?????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????16?????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????

Efter Folkrepubliken Kina och Taiwan så är det forna kejsardömet Japans tur att få gästa den globala Lyx-bloggen med en video om ADHD men även Asperger och lite tips för att fungera på bästa sätt och uppträda rekorderligt på arbete och fritid samt i livet på det stora hela. Vi spar inte på polityren. Eller på de nogsamt tillrättalagda välartighets fraserna.

Nedanför kan du se ett inslag för den yngre publiken.

Tack för att ni valde adhd-npf bloggen våra sponsorer blir jätteglada, själva är vi inte alltid lika glada och livet känns ibland som ett helvete. Men vi ljuger gärna och låtsas vara glada. Eller hur det nu var… Vi är fångade i en mjukvaruproducerande språklighet. Så ibland mitt emellan språken, råkar sprickorna uppstå och vi kan säga vad vi egentligen vill, men då har vi oftast glömt vad det var.

Över till nästa ämne, dags för en ny början mot ett lika givet slut. Sommaren är slut nu och inte ens den normalsentimentala deppigheten vill infinna sig som ett nogstalgiskt töcken över alla sina egna personliga tillkortakommanden man inte ens känner till. När man liksom inser att man inte ens vet om hur puckad man är.

Deppigheten var bättre förr
Den storslagna nostalgiska genomklappningen var allt mycket mer grandios förr i tiden, verkligt genomtunga psykbryt, nu verkar inte ens sunk-deppigheten nå sina forna höjder. Suck.

Det var bättre förr, folk var mer klockrent energiskt sönderdeppade och den genuina negativiteten lyste med sitt tindrande hädangångslyster i sinnet, gödde hela den starka renodlade negativitet som frodades förr i tiden.Som kunde bryta ned den starkaste panikångest till en renodlat melankolisk tröstlöshet, med sin bombastiskt grönbetestrinda basvånda. Ye, thoose where the days my friend. Det finns ju för helvete ingen verkligt bastant pessimism i världen längre. Gamlingarna gnällde mer och allt var sig likt, vad är det som håller på att hända?

Är förresten inte de med neurotypiskt syndrom ganska lika världen över?