Etikettarkiv: prevention

Mera uppsatser om NPF

Ja vi börjar plocka över lite selekterat material från adhd-npf.blogspot.com och sammanställer för att se hur det fungerar.

Och lite om praktiskt integrativt arbete som kan förebygga ett livslångt utanförskap. Klicka på länken om du vill ladda hem någon av uppsatserna i pdf form.

Att leva med ADHD. En uppsats om bemötande och svårigheter i vardagen Syfte: Syftet med denna uppsats har varit att undersöka och skildra den enskildes upplevelse av att som vuxen leva med diagnosen ADHD. Frågeställningar:

1.Vilka svårigheter har, eller har personen haft?

2.Vilken uppfattning har den enskilde om omgivningens förståelse för svårigheterna? Hur anser han/hon sig bli bemött av andra människor och hur skulle man vilja bli bemött?

3.Vilken hjälp har den enskilde fått? Hur har den sett ut? Vad har hjälpen inneburit? Hur skulle den bästa hjälpen ha sett ut enligt den enskildes mening? Metod: Studien bygger på kvalitativa intervjuer med vuxna med diagnosen ADHD. Intervjupersonerna består av både män och kvinnor och de är mellan 20 och 60 år. Vi har utgått ifrån en väl konstruerad intervjuguide som syftar till de huvudfrågor vi ville få svar på. Huvudfrågorna är tydligt kopplade till undersökningens syfte och frågeställningar. Analysen har skett utifrån Widerberg (2004) även om vårt tillvägagångssätt exakt inte följde samma ordning. Resultat: Resultatet visade bland annat på koncentrationssvårigheter och brist på uthållighet. Många menade att de ofta handlar först och tänker sedan, vilket är ett tecken på impulsivitet. Vad beträffar omgivningens bemötande; menade många att det rådde brist på kunskap och förståelse hos omgivningen och professionella hjälpare. Flera av deltagarna berättade att de hade lärt sig eller känt sig tvungna att anpassa sig efter omgivningen och samhällets krav. Samtliga informanter önskade att kunskaperna hos professionella vore bättre, speciellt inom psykiatrin. När det gällde medicinering ställde alla utom en sig positiva till medicinering. Många sade att de har svårt att organisera sin vardag; att få det att ”flyta på” med bland annat barn, hem och familj. De flesta ansåg att diagnosen har hjälpt dem att förklara och förstå svårigheter som har påverkat dem under livets gång. Flera menade att diagnosen har gett dem en slags upprättelse.

Hur upplever elever med Asperger syndrom sin grundskoletid?
Syftet med studien är att skildra hur elever med Asperger syndrom har upplevt sin tid i grundskolan. Vi vill ta reda på om de upplever att de fått tillräckligt med stöd och hjälp i skolan och om hur de upplevt relationerna till professionella och andra elever. De frågeställningar vi utgått ifrån har varit: Hur upplever ungdomarna det stöd och hjälp de fått i grundskolan? Vad upplever de har fungerat bra respektive dåligt? Hur upplever ungdomarna sina relationer till professionella och andra elever under grundskoletiden? I studien använder vi oss av en kvalitativ ansats där vi intervjuat fem ungdomar, fyra föräldrar till dessa barn, en lärare och en specialpedagog. Vi har därefter analyserat intervjuerna med hjälp av en fenomenologisk ansats där avsikten har varit att skapa en bild av ungdomarnas livsvärld. Resultaten av intervjuerna har presenterats utifrån intervjuguidens områden för att sedan tolkas mot bakgrund av den tidigare forskning vi presenterat i studien och med hjälp av begrepp från symbolisk interaktionism och systemteori. Resultaten visar att stödet och hjälpen till dessa elever med Asperger syndrom är mycket bristfällig. Framförallt handlar det om lärare och assistenter som har långt ifrån tillräcklig kunskap om vad det innebär att ha AS. Detta har många gånger orsakat konflikter. Eleven med funktionshinder har ofta blivit utpekad som syndabock. Vidare kan vi se att det förekommit mobbing och att kompisrelationer i det närmaste varit obefintlig. Studien visar att ungdomarna känt sig kränkta och missförstådda under sin grundskoletid vilket ofta har lett till ohållbara situationer för alla inblandade.

” Ungdomar med neuropsykiatriskt funktionshinder, berättar.” En kvalitativ studie om elever med neuropsykiatriskt funktionshinder, om deras uppfattningar om hur de upplever sig själva och hur de upplever att de blivit bemötta i sin lärandemiljö.

Problemområdet som den här uppsatsen belyser är det faktum att trots omfattande forskning angående elever med neuropsykiatriska diagnoser finns, fattas till stor del ett av de viktigaste perspektiven, nämligen elevens eget. Vårat syfte är därför att undersöka elevens uppfattningar av sig själv och sin lärandemiljö efter det att de har fått en neuropsykiatrisk diagnos av någon form. Studien genomfördes med detta syfte med ett socialt, samhälleligt och pedagogiskt perspektiv i åtanke. Som datainsamlingsmetod användes intervjuer, detta material bearbetades sedan noggrant för att sedan studera gemensamma drag mer ingående. Resultaten visar på att samarbete saknas mellan berörda professioner, både mellan skolans egen expertis men också mellan skolans personal och utomstående profession. Elever med neuropsykiatriska diagnoser upplever att i miljöer där den största strukturen och där den bästa handledningen tillhandahålls, för gruppen såväl som för den enskilde. Där erfar de att de får störst behållning av sin skolgång. Vad som även framkommer i undersökningen är att eleverna uppfattar lärarnas engagemang som bristfälligt även då lärarna besitter kunskap om att eleverna är i behov av särskilt stöd. När försök till stöd ändå erbjuds får det emellertid inte avsedd effekt. Lärarnas förmåga att bemöta dessa elever utifrån deras individuella behov får förödande konsekvenser då de upplever att bemötande är generaliserade och av fördomsfull karaktär. Avsaknad av det så viktiga elevperspektivet resulterar i dessa elever inte tränas i bl.a. en av skolans skyldigheter att förbereda eleverna i att aktivt deltaga i samhällslivet. Däremot hoppas vi att vår studie visar ännu ett perspektiv där forskningen bör ta vid och utveckla vidare, för att ge våra barn och ungdomar rättvisa. Eleverna är sina bästa lärare.

Eller varför inte läsa lite om förebyggande arbete?

Ungdomsbrottslighet – Varför och det förebyggande arbetet –
”Få samhällsproblem har under de senaste åren rönt så allmän uppmärksamhet som den ungdomliga brottsligheten och asocialiteten. Orsakerna till detta stora intresse är inte helt klara. Det faktum att även vuxenbrottsligheten sedan lång tid tillbaka befinner sig i kraftig tillväxt lämnar människor tämligen oberörda. Indignationen över en lönande kassaskåpskupp av garvade yrkesförbrytare är obetydlig i jämförelse till den upprördhet som skapas av att en trettonåring rycker väskan från en äldre dam. Tidningsrubrikernas höjd står i omvänd proportion till gärningsmannens ålder. I ekonomiska avseende är de flesta ungdomsbrott tämligen beskedliga. Inte heller är de sensationella som mord, spioneri, storförskingringar eller komplicerade kriminalgåtor. Tvärtom är de i allmänhet triviala och kopierade efter samma mall. Den ena bilstölden är den andra lik, tillvägagångssättet vid sommarstugeinbrott uppvisar inga variationer, bankbudet som avviker påträffa

s regelmässigt i Köpenhamn eller Oslo, rånoffret lockas av flickor eller brännvin i en park eller portgång och plundras”. Anledningen till att jag vill börja min uppsats med detta citat är att det för mig beskriver ungdomsbrottsligheten på ett väldigt bra sätt. Det som var högaktuellt för över 40 år sedan är fortfarande lika aktuellt. Även idag ser vi dessa bilder av ungdomsbrottsligheten i vår vardag. Det är inte sällan man ser rubriker som ”Ungdomar sköt vilt” m.m. i medierna. Brottsligheten är ett samhällsproblem som av många uppfattas som ett allvarligt hot mot vårt samhälle. Att minska eller kanske till och med helt avskaffa brottsligheten är ett viktigt mål för kriminalpolitiken. Den officiella kriminalstatistiken är en viktig källa till kunskap om ungdomsbrottslighetens omfattning och karaktär. Denna innehåller bland annat uppgifter om personer misstänkta för brott. I Sverige finns dessutom en lång tradition av att föra statistik över brott och straff. Dock är denna kriminalstatistik inte en direkt återspegling av utvecklingen av exempelvis våldshändelser utan kan snarare karaktäriseras som en ”social produkt”. En handling som inte definieras och uppfattas som brottslig och därmed inte anmäls, kan aldrig hamna i kriminalstatistiken. Detta innebär att vi inte kan lita på kriminalstatistiken helt och hållet eftersom mörkertalet är ganska stort. De flesta ungdomar uppger att de någon gång begått brott, flertalet av dem menar att det handlar om stöldrelaterade brott såsom stöld i skolan och affär. 10 procent av ungdomarna i årskurs nio uppger att de begått en handling som innebär våld mot en person. Brottslighet är i stor utsträckning ett manligt fenomen. Andelen kvinnliga gärningsmän har alltid varit mindre än andelen manliga gärningsmän. I kriminalstatistiken finns det klara skillnader i vilka brottstyper flickor och pojkar begår. Som typiska pojkbrott kan nämnas olovlig körning, inbrott och biltillgrepp och som typiska flickbrott kan nämnas snatteri och narkotikabrott. Även vad gäller omfattningen av brottsligheten finns det klara skillnader mellan pojkar och flickor. En stor del av dem som begår brott gör det vid enstaka tillfällen. Denna grupp står för hälften av den totala brottsligheten. Detta innebär att en stor del av brottsligheten i vårt samhälle begås av en liten grupp kriminella personer, vilket är viktigt att ha i minnet vid fortsättningen av läsandet av denna uppsats. Cirka 5 procent av de högaktiva brottslingarna i Sverige svarar för ca 50 procent av den samlade brottsligheten. Det är därför väldigt viktigt att förebygga nyrekryteringen till dessa grupper

Language problems at 2½ years of age and their relationship with early school-age language impairment and neuropsychiatric disorders
Background: International research has shown that language delay (LD) is associated with social, cognitive, emotional and/or behavioural deficiencies, but there is still a need for extended knowledge about LD at early age and its relationship with long-term language impairment and neuropsychiatric disorders in Swedish children. Aims: To study (a) if children with a positive screening result or a negative screening result at 2½ years of age showed persistent or transient language difficulties at 6 years of age and, (b) whether or not children identified by language screening at 2½ years of age were diagnosed with language, neurodevelopmental and/or neuropsychiatric impairments at school age. Materials and methods: At the 2½-year screening 25 children with LD and 80 screening-negative children constituted the study population, i.e. in all 105 children (Study I). At the 6-year examination the follow-up group consisted of 99 children – 22 children from the LD group and 77 children from the screening-negative group (Study II). The 7-8-year-old follow-up (study III and IV) included 21 of the 22 children with LD who participated in study II. Screening results from nurses were re-classified blindly (study I) by the use of Reynell Developmental Language Scale. Study II included tests that examined both reception and production in different areas of speech and language as well as linguistic awareness. Study III and IV consisted of a multidisciplinary in-dept examination of language, intellectual functions and the presence of neuropsychiatric/neurodevelopmental disorders. Results: The sensitivity of the screening tool was 0.69, and the specificity was 0.93 (study I). The 6-year examination showed that there was still a highly persistent and significant difference between the children with and without LD on almost every variable tested (study II). In studies III-IV it was found that 62% of the LD children also had received a neuropsychiatric diagnosis at age 7-8 years: eight children were diagnosed with ADHD and five children with ASD. Half of the 21 children with LD had marked problems with performance on narrative tasks according to the Bus Story test and the NEPSY Narrative Memory Subtest independently of co-occurrence of neuropsychiatric disorder. The only difference between the children with LD pure and those who had LD+AD/HD or LD+ASD was on Freedom from Distractibility, where children with AD/HD and ASD scored low. In addition, children with ASD had a much lower overall cognitive level (FSIQ) and poorer results on tasks assessing Processing Speed. Conclusion: It is possible to identify children with LD at 2½ years of age. All children identified with LD at 2½ years of age also appeared to be at later risk of complex neurodevelopmental/ neuropsychiatric disorders. Remaining language problems at 6 years of age strongly predicted the presence of neuropsychiatric/ neurodevelopmental disorders at age 7-8 years. The observed difficulties, including narrative problems, in the LD children indicate that these children are at high risk of persistent language impairment and future problems concerning reading and writing. Clinical implications: Children identified with late developing language at 2½ years of age need to be followed carefully for several years. Follow-up should include neuropsychiatric as well as speech-language assessments, and the multidisciplinary team should be particularly prepared to diagnose ASD, AD/HD, and various kinds of learning disorders. Assessment of non-word repetition, semantic and narrative skills at the follow-up occasions may be a useful clinical tool for identifying children with more persistent subtle language problems who are at risk of academic failure.

,
,

När logiken kröker sig

Inhängd vana hänger ut gammal tanke
Det medieras hit och dit om uthägningar, men vem eller vad är det som egentligen hänger ut och vad är det som journalistik egentligen hänger sig åt? Ska den som gjort en handling inte längre behöva stå för den eller ska offrets yttrandefrihet beskäras än mer?

Frågan är naturligtvis komplex och vilka frågor är nu inte det.
Låt oss säga att en person som blivit våldtagen väljer att ha angriparen och domen på sin hemsida, ska personen då hindras från det för att förövaren själv och dennes närmsta anhöriga finner det olämpligt? Tja, då har man ju synnerligen effektivt skändat mycket av vad roten till yttrandefrihet egentligen handlar om. När dagens tidningar väljer att kommentera det hela verkar debatten relativt enkelsidigt handla om ytterligheterna. Själva uthängningen begås egentligen i samma ögonblick som brottet begås, att någon sedan berättar om den verkliga händelsen har knappast någon större logik i att få kallas uthängning, då det bara är att återge ett faktum som dessutom är vidimerat av en annan instans. Sedan när kallas vidimerade verklighetsskildringar med allvarliga konsekvenser för tredje part för uthängning, det kanske är en nyhet inom logiken som vi måste meddela den svenska akademin?

Svd skriver: därför hänger vi ut dem.
Svd Sexdömda hängs ut på nätet
Aftonbladet förfasar sig över att dömda sex brottslingar hängs ut på nätet
DN skriver: Sexbrottslingar hängs ut på nätet

Först och främst är det något som just tidningar och journalister ägnar sig åt dagligen och sedan kommer ju det lilla problemet med att bara skildra verkligheten knappast kan vara att hänga ut någon, snarare är det ju personen som genom sina egna handlingar hänger ut sin egna människosyn och sedan när ska det vara förbjudet att återge?

Självfallet finns det en rad sekundära aspekter till förfarandet att skildra verkligheten och det har det nog alltid gjort eller vad tror du? Måste man vara så negativ till att upplysa sina medmänniskor om verkligheten via verklighetsskildringar, vilket in facto är vad detta i grunden handlar om. Att sedan konsekvenserna av att skildra verkligheten kan bli stora åt en massa håll det är ju självklart, att Alfred Nobel uppfann krutet kan väl fortfarande vara tillåtet att säga oavsett om det idag används av terrorister. Ska rätten att citera någon handlingar eller verk försvinna bara för att huvuvpersonen betett sig vidrigt?

Synnerligen intressanta retoriska värdemarkörer man använder, man hänger ut sajter som skildrar verkligheten och kallar dem för uthängare för att skapa ett lagom snett debattklimat. Halleluja, det finns nog fler aspekter än så.

Nettoresultatet?
Det mest intressanta i hela debatten torde väl ändå vara att minska ned på den verkliga kriminaliteten och om det nu är som några forskare vill indikera att brottsligheten ökar, då kanske de kan åka till USA och undervisa sina kollegor om att de är fullständigt kontraproduktiva, om det nu är så….. Sesså vad är det som hindrar er? Nettoresultatet skulle ju vara väldigt intressant att se, men där är nog forskarna inte speciellt ense, såvitt jag kan inse. Tycker det är mycket synd att debatten ska dras med ytterlighetsargument, är det ingen som har en rejäl bibba forskning att komma med, det kanske skulle vara en bättre grogrund för en sansad debatt.

Har inte lyckats hitta så mycket kvalitativ forskning i ämnet men någon kanske har?

Bara hittat detta men inte hunnit gå igenom…

https://www.childmolestationprevention.org/

Återanpassning försvåras säger en svensk forskare i svd.

Läs även andra bloggares åsikter om Kriminalitet, utängningar, brott och straff, prevention, Offentlighet, Sekretess, förbrytare,

Bombastisk prefrontal tautologi

 

Är det inte alltid just så?

Det är egentligen nästan alltid samma resa man gör, till och från samma portar man för sina steg. Är det egentligen gångjärnen, dunket mot rälsen eller är det verkligen mitt hjärta som jag hör?

Samma bilder, allt förändras men ändå är allt sig likt
Inget har förändrats ändå så känns allt sig för likt, har jag inte alltid skrivit i skenbarhetens räls?

Gång på gång faller människor mellan stolarna i det sektoriserade samhällets små invinklade vrår av teoretiserad omtanke. Finns det ingen helhetssyn någonstans och varför lyssnar man från ansvarigt håll inte på de personer som år efter år talat om saken?
Vad är egentligen socialförsäkringen värd för de som ständigt faller mellan dess stolar och vad leder det till? Tja, det lär nog knappast vara till en djupare kärleksförklaring av samhällets underbart fröjdefulla djup eller den hjärtinnerliga värmen i krematorie-stekningens omsorgsteoretiska brasklapp. Vad tror du?
Detta är ett statistiskt faktum, men det kanske man inte får tala om i det ytliga svenska klimatet där vi påstås ha vårdgaranti, och mycket annat, vilket för en del i praktiken betyder, ingenting annat än en sista hånfullhet.
Låt oss se om det finns några uppsatser kring det hela .. Har du själv några tips om vad man bör göra för att åstadkomma en ändring i praktiken? Låt oss höra… Av doft är du kommen
till stoft skall du åter dala

Do da locco motion with me – waoow waoow!Visst spårar det ur ibland, det är nästan som vägen till klockriket i den mellanmänskliga trafiken. Mycket hänger väl på den ständiga skenbarheten och det där med att hälsa. För jag antar att det är precis som med kärlek det kan väl inte vara ett verb det är något man gör tillsammans. Precis som da locco motion.

-Waoow waoow!
Är det dunket emot rälsen eller vårt hjärta vi hör när Frälsningsarmésoldaten står där med sin skramlande bössa och bommarna fälls ned och rälsbussen kommer? Att hälsa och att ha hälsa en fraktal i varje andetag. Exakt ett hjärtslag djupt och ett andetag brett – livet.

Så visst räknar man trallarna mellan skenbarheterna alltemellanåt. Blå metallormar glider fint på de skenbara ragnarökssvaparnas förlängda utkrökning – de två stålstiletterna rätt igenom naturen, men ibland bryr jag mig inte så mycket åtminstone inte tills klöverna trampar igenom den smälta asfalten och mittlinjernas vita cremébullar upp sig mellan gatlopp och den dagliga galoppen.

Blå och gröna metallormar i underjorden gnisslar och tutar
Järnvägar på betongsatta knutar
-Pretty concrete-
På vilket sätt faller människor med psykisk sjukdom ”mellan stolarna”? Psykiatrin är ett aktuellt ämne i dagens debatt. Ofta aktualiseras problematiken kring psykiskt sjukas situation efter att något hemskt våldsbrott skett. Medierna rapporterar om anhöriga som förgäves sökt hjälp när de anat att något hemskt kan komma att ske, dock utan respons. Det är lätt att genom medias rapportering få uppfattningen att merparten av psykiskt sjuka är brottsbenägna. Sambandet mellan psykisk sjukdom och våldsbrott är dock enligt statistik inte påtagligt. Klichéaktigt skriver tidningarna att psykiskt sjuka ”faller mellan stolarna” utan att närmare precisera på vilket sätt. Psykiskt sjuka tillhör en utsatt grupp i samhället då det i sjukdomens natur ligger egenskaper som gör att de har svårt att själva kräva sin rätt. Därför är det speciellt viktigt att samhället tar sitt ansvar och tillhandahåller de insatser som dessa människor är i behov av. Syftet med denna uppsats är att finna förklaringen till varför och på vilket sätt människor med psykiska problem hamnar utanför sådan vård och hjälp som samhället skall erbjuda. De lagarna som behandlas är framför allt SoL, LSS och aktuell tvångslagstiftning. Regeringen tillsatte i oktober 2003 Nationell psykiatrisamordning med uppgift att se över frågor som berör psykiskt sjuka och psykiskt handikappade. I november 2006 lämnade Nationell psykiatrisamordnare sitt slutbetänkande och det avhandlar till stor del den problematik som uppsatsen avser att belysa. Efter att jag identifierat på vilket sätt psykiskt sjuka ”faller mellan stolarna” presenteras konkreta förslag på insatser som kan förbättra de psykiskt sjukas situation.

Några uppsatser om Aspergers…BOYS WITH ASPERGER SYNDROME GROWN UP A LONGITUDINAL FOLLOW-UP STUDY OF 100 CASES MORE THAN 5 YEARS AFTER ORIGINAL DIAGNOSISIntroduction and aims: In 1981, the diagnostic label of Asperger Syndrome (AS), was coined after the Austrian paediatrician Hans Asperger, by the English psychiatrist Lorna Wing, who reintroduced his 1944 work about “die autistischen Psychopathen im Kindesalter”, so as to have a concept for relatively high functioning individuals with problems in the “autism spectrum”. Little is known about the risk factors and outcome of AS and whether or not they are different from those of autism. The present study were to examine (1) a large number of background and associated factors in AS; (2) how aims of the different kinds of background factors influence IQ, neuropsychological skills, and psychomotor development in males with AS; (3) the outcome of AS in males, and compare it to that of a similarly aged group of males with autism; and (4) to what extent males with AS acknowledge problems related to their diagnosis, and agree with their parents on these matters. Subjects and methods: Medical records of 100 clinical cases of males with AS diagnosed at least five years prior to the present study were searched for information concerning background and associated factors. Sub-grouping in accordance with operationalised “pathogenetic” factors was attempted, and the influence of subgroup on psychomotor development, IQ, and degree of autism spectrum problems was investigated. These 100 males (and their parents) were approached for inclusion in a follow-up study. Seventy-six of the families participated in this in-depth study. The individuals with AS were evaluated at neuropsychiatric examinations, neuropsychological testing, and by interview schedules and questionnaires, some of which were used with their parents as well. Those 70 males with AS whose parents/carers had been given the Diagnostic Interview for Social and Communication disorders were compared with 70 males with autism of similar age. Specific outcome criteria were used taking into consideration, employment, education/vocational training, independent living, and peer relations. Results and Discussion: Mean age at original diagnosis was 11.3 years. In 28 cases there was a strong suspicion of autism spectrum problems in close relatives, 12 of whom had been formally diagnosed with autism or AS. Some pre- and perinatal risk factors were much more common than in the general population. No definite clue as to “pathogenesis” could be established in 13%. Intellectual ability was average, and more than half the group had a verbal over performance IQ difference of 15 points or more at original diagnosis, consistent with so called Non-Verbal Learning Disability (NVLD). However, at follow-up fewer than 20% had indications of NVLD. For the AS cases followed up diagnosis and overall IQ were stable over time. However, 12% no longer met criteria for an autism spectrum disorder. Overall outcome was good in 27% of cases, but 26% had a very restricted life, with no occupation/activity and no friends. Outcome in the autism group was significantly worse, possibly due to the much lower IQ in this group. The males with AS had a good understanding of their own problems in some areas, but disagreed with their parents regarding some core AS symptoms. In spite of the much better outcome than in the autism group, prognosis in clinical cases of AS appears to be restricted as compared with individuals at the same IQ-level in the general population. However, given the lack of a general population comparator group, no generalized conclusions can be drawn in this respect.Hur upplever elever med Asperger syndrom sin grundskoletid?

Syftet med studien är att skildra hur elever med Asperger syndrom har upplevt sin tid i grundskolan. Vi vill ta reda på om de upplever att de fått tillräckligt med stöd och hjälp i skolan och om hur de upplevt relationerna till professionella och andra elever. De frågeställningar vi utgått ifrån har varit: Hur upplever ungdomarna det stöd och hjälp de fått i grundskolan? Vad upplever de har fungerat bra respektive dåligt? Hur upplever ungdomarna sina relationer till professionella och andra elever under grundskoletiden? I studien använder vi oss av en kvalitativ ansats där vi intervjuat fem ungdomar, fyra föräldrar till dessa barn, en lärare och en specialpedagog. Vi har därefter analyserat intervjuerna med hjälp av en fenomenologisk ansats där avsikten har varit att skapa en bild av ungdomarnas livsvärld. Resultaten av intervjuerna har presenterats utifrån intervjuguidens områden för att sedan tolkas mot bakgrund av den tidigare forskning vi presenterat i studien och med hjälp av begrepp från symbolisk interaktionism och systemteori. Resultaten visar att stödet och hjälpen till dessa elever med Asperger syndrom är mycket bristfällig. Framförallt handlar det om lärare och assistenter som har långt ifrån tillräcklig kunskap om vad det innebär att ha AS. Detta har många gånger orsakat konflikter. Eleven med funktionshinder har ofta blivit utpekad som syndabock. Vidare kan vi se att det förekommit mobbing och att kompisrelationer i det närmaste varit obefintlig. Studien visar att ungdomarna känt sig kränkta och missförstådda under sin grundskoletid vilket ofta har lett till ohållbara situationer för alla inblandade.

VAVVA, Blog.

—————————

——-

Do da locco motion with me – waoow waoow!

Visst spårar det ur ibland, det är nästan som vägen till klockriket i den mellanmänskliga trafiken. Mycket hänger väl på den ständiga skenbarheten och det där med att hälsa. För jag antar att det är precis som med kärlek det kan väl inte vara ett verb det är något man gör tillsammans. Precis som da locco motion.

-Waoow waoow!
Är det dunket emot rälsen eller vårt hjärta vi hör när Frälsningsarmésoldaten står där med sin skramlande bössa och bommarna fälls ned och rälsbussen kommer? Att hälsa och att ha hälsa en fraktal i varje andetag. Livet: Ett hjärtslag djupt och ett andetag brett.

Så visst räknar man trallarna mellan skenbarheterna alltemellanåt. Blå metallormar glider fint på de skenbara ragnarökssvaparnas förlängda utkrökning – de två stålstiletterna rätt igenom naturen, men ibland bryr jag mig inte så mycket åtminstone inte tills klöverna trampar igenom den smälta asfalten och mittlinjernas vita cremébullar upp sig mellan gatlopp och den dagliga galoppen.

FRA gest ställningen

DAMP ned som en hovrande meteorit i medvetandet: Övervakning. Javisst! Givetvis ska vi ha mer övervakning, det kan ha massivt fördelaktiga konsekvenser för demokratin, folket och de mellanstatliga förehavandena.

Klyftig analys?

 

Vilka skall övervakas
De personkretsar där massmorden emanerat från där världskrigen startat från, bör självfallet ha en extraordinärt stor dignitet, när det gäller logiskt renodlat övervakningsvärde. Den haltande logiken som styr de största folkmorden, hetsat mot de svagaste och förringat dess lidande bör övervakas. Likaså urlakandet av folkhälsan.

Regeringen förefaller lida av ett kognitivt funktionshinder när de inte verkar inse varifrån de största hoten har emanerat. I riksdagen sitta väl fortfarande personer som hyllat de största folkmördarna av alla. Stalin, Pol Pot och den gode Mao. Ska man skratta eller gråta, kan man älska eller förlåta?

Världen är upp och ned, tankarna bak och fram så nu verkar styrningen inte veta ut eller in. Logik bristen blir extra tydlig när det kommer till syftesanalysen av FRA´s eventuella hjälp för Svenska soldater i Afghanistan vilket framfördes som ett argument i debatten och också uppmärksammas i SvD.

Kognitiv bearbetning
”25 års erfarenhet av att utvinna resultat med söksystem i internationella dataströmmar” (dn debatt) tja, vart är resultaten från de senaste 10 åren då? Är de för känsliga för att förtälja till det svenska folket som ju trotts allt bara är uppdragsgivare och finansiär?
Varför inte inse att ett hemligt meddelande om krig kan se ut hursomhelst och att man knappast kan utgå från språkhandbokens socialkognitiva design eller den knullnormativa diskursens alla prefabricerade tankespår. Vilken förfärligt inavels tanke att tro sig kunna se vad andra menar, när staten själv inte ens kan övervaka sin egna semantiska tankelogistik; hur ska man då kunna spana mot främmande hotbilder vilka kommunicerar enligt okänd princip med okänd avsikt och okända mål, vid okända tidpunkter?

handsome clockwork or just watch?

Varför inte börja med att övervaka staten och dess ledning? Det är väl från de personkretsarna de största folkmorden emanerat? När det gäller all systemövervakning så är ju självfallet styrkretsarna vilka primärt ska övervakas, med sin konsekvens riktning. Om man skall övervaka en båt en bil eller ett flygplan så är det fortfarande styrningen och dess konsekvenser som skall övervakas, knappast stolssätena i kupén?

Skulle det vara ologiskt att införa dödsstraff på skapandet och underhållandet av en krigsmakt? Eller obligatoriskt dödsstraff på misslyckade självmordsförsök? Det skulle vara intressant att veta vad signaltrafikens experter säger i dylika frågeställningar! För FRA kan väl övervaka logistiken bakom sin egna upphovsrättsliga grundvalar och kommunikation i allmänhet? Eller saknar FRA förmågan att analysera varifrån den verkliga faran kommer och utgår bara från pastejkökets gamla traditionella husbock? Vilket i ovanstående resonemang utgör en fara för staten på lång sikt; symtomen eller upphovet till dem, hur skapar FRA sin verklighetsbilds sociala berättigande och vilka är de vanligaste tolkningsföreträdena? C4ISR eller nått.

Övervaka folkhälsan
Övervaka de ologiskt nedskärningarna i skolan vilka kan grundlägga ett livslångt utanförskap. Eller hur kortsiktig besparingsiver blir en kostsam läxa, vilken verkar vara synnerligen svår att lära för den blinda statens punktinsatser.

Övervaka vad energin tar vägen för de som inte kommer in på arbetsmarknaden. Om E = MC² då måste kanske den relativa och alternativa arbetsmarknadens tillväxt också övervakas konsekvens analytiskt och då kanske det inte alls är så konstigt att MC-gängen bara växer, när utanförskapets energier bara frodas, vem ska då utföra spaningen för polisiär räkning?

Hotet mot nationen?

Vad kan vara ett större hot mot samhället än dess blindhet inför det utanförskap det skapar? Kan inte någon socialkognitivt väl bemedlad FRA expert svara på den frågan?

Varför inte anlägga riktigt tung eld mot det gamla tänkandets hireoglyfer. Tittar man rent statistisk finns det enorma vinster på att studera det som mest hotar medborgaren i riket. Trauma är vanligaste dödsorsaken för svenskar under 44 år, det går självklart att förebygga detta genom att avlyssna den verkliga ohälsans orsaker och förutsägbarhet.

Varför inte avlyssna den verkligheten som dödar flest Svenskar och som föder mest ohälsa? Är det inte ett hot mot nationen?