89 är en snöflinga som faller 37 är klimpig som gröt. sex är mörk och kall.

Här en snubbe med asperger s syndrom berätta om sitt liv, han har svårt att skilja mellan vänster och höger men 22514 decimaler på pi lyckades han berätta direkt ur minnet. Hör hur Sveriges radio porträtterar Daniel Tammet en kille med asperger s syndrom och savantism.

Hör verksamhetschef på Asperger Center Methe Axén kommentera fenomenet.

För er som missade honom, i Stockholm nu i oktober. Se hela filmen The Boy With The Incredible Brain (48 minuter) Finns på Svenska och heter då: Född en blå dag.

Det kan vara väl värt för vår socialminister att tänka på när hon reser land och rike runt och talar om förtidspensionärer (med förstärkt säpo skydd, huh) precis som andra människor. Den tidiga interventionen bör kunna undvika att skapa förtidspensionärer om man lär sig att första vad som skapar förtidspensionärer. Men människor med unika förmågor riskerar att slås ut väldigt tidigt…

Förr i tiden fanns det egentligen bara en sak att begå brott och att sluta sina dagar på gaglbacken i fall man inte gjorde det belevat nog så att det hela verkade normalt på något sätt. Och visst är artikeln i länken ovan intressant, men kan vi verkligen tro på att uppgifterna att dödsstraffet har upphört när vår vård varje år dödar mer än 3000 personer enligt den offentligt tillgängliga statistiken som dock aldrig med ett enda ord tar upp hur många som dör tack vare en behandling de aldrig fick…. en grupp där personer med adhd – asperger sannolikt är överrepresenterade i. Tittar man bara på vad BRÅ säger så verkar det vara mycket klart att obehandlad adhd har en betydligt dystrare prognos än det stora flertalet. BRÅ skriver

En stor del av de barn som utvecklas till vanebrottslingar uppvisar redan i förskoleåldern eller i tidig skolålder det syndrom av uppmärksamhetsstörningar/hyperaktivitet som inom psykiatrin benämns ADHD(Attention Deficit Hyperactive Disorder), ofta i kombination med uppförandestörningar (Conduct Disorder) (se sid 15-16). I ett ”konsensusdokument” grundat på en ”state-of-the-art” – konferens om behandling av ADHD, som år 1998 anordnades av det amerikanska National Institutes of Health (NIH) (17), konstateras att medicinering med centralstimulantia i låga doser ofta har en god effekt för att begränsa de beteendemönster som utmärker ADHD. Detta särskilt i kombination med beteendeterapi.

Så ett obehandlat tillstånd kan alltså leda till betydligt mycket värre konsekvenser än vad man normalt tänker på, varför skulle skadorna av behandling vara större än av utebliven behandling? Hur ofta kan det ens förefalla logiskt? Det kanske är mycket väl värt att tänka på. När DN använder begreppet felbehandling inrymmer det sannolikt inte alls de absolut största misstagen och missgreppen som sker inom Svensk sjukvård i dag, vilket vittnar om ett flagrant osynliggörande av grupperna som inte alls fått någon vård alls.

Likförbannat så får inte alla som behöver den typen av vård någon vård, inte ens en rad i tidningen om att deras skador kunde förebyggas genom så enkla saker som att följa den evidensmässighet som idag redan finns kring adhd. Frågan är varför det inte görs, när kostnaderna för individen, familjen och samhället bara blir högre av den nonchalansen.

Så jag frågar mig som så ofta, har vi egentligen kommit någonstans