fri fortsättning på debatt hos mymlan..

Det klädsamma sönderfallets skugga
Ärade publicistklubben, här ser ni lite navelskådande, innerst inne i den lilla mörka fläcken ser ni min alldeles egna kalsongludd. Är det inte en vacker liten skugga man måste ta till hårresande metoder för att komma till?

PÅ ungefär samma vis kan man inifrån den inavlade journalistiken också börja prata om sina egna etiska riktmärken när de i all egentlig mening sitter utanför yrket och åstadkoms genom att nå ut i genuin verklighetsbeskrivning, vilket är grunden. Men förstår man vad orden betyder? Ta bara den förbannade vårdgarantin som ett exempel många journalister skrivit om år efter år och fråga er:

-Finns det en vårdgaranti? Har det någonsin funnits en vårdgaranti?

Själva påståendet är ett genuint hån från en unisont inavlad journalistkår som inte ens kunnat höja ögonbrynet nog att se hur de ihåliga begreppens lögnaktigheter gång på gång nöter en utsatt verklighet med sitt hopplösa budskap.

Hydraloljan i stänkkrysset?
Att utifrån det sedan börja tala om att lyftarmen på grävskopan fastnat i uppfällt läge och att man nu är jagad av kärlekstörstande giraffer i Afrika är en intressant liknelse men hur stark är den egentligen? Ungefär samma sak som när journalister fortsätter att gaffla om att det finns problem med en vårdgaranti som inte finns och aldrig har funnits. Bara påståendet rymmer ett mycket genuint förtigande av de brister vården har, måste man verkligen vara journalist för att lyckas undgå förstå det?

Förvisso kanske det är sant giraffbarnet har längst fallhöjd efter födseln än många andra djur när den väl damp i backen 1,5 meter ned från sin moders underliv, personligen tycker jag att det mer angör dagens vårdsituation än något som inte finns och aldrig har funnits. Skål tammefan, där damp den fram.

I hårkorsets sikte
Kan den grävande journalistiken också inse det? Heller sitter skopan för högt upp numer? Bena inte tillräckligt långa så att de når marken i den här sagan? Det är kanske också dags att fråga sig vad som finns i hårkorset på journalistikens kärnväsen.

Därtill lånar jag er denna vackra tavla som av en händelse damp fram, för era ögon att se.

Backflashgenerationens svarta påpekande
Att utifrån de perspektivet se resonemanget om att bloggare ska få vara med i publicistklubben är ganska självklart. Oavlönade personer som ideellt framställer texter ska de få vara med och mot betalning deltaga i publicistklubben, ja självklart, varför inte? Varför ska bara det omvända förhållandet råda där publicistklubben gratis kan ta för sig av de öppna medierna och ta del av dess debatter? Vart finns det etiska moraliteten i den strukturella enkelriktningen?

Det torde vara stor en ära för publicistklubben att få möta den urkraft som en gång i tiden skapade journalismen, att oavlönat beskriva den värld vi lever i och ofta få betala för det, just i akt och mening att skapa något bättre.

Lite övningar
Förstår du inte läs igen och igen, tills du förstår. Eller analysera kalsongluddens egentliga substantivering och fiberinnehåll om det ligger dig närmare om hjärtat. Välkomna till världen! Eller varför kan inte journalister skatta journalismens största misstag och dess blinda punkter precis som partistrategerna rankar andra partiers misstag? Eller varför inte uppskatta hur mycket det kostar att köpa rösten hos medeljournalisten, från vänster till höger eller tvärtom. För inget kan väl övergeneraliseras när det gäller att beskriva journalister som gruppfenomen?