Läste precis hur Mereta Mazzarella massakrerade psykiatrins behandling av kvinnor genom åren i svd. (Har iofs alltid funnit det ganska intressant att sådana artiklar oftast placeras in under kultur eller nöjesrubriceringen, liksom den här, men den lilla passusen kanske man inte ens får påpeka, vad har detta med kultur och nöje att göra?)
När Socialstyrelsen förespråkade en massiv sterilisering av ”tattarna” och när UD införde speciella juderegler kanske är tider man vill glömma? Men att tvångssteriliseringarna förbjöds först 1976 kanske man inte vill komma ihåg? De mindervärdiga elementen har ju så kort minne.
Den Nobelprisbelönta uppfinningen som BARA dödade var sjätte patient som en direkt följd av ingreppet kanske någon har hunnit att glömma? Och lång tid tog det för den metoden att dö ut, men den ersattes snabbt med andra mera välklingande metoder som hette leukotomi, eller varför inte kapsulotomi.
När Susanne Bejerot år 2003 hade modet att ifrågasätta dessa kvarlevande metoder och dess risker så gick man i taket. En professor undrade: -Medicinska sakargument eller tvångsmässigt neglekt av verkligheten? Ifrågasättandet sågs inte med blida ögon, man försökte självfallet frysa ut den ruskigt fräcka opponenten som så ohyggligt förargelseväckande vågat ifrågasätta rådande ordning, ve och fasa!
Historierna kan göras mycket längre, bredare och djupare. Psykiatrins historia är inte vacker. Det är sannerligen en sjuklig historia, men den tenderar att bli bättre och bättre. Nuförtiden ställs högre krav men visst verkar det finnas en och annan underlig figur inom psykiatrin och jag har några gånger frågat mig vad är det som får en psykiatriker att vilja bli psykiatriker – är det en vilja att förstå sin egen sjukdom? Möjligt att några jag mött inom psykiatrin, alltså psykiatriker, inte skulle få jobb någon annanstans.
Det finns en del underligt med psykiatrin, hur kan det komma sig att psykiatrikerna i genomsnitt träffar så få patienter per dag, har inte de dagsaktuella siffrorna men det är inte speciellt många patienter de träffar per dag. Vi kanske ska ha ett lite förbönsmöte för missförstådda psykiatriker någon dag? Mer pengar verkar det dock gå lätt att sluka, men vad sägs om lite mer nytta för pengarna?
Tja med detta sagt, tycker jag att vi också kan inte att det finns bra sidor av denna kloss. Sidor som gör att personer vilka lätt hamnar utanför, i stället kan ta en aktiv del i samhället och detta kan väl inte vara dåligt? Ja, jag tänker på den medicinska behandlingen av adhd och jag har faktiskt aldrig riktigt förstått kritiken mot den. Förvisso kan det vara dåligt att okritiskt sprida droger i samhället men många resultat pekar snarare på att en korrekt medicinerad adhd problematik tenderar att minska den totala mängden droger i samhället och detta hoppas jag att vi kan glädjas åt utan att glömma historiken.
När Sverige lät de störande, oregerliga och tygellösa individerna svälta ihjäl på sinnessjukhusen enligt den tillämpade nazipsykiatrins barmhärtighetsmord så reagerade inte många. Som tur var dokumenterade det en del, bilderna på idioterna ligger numera prydligt samlade i en kartong i landstingsarkivet i Lund. Nakna, framifrån och i profil, träder det svenska samhällets mest försvarslösa människor fram ur den putsade glömskan. En del är så krokiga att de måste sitta. Andra står hukryggade som i en omedveten protest mot måttstockens tvärrandighet. En flicka böjer huvudet och skyler sitt kön med händerna. Idiot är hon, enligt omvärldens synsätt, men inte dummare än att hon tydligt känner skammen.
Kanske var det samma skam som man vill påföra personer med ADHD när man hävdar att det är en konstruerad diagnos, att det bara är för att droga ned barnen, eller vilka argument det nu än månde vara. Just det där med att ständigt klaga på något som i de flesta fall visat sig fungera är en ganska så intressant mekanism – vad driver den? Vilket blir resultatet?
Varför inte lyssna till de som får en fungerande medicinering mot ADHD? Jag har personligen inte träffat någon som säger att de känner sig pålurade någon konstig drog, däremot har jag träffat en hel del personer som säger sig fungera betydligt bättre nu än tidigare, det kanske är värt att lyssna till?
Eller är det viktigare att hålla fast vid sin dogmatiska åsikt: att på ideologiska grunder kritisera det som hjälper barn ungdomar och vuxna till ett bättre liv, bara för att man inte vill tro på verkligheten.
Vad är det då för skillnad på den yttringen och Munchenhausen by proxy? Den urgamla förtryckartraditionen där neglekten av andras hälsopotentialer är en mycket viktig komponent, något som man naturligtvis inte vidkänner, men som är en självklar komponent. Hur kan det annars komma sig att så många säger sig ha så många bra tips för barnen men så lite av dem verkar fungerar?
