Läkartidningen uppmärksammar att behandling av ADD och ADHD också är lönsamt ur samhällsekonomisk synvinkel, inte bara för individen. Det är också från läkartidningen vi lånat inläggets rubrik.
Professor Bo Söderpalm vid Sahlgrenska universitetssjukhuset i Göteborg som själv forskar kring missbruksproblem och bästa behandling, är mycket insatt i ADHD problematiken men tycker det är orimligt svårt för behövande att få en rimlig hjälp inom kriminalvården. Han säger:
”– Kravet på långa psykologutredningar blockerar möjligheten till behandling, eftersom det saknas psykologresurser. Dessa långa utredningar är inte heller nödvändiga. Det är inte svårare för en psykiater att konstatera ADHD än det är att ställa andra psykiatriska diagnoser.”– Mitt intryck är att behandlingen tveklöst har effekt på ADHD-symtomen, säger han. Patienterna kommer på läkarbesöken, flera har börjat jobba, och missbruket minskar, både av amfetamin och alkohol.
-ADHD-behandling av intagna på fängelser är en mycket god investering, konstaterar nationalekonomen Ingvar Nilsson.
Kanske är dessa erfarna experter för godtrogna? Kanske de känner de inte till hur kriminalvården gång på gång aktivt förefaller ha motarbetat en medicinering på flera olika plan. Man har i stället ägnat sig åt diverse antiknark projekt för att få fångarna att knarka mindre, när dessa synnerligen dyra projektet utvärderades visade sig dock att fångarna bitvis knarkade mer inom ramen för kriminalvårdens egna antiknark projekt, så speciellt verklighetsnära kanske vi inte ska anklaga kriminalvården för att vara. (projektet kostade dessutom bara 100 miljoner kronor)
Kriminalvårdens forsknings och utvecklingschef, Professor Martin Grann förkunnar sin forskningsfientliga trosuppfattning i ST:
Han är inte så förtjust i bokstavsdiagnoserna som ADHD/DAMP. ” — De
är rejält övervärderade och det finns egentligen väldigt lite forskning på
området. Jag vill nte förringa professor Gillbergs forskning, men jag tycker
ändå att det ändå handlar om en slags modediagnos. Och enligt svensk lag har
man inte rätt att få vård om man har begått ett grovt brott och har
diagnosen ADHD/DAMP, säger han.”
Först förnekar man att det ens finns något rimlig forskning kring ADHD, nu har man har till och med upptäckt att kvinnor kan ha ADHD och ADD. Vilken bedrift! Facket som varit närmast de intagna har försökt driva på, men hos ledningen har man kanske varit rädd för att missa alltför många kunder? Det kanske är det verkliga missbruket? Att på ytan låtsas vara intresserad av klienternas verkliga problem är en sak, samtidigt som man slår på stora trumman för det lilla man i gör. En annan sak kommer fram när det gäller att ta eget ansvar, till regeringen skriver generaldirektör Lars Nylen:
-Jaha varför tror herr generaldirektör att klienterna skulle medicineras då? Kanske kan just en medicinering påverka de symptom som herr generaldirektören själv påpekar, dvs impulsivitet och aggressivitet, samt öka på förutsättningarna för att kunna planera bättre. Är det inget som ens herr generaldirektör råkat tänka på? Så vågar man ställa frågan varför kriminalvården gång på gång ertappas med ett agerande som tyder på att man snarare väljer att vara dövstummblinda inför den vetenskapliga verkligheten av att medicinerad ADHD ger individerna en större chans att agera på den rätta sidan. Flera är säkert välbekanta med den ovetenskapliga hållning som grasserar hos kriminalvården. Intressant med alla som tror sig veta mycket om ADD och ADHD. Fackförbundet har gång på gång visat ett stort intresse för problematiken, medan Generaldirektör inte alls drar sig för att påpeka att gruppen inte är speciellt populär till regeringen, på grund av sin aggressiva och impulsiva livsstil, vad kan han egentligen? Vad vet han?
Om vi byter ut ordet ”patientgrupp” herr generaldirektör skriver om mot något annat ord tex aseatgrpp, judegrupp eller arabgrupp kanske man lättare ser de tankemönster herr generaldirektörn begagnar sig av, utan tecken på större reflektion av vad han gör. Dokumentet kan i sin helhet med fördel studeras av retorikstudenter som önskar tydliga exempel på hur brist på självkritik och insikt om sitt egna arbete ändå kan kombineras med förslag på hur många andra ska agera, inom ramen för det byråkratiska Sverige.
När sedan kriminalvården råkar få sitt egna vetenskapsförakt speglat, ja då flyger man i taket och kräver att ska fakta ska cencurera. Något så hemskt som en powerpoint om ”Vad är ADHD” från en av Sveriges kunnigaste läkare inom området, vilken dessutom inkluderar delar av kriminalvårdens egna ovetenskapliga hållning kan icke tolereras! Frågan är hur länge kriminalvården orkar med att censurera den verklighet de befinner sig i. Dr. Kjell Modigh som är en av initiativtagarna till socialstyrelsens kunskapsdokument kring ADHD kan alltså inte säga sanningen rakt ut utan att åtminstone en av byråkraterna kräver censur, det kanske kan säga lite om den bakåtsträvande byråkratins egentliga förjäsning.
Om det rör sig om ren socialpedofili i egentlig mening är naturligtvis svårt att säga så här på rak arm, men visst är det märkligt att personer med ansvar för andra personers hälsa kräver censur av sitt egna handlande.
Redan i det gamla romarriket tog en del doktorer emot både slavar och ägare, kanske kan även svenska personer ha rätt till rimlig sjukvård, speciellt om det är för ett problem som kan anses delvis ligga till grund för att de hamnade utanför? För tusen kronor om dagen kanske kriminalvården kan göra något positivt för fångarna också, annat än att försäkra sig om att kunderna kommer tillbaka?
Helvetets sociala geografi
Att man lätt man hamna utanför om man inte alls kan följa med i skolan råder det säkert ingen tvekan om. Vi känner nog alla någon som hellre gjorde annat än att följa med på lektionerna, kanske var det en klasskompis, eller kompis eller så var det vi själva. Men vad återstår egentligen för karriär för den som tidigt hamnar utanför gränsramarna på grund av att man helt enkelt inte kan följa med i skolan? Alla kan antagligen inte bli en ny Phelps. Men för många återstår nog bara ett liv i kriminalitet. Att ha en så verklighetsfrämmande inställning till vetenskap borde väl någon gång vara straffbart om man har ansvar för andra människors hälsa och välgång?
Gång på gång har vi skrivit om Kriminalvårdens stora avoghet mot att ge personer med ADHD en rimlig behandling. Den senaste tiden har vi dock sett hur kriminalvården svängt något och låtsas ha uppfattat den problematik som man så skickligt och intensivt lyckats blunda för så oerhört länge. Varför inte ta ned hela den akademiska debatten på en mänsklig nivå, så att förnekarna en efter en ska få visa vem som ska få och vem som inte ska få medicin, precis som en liten kö till koncentrationslägrens gasugnar. För hela debatten har tidigare bara kantats av svart och vitt, varför inte se lite av de verkliga ansiktena som döljer sig bakom den verklighet många tror sig veta så mycket om? Livet levs på en ganska personlig nivå, kanske något för dem som tror sig veta allt att fundera på?
Till och med tidningarna har skrivit lite om denna verklighet även fast det inte är någon nyhet och inte kan anses ha vart det senaste århundradena, tvärtom att hamna i fängelse verkar vara mer beroendeframkallande än mycket annat. DN, BLt. hur skulle det annars komma sig att så många av de som varit där så länge känner sig mer hemma där än någon annan stans i denna vackra värld? Givetvis är fängelse liksom flera typer av tvångströjor beroendeframkallande, men kriminalvården upplyser inte om det. Kriminalvården lever av det.
—
Kriminalvården har sedan artikeln skrevs kommit till lite större insikter och startat en utredning ifall fler interner ska kunna få sin ADHD problematik medicinerad. Ett intressant framsteg för en organisation som verkar vara mån om att få behålla sina kunder.