Språkhjärtats verklighetscentral och slagfärdigheten

Det kittet som håller samman verklighetsuppfattningen bygger i grunden på några intressanta element, speciesismen visar tydligt arten av totalitär självupptagenhet som människan bär och har konstruerat en av sina ”här slutar verkligheten”-bärselar – med: Språket å sånt där du vet. Trollhare skrivä om ätt åsså. Gott att nåen ids lyfta på mumieskröpplet. Den fundamentala inlindningens telomeras, förtäljen mig plockepinnet.
Språkcentreringen kring lokala sanningar och samband är inte speciellt konstig, precis som eskimåer kanske har en massa massa ord för snö. Den sakrala flockförgänglighetens murbruk å mentala infettning. Men visst är det intressant att jämföra lite lätt logiken i den fina svenska djurhållningen och det faktum att många arter odlas enkom för att den civiliserade människan ska äta deras kroppar. Mycket intressant kan också vara att beskåda med vilken frenesi likdelarna sedan ska döpas till allehanda olika namn via den objektifierade sektoriseringens pråliga skogsgräns,- här har du din fransyska varsågod – sill vö plä, mussjöh

Förljugenhetens artrikedom saknar gränser, för den är så central för hela verklighetstatueringens själva gurgling, men rackarn vilken fart det blir på nålen när den ifrågasätts. Här var det symaskinsvåld, inåutmänålän. Hej, hur har du det själv då? Globala underrörsspecialister i tronande lära., mycken kätting blire va?

Varför inte studera Siwert Öholm nu när många glömt alla småflickors tragiska konspiration mot den stackars gubben som bara vill valla får. Det laxerande angreppet på dödshjälp, är intressant i kombination med en en rad klassiska självmotsägelser. Får han inte som han vill är det kanske bloggarnas fel, dessutom. Om människan själv ska kunna få bestämma över sitt liv så torde människan själv också kunna få bestämma om när det ska ändas. Men där försöker den gamla inskränkthetens bockskägg som vanligt bita sig fast med de mest förunderliga element. Jag mötte Lassie och Gud vad du luktar tjockt, just den där härliga blandningen av syntetiska granbarr blandat med *Bling* fräsh-äpplen och lite kaffesump, den perfekt förunknade horhusdoften för folkhemmet, täcker allt med en välavplattad sönderklöst blandning av inten och försumlighet. Vi värnar livä -särruh. Åjja kör mä härmäsetas i kaffätt, men snabbt bli ja offer om de int passa.
åssåfort nåe kommer nära då kan man ju alltid börja älta något som hände för några tusen år sen. Guds blod vättuh. Å vi som börja våre dager i djonken å hora, frätte å söp då? Hur kan du få en djonkhora och sjunga på de veträt, hade vi inte nog med rorkulten? I mina första 10 dager borrade ja hål i 15 gondoler, bet nacken av en sork å frätte sönder rotbockens förklä. Ja tror på vasom ja kan ät, så hit mät du gamla trossbotten. Rocka gyttjan i din teg gossäh, sörpla mina ord.
-Å nu är det jul igen vettu! Majonääs i äggfettet.

Pessimismen var allt bättre för i tiden. Då hängde sig människorna i granvirket och de förfrusna blåståls bjälkarna under broarna och där hänger väl deras minnen kvar om ert flåsande inte gjort så att broarna rostat sönder under köttkrokarna av ditt språk, ers nåd.
Gnid edra kön och odla er förljugenhet väl mina barn, ert liv är kort. Då visste människan bättre att allt de någonsin bygger också kommer att rivas men även att själva underjorden också är förgängligt. För bottenfrysningen i själva helvetets permafrost håller på å spricka, dä mä.
Blott i Sibirien höll människan sturskt emot, när köldknäpparna tog dem en efter en så stod de åtminstone kvar upprätta, då bottenfrysningen i ledvätskorna tog vid så snabbt att inte ens kroppen han segna ned, det är något att titta på för framtidens satelliter det – den sturska dödens ihärdiga upprättelse. Åtminstonä tills vinterstormarna friskar i och bryter ned det tidlösa likspettet, lagomt oförhappandes en dag, som en övertrumfning av den planlösa irrviljan.

Haggdrivet i busskurerna när den intorkade yoghurten i mungiporna surt börjat lossna, skarru åsså in till byn? Jag vafalls, nej jag står här i väntkuren och avvaktar liemannen, inte ska jag inte till byn inte. Uthusjonas koktä äpplena och syntes alri mer. åsså hyllar vi förljugenheterna i ångesttransportsektorn – vi e bizzy vi mer serru – själakirurgins förlöpelse, här kommer timmerträdan i vattenbrottet, vi är den dubbeltydiga vålnaden som ärvt rallarskaften. häroppan går våra skalpeller som snitt igenom den öppna naturen, det fina vita snittet, men där står en frälsningssoldat mitt oppan spårä och skramlar mä bössa.
-rassel i bankeli rassel klink klonk. – hjälp hjälp oss själva först.
Å häringa kommo vi mä våran abonnerade rälsbuss, å gläfsa utmä spårän, se opp frälsningssoldat bommarna trängs. Björktegen i smångehus. Ett konstigt eko när bommarna fälls som grindslantar runt frälsningssoldaten och hans skramlande bössa, som prunkar ståtligt upp och ned. – klink klonk.
De småsöta ungarna är allt de största fittspräckarna gud har sett. Me skit, slagg å skrik kommä de hit, men va gören vi int för å få varsin blåklämma å bb-overall.

Åsheda nästa, sakta dunkar språkets hjärta.

å betryggande ä vanefettet

här gläffs int

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *