När går Dårhusbåten, ärade konduktör?

Första gången jag tog lavemang var i min dröm. Oss emellan har jag alltid kännt en stor oro över vad som ska hända när alla konduktörer blir arbetslösa. Ja menar vart ska all den här hålgörarglädjen egentligen ta vägen? Vilka tänger kan man egentligen gripa när yrkeskallet har sagt att man är för gammal för att åka land och rike runt och med sin specialtång göra runda hål i de fyrkantiga biljetterna?

Ja ja, bara gudarna, CAC och mitt undermedvetna vet hur det egentligen förhåller sig med den saken men för min egna del tror jag ändå att många pensionerade konduktörer bli perfekta nattvakter på de dygnet runt öppna Lavenmanginträttningarna, liksom lagomt sirligt inställsamma utan att därför det minsta ge avkall på den obändliga uppenbarheten i yrkesstoltheternas kall och tångdrivna stål.

Så med mössan i hand så stog vi där på perrongen som sorgvaka över ett framtidsscenario när den sista konduktören lämnar av efter den sista resan och hela rullsansen med hålklippningen i kvadranterna går i graven, såsom nakna kasperdockor vända mot den kalla stången.

Dessa fina mulor sjöng sorgesamt på en ensam perrong

naket men klart och spräckligt stämningsfullt

allt det fina som gömts i trosor och kalsongen

serenader av gnolandets hermodskurser, franskalektioner

hