?????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????16?????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????
Efter Folkrepubliken Kina och Taiwan så är det forna kejsardömet Japans tur att få gästa den globala Lyx-bloggen med en video om ADHD men även Asperger och lite tips för att fungera på bästa sätt och uppträda rekorderligt på arbete och fritid samt i livet på det stora hela. Vi spar inte på polityren. Eller på de nogsamt tillrättalagda välartighets fraserna.
Nedanför kan du se ett inslag för den yngre publiken.
Tack för att ni valde adhd-npf bloggen våra sponsorer blir jätteglada, själva är vi inte alltid lika glada och livet känns ibland som ett helvete. Men vi ljuger gärna och låtsas vara glada. Eller hur det nu var… Vi är fångade i en mjukvaruproducerande språklighet. Så ibland mitt emellan språken, råkar sprickorna uppstå och vi kan säga vad vi egentligen vill, men då har vi oftast glömt vad det var.
Över till nästa ämne, dags för en ny början mot ett lika givet slut. Sommaren är slut nu och inte ens den normalsentimentala deppigheten vill infinna sig som ett nogstalgiskt töcken över alla sina egna personliga tillkortakommanden man inte ens känner till. När man liksom inser att man inte ens vet om hur puckad man är.
Deppigheten var bättre förr
Den storslagna nostalgiska genomklappningen var allt mycket mer grandios förr i tiden, verkligt genomtunga psykbryt, nu verkar inte ens sunk-deppigheten nå sina forna höjder. Suck.
Det var bättre förr, folk var mer klockrent energiskt sönderdeppade och den genuina negativiteten lyste med sitt tindrande hädangångslyster i sinnet, gödde hela den starka renodlade negativitet som frodades förr i tiden.Som kunde bryta ned den starkaste panikångest till en renodlat melankolisk tröstlöshet, med sin bombastiskt grönbetestrinda basvånda. Ye, thoose where the days my friend. Det finns ju för helvete ingen verkligt bastant pessimism i världen längre. Gamlingarna gnällde mer och allt var sig likt, vad är det som håller på att hända?
Är förresten inte de med neurotypiskt syndrom ganska lika världen över?
Satt framför tv´n i kväll den 10 september 2008 kl 23.05 ” kanal 1 ” Då dokumentären MITT HUVUD ÄR EN TORKTUMLARE sändes. Av Gunilla Wirström.
För ca 4 år sedan upptäckte jag att något inte stod riktigt till med mina enäggs tvillingar (pojkar) som idag är 7½ år gamla.
Dom betedde sig inte riktigt som vanliga barn i samma ålder och då menar jag att mina hade svårt att vara stilla , Kunde inte koncentrera sig på vissa saker, ramlade mycket, hade sönder saker utan mening och dessutom blev väldigt upprörda då dom inte lyckades göra saker dom ville.
Min första tanke var att dom var pojkar och dessutom 2 , kanske lite av tänkadet att ” jag har bara flickor sen tidigare ” pojkar kanske var bara så här…
Dagis tiden började och till en början verkade allt vara bra tills pojkarna avlöste varandra på att göra hyss, bita, slå andra barn. Ville inte lyssna på tillsägelser mm.
Många gånger undrade jag om det kunde vara något med att pappan inte fanns med i bilden..
Mycket började att hända oftare så som , ilska över en tröja som inte satt åt vid handleden, eller strumpor som var ett veck på, Byxor som skulle ner i strumporna .. Det kunde bara dyka upp saker i de mest oväntade tid punkterna.
Jag minns ett tillfälle då en vän var på besök och en av pojkarna hade ett racket i handen och viftade med lite – Hon bad honom sluta vifta , och gjorde han det en gång till så skulle hon ta ifrån honom den.
( jag förutspådde allt och talade om för min väninna att man kan inte slita det ur handen på honom utan du måste förklara varför du tar den ifrån honom ) Men hon lyssnade inte utan tog den bara ,, följden blev att han gick raka vägen in mot vardagsrummet och slog handen i glasrutan till vardagsrummet så att hela krashade och han fick akut gå till sjukhuset och sy i handen .
– Inte trodde jag att han skulle reagera så ! var hennes ord..
Att vara ensamstående mamma till 5 flickor och tvillingar var ganska tufft men allt löpte på trots allt, tills förändringen på pojkarna kom.
Man lärde sig vad som INTE gick att göra med dom efter att ha studerat dom dag efter dag ,månad efter månad …
Den ena pojken var klokare än den andra och den andra var starkare på sitt eget sätt.
Att bara komma till dagiset var en pärs då barnen valde var sin väg att gå, att välja dom farligaste vägarna, Oavsett om dom redan gått en väg och saker hänt så valde dom samma väg nästa dag igen.. Som om dom inte mindes vad som tidigare hade hänt dom .
Personalen kunde berätta att saker hänt på dagis och vissa föräldrar var lite arga för att mina pojkar betett sig illa emot deras barn …Man började liksom skämmas lite över deras beteende mot andra och var livrädd då man skulle hämta dom för att få höra ” Negativa” saker.
Tiden gick och inte blev saker bättre utan ,jag hade ett evigt jagande på dom hemma med,Ritade på tapeter, rev sönder tapeter,slog hål i väggar,dörrar,ville ligga ner och äta, T.O.M var besatt av en tv kontroll , Pojken vägra släppa den ur handen ,skulle han sova gömde han den på alla konstiga ställen och ibland mindes han inte vart den låg och fick hemska utbrott..
Observera att pojkarna hade en resurs på dagis , och skulle inte denna kvinna vara på plats då dom kom, strejkade dom att gå in i dagis eller grät lång tid. Jag ansökte om en resurs var till dom men inget hände eftersom ingen kunde kostatera att mina pojkar hade något fel.
Dax för förskolan ! Överlämnadet till förskolan gick inte rätt till och barnen kände sig lite övergivna av den dom litade på som tyvärr var på lång semester . NU började allt visa sig tydligare….
Jag tyckte att min son hade en lite studsigare gång då han gick , och vissa andra saker blev allt tydligare. att jag började fundera på om jag skulle ta och ringa upp bup. samtidigt var det dax för 5 års kontroll på BVC.
På BVC upptäckte dom att ena pojken inte hörde så bra , och remitterades till KS , och efter vårat besök frågade barnsköterskan ” Har du tyckt att dom beteer sig konstigare än vanligt? ” då berättade jag allt..VI fick remisser till bup, samt läkare.
Pojken hade haft ett antal öroninfektioner innan men alltid fick han medicin , resultatet av dessa var att hans örongång inte existerade utan det var bara som ett stort hål därinne samt en stor cysta som var lika stor som en tennisboll typ. Det andra örat fick rör inopererade.
Förskolan var en pina för barnen och mig själv…Trots att jag berättade deras beteende fick jag ingen resus hjälp utan det var en kvinna som skulle ta ansvaret över dom ” som tidigare hade haft dom lite på dagis” Men hon hade ingen utbildning och ingen vetskap om ADHD alls.
Persen att ta sig till förskolan var enormt jobbig , deras vägran att lämna mig när jag skulle gå var koatiskt . Ingen personal stod och tog emot dom utan dörren till samlingen var stängd.Jag var tvungen att ibland stå utanför förskolan och jaga dom in utan att någon ryckte in för att hjälpa till..
När jag skulle hämta dom fick jag alltid höra hur jobbiga dom varit, Deras suckande om hur tuff deras dag varit tillsammans med dom och allt negativt.. Alla samtal jag fick hem om att dom rymt och att personalen var ensam med andra barn och kunde inte gå ut och leta efter dom så dom frågade om jag kunde göra det..
Aldrig såg jag en teckning dom hade gjort eller knappt ett beröm för deras ” Bra” uppföranden om dom nu skulle ha haft ett sånt..