Grejen är att de som tror att det handlar om att ”droga ner barn” går att dela in i två läger: Antingen antipsykiatriaktivister, som Scientologerna, som vill avskaffa ALL psykiatri, eller så tillhör de de som själva lever i neurogarderoben med en lindrigare NPF och ”vet” att det bara är att ta sig i kragen, för de hade minsann såna symptom när de själva var små, men det blev minsann folk av de med. De berättar gärna om hur mycket de led av oförståelsen, men anser att det mest rättvisa är att utsätta senare generationer för exakt samma behandling…
Jag har vid 21 års ålder fått strattera. Det har visat sig tack vare det att jag har adhd. Det har funkat ypperligt. Jag mår mycket bättre, fått högre betyg och jag har fått minskade humörssväningar. Jag känner att jag kan leva ett bättre liv. Jag skulle inte kunna idag gå tillbaka till ett liv utan medicin.. Jag är snabbare på att tänka på saker och ting, göra dom också, jag kan sköta min hygien mkt bättre.. Jag känner mig inte ett dugg neddrogad. Varför skulle jag vara det? Jag känner mig inte så… för jag mår så mkt bättre. Snarare skulle det vara att jag kände mig neddrogad innan jag fick strattera.
Dock så kan jag inte påstå att strattera funkar på alla. Men att den funkar på mig det är jag helt övertygad om. Hoppas att det var okej att jag skrev.
Barn med ADHD har det alltid funnits och den vuxna generationen har varit van med dem. De har ofta hjälpt föräldrarna till ”normala” barn att känna stolthet för sina egna. Det har fått dem att känna att de lyckats med sin egen uppfostran. Jag har mycket sällan träffat vuxna som sett ADHD-barnets förtvivlan över sin situation. Så många vuxna vill inte att det ska finnas någon medicin för då utmärker sig inte deras barn längre.
Mediciner är ddet inte fråga om utan droger som är farliga. ADHD i sig är inget som alltid har funnits, det är ett påhitt av de som tycker sig se något konstigt i att endel inte beter sig hyfsat och anpassat. Det finns de som ”gillar” t.ex. att människor ”lider” av ADHD, Asperger, Tourettes osv. detta därför att läkemedelsindustrin kan tjäna pengar på detta liksom inom psykiatrin i övrigt! Medicineringen är trams! Och det borde man inse med förnuft! Även autister behandlas i onödan på detta sätt, men oftare med mer ren tvångsvård på sjukhus…
Hej JJ!
Droger kan rädda liv och ta dem precis som en kniv, eller är det verkligen så?
Det skulle betyda att drogerna har intelligens men har de verkligen det? Jag tror att det farliga snarare ligger i vår kunskap och inställning till drogerna och dess effekt i individen än i något annat. Att en del barn börjat ta ”beroendeframkallande droger” tidigt och sedan kan sluta med dem på en dag några år senare visar med stringent tydlighet att dessa droger inte framkallat något beroende i detta fallet – Tvärtom de har framkallat ett oberoende! Och det är väl kanske just därför de också används, då de kan hjälpa till med detta.
Den som trovärdigt kan säga att medicineringen är trams levererar själv en bättre metod än vad medicineringen erbjuder, jag är intresserad var är bevisen och beläggen för metoden? Det enda jag sett hitintills är kritik mot en metod som förefaller fungera bra på många. Vem har hjärta och själ att ta bort en fungerande medicinering och byta ut den mot bara kritik? Därtill krävs nog en tillnärmelsevis religiös övertro på sin förmåga att hantera andra.
Psykiatrin är uppenbart något som lockar fram fascister, nazister och sadister, för ådana verkar det finnas bland såväl skötare, psykiatrer och psykologer. Det andra är att de flesta inom psykiatrin är mer korkade än patienterna! Värre är det med idiotierna i kring ADHD, Asperger och Tourettes och liknande stigmatiserande och orättvisa s.k. neuropsykiatriska funktionshinder likväl som de som kallas för utvecklingsstörda, i Sverige sitter man fast i rasbegreppen som räven i en rävsax! Man trampar på både psykiskt sjuka, de med neuropsykiatriska funktionshinder och utvecklingsstörda. Sverige är och förblir ett land där det är legalt att bedriva övergrepp som man sedan kallar psykiatrisk vård -bra knäppt är det allt! Sant är att de flesta psykiatrikerna är sjuka själva liksom skötare och psykologer! Helt rubbade skulle man kunna säga!
Hej JJ!
Javisst kan det vara så. Problemet är väl egentligen bara att dessa fascister har en tendens att blanda sig i alla grupperna, dels bland psykiatrikerna och dels bland de som hatar psykiatrikerna av en eller annan anledning. Psykiatrin verkar ha hjälpt en del med ADHD till en bättre funktion och kapacitet, att hjälpa någon behöver inte vara stigmatiserande alls. Däremot är det självfallet stigmatiiserade att påstå att någon annan stigmatiserat denna gruppen om så icke är fallet, det är en intressant blandning av munchenhausen by proxy och projicerande påståenden vilka aldrig verkar leda i bevis. Inte heller verkar kritikerna vara såpass konstruktiva att de kommer fram med ett bättre alternativ till vad de kritiserar, men kanske är det alltid lättare att kritisera än att vara konstruktiv?
Men visst håller jag med om att behovet av en hjälpande hand verkar locka fram allehanda sociala pedofiler, det är väl fortfarande tillåtet att säga. Dock brukar de aldrig tillhöra någon speciell grupp utan verkar digga stödbehovet som vilket dagis som helst. Ptffjots.