Svar till artikeln om Lögner och detektion

Fick ett mycket initierat och intressant svar Från signaturen:FL ang. ”DN ljuger igen! Detektorn fungerar fMRI” som jag passar på att lyfta in i en ny artikel så att de inte drunknar i floden av allt annat. Orginal artikeln från: DN.
———————————-
Från sign FL.
Artikeln i DN syftar till lögndetektorer baserade på röstanalys: VSA-baserade och LVA-baserade. De fungerar inte. För VSA finns ändå en logisk koppling mellan röstinstabilitet och möjlig stress vid lögnaktiga påstående. Det stora problemet är att röstdarrningar uppstår av en rad olika anledningar som inte nödvändigtvis har med lögner att göra medan folk kan ljuga och samtidig hålla sig lugna så att den förväntade röstinstabiliteten inte uppstår. Dessutom krävs goda inspelningsförhållanden och en bra modell av talarens typiska röstegenskaper för att kunna utföra en meningsfull röstanalys. För LVA, som utifrån företagets patent på metoden visar sig bara göra en enkel statistik över antal vändningar och plateaus i en vågform, finns det varken tillräcklig eller relevant information som kan extraheras från vågformen för att härleda något om talarens sanningshalt. Den kan inte ens fungera. Det saknas helt och hållet en logisk koppling mellan mätningarna och slutsatserna som de påstås leda till. Om en sådan koppling trots allt finns måste naturligtvis företaget visa vilken den är eller bevisa med replikerbara experimentella metoder att en sådan relation finns. Om metoden upptäcker lögner i x % av fallen utan att samtidigt leda till ungefär lika många falsalarm och förhållandet mellan träff och falsalarm visar sig intressant finns det då empiriska data och förr eller senare bör man komma fram till en förklaringsmodell på varför just dessa enkla mätningar som LVA gör visar sig vara meningsfulla för att avslöja lögnare. Än så länge tyder den etablerade kunskapen om talsignalen, fonationsprocessen, talsignalsbehandling, osv. på att en sådan koppling överhuvudtaget inte kan finnas i LVA-teknologin, inte ens om inspelningen skulle göras under optimala laboratoriebetingelser. LVA-teknologin åstadkommer en slags röstkontrollerad slumpgenerator (som kanske fungerar som avskräckande för en lögnare eftersom mojängen kan ge intrycket av att ha kommit åt något som inte ens talaren själv har kontroll över, men samma resultat skulle i så fall kunna åstadkommas utan att ens registrera vågformen).Jag kan inte forskningen kring fMRI i samband med lögner, men även här vore det lämpligt med en viss skepsis. Situationen kan likna det som förekommer i VSA. Det finns en möjlig logisk koppling mellan hjärnaktivitet och behovet av att hålla en rödtråd i sin (osanna) historia. Men har individen tränat tillräckligt bra eller av någon anledning inbillat sig själv om att det är sant det hon säger kan det knappast ge utslag. Samtidigt kan en person som talar sanningen känna sig tveksam efter ett tag till vad som egentligen hände om den utsätts för stress. Om det är så hamnar man återigen i samma situation som vid VSA, fast nu med ofantligt mycket dyrare och krävande metoder… fMRI:s tidsupplösning kan vara ytterligare ett problem.Skulle man tänka sig tekniker baserade på hjärtfrekvensen eller hudkonduktansen hamnar man återigen i samma problem av att det inte finns något pålitlig direkt samband mellan hjärtklappningar eller svettningar och lögner. Vissa ljuger oberörda och andra svettas bara för att de känner sig stressade.
Jag känner inte till någon bättre metod än att ha välutbildad personal som utför strukturerade intervjuer av slumpmässigt valda personer, utan förutfattade meningar. Och med tanke på bristerna som alla dessa tekniska lösningar har (de som i motsatsen till ”LVA-teknologin” verkligen mäter något som i princip skulle kunna relateras till sanningshalten hos talarens berättelse), verkar rubriken på DN:s artikel inte alls vara fel: ”Lögndetektorer fungerar inte!”, i alla fall inte än så länge…
—————

Själv har jag ofta undrat hur en lögndetektor bedömer svar från en mordmisstänkt som lider av en multipel personlighet, om den oskyldiga personligheten svarar inser då lögndetektorn att den talar sanning? Eller just det som också sägs i inlägget nedan. Om personen verkligen är så sjuk eller psykotiskt att den inte tror på att den begick brottet, vad visar lögndetektorn då? Eller vid den rakt motsatta situationen som Professor Granhag påvisade tidigare. När en person trotts att denne är oskyldig ändå till slut börjar att tro på sin egen skuld, vilket är intressant och synnerligen nedbrytande scenarion. Frågan är vilken konsekvens det skulle ge i ett lögnedetektortest.

Har någon några tankar så skulle det vara mycket intressant att få ta del av dem.

Jag hoppas verkligen att artikeln: Charlatanry in forensic speech science: A problem to be taken seriously får ordentlig spridning. Författaren är tillåten att lämna ut personliga exmplar till den som så önskar har jag förstått och det skulle vara tråkigt om kritiska inställningar inte får en bredare spridning i ett så viktigt ärende.

Övriga länkar i ärendet:

The Guardian, UK, 12 March 2009, on the evaluation of ”Voice Risk Analysis” (English)http://www.guardian.co.uk/technology/blog/2009/mar/12/voice-risk-analysis-lie-detection-benefits-government-results?commentpage=1

The Guardian, UK, 12 March 2009 (English)
http://www.guardian.co.uk/technology/2009/mar/12/voice-analysis-system-vra
Sveriges Radio, P1, Sweden, 12 March 2009 (Swedish)

BBC, UK, 12 March 2009 (English)
http://news.bbc.co.uk/1/hi/england/nottinghamshire/7938447.stm

Expresso, Portugal, 10 March 2009 (Portuguese)

Swedish Research Council, 21 February 2009 (Swedish)

Swedish Research Council, 23 February 2009 (English)

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *