous för den nynazistiskt överrojalistiska bögfrossan tills påskmiddagen? Grundekot när de hyllar invandrarfamiljen. Eller är det meningen att syfteslinjerna skall halta hasa. Att just kunna göka stamledarens hök, skolen varda kärvänlig tankekräm för en högmodsdagerstudsig nassebög. Tills dess ställer vi vålnader i plåtskåpen och fördelar förskingringen av det som säljer. Utmed sälskinnen rinner svetten av de förtryckta gubblassen i kärringsamhället. Den som gnäller högst har det bäst. Stod som tatuerat i den övergödda nödens pansardank. Så du kan tro att tystnaden väser hårt utmed döva gränder.
Vyar från från Råttebäcken. Livet ett andetag djupt, ett hjärtslag brett. Fräter det er måhända i sinnet? Förgäten ni en historisk monsun. Oss bordellkunder emellan – ska vi inte sjunga en sång för alla våra sentimentala horor?
-För taxameterlyckan i tiden.
Vi tronar på minnen från fornstora dar. Å Sverige saknar alltjämt en officiell nationalsång och alltjämt är det bara ett enda land har någonsin nämt Sverige i sin nationalsång, Polen.
Vad säger ni om det svenskjävlar? jeste? stary masz wolne. De första här på landplättarna kallar landet Sapmi, långt långt senare kom svennar, goter, svear och andra invandrare kånkande längs obyggderna.
De ungerskgermanska språkets olika versioner gav tidigare namnet svitjod, eller svennefläns som en del stammar säger, än idag.
Allt är förändrat ändå är det mesta sig likt.
Vart är prästerna som skriker riv kyrkorna och bygg bostäder åt folket, tron bor i varje menings vetande manna. Jag ammar dess hägring, bena och märgen.
.
