Gång efter gång ser vi extrema tveksamheter när det gäller insatser till personer med ADD, Asperger’s syndrom och ADHD, vilket kanske inte direkt kommer som en nyhet för någon.  Man torde alltså från Regeringens och socialdepartementet sida vara välmedveten om problematiken för hur vet man annars exakt vart och när man ska blunda för att inte se den? Regeringen Fredrik Reinfeldt: Vad ska vi kalla folkhemsmusikaliteten i detta faktum: Diskrimineringsopera på utslagningsdriven hammondorgel?

En trasig själ gav det det statistiska stolpskottet ett vacker ansikte på Dagens medicin:

Att ett län har en 7 gånger högre diagnostisering än ett annat kanske snarare påvisar med vilken låg grad av vetenskaplighet och hög grad av godtycke barnens hälsa bedöms och åtgärdas. Detta mina damer och herrar är knappast ett statistiskt mirakel, det är nonchalansens epidemiologiska folkdräkt.

Konsten att inte se.

Cristina Husmark Pehrsson är detta Rammstein på social mungiga eller en högtravande konsert i konstarten blunda men ändå  påstå sig se – den  moderna civilisationens främsta uppfinning.  Är inte detta diskrimineringens konstart och  normifierandets betongkorsett där det är ett förhållandevis lätt sätt att skapa sig ett drömsamhälle, ett samhälle som bara kan fungera när man blundar, annars måste man vakna upp och se. En slödderdriven  sajt skrevs en gång: AB se, ett företag bara De. Exp tar upp några aspekter om ADD. Men vad tror egentligen Regeringen om varför det är så olika frekvens med  diagnoser? Är det herren Jesus krist som nedstigit igen och mirakulöst helat vissa län? Eller är det så Jävelusiskt att i vissa län är man sju gånger så hänsynslös?

Ser ni verkligen inte denna pråligt utstyrda vals för trebenta spyflugor,  så fortsätt gärna att blunda, för all del – Omdöpningens evangelium har vi länge sett – varför inte kalla den faktiska nonchalansens folkdräkt för vårdgaranti? Något som uppenbarligen inte finns och aldrig har funnits.

Självfallet är det bara ett hån att kalla den verkligheten för garanti, något annat kan det aldrig bli.

Hur länge har socialstyrelsen och socialdepartementet känns till att vården mellan olika kommuner har extremt olika nivåer av personer med ADD och ADHD och fullständigt ignorerat detta faktum? Tror verkligen socialdepartementet på att det är ett statistiskt mirakel som skapat 7 gånger flera personer med ADHD i ett län? Eller har socialdepartementet och ytterst regeringen kapacitet att inse att det döljer sig en massiv mängd personer som har en obehandlad ytterst allvarlig problematik som statistiskt sett kommer att leda dem mot en alltför tidig död?

Om ni öppnar fönstret och tittar ut kanske några av molnen på himmelen kommer från rökpuffar från kremeringsungnarna där några av offren för denna nonchalans just stekts till rök.  Hur känns det då? Är ni allergiska mot röken? ADD finns i Israel, Finland, Korea, Thailand inte många bokstäver är sig lika, men det är ändå samma sak.

Är nonchalansen att veta om det orimliga i andras ohälsa och inte göra något åt det, en aktivt blundande handling som skapar fred, eller är denna aktiva blundande handling något som skapar krig? Det kan kanske då förklara delar av att en del personer söker sig till gängbildningar där det man säger stämmer med det man gör, fastän man talar aldrig om solidaritet förståelse och lyhördhet, tvärtom, det är något man visar.

atdehydi

och stämmningsskapande vykort till

Fredrick Reinfeldt med Cristina Husmark Pehrsson

ADD uppmärksammar läget koncentrerat,  FrkF möblerar om, Mymlan skrev en mycket bra artikel på newsmill som jag äntligen läst. SEX. vad når fram?. ADHD Arrse way back. Tidning efter tidning har skrivit att ”gåtan ADHD nu är löst” – jahaja, vart är svaren då? Det statistiska miraklet är väl det hitintill mest valbelagda svaret tillsammans med häxprocesserna mot behövande personer och vad som verkar hjälpa.