Var empatisk och känn efter!

Hur många blygsamma ton skit har egentligen evolutionen klämt ur sig? Från blyga små söta hundar som med darrande bakben skiter och tittar matte vått i ögonen via människans plumpa uttryckreform att låsa in sig och bajsa på färskvattnet, till de mer mastiga mastodonthögarna från dinosaurierna. Ack alla dessa ambivalenta ögonblick, hur kan vi någonsin glömma?  Exakt hur många ton evolutionskork blir det egentligen? kan du ens ana hur många gånger jag har suttit och klämt i min ensamhet och tänkt på dig? Hur jag kännt mig ensam och uppblåst utan dig och bara snabbt ilat in på toa för att få kläm på en talisman till de mellanmänskliga uttrycken, en slags vodoo docka över den mänskliga kontentan, arvet och testamentet. Sedan sätter vi dit pappret och drar, vad säger du?

Urklubbningens egentliga urspungligheter

Vi bor på en planet som roterar runt solen. Solen i sig roterar i vintergatans utkanter i ytterligare skruvande rörelser, sammantaget blir det liksom en skruv i en skruv som flera ryska dockors DNA. Tänk er nu alla arter som uttryckt sig med efttryck sedan urtiden och framåt och sätt nu sedan deras heliga urklubba på planetens rörelsemönster. Är den något underfuntigt skruvade klubban som en pappiljott för att visa gudarna hur oändigt skruvat de är uppskattade eller är kringlan mer tillängnad alltets totala urskruvning, vilken likt en efterbliven nautilussnäcka sakta ålar sig baklänges längsmed utvecklingshistorien, lätt tyngd av urtidsbajsets dova kringla som växer med några miljarder kilo i sekunden? Eller är just det faktum att klubban kommer med skruv ett sammanfattat budskap till resterande universum om den tårdrypande papiljottens hädanklämtande andakt?

Bakterieskräck?

Finns det en enda chans att någon molekyl du äter inte varit bajs någon gång? Antagligen är den chansen ganska liten. Tänk på det den som inte producerar bajs har faktiskt ingen existensbiljett här på planetkorven. Det kanske ligger mer i kringlan än du anar! Vid riktigt kärlek säger det ibland bara klick. Du kan försöka att inte låtsas om det, förtränga det, försöka glömma det, men faktum är att du är full med skit. Men det är inte därför CAC-hålet är tveksamma till er, det är för ert vidriga och försljugna språk dvs.  skitens historia. Ett arsle kan trotts allt inte ljuga.

Under språkets säd vilar en stilla skruv, urkunden i halkan. En mening, en maning. Språket varde en gång ett.

-nå!-

Den heliges första ord!

Det var en gång, å nu ska gången för en gångs skull användas. Ylandet ven stilla och heligt genom rummet, det dröjde innan vi alla med en gång förstod. CAC-hålet hade sagt sitt första ord!  -Proton var det första ordet, ack så typiskt denna visdom, så enkelt och avancerat på en gång. Från partikelfysik till dagsyrad romantik, vem kan få samman allt i samma mening om inte vårt älskade CAC-Hål. Nu var det bara upp till oss att föra  CAC-hålets ord vidare. Det var en gång och för en gångs skull ska gången användas. När vi förstod djupet i vad som hänt hörde vi historiens vingslag inför denna nautilusklocka av den geniala evolutionens sagolikt vackra avslut.  Nu slöt det sig åter moderligt och ömt.

Ömt som en liljevind. Oscillerande som en saltlösning  man jobbat hårt för, som sedan ligger där dararande på magen och skakar när man flämtar.  Gick det ändå snabbt för CAC-hålet att lära sig tala.  Det fåtal trogna som samlats där i det lilla rummet får under återstoden av våra korta liv bära vittnesmål om det första ordet.  Huvudet nästan snuddade vid golvet, händerna krampande i den grönmelerade stålställningen, resten av kroppen hängde efter innan det vidunderligt vackra CAC-hålet lågt tryggt tillrätta på rollartorbordet och serverade världen sin vishet och den renaste av alla obefläckade sanningar. Förhållandevis obesvärad av människans orenhet och falska tro.

Någon tog mod till sig och frågade: -Hur ska vi föra arvet av CAC-hålsteorin levande nu när du stängt din mun och öppnat det tredje ögat?

Inget svar kommo men enligt den sjunde heffatubisten i den åttondes honkning skall då följande textmassa dyka upp som ett ark framför ögat på någon.

Hädangångssentimental pappiljott till Evolutionskorken CO2 Carbondioxide Postscript i den anala verseringen. Här blir det multimedia. Fyll munnen och Sug på din tunga i väntan på mig. CAC-Hålet känner måhända viss oro över all skit och Koldioxid som släpps från människan. Det har till och med tidningarna uppfattat. Men hur många förstår att deras näsor är mänsklighetens avgaskranar mot varandra och att CAC-hålets renhet är sublim, ty redan när gud utbildades så kom det Co2 från denna vackra skinka, tjena.

Vad får dig att andas då?