Tillgänglighet för vem – MentalBlattarnas socialhistoria

och de verkliga blundandet

Ordet tillgänglighet är åter på tapeterna, för här ska mönstret se vackert ut och verka fröjdefullt uti de socialaromatiska ängderna, men hurfan ser det egentligen ut bakom tapeterna i skithusdemokratin? Är det något som man vill dölja med de nymoderna neglekttapeternas fagert mönstringsskyldiga ordböljor? Eller vad kan det egentligen vara frågan om? DN om tillgänglighet och vackra ord eller om hur hänsynen alltid runnit mellan fingrarna

Konsten att veta exakt när man ska blunda för att veta exakt vad man inte ska se kräver en oerhört insatt hjärna som exakt vet vad den inte ska se. Det beskriver också anatomin av den vanligaste hallucinationen: Osynliggörandet. Man fyller i rutan där något skulle finnas med andra närliggande bitar.

ADHD så in i norden

En liten titt på hur andra länder ser på frågan om tillgänglighet i samhället visar ganska tydligt att tillgänglighet inte behöver betraktas så stereotypt som i Sverige, utan tillgänglighet berör alla medborgare i ett samhället. Osynliggörandet denna flertusenåriga konstart med djupa rötter i den socialpedofila trationsrikedomen kanske ska ta och backa av lite sött, så att flera kan inse faktumet att de neglektens historik också bör kunna unnas en ståtlig begravning? Är den inte värd det? Att sedan många väljer att blunda för verkligheten gör det alltid lättare att slippa se vad den består av. Om inte ens en fungerande vård är tillgänglig vad i helvete kan då anses vara tillgängligt förutom lögnen att den finns? Hångarantin.

Vad tänker regeringen göra?

En liten undring kring den storartade konsten att suga efter noter och samtidigt tro sig vara musikalisk

Saker man måste vara socionom för att inte förstå

En betraktelse som måhända skiljer sig en anings från den underdåniga tacksamhet den hjälpbehövande ska uppvisa efter att tusen frågor senare fått svaret att någon hjälp inte kan utgå pga av byråkrattekniska skäl som bara bevisar att all den tidigare kommunikationen verkligen i djupet saknar själ.

Kommer en dampare ens upp i en rullstolsramp? Jag skulle vilja hävda, oftast inte, hindren osynliggörs och ifrågasätts med en sjuklig frenesi.

Läs även andra bloggares åsikter om Neglekthistoria, Neglektrafineringen, socialpedofil normativitet, Zebraut, Ljugfisk, Kulturhagel,

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.