Att organisera vardagen av Vanna Beckman en film om fyra vuxna med ADHD.
Ibland kan det kännas ensamt att ha de problem som jag har, ibland har jag faktiskt ingen aning om det speciellt inte när man glömt ta sin medicin, men de brukar visa sig i slutet på dan vart man kommit någonstans. Ibland känns det skönt att se andra som i varje fall har någorlunda liknande liv och kappsäckar att ta sig fram med. Regummerade träskor i lummelundagrottor eller bara drömmen om den där väckarklockan som skulle göra allting så bra, men väckarklockan glömdes i farstun för gröten brändes vid.
Nu när man sitter här på farstutrappen så känns det gott att slicka sig om läpparna, men å andra sidan kan de intorkade youghurtsmulorna kännas lite väl surt luttrat, när man ser hur väckarklockan skadats av regnet, men snart kommer sol och jag är alltid den första i vattnet
Se och lär om andras öden, livet, vindsmekningen och brötulvarna.
Jahapp vad gör man nudå? Blir livet ett helvete och man tvingas i en massa knark av en löpandeband psykiatri som maniskt arbetar på övertid, eller får en del människor för första gången i sina liv en chans att klara sig självständigare och verkligen börja bygga på sitt egna Oberoende?.
Samlingsplatsen för de kritiska och de frälsta, här möts alla kombatanterna och slåss dagar och nätter igenom för att bevisa att de har rätt utan att för ett enda ögonblick bry sig om konsekvenserna av sitt egna handlande. För när allt kommer omkring är det ju det som är viktigast, eller vad säger du?
Att amfetamin eller metylfenidat skulle vara livsnödvändig ställde jag mig vid första anblick tvekande till, men efter att ha funderat ett tag och tittat lite närmare på statistik, så inser även jag att det kan ligga något i det hela.
Varför skulle WHO kalla metylfenidat och amfetamin för essentiella mediciner om det inte var det? Jag kapitulerar (dock aningens motvilligt) och inser att WHO antagligen har rätt. Men vad säger egentligen undersökningarna? Finns det något som säger att personer med ADHD verkligen kan sluta missbruka om de får en välavvägd medicinering i stället? Eller tvärtom finns det något som säger att den som inte alls kan koncentrera sig i skolan går en lysande framtid tillmötes? Den som inte lyssnar till WHO vad lyssnar den till?
Jo det finns, vi har skrivit en del om det men ett av de bästa hjälpmedlen vid just ADHD verkar vara just en korrekt och välavvägd medicinering. En ny undersökning från institutionen för Social arbete vid Göteborgs Universitet tittat vidare på saken lite djupare.
Resultatet visar att missbruket av amfetamin för intervjupersonerna fyller självmedicinerade funktioner i det att drogen skapar lugn och förmåga att fokusera. De är dock i olika grad medvetna om dessa funktioner. Medicinering med centralstimulantia fyller samma funktioner men ger en mer jämn och tillförlitlig effekt, samt att intervjupersonerna undgår flera av de negativa konsekvenser som är behäftade med narkotikamissbruk. Medicineringen har också positiva effekter för intervjupersonernas identitet och självuppfattning då det ger dem möjlighet att stärka och utveckla andra identiteter än den som missbrukare.
Det verkar finnas oerhört positiva sidor med att medicinera verkar det som, b land annat så verkar missbruket och samhällshatet sjunka, anpassningsgraden (härligt ord va) öka. Varför skulle den inte det då? Den som aldrig har haft möjligheten att läsa en bok och ha behållning av det som står, får nu en möjlighet personen inte haft tidigare. Den som vill förneka personer med denna svårighet en rimlig medicinering, förnekar också dessa personers grundläggande mänskliga rättigheter. Är denna rasistideologi i grunden acceptabel? Att förneka människor med en speciell genetisk sårbarhetsprofil en rimlig behandling på grund av deras genetik är det inte urtypen av rasism? För att den rasismen inte ska synas så försöker man så hårt som möjligt att göra allting så svartvitt som möjligt, men lyckas man? Det är kanske dags att kalla rasisterna för vad det är? – Rasistjävlar som förnekar människor sina grundläggande mänskliga rättigheter.