Minns även där en episod : Jag vart kallad till ett möte varav min son satt i mitt knä samtidigt, han var arg över något som personal kvinnan gjort emot honom och kände sig kränkt just av att jag var där med så han uttryckte sig : Jag ska döda dig och satte armarna i kors och såg arg ut.. Då säger kvinnan som nu har arbetat i detta yrke i över 30 år : Vet du att jag kan anmäla dig för ärekräkning till polisen !!!! Vilken 5-6 åring förstår vad det betyder? Utan polisen var det enda han uppfattade ..
jag var så less på att höra allt pojkarna fick utstå , se deras besvikelser att alltid vara misslyckade.
Ena pojken vägrade att gå tillbaka till slut och personalen säger att det har blivit så skönt för pojke 2 då pojke 1 inte var där..
Tvilling 1 levde framför tv´n och i sin pyjamas i ca 2 månader dag som natt.
Saker fick nu inte flyttas på utan allt skulle finnas på plats annars blev det utbrott. Mitt sociala liv fanns inte längre utan jag kunde aldrig ta in en 4e person till mitt hem då barnen blev mer aktiva när någon annan kom ,och ingen ville komma heller då de inte stod ut .. Utredningen påbörjades och nu hade det gått 6-7 år Diagnosen svår ADHD med tillägs diagnoser som beteende störning ex.
Skolor byttes och medicin påbörjades ( skedde byten av mediciner då det slog till fel på dom ) Då skedde en flytt av bostad men inom samma kommun…..jag hade nu ansökt om avlastning på kortidsboeende varannan helg för barn med Adhd samt ledsagare..Vad dom hade till en början att erbjuda mig var ledsagare 25 timmar i månaden till dom båda ..Och hade jag tur kanske 1 helg i månaden på korttidsboeendet..
Väl uppe till nya området började helvetet (om man nu får kalla det så) Pojkarna började dra sig till lite nyfiknare saker som gårdens soprum där dom kunde finna verktyg slängda och lekte med , jag fick jaga dom och ta ifrån de dom funnit. Många ggr var dom på andra ställen än var det var sagt att dom fick vara ..Jag jagade hem dom om och om igen.Mer saker drog iväg dom som kompisar. Dom drogs till lite större pojkar som drog med dom på äventyr, och mamma jagade in dom åter igen.
Hemma vart det vildare bråk emellan bröderna , men samtidigt skydda dom varandra i allt.Efter 7 års kämpande ensam och med yttligare barn började jag att känna mig utmattad , ledsen, förtvivlad och skrek på hjälp av de sociala myndigheterna att på skynda ledsagare och avlastningen..Men allt skul
le ta sin tid ..
Grannbarnen började att locka med barnen till ställen en bit längre bort i området och jag var konstant orolig vart dom höll hus och ständigt på jakt. Men undrade ofta vart är de andras föräldrar ?? Varför var det bara jag ute och letade efter dom , varför fick mina alltid utegångsförbud och straffades för saker dom blivit lurade ut på? Och alltid såg jag de andra barnen ute trots att jag ibland kunde hitta dom kl 21.30 på kvällar och varit orolig till döds. Saknade ingen dom fast deras pojkar var i samma ålder…
Grannpojkarna älskade att reta mina pojkar och drogs allt mer upp till våran gård ,slängde ur sig saker trots att dom visste om att mina hade ADHD och hade lätt för att bli arga .Det blev ofta bråk varav att minst 5-8 killar jagade mina pojkar med pinnar och slängde dom på marken ,slog dom i huvudet i förbi farten ,sparka dom i magen då dom cyklade förbi dom. Till slut vart det nog för mycket för mina att fann dom något att kasta på dom så gjorde dom det i försvar. grannpojkarna kunde komma springande med trä påkar och jaga tvillingarna och skrika till varandra : döda dom , döda dom . jag har jagat mina pojkar trots detta och tagit dom i håret för att dom kastat grus stenar tillbaka , jag har gett dom utegångs förbud, mm. En dag hittade ena pojken en matkniv i ut huset som han hyvlade en pinne med då pojkarna kom efter dom igen och hans försvar var att vifta runt denna icke vassa matkniv som försvar att hålla dom borta ifrån honom då han inte ville bli slagen mer..
Dagarna gick och samma pojk drog iväg mina tvillingar på nytt äventyr, denna gång fanns en 13 årig pojke med också.
Dom finner en stulen bil varav att någon tidigare hade tjuvkopplat denna och en ruta var sönder. Pojke 13 år ber de andra att sätta sig i bilen och han tjuvkopplar denna och den börjar att rulla ut mot vägen. lyckligtvis stoppas dom av en förbi gående man och polis tillkallas. En anmälan dyker upp till de sociala myndigheterna. Varav att dom lovar mig hjälp med kanske yttligare 2 ledsagare samt varannan helgs kortidsboende pga min utmattning och för att låta barnen komma ifrån lite ..DÅ händer en annan sak knappt en vecka senare.. Skolan ringer för tvilling 2 oc berättar att min son och denna pojk åter igen hittat på nåt( de går i samma skola ) Dom hade rymt tillsammans och varit borta i 3 timmar, varav att dom frågar mig : tycker du att vi ska ringa efter polisen ? VA FASIKEN klart man ska det redan från 5 minuters försvinnande då det handlar om dessa barn med ADHD . Polis kallades och efter 6 timmar fann man dessa två på en helt annan ort..Varav att en ny anmälan på min pojk kommer upp till social kontoret. Nu kallas jag på möte dit tillsammans med min bostödjare som jag haft en tid ..
Väl där i hopp om hjälp , fick jag höra att : Detta som har hänt får absolut inte hända en 7 åring, Hon drog upp matkniven och antydde att mina pojkar var en fara för andra för det ” KUNDE” ju ha varit en vass kniv och VAD skulle kunna hända om han viftade den vilt? Och DOM skulle faktiskt kunnat ha ringt dig och fråga : mamma får vi gå dit och ditt och datt. Jag vart mållös, ALLT andra barn hade gjort eller lurat mina till straffade mina pojkar och mig .Det skulle bli tal om att ” LÅNA” ut mina barn till jour familjer Och dela på dom. Fast jag skulle inte få vara med dom .Utan visst var jag en duktig mamma och inte skulle dom ta min vårdnad utan bara se hur dom fungerar i en annan familj och se deras behov var för sig .. Jag skulle bara låna ut dom allt från 4 veckor till 4 månader !!!!!!!!
Vad hade jag gjort för att förtjäna detta? Jag vart i chock tillstånd.. jag grät!!
Om det bara kommer in en anmälan till sa hon så kan vi annars gå in med LVU då behöver vi inte ens ha din underskrift….
Är detta en hjälp ?? Hur kan dom göra så här då man skriker om hjälp att få det dom behöver? Jag har kämpat med näbbar och klor för mina pojkar, Jag har öppnat mig och ber om stöd inte att ta dom ifrån mig utan ge dom det dom behöver i samhället . Dom har ADHD men inga gansgsters som ska slitas från deras enda trygghet dom har.MIG.
Jag vågar inte ha dom ute på gården för grannbarnen mobbar dom och gör dom illa så fort dom har en chans, jag vågar inte låta dom röra sig utanför för om något skulle hända och en anmälan kommer in. Min rädsla att skicka dom till skolorna ifall dom rymmer igen .ÄR DETTA ETT LIV???
Ska jag leva instängd med barnen för att andra ska kunna släppa ut deras barn ? Mina barn syns och hörs mest så rädslan att något skall hända nu och dom ska få skulden pga andra igen vågar jag inte ta …
Dom får sitta ute på balkongen och snickra och se på när andra barn leker ute , och jag ser på dom hur mycket dom lider. Dom förstår inte vad dom gjort helt och hållet med deras diagnoser. Och de andra barnen som varit med springer runt som om inget har hänt. Som mamma och ensamstående emot myndigheter känns som ett hugg i ryggen ..Man är inte värd något..
Ska det gå till så här i samhället då man vänder sig till myndigheter för hjälp???
Jag grät då dokumentären sändes att jag önskade att mina fick samma hjälp och förståelse för deras handikapp och inte betraktas som en fara för samhället. Dom är ju för guds skull bara 7 år ..
Ja det verkar ha gått undan….