Psykbryt bryter sig loss till en ny adress bort från bekymmer och tristess. -Gaah va snyggt det blir på den nya hemsidan!
Våra myndiga analyser Socialstyrelsen lyckades snabbläsa vårt blogginlägg igår mellan sina besök på Cecilia Beckrots blogg och Metrobloggen. Men att just Socialstyrelsen har så många sökningar på lediga jobb hos: vakanser.se kanske tyder på att arbetsmiljön leder till brister i den psykosociala närmiljön, vilket leder till nyfikenhet på andra arbetsplatser?
Vi ser samma mönster hos Försvarets Radioanstalt FRA och är en anings bekymrade över att deras sökningar går så ofta till vakanser.se. Upplever de en ökning av de psykosociala stresselementen nu sedan deras verksamhet blivit ifrågasatt eller vad kan det vara? När FRA väljer att surfa till Kriminellt.com och Sexoffender.se, vad är de på jakt efter? Någon som de inte redan vet?
Rubriker om ADHD från Danmark Udsatte børn lever med varige lidelser Anbragte børn har oftere handicap end normalfungerende børn i almindelige hjem, konkluderer ny rapport.
2-årige viser første tegn på ADHD Ny forskning viser, at småbørn, der pådrager sig skader i hovedet eller brandsår, har større risiko for senere i livet at få en alvorlig adfærdsdiagnose.
Vi har planterat ett ben i Göteborg på bloggkartan.se! Återstår att se hur man kan placera ut alla deltagarna var för sig också… för det finns väl flera bloggar med skribenter i olika städer… va?
På väg till årets russinmässa Allt ska torka tillslut Du är en druva
Ralph Minnema kuskar runt och föreläser om adhd, kanske inte helt ovanligt. Men att någon på ledarsidorna skriver om något positivt med adhd tillhör inte alls det vanliga utan är snarare en revolution inom dagspressen.
NyaÅland
Ralph Minnema har en son med adhd. I tio år har han föreläst i Sverige om sina erfarenheter av att dels ha en son som fick sin diagnos först vid 9-års ålder, dels av att själv ha fått diagnosen adhd i vuxen ålder.
Minnema har valt att fokusera på det positiva. Han vill att föräldrar istället för att ostrukturerat klaga på politiker skall samla sig och tillsammans påverka. Han har också valt att lyfta fram det positiva med sitt funktionshinder: han är kreativ, intelligent och fattar snabbt vad som händer omkring honom. De goda egenskaperna har han sin adhd att tacka för.
Fantastiskt bra ideér, man kanske skulle bilda ett förbund och på allvar föra fram dessa mycket seriösa ideérna på ett framgångsrikt sätt. Det saknas verkligen en sådan funktionalitet.
Vad Socialstyrelsen väljer att blunda inför
När Socialstyrelsen nu väljer att titta närmare på kvaliteten av vård personer med adhd får så väljer Socialstyrelsen att titta närmare på kvaliteten på vård som barn får, vilket med mycket stor sannolikhet är den absolut bästa vårdkvaliteten någon i gruppen personer med adhd får.
SR om BUP i Solna…. hör på de godtyckliga hemskheterna…. Men missförhållandena där var knappast någon nyhet för den breda allmänheten, varför skulle det då vara det för Socialstyrelsen, som av flera uppmärksammats på dem? Barn med adhd får den bästa vården av alla grupper med adhd, ändå är den vården usel.
Så, vad väljer då Socialstyrelsen att blunda inför?
Att det bland gruppen barn med adhd uppdagades en sörja av missförhållanden kanske inte förvånar någon, ändå ska man mycket utmejslat och kärt komma ihåg att det är just barnen som åtnjuter den bästa vårdkvaliteten av alla grupper med adhd, varför vågar inte Socialstyresen ta det tillsynsansvar de är satta att utöva och se vilken usel vård människor med adhd får? Rädda för den verklighet andra lever och dör i? Eller är det bara ren ignorans?
Det är en avancerad konst att veta exakt när man ska blunda!
BUP i Västerbotten klarar inte vårdgarantin Det gamla totalitära SVT har lyckats upptäcka det helvete som stått så många till buds de senaste årtiondena vilket scoop? Andra kanske undrar varför det dröjde så länge och hur hårt man måste blunda för att inte lyckas se. Inslaget ovan handlar om bristerna inom BUP i Västerbotten.
SVT har hittat till Solna BUP! Svt presenterar också Socialstyrelsens undersökning av BUP i Solna som vi tidigare refererade till – men inte med ett ord säger det gamla monopol-TV att barnen sannolikt är de som får bäst vård av alla i gruppen med problematik, inte med ett ord säger Socialstyrelsen något om det, eller varför de valt att inte kontrollera hela vårdkedjans kapacitet för samtliga åldersgrupper. Kanske är det bättre att blund och slippa veta sanningen.
Nästa inlägg tar upp från SVT: 2008-11-14 Kritik mot brister i adhd-behandling AKTUELLT: Socialstyrelsen riktar skarp kritik mot barn- och ungdomspsykiatrin (BUP) i Stockholm efter en granskning av hur barn med neuropsykiatriska problem, exempelvis adhd, bemöts och behandlas.
”Riskerar djupa sår i själen”-Det här är förödande.
Det här är allvarliga tillstånd i hjärnan hos det växande barnet, och blir de inte diagnostiserade när de är små riskerar de utanförskap, utstötthet, arbetslöshet och djupa sår i själen, säger skolöverläkare Sophie Ekman, som var den som vände sig till Socialstyrelsen för att få en granskning av BUP:s behandling. Vi tackar för de visdomsorden! Bra att omtanken om barnen styrs av hänsyn till deras genuina utvecklingskapacitet – vad i hela helvete annars? Flera måste nog tyvärr ställa sig upp och skrika till om hur dåligt det fungerar i själva verket. Göran Häggund påstår sig vara upprörd, men vet då Göran om att just barnen troligen är de som får bäst vård av gruppen personer med ADHD? Eller är det ett bekvämt faktum att förneka nu när man äntligen låtsas upptäcka den vanvård som försiggått under alla dessa år för barnen. Vilken enorma överraskning va? Vem tar nu det konkreta ansvaret Göran? Har du någon konkret kapacitet att skapa politiska förändringar så kanske det är dags att visa den? Vad säger gud Göran Hägglund berätta för oss om det är hans avsikt att barn ska behöva lida… Eller vill du abortera dessa barns möjligheter och livskapacitet genom att skylla på landstingen?
I sanningens namn skulle det väl vara rimligt med en klinisk vetenskaplig utvärdering på varför det fungerar så dåligt och varför barnen behandlas så illa, eller vad säger du Göran? Finansutskottet kanske kan assistera med lite räkenskaper på extrakostnaderna för samhället när människorna inte får vård. Det finns ju några modeller att välja mellan eller hur.
Men vi har väl en bra vård i Sverige? Nej så här är det! Vi har en djupt hycklande vårdkuliss med ”vårdgaranti” och allt annat utom en fungerande vård är det svårt att inse? Allt annat snack är bara ett hånfullt hycklande och en spott i ansiktet för den som aldrig fått någon adekvat vård, vafan annars kan det vara?
VIi kan i inslaget höra hur Joels mamma bemöts möts av den fullfjädrade hånfullhet allför många sett och fått så helvetes nog av: -Första tillfället vi träffade basteamet från BUP så träffade vi en läkare som tittade oss i ögonen och frågade om Joel inte bara var allmänt ouppfostrad, berättar Joels mamma.
Så skulle det kunna ha vara, tänk för en liten sekund om det faktiskt är så, att det är en ovetenskaplig läkarkår som agerar ouppfostrat mot en problematik de står inför bara för att den inte är anpassad efter deras dogmatiska världsbild och stämmer intuitivt med deras förutfattade meningar. Det finns en hel del fakta att läsa på för BUP personalen och många andra, varför så rädda? Vad hindrar er från att utbilda bort er okunskap om problematiken? Eller känns det bättre att vara taföra marionetter för det fortsatta blundadet?
Skulle det kunna kallas socialomsorg? Just Den där handgripliga otvättbarheten hos den institutionaliserade förståsigpåmekaniken. De där dyrköpta icke-överenstämmandena mellan ordytan och dess fundamentala innehåll.
……. Fortsättning från tidigare artikel ………… …..Den som är medveten om de anmärkningsvärda bristerna bör också kunna starta upp ett större nationellt tillsynsärende av insatsernas kvalitativa art när det gäller Adhd. Flera kontakter med Socialstyrelsen har genererat samma svar: vi behöver incitament från högre ort för att få tillstånd en nationell översyn av vårdkvaliteten på detta området. Socialstyrelsen flagranta underlåtenheter att göra något ser vi gång på gång. Rakel kompletterar som vanligt med nyheter från sydligare nejder och sydsvenskan:
Frågan är om också Socialstyrelsens parodiska underlåtenhet i fallet ”Lars” är ett uttryck för offrets (brist på) status. Eller om Socialstyrelsens utredningar alltid utförs på samma klantiga sätt. Att undersöka flera (rentav samtliga) lex Maria-fall och Socialstyrelsens hantering av dessa borde vara en mer angelägen journalistisk uppgift än den repetitiva känsloexploaterande journalistiken kring, exempelvis, Englafallet.
Mot bakgrund av det kanske det är lättare att förstå Socialstyrelsens stora och mastodont flummiga underlåtelser, det är ju bara socialblattar det är frågan om. sådana däringa begreppsungar eller vad man nu säger, tycks Socialstyrelsens chef tänka, för ni har väl hört vad han säger om medicineringen till de människor som byggde det moderna Sverige och nu drogas ned? Han anser det vara en politisk fråga. Tja, du gubbe vad ska man säga om ditt sätt att tänka? Är det en elektrisk fråga?
De gamla drogades ned av en för syftet helt ovetenskaplig drog som var närmast helt ren från någon evidensmässighet för indikationen den användes på när det gäller äldre personer i sjukhemsmiljö. Ur DN
Han anser att det behövs en kulturrevolution inom vården för att få till en förändring.- Socialstyrelsen har varit väldigt flathänt, säger han.
Lars-Erik Holm som är generaldirektör på Socialstyrelsen håller delvis med om kritiken:- Vi har anledning att vara självkritiska. Det är en jätteviktig fråga för Socialstyrelsen att hantera. Men det finns en övertro på vad vi kan göra. Landsting och kommuner har ansvar för läkemedelsanvändning. Det är ju så lätt att undvika den här felbehandlingen.
Att det fuskas inom vetenskapen och forskningen vet alla, men varför det fortfarande då kan kallas vetenskap kommer jag aldrig att förstå, inte heller varför man tillåter det så lättvindigt utan någon större reglering av den verksamhet som faktiskt finansieras med svenskarnas skattepengar. Det blir mera och mera tydligt att det inte bara är de sjuka som är sjuka utan även systematiken i den hjälp som aldrig når dem, kanske är också just det, den renaste bilden av det systematiserade vanvettets genuina helvete.
Speciellt tydligt blir det när man tittar lite närmare på andra s.k. sociala vetenskaper, ta den stackars generaldirektörn för kriminalvården som skrivit en alldeles egen insändare, eller debattartikel heter det visst om att han inte gjort sitt jobb och behöver kontrolleras. Även fast hans själv kanske skulle välja att formulera det som något annat. I sin insändare beskriver han inte med en enda rad de djupa ovetenskapligheterna som grasserar inom betongramen för hans verksamhetsområde, eller något om det finns några egentliga belägg för att de utövar någon kriminalvård i egentlig vetenskaplig mening. Men här på bloggen lutar vi oss tillbaka och ser vilken sanslöst dyr kriminalvård staten finansierar med orden från deras egen forskningschef, professor Martin Grann han är inte så förtjust i diagnoserna som ADHD/DAMP.
” -De är rejält övervärderade och det finns egentligen väldigt lite forskning på området. Jag vill inte förringa professor Gillbergs forskning, men jag tycker ändå att det ändå handlar om en slags modediagnos.”
Eh, tja om det finns lite forskning på adhd enligt kriminalvårdens forskningschef vad anser då han det finns mycket forskning på? Kanske han skulle börja jobba och hålla käften så att vi slipper se hans högste chef beklaga sig i sina stackars insändare om att folk hellre väljer att dö (sic) än att ha med den ineffektiva kriminalvården att göra. Har du aldrig funderat att forska på det? Eller passar det Professor Martin Grann bättre att kläcka ovetenskapliga grodor från det sociala helvetes förorter. Är det inte just sådan maktfullkomlig djuphavsnonchalans som utlöser kravaller? Välkommen till verkligheten, töm din barlast, rika upp periskopet till ytan där vi andra befinner oss, så kan jag föresväva dig historiens vingslag.
-Hej Martin om du råkar få en skitklick från några flygfän och skrikiga skator, kan du väl ändå skratta dig lycklig över att elefanter inte kan flyga. Men vart sa du att du jobbade i semantisk mening med samhällets avigsidor?
Kanske skulle Professorn diagnostisera sina egna bokstavsbarn och det kvacksalvande språk vilka rinner ur slemfontänen av handlingar som icke nått uppdragets mål. Titta på sina egna begreppsbarn och de retoriska snorungarnas alla grönskande kråkfötter innan han spelar näsvis i sin förkylda värld. -Atschjoo!
I september 2008 släpptes en liten nätt bok om ADHD om man nu får säga så om det förenade kungadömets motsvarighet till vägledningsdokument om adhd.
National Collaborating Centre for Mental Health Commissioned by the National Institute for Health and Clinical Excellence släppte sitt dokument: Uncorrected Proof, Attention deficit hyperactivity disorder Diagnosis and management of ADHD in children, young people and adults National Clinical Practice Guideline Number 72.
Vill varna att boken är på 374 sidor och skriven av bland annat några professorer, men den verkar ändå ganska ok. Vet dock att flera av läsarna till den här enkla budgetbloggen kräver gratisböcker med helt perfekt beskriven historik, men där blir ni tyvärr besvikna igen, bokens adhd historia börjar på 1900-talet. Jag hoppas att vi i Sverige med Socialstyrelsens nya riktlinjer kan klå Britterna med lite informativare och korrektare historieskrivning, vad tror ni?
Att Socialstyrelsen inte tagit sitt tillsynsansvaret på allvar kan vi dagligen se i den bristfälliga vården för gruppen med neuropsykiatriska funktionshinder, jag finner det höggradigt anmärkningsvärt att det får fortgå. Att initiera ett tillsynsärende om vårdkvalitet för eftersatta vårdgrupper bör vara synnerligen prioriterat, både för finansiärer, de hjälpbehövande och politikerna. Närliggande områden fick en granskning men inte den bitvis extremt bristfälliga adhd vården.
Lite skönt är det ändå att se när vissa politiker vaknar och ser det godtyckliga och ovetenskapliga flummet som staten betalar för när det gäller många utsatta grupper:
– Vi måste få bort mycket av flummet i social barn- och ungdomsvård, säger Tobias Krantz. Staten lägger nära åtta miljarder årligen på omsorgen och vården av de mest utsatta barnen. En nationell satsning under flera år bör göras på att både utvärdera och utveckla metoder, föreslår gruppen.
Tobias Krantz uttalar sig i DN och är förbannad för att utsatta barn far illa inom socialtjänsten, men är han då medveten om att tur eller otur spelar en ganska stor roll om du ska får vård eller inte som barn, vad tror ni? Vet han om att skillnaderna är stora mellan olika län i genomsnitt, men äger Socialstyrelsen någon egentlig kunskap om vilken grupp som oftast får stå tillbaka? och hur mycket som skilljer dem från landsting till landsting?
Socialstyrelsens Nu projekt har just släppt ifrån sig: Nytt om Nu, nummer 5.
Men vad för det med sig i praktiken? Finns det någon större verklighetsanknytning?
Finns ens den bistra verklighet som möter flera med dessa funktionshinder var dag? Har Socialstyrelsen ens bemödat sig om att beskriva den diskriminering som finns inom vården, där en del grupper får konstaterat sämre vård än andra. Unga flickor, får diagnos och hjälp i betydligt mindre grad än unga pojkar, men skriver Socialstyrelsen något om detta faktum? Nejdå.
Inte heller skriver Socialstyrelsen om de som aldrig fått någon behandling men ändå kanske behöver det, enligt vissa uppgifter är en hög procentandel av de intagna på fängelserna i behov av neuropsykiatrisk vård men får de verkligen någon sådan, eller har de ens fått någon diagnos?
De vuxna som har inte får vård eller ens kan bli utredda för att de fallit över 35 års strecket och den moderna ättestupans skenheliga ribba, får de någon vård? Skriver ens Socialstyrelsens Nu projekt något om detta?
Eller är det bara ett jippo som inte är ämnat att beskriva den diskriminerande verklighet som dag efter dag drabbar människa efter människa, kanske är det då bättre att Socialstyrelsen ägnar sig att skriva om hur bra det ska bli i framtiden, vilket sagt om och om igen länge länge länge.
Men Socialstyrelsen kanske också kan inse att konkreta åtgärder mot ett bestämt mål kan gagna den verklighet man beskriver, eller är Socialstyrelsen så jävla dumma att de tror att de hjälpbehövande själva inte insett hjälpbehovet? Har man en seriös avsikt att åstadkomma en verklig förändring varför inte då beskriva verkligheten och inte bara måla samma oprecisa drömbilder man målat de senaste 10 åren.
Kan vi få några helglossade 4-färgs broschyrer om hur ofantligt bra det ska bli i framtiden följt av helsidesannonser i alla rikstäckande blaskor också, Men utan en investering i det verkliga problemet vad är det egentligen värt? Är människor med psykiatriska problem verkligen hjälpta av ett projekt som väljer att inte spegla verkligheten med de svarta fårens så omsorgsfullt fernissade ättestupa?