Jag har alltid levt i ett kaos. Ett fruktansvärt kaos (…). Jag tar in allting. Jag tar in alla
intryck och är man då ofokuserad och inte kan … Så att säga… Katalogisera, indexera
informationen, så kommer det bara in, in ,in och så blir det för mycket.
Jag har aldrig kunnat fokusera, göra en sak i taget. Jag menar, jag har massa bollar i luften, men när dehär bollarna trillar ned som jag har slängt upp, så är jag tre mil bort. Jag kan gå en väg ett tag för att plötsligt bara vända och gå den vägen istället och ingen fattar att jag inte går på den (första, min anm.) vägen längre.
Stoppa den genetiska rasismen
Är det rimligt att de genetiska rasisterna ska kunna förtiga dessa symptom som antagligen har rötter sedan urtiden? De personer som vittnar idag om vilket hjälp de fått tack vare diagnos och medicinering. Att kunna sluta ett långt missbruk i flera årtionden och bli en egen företagare, är det något som människor ska förnekas, eller låter det fantastiskt bra?
Med vilken laglig rätt utövas det ett socialt förtryck mot människor med den genetiskt betingade sårbarhet som ADHD ofta är grundad uti.
Han tycker ibland att livet suger, att världen suger, att skolan suger och att det är svårt i med alla människorna i trafiken, varför inte göra något för honom och hans polare ?
Om han käkar Concerta eller Metamina för sina besvär har jag faktiskt ingen aaaning om, men hursomhelst tack vare ett hårt jobb i livets rock n roll så får han det att FUNKA ändå!
Justin har ADD och en del anknytningar till Sverige. Han nöjer sig inte med att bespruta Britney, nej en bok om Golf skulle nog passa bättre för en kille som har sitt på det gröna.
Vår Profesionalitet förhindrar kommunikation Här nedan har vi ytterligare en kille som det inte verkar fungera så bra för. Vem vad eller hur felen uppstår vet vi ju faktiskt inte och det fick tv-journalisterna heller inte veta trotts fullmakt från killen och hans mamma. Vi kan ju inte beskylla socialen för någon kommunikationsvilja med uppdragsgivaren eller dennes omvärld, också ett intressant fenomen som vi stött på flera gånger förut. Mera om inslaget ovan här. Men visst är resonemanget alltid lika intressant – pga av vår professionalitet kan vi inte kommunicera …. – tja…hmmm, vi förstååår. Vi förstår åtminstone varför en del väljer att kalla vissa individgrupper för socialkärringar.
Intressant är också att de uteblivna insatserna verkar kosta samhället mer pengar i slutänden, så jag vet inte om man får fråga det men varför sker inga vettiga insatser? Vi kanske ska vända oss till Eva Kärfve som är sjuksköterska i grunden men nu även Docent i sociologi . Hör du oss Eva, så maila gärna in ditt svar på varför socionomer förefaller misslyckas med vissa saker när det gäller insatser till personer med adhd och varför de därmed kan anses vara dåliga på att kommunicera verkligheten. Upplever gruppkategorin socionomer det som hotfullt att ta till er verkligheten med ett kollektivt misslyckande och hur ska vi i så fall kunna förhindra er katastrofupplevelse?
Riksförbundet Attentions ledning kanske dessutom blir positivt inspirerat när de ser att det går att vara lite aktiv i frågorna på Riksnivå och man behöver inte sitta som idislande nomenklativa byråkrater och ta betalt för små häften med information om adhd. Varför inte sprida den praktiska kunskapen vida omkring, är det inte dags nu? Eller är det något som hindrar som hindrar det stackars Riksförbundet?
Förhindra stigmatiseringen! Naturligtvis är alla socialarbetarindivider inte socialkärringar i fall nu någon i gruppen skulle känna sig kränkt eller nedstämd över den deskriptiva faktaterminologin. Det är bara att gaska upp er så blir allt säkert bra ska ni se. Vi tycker heller inte heller att begreppet socialkärring alltid är helt optimalt men samtidigt kan vi ju inte förhindra den folkfloristiska språkutvecklingen och böjer oss därför inför trycket att kalla socialkärring för socialkärring och inget annat.
Hade vi gjort på något annat vis hade vi ju kanske kunnat bidra till socialkärringarnas stigmatisering och det vill vi ju för allt i världen inte bidra till, vilket jag hoppas alla förstår. Omsorgsfullheten i vår pliktransakelse kan ju inte vidkännas dessa gränser. Annars skulle ju socialkärringarna kunna få en ganska stereotyp gruppstämpel och den gruppstämpeln bör ju gå att förhindra, för roten till den ligger väl i den outalade kollektiva katastrofupplevelsen. och kärnan i den är väl ändå undermedveten. Och det kan vi inte tala mera om eftersom vi är proffs.
Tänk Positivt vettja!
Nedan lite måhända socialbyråinspirerad konst från en anonym konstnär som inte är rädd för kulturen. Konstverket är stulet från Lisas blogg. Verkar rymma en hel del av klustertänkandets alla små orgier av omsorgsvetenskapliga och tankestruktuella personminor.
Läs även andra bloggares åsikter om Socialtjänsten, socionomer, sociologi, prefesionalitet, socialkärring, funktionalitet, rimlighet, eller vad säger våran Lisa är det dags för en dansande svängom i den sociala arken.
När biblioteken klagar över att folk läser mindre så berättar Medioteket att de lånar ut mer. Hemligheten ligger egentligen i att låntagaren själv ska få pröva ut vilken lärostil som passar bäst och vilka hjälpmedel som verkligen hjälper. En del personer med ADD eller ADHD säger om man frågar dem vilket som är det bästa hjälpmedlet: Concerta eller Metamina och visst går det att förstå…
-ADHD ur ett hjälpmedelsperspektiv pdf. Broschyr från Hjälpmedelsinstitutet. Tar upp en del praktiska och opraktiska aspekter med att ha ADHD.
Med de moderna mobilerna kan man göra mer och mer. Det har till och med skrivits en uppsats i ämnet.
-En bra lista över litteratur om och kring ADHD finns på ADHD centerDe har även böcker om andra neuropsykiatriska ämnen som Aspergers och Tourette’s syndrom. Renodlade böcker om det Neurotypa syndromet och hur det ska behandlas lyser än med sin frånvaro!!! Kom gärna med tips. Är man bra på att läsa engelska tycker jag att det USA´s nationella institut för mental hälsa NIHM gett ut en liten trevlig sammanfattning om ADHD, på deras sajt kan man dessutom ladda ned en 49-sidor broschyr om ADHD i Pdf form.
ADHD är ett funktionshinder som innebär avvikelser inom områdena uppmärksamhet, aktivitet samt impulsivitet. Som pedagog är det viktigt att ha en förståelse för funktionshindret och möta eleverna utifrån sina förutsättningar och ge det stöd de behöver. Syftet med studien är att studera några personers erfarenheter kring den pedagogiska verksamheten och hur den bör anpassas för att underlätta för elever med diagnosen ADHD. Frågorna som ligger till grund för studien är: Vilka pedagogiska strategier anser informanterna behövs för att undervisa elever med diagnosen ADHD? Vilka uppfattningar framkommer vad det gäller specifika hjälpmedel avsedda att hjälpa elever med diagnosen ADHD? Hur anses struktur skapas för elever med diagnosen ADHD enligt informanterna? Genom intervjuer har rådata insamlats. Resultatet visar att det inte finns några generella strategier utan att det är viktigt att se ur ett individuellt perspektiv när stöd utformas, eftersom alla elever är olika. Struktur är något som informanterna ser som en viktig pedagogisk strategi i undervisningen av elever med ADHD. Vår slutsats är att de två informanter som arbetar utanför skolan besitter en större kunskap vilket är av intresse för vidare forskning. Skulle resultatet vid en större studie kunna generaliseras och vilka är i så fall de bakomliggande orsakerna till att informanterna utanför skolan besitter en större kunskap?
