Om personer med problem inte på något sätt kan ta sig ur sin situation då brukar det gå utför, det kanske säger sig självt? Rent logiskt eller statistiskt förefaller det inte på något sätt vara en nyhet.

Vi har några gånger skrivit om medicin till barn med ADHD och ADD. Antagligen är det första man tänker efter att ha fått ett barn inte att: Jippie nu ska barnet få penicillin -stora doser bostongurka och lavemang + ADHD medicinering.  Snarare verkar det vara bland de sista utvägarna för att få det hela att fungera. Föräldrar till barn med problem kanske inte heller är de första att springa ut på stan och skriva: Min unge har stora problem, så visst är de en ganska tacksam grupp att skuldbelägga. vad blir följden?

Att amfetamin eller metylfenidat skulle vara livsnödvändig ställde jag mig vid första anblick tvekande till, men efter att ha funderat ett tag och tittat lite närmare på statistik, så inser även jag att det kan ligga något i det hela.

Varför skulle WHO kalla metylfenidat och amfetamin för essentiella mediciner om det inte var det? Jag kapitulerar (dock aningens motvilligt) och inser att WHO antagligen har rätt. Men vad säger egentligen undersökningarna? Finns det något som säger att personer med ADHD verkligen kan sluta missbruka om de får en välavvägd medicinering i stället? Eller tvärtom finns det något som säger att den som inte alls kan koncentrera sig i skolan går en lysande framtid tillmötes? Den som inte lyssnar till WHO vad lyssnar den till?