Svenskan har i 3 artiklar dryftat dödshjälpens vara eller icke vara: ”Människor vill känna sig behövda” Äldre vill ha rätt till dödshjälp ”Man borde få bestämma själv”
Och visst är det sant att en del kan fara illa av att människor får rätt att hantera sina egna liv på det sätt de själva vill, vilket i sin yttersta konsekvens också leder fram till rätten att avsluta livet om det också är deras vilja. Jag ser ingen anledning till att den rätten enbart skall vara förbehållen de med eget hagelgevär eller egna giftdunkar. Även de som av andra skäl inte vill leva måste också kunna få fortsätta att härbärgera rätten till sina egna liv och således också rätten till sin egen död.
Alternativet är kanske att vi av rent dogmatiska skäl förfasar så högfärdigt över att människorna vill bestämma över sina egna liv att vi straffbelägger det önskemålet. Vad sägs våra kristna fundamentalister om dödsstraff, det har figurerat länge i den kristna traditionshistorien i Sverige var det dock en tid sedan vill minnas att det var Botulf som fick smaka på den lilla njugga presenten senast. Vad säger tidningen Dagens läsare om den nattvarden?
Självfallet har frågan ett oerhört djupt konsekvensspektrum vilket alltid kan komma att drabba andra hur man än vänder och vrider på det. Men faktum kvarstår ska människan verklighen har rätten till sitt egna liv bör människan också kunna ha rätten att avsluta det. Personligen tycker jag dock att människan i görligaste mån bör kunna hantera ett så extremt personligt ärende så självständigast möjligt. I fall det inte går för egen hand, må handräckning varda given. Eller ska alla försöka på egen hand och misslyckade självmordsförsök ska ha dödsstraff också enligt de protesterande fundamentalisterna, det ligger väl ganska nära den dogmatiska livssynen? Eller ska det bara vara tillåtet att ta sitt liv för de som kan göra det själva?
Det finns självfallet en massa massa aspekter på ämnet men detta var mina, har du något klokt att tillägga? Kan du lära mig något?
Läs även andra bloggares åsikter om Dödshjälp, självmord, död, dödsstraff, liv, självbestämmande,
89 är en snöflinga som faller 37 är klimpig som gröt. sex är mörk och kall.
Här en snubbe med asperger s syndrom berätta om sitt liv, han har svårt att skilja mellan vänster och höger men 22514 decimaler på pi lyckades han berätta direkt ur minnet. Hör hur Sveriges radio porträtterar Daniel Tammet en kille med asperger s syndrom och savantism.
Hör verksamhetschef på Asperger Center Methe Axén kommentera fenomenet.
För er som missade honom, i Stockholm nu i oktober. Se hela filmen The Boy With The Incredible Brain (48 minuter) Finns på Svenska och heter då: Född en blå dag.
Det kan vara väl värt för vår socialminister att tänka på när hon reser land och rike runt och talar om förtidspensionärer (med förstärkt säpo skydd, huh) precis som andra människor. Den tidiga interventionen bör kunna undvika att skapa förtidspensionärer om man lär sig att första vad som skapar förtidspensionärer. Men människor med unika förmågor riskerar att slås ut väldigt tidigt…
Förr i tiden fanns det egentligen bara en sak att begå brott och att sluta sina dagar på gaglbacken i fall man inte gjorde det belevat nog så att det hela verkade normalt på något sätt. Och visst är artikeln i länken ovan intressant, men kan vi verkligen tro på att uppgifterna att dödsstraffet har upphört när vår vård varje år dödar mer än 3000 personer enligt den offentligt tillgängliga statistiken som dock aldrig med ett enda ord tar upp hur många som dör tack vare en behandling de aldrig fick…. en grupp där personer med adhd – asperger sannolikt är överrepresenterade i. Tittar man bara på vad BRÅ säger så verkar det vara mycket klart att obehandlad adhd har en betydligt dystrare prognos än det stora flertalet. BRÅ skriver
En stor del av de barn som utvecklas till vanebrottslingar uppvisar redan i förskoleåldern eller i tidig skolålder det syndrom av uppmärksamhetsstörningar/hyperaktivitet som inom psykiatrin benämns ADHD(Attention Deficit Hyperactive Disorder), ofta i kombination med uppförandestörningar (Conduct Disorder) (se sid 15-16). I ett ”konsensusdokument” grundat på en ”state-of-the-art” – konferens om behandling av ADHD, som år 1998 anordnades av det amerikanska National Institutes of Health (NIH) (17), konstateras att medicinering med centralstimulantia i låga doser ofta har en god effekt för att begränsa de beteendemönster som utmärker ADHD. Detta särskilt i kombination med beteendeterapi.
Så ett obehandlat tillstånd kan alltså leda till betydligt mycket värre konsekvenser än vad man normalt tänker på, varför skulle skadorna av behandling vara större än av utebliven behandling? Hur ofta kan det ens förefalla logiskt? Det kanske är mycket väl värt att tänka på. När DN använder begreppet felbehandling inrymmer det sannolikt inte alls de absolut största misstagen och missgreppen som sker inom Svensk sjukvård i dag, vilket vittnar om ett flagrant osynliggörande av grupperna som inte alls fått någon vård alls.
Likförbannat så får inte alla som behöver den typen av vård någon vård, inte ens en rad i tidningen om att deras skador kunde förebyggas genom så enkla saker som att följa den evidensmässighet som idag redan finns kring adhd. Frågan är varför det inte görs, när kostnaderna för individen, familjen och samhället bara blir högre av den nonchalansen.
Så jag frågar mig som så ofta, har vi egentligen kommit någonstans