Sammanfattning: Syftet med denna uppsats är att undersöka om man kan använda fysisk aktivitet i skolan som ett hjälpmedel för barn och ungdomar med ADHD och DAMP och i så fall hur. Jag har undersökt detta genom intervju med fem idrottslärare på fältet. I litteraturdelen beskrivs diagnoserna ADHD och DAMP ur olika synvinklar, hur olika författare anser att fysisk aktivitet påverkar kroppen och hjärnan. Jag beskriver också det pågående forsknings projektet Bunkeflomodellen och visar några delresultat från projektet. I diskussionen reflekterar jag kring hur fysisk aktivitet påverkar kroppen och hjärnan, hur man kan underlätta idrottslektionerna för barn med ADHD och DAMP. Jag diskuterar också olika författares syn på diagnostisering av barn. Resultatet visar att Idrott och hälsa är ett ämne där man kan arbeta med sociala färdigheter som regler, hänsyn, samarbete och kommunikation.
Syftet med uppsatsen är att bidra till att öka kunskapen om hur tekniska hjälpmedel kan användas för att underlätta vardagen för vuxna människor med ADHD. För att åstadkomma detta görs en genomgång av vilka problem som kan föreligga vid ADHD och vilka strukturer och aktörer som finns i samhället för att erbjuda hjälp och stöd som vuxna med ADHD kan ha behov av. Därefter betraktas vilka strategier och metoder som kan vara användbara för att kompensera för de problem ADHD kan innebära och hur teknik, såväl specialtillverkade hjälpmedel som vanliga produkter, kan användas för att kompensera. En översikt görs av hur teknik kan utformas för att bli användbar, såväl generellt som mer specifikt rörande utformning av hjälpmedel. Detta åskådliggörs genom exempel från några svenska hjälpmedelsprojekt följt av en probleminventering där ett antal studiebesök och intervjuer har tjänat som en bakgrund för förståelse av den stora mängd strukturer, aktörer och hjälpmedel som är möjliga men emellanåt svårtillgängliga vägar till hjälp för vuxna med ADHD.
De som i slutänden kan avgöra vilken nytta ett hjälpmedel innebär är brukarna själva. Deras upplevelser och erfarenheter är en ovärderlig källa till kunskap. Under arbetets gång har frågeställningen preciserats till att lyda: ”Hur kan vanliga mobiltelefoner användas som hjälpmedel för att underlätta vardagen för vuxna med ADHD?”.För att besvara denna fråga har semistrukturerade riktade intervjuer genomförts med fyra kvinnor med ADHD som använder mobiltelefonen som hjälpmedel i sin vardag. Intervjuerna har transkriberats och kategoriserats för att identifiera hur mobiltelefoner används, vad som fungerar bra och mindre bra och vad kan göra att mobiltelefonen upplevs som ett fungerande hjälpmedel.
Vuxna med ADHD är en mycket heterogen grupp och de resultat som presenteras i uppsatsen är att betrakta som en utgångspunkt för vidare funderingar och prövning snarare än som färdiga lösningar som passar alla med ADHD.
Vad säger ordföranden?
I DN ser vi också en Riksordförande som uttalar sig om de unga funktionshindrades ekonomi, tänk om de inte ens fått någon rimlig vård, vad hade hon gjort då? Tänk om De rörelsehindrade med behov av rullstolar inte heller fått några rullstolar, vad hade hon sagt då som ordförande i RBU?
Hade hon sagt: Att inte ge den som behöver en rullstol vad den behöver är samma sak som att aktivt hålla personen isolerad och borta från sina mänskliga rättigheter i samhället?
ADHD är vid första anblicken osynligt men kan vara mer handikappande än ett rullstolsberoende, oavsett om man gillar diagnosen eller inte. Ändå får alla inte en rimlig behandling av funktionshindret. Vilket i faktum kan vara samma sak som att en personmed behov av rullstol för att ta sig fram inte får någon utan får sitt hemma. Vad hade hon sagt om det tror ni? Hade hon nöjt sig med det? Ska någon som behöver rullstol nöja sig med en punkterad gummiflotte med några fina teckningar som kan tolkas som några eventuella kansken? För det finns väl inte så många som behöver rullstol som hjälpmedel som behöver en sådan i Sverige? Men det finns en hel del med adhd och närliggande problematik som inte får något rimligt hjälpmedel alls.
Exakt hur jävla rimligt är det då? Apropå hjälpmedel och medel som hjälper.