Är de blinda fläckarna kultursjukdomarnas högborg?

När glaskroppen kallar

Om ögat alltid varit nyckeln till känslor som empati, kan man då förklara icke-reaktionerna som avsaknaden av empati och en groende känslolöshet?

Karin Johannisson skrev den 5 april i DN en tillbakalagd krönika om att just speglingar i ögats glaskropp varit nyckeln enligt hennes egna upplevelser vilka sedan gestaltas genom andra till diagnostiskt kunskap om andras förmåga till medlidande. Kan detta då i sak kunna förklara varför hon inte svarat på mitt brev angående hennes inlägg om sina kultursjukdomar? Dvs hon låtsas att inte ha sett dem och redovisar därmed avsaknad av empati för saken?

Jag är jättedålig hon är bra
Eftersom jag är lite trög måste jag säga att jag faktiskt inte har den blekaste aning. Men vi får väl testa igen så att hon inte känner sig förfördelad och kränkt av inte svarat på ett majl som publicerats här och skickats till henne. Eller gäller empatilösheten bara vissa färger i paletten, där man själv idkar lite socialpsykologiskt grafitti efter välbehag och sedan struntar i sina ordkorvar? Karin Johannissons diagnoser på de som diagnostiserar.

Jordkorvarna?
Jorden är rund och tiden begränsad för var individ, är vi då inte på något runt med en början och ett slut, resan på jordkorven?

Eller ska det tolkas som ett uttryck av melankoli att först sätta sig och pissa i rabatten och sedan inte låtsas om reaktionerna det väcker? Oss kvinnor emellan att ställa diagnoser på företeelser är väl alltid intressant men när man ställs det diagnoser på Karin Johannisson diagnoser? Att ställa diagnoser på diagnossystem och låtsas att de är övermäktiga men att samtidigt ignorera det faktum att man själv ändå ställt ställt just diagnoser fast hirearkiskt högra är pedagogiskt intressant. Eller är det debatt mer för bokkrängandet skull? 1 2 3 4

Eventuellt ska jag ut strax och köpa youghurt, Karin om du vill kan jag köpa lite åt dig åsså, men jag har inget fungerande kylskåp just nu så du får allt snabba dig på om du också vill smaka.

Originalinlägget finns här.

Tänkte vi kunde piffa upp det hela lite granna med bilder för att kunna gestalta idéerna bakom kulturhistorians pedagogiska återkoppling något tydligare. Kanske med Superman och gröna stenar? för att tydligare gestalta den symbollogiska texten. Åsså sånt man kan göra mä fingrarna.

Kan Karin Johannissons klarsyn om diagnostiska system som hon diagnostiserar bringa någon klärvoyans i andra områden av lite mer praktiskt karaktär också? Kanske varför de små kycklingarna har en massa glaskroppar i sig åsså? 1 2 3 4 5 6 7 8 är det ett tidens tecken på att hackkycklingarna äntligen förstått kultursjukans särprägel som deformerade kristallkulor av skapelsens siarprakt? Eller hur Skall vi avläsa det reella splittret från dessa glaskroppar små?

Läs även andra bloggares åsikter om Författarinnan och bostavsbarnen, , Överdiagnostikens primadonna, , , 1 2 3

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *