Den urtids gläffsande ödlesvansen av att vi sedan tidigare skulle veta något, ha en kunskap. Är något vi för allt i världen inte vill överge. Men i all sin essentiella substans är och kommer den alltid att vara en förutfattad mening.

Kunskapen våran bäste vän – alltid en förutfattad mening
Låtom oss löddra den, låt oss föna och blåsa den. Så att den sedan slickar oss i ansiktet när vi öppnar vår stora kunskap och ger den slaktad burkmat. Hur betydelserna river alltet i stycken, packeterar godtyckligt och sedan kallar det mat. Gärna med den glorifierande tempusakten av att låtsas vara osjälvisk och hänsynstagande.

Tjovars

Rymd Orvars gamla fjölt.

Det var först när du feck täppan te hålän dä blä musikän i hokken gamle trästykke. Så blås du i flöjta å stå i. Lykkan stå den djärve bi.

Läs även andra bloggares åsikter om Nya såpor, bäste vän, dogmatik, kunskapens lik, bårhusboggie,