Aftonen då skithusstalagmiterna fattade eld

mata haryDroppe efter droppe hade helvetet sänt mig ett gyllene budskap om urholkning. Var för sig var det inte speciellt mycket men sammantaget, så ja. Finns det inte en egentlig bindning mellan allt i alltet?

Men ska vi inte tillsammans klättra upp på bron till källan av våra egna begär och hota att hoppa om vi inte får som vi vill? Då ställs våra egna begär mot andras och tungsinnets talan förförs av all floskelgröt som lagts på laggen om vår egna egenart. Den sociala böltpölsan råttögdheten gett oss när vi med mortelögdheten sår handlingarna genom begärtillfredställandets ögon. Ömsomt räddhågset gnagande, ömsomt själbelåtet slafsande.  Utan att ens för ett ögonblick stanna upp och betrakta CAC-hålets pansarprakt.

lave mata

Min egen föredömlighet

Själv tillhör jag det bästa av föredömen må jag säga. För några hundra år sedan skar man av mig ögonlocken så att jag inte skulle somna som död. Dock imponerar inte studbarheten längre, när man legat här under bron och stirrat några år. Blott 1 meteters uppstuds på 100 meters fallhöjd är inget att skryta över, men nog verkar det ändå som om både jorden och vattnet ger ett visst gensvar till de gravitativa spekulanterna efter rekylen av sitt egna fläsk. På uppstudsen har jag fått intrycket av att så sugna på läskeblask verkar de inte.

Alla som hoppat vet vad som händer, man skiter ned sig ganska ordentligt. Igenkorkning verkar heller inte hjälpa. Bättre är att nogsamt studera dödsfallsstatistiken och sedan i en organiskt orkestrerad suicidering dyrka sig in på bårhuset under lågbeläggningssäsongen och taplats. Skära av sig ögonlocken så att man inte blundar i ugnen, vilket är en dödssynd. Men även skithusstalagmiterna fattar tycker för värmen i kremeringstanken.

Sedan är det bara att hålla andan, vill man nått så fixar man det, svårare än så är det faktiskt inte. Invirning i gladpack kan faktiskt också sända en sista hälsning till gudarna. Den genomskinliga plastamfibien – härifrån till evigheten.

skyv

Lipglossen på Skithusstalagmiterna, Gladpack, Begärmålen, Lethe, Styx, glömskans och dödens floder som ylande rännil av mänsklighetens skithusklenod.

Tänk alla arter på en gång, hur många ton skit blir det egentligen på en sekund? Ser du den enorma Nautissnäckan som häver sig från urhhistorien? Det är faktiskt därför klubban ofta kommer med skruv, det är den barbariska lockelsens permanent.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.