De förintades blomsterkrage
Och vart du vänder din skalle. Även de som etniciteten, grupptillhörigheten och egenarternas själviska gravitationer så lätt utestänger med sitt *rum* av samhörigheter, har en motsats i sig. För vem tänker väl då på att rum kan läsas *mur* baklänges och att alla rum egentligen också är en mur för den som står utanför. En mur med taktilt underlag även för den som står mitt inuti. Ett etui av skärmning.

Vad kan alla hjärtan vara?
En handräkning efter murbräckan, till de som inte kan svara på vad alla hjärtan kan vara. Där varje sten i byggnaden andas förbränd lera och vägen dit gick på förkalkade skelett och det brända livets tjära. Varför asfalten ser ut som den gör och kantas av vita streck ovanpå stengruset av blommornas själ. Vita streck på svarta gator.

Låt inte gatan stå i vägen. Var road, detta är en saga, detta är en sägen. Det är ditt liv, du är på språng, du är på gång. Du är på väg. Det var en gång

Det sóm leder oss är ljuset från erfarenheternas sång
och de som för länge sedan ebbat ut i natten av det du inte förstår, kondensatet av det som bygger din skyggande brantning, när du nu rantar efter vatten på krönet av alla hjärtans själ.

På pärlebädden av slutets ljus