Etikettarkiv: radio

Journalistiska bokstavsbarn från radion


Varför inte lyssna på en mammas berättelse om hur det kan upplevas att vara förstagångsförälder till ett barn med ADHD.

Lite tips och annat kan man säkert kunna ta till sig från radioinslagen med Marija Håkansson i Stoby utanför Hässleholm. Men hon har en son som har ADD och en annan son som har ADHD. Länge mådde hela familjen dåligt av att tid och kraft lades på att försöka anpassa sig efter omgivningens tyckande men till slut satte de familjens bästa i första rum, lade den så kallade ”skammen” åt sidan och bad om hjälp utifrån. Nu fungerar de om möjligt bättre än många andra familjer som lever utan funktionshinder – med tydligt strukturerad vardag och rak öppen kommunikation som skapar förtroende hos barnen, idag ungdomar. Reporter Åsa Borglin.

Lägg gärna märke till hur omgivningen sa att de satt en stämpel på sonen som fick en diagnos medans sonen och familjen upplevde en enorm lättnad tack vare hjälpen de fick!


Som vanligt så verkar de som är längst bort veta mest. De kallar diagnosen en stigmatisering, men allt de gör är ju faktiskt att stigmatisera, varför ska denna stämpling vara tillåten? Varför ska barn fara illa bara för att omgivningen vill runka av sin struktursociala morakräm i deras öron? Varför kan alla förståsigpåare inte lyssna på verkligheten utan måste göra om
detta tvångsmässiga förnekande gång på gång?


-Lite imponerande är det dock. Men vad är socialpedofili annat än just lustan att förneka de svaga i sin omvärld en bättre hälsa bara för att man själv vill att andra ska äta ens egna sociala moralkräm, snälla kan någon berätta det för mig? Att deras röst inte betyder något det vet vi ju för här hör vi samma saker vi har hört så många många gånger förut. Diagnos kan faktiskt gagna och hjälpa, är det någon som tror att det är en konspiration mot verkligheten eller kan man visa värdighet nog att lyssna på vad som faktiskt sägs?


Någon självkritik inom bokstavsjournalismen ser vi ofta inte i inslagen från SR SVT och andra bokstavsföretagen men den har de själva beskrivit som välvillig apartheid. Om livet med socialt missbildade journalister och deras begreppsmässiga bokstavbarn beskriver man inte så mycket, herregud det kräver ju självreflektion. Vi ser från en dag till en annan hur begreppskrängare och surfare från bokstavsbolagen SVT och SR tittar på vår hemsida men vad säger de om sin egen roll i den förnekelse och det fördärv som så länge drabbat så många? Dialog med samma värde över gränserna kanske inte är något som bokstavsjournalistiken kan ta till sig – så räkna med omsättning i täljare och nämnare ni har länge laddat för bråk. SVT har verkligen hårt angjort det gyllene snittets gränser för den försvinnande punkten.

Mera bra bloggar om adhd och tjejfrågor, titta till damptanterna , adhdkvinnor, eller titta på den allmänna länksamlingen hos NPF.nu eller bloggens egna kvinnosidor om adhd.

Läs även andra bloggares åsikter om ADHD, ADD, Radio, Social kompetens, diagnos, Concerta, sitt normalt och andas normalt, så blir allt bra ska du se.

Tillvarons koder – Vårdens dråpslag

89 är en snöflinga som faller 37 är klimpig som gröt. sex är mörk och kall.

Här en snubbe med asperger s syndrom berätta om sitt liv, han har svårt att skilja mellan vänster och höger men 22514 decimaler på pi lyckades han berätta direkt ur minnet. Hör hur Sveriges radio porträtterar Daniel Tammet en kille med asperger s syndrom och savantism.

Hör verksamhetschef på Asperger Center Methe Axén kommentera fenomenet.

För er som missade honom, i Stockholm nu i oktober. Se hela filmen The Boy With The Incredible Brain (48 minuter) Finns på Svenska och heter då: Född en blå dag.

Det kan vara väl värt för vår socialminister att tänka på när hon reser land och rike runt och talar om förtidspensionärer (med förstärkt säpo skydd, huh) precis som andra människor. Den tidiga interventionen bör kunna undvika att skapa förtidspensionärer om man lär sig att första vad som skapar förtidspensionärer. Men människor med unika förmågor riskerar att slås ut väldigt tidigt…

Förr i tiden fanns det egentligen bara en sak att begå brott och att sluta sina dagar på gaglbacken i fall man inte gjorde det belevat nog så att det hela verkade normalt på något sätt. Och visst är artikeln i länken ovan intressant, men kan vi verkligen tro på att uppgifterna att dödsstraffet har upphört när vår vård varje år dödar mer än 3000 personer enligt den offentligt tillgängliga statistiken som dock aldrig med ett enda ord tar upp hur många som dör tack vare en behandling de aldrig fick…. en grupp där personer med adhd – asperger sannolikt är överrepresenterade i. Tittar man bara på vad BRÅ säger så verkar det vara mycket klart att obehandlad adhd har en betydligt dystrare prognos än det stora flertalet. BRÅ skriver

En stor del av de barn som utvecklas till vanebrottslingar uppvisar redan i förskoleåldern eller i tidig skolålder det syndrom av uppmärksamhetsstörningar/hyperaktivitet som inom psykiatrin benämns ADHD(Attention Deficit Hyperactive Disorder), ofta i kombination med uppförandestörningar (Conduct Disorder) (se sid 15-16). I ett ”konsensusdokument” grundat på en ”state-of-the-art” – konferens om behandling av ADHD, som år 1998 anordnades av det amerikanska National Institutes of Health (NIH) (17), konstateras att medicinering med centralstimulantia i låga doser ofta har en god effekt för att begränsa de beteendemönster som utmärker ADHD. Detta särskilt i kombination med beteendeterapi.

Så ett obehandlat tillstånd kan alltså leda till betydligt mycket värre konsekvenser än vad man normalt tänker på, varför skulle skadorna av behandling vara större än av utebliven behandling? Hur ofta kan det ens förefalla logiskt? Det kanske är mycket väl värt att tänka på. När DN använder begreppet felbehandling inrymmer det sannolikt inte alls de absolut största misstagen och missgreppen som sker inom Svensk sjukvård i dag, vilket vittnar om ett flagrant osynliggörande av grupperna som inte alls fått någon vård alls.
Likförbannat så får inte alla som behöver den typen av vård någon vård, inte ens en rad i tidningen om att deras skador kunde förebyggas genom så enkla saker som att följa den evidensmässighet som idag redan finns kring adhd. Frågan är varför det inte görs, när kostnaderna för individen, familjen och samhället bara blir högre av den nonchalansen.
Så jag frågar mig som så ofta, har vi egentligen kommit någonstans