Att hänga efter en större illgrön skördetröska på Reperbahn iklädd lederhoosen från 1800-talets början, äro icke alla förunnat vibrerade gud allvarsamt till den tolkande cyklisten bakom. -Du hänger väl med? Först alla horlänkar, självtillfredsställelsebåsen. Vad är din teori om jag inte först blir tillfredställd? 2 glas mjölk och en pepparkaka – Jag tror inte på gud om jag inte får smaka.
ADD av Facebook
Flickr ADD History – ADHD Coach (pre:CAC)
-Flickr ADHD och ADD – youtube ADHD och ADD
Men såsom sådden av andevisningarnas skörd så kommo också tiderna att förändras. Människorna togo sina rynkor bort och förhindrade dem att komma ånyo. Kostigarna blev stora vägar och allt gick så mycket snabbare, skördarna likaså.
Men ändå.
Vid vägs ände var det något som hände. Jag mötte en krämare på glid och kunde icke annat än att fråga -Tänk om du vore en glidare på kräm. Först många år senare kom jag att fråga mig själv huru outgrundligt jag vandrat i återvändsgrändernas vaggande härad. Å huru jag den dag det begav sig ändock vandrat upp för ett utav de brantaste bergen och ingen mött förens ena foten var nära att sättas på toppen, men där stodo ändock mitt möte och krämaren på glid.
Fört nu insåg jag att mötet måhända haft något emot sig. Då jag en dag fötts vid bergets fot och aldrig sett någon gå upp, än mindre hört talas om den uppgående fotens vägning.
Och där har vi fälgkörarnas epistel nummer 7: I ett gnistregn av helvete.
Vilka linjer ser du själv när din själv ängslas i mörkret? Vilka vägar syr din hovdam för verkligheten upp? Är det bara gardiner av imaginär fromage?
Med tiden i de raka snabba vägarnas rike kom vägbulorna, små guppande vaggor för de som åkte i förflyttningsdroskorna med sina förgängliga kroppar. Bergets grusmaskineri som en rock around the road – walk over.
Ängdalsgaloppens hedar och konturen av vad du nu ser, när du som kallar dig jag – här skulpterar mitt tidsrum. Jaget är ju alltid jaget sa Sigmund, men blev genast anfäktad av en fråga som kom att jaga honom länge – Men om jaget inte består av en massa ”det” som speglas i en ring, hur kan det egentligen uppstå?
Är inte just jaget som självreflektionens identitetsgyro det perfekta exemplet på cirkelbevis, sa gud och spelade betänkligt fundersam innan Sigmund förvandlades till en loppa av CAC-hålet, för att se mekaniken i Individualitetens klocktorn och identitetsförsvaret av en konstruerad verklighetsdiet vad är egentligen det? Vad är verkligen äkta sa CAC och varför hyser identiteten ett så intimt förknippat försvar. The strangeness of the unusual. Om alla till stor del delade identitet torde insikten om att paranoian kommer från dig vara ganska välbeställd eller åtminstone mera besutten är dina gubbtuttar, spindla fram monokeln och se
-Den sociala konstruktionsgrunden för det egentliga arslet, har herr terapeuten någonsin funderat över kugghjulen i det kulturspecifika drevet? Kan vi någonsin ta ert jag på allvar nu när vi alla vet att det består av speglar som speglar varandra och snarare är arketypen av cirkelbevisens trötta tungsinne?
Vad kan annars vara mer cirkelbevisande än en egenartens fundamentala självupphängning? Är det inte snarare ett av de mest elementära bevisen på att vi alla är ganska lika i strävan att verka olika, som om kulturen inte skulle klara av trycket av den stereotypa rantningens Homo Erectus som gång på gång sätter sig ovan de vulkade hjulen utan att se varifrån asfalt och krita kommer ifrån. Blommor och ben anamma nästa scen.
Autobahn Zwang ont wahn
-Ååh gud jag dör… . . Autobahn autobahn. Alla dessa kurvor alla dessa svängar, timglasfiguerna i mitt sinne utan dem somnar alla. Ditt landskap är ett drömlandskap, kanske dags att vakna någon dag?
- Sigmund Freud hos Fantomen – Fittägarinstinkten
- Gud Rorschach Testar Sigmund Freud
- Horgubbarnas fackförening:Årsmötet
- Den Oidipala Homerun instinkten
Gud, CAC och Tant svart i Rymden ett blygsamt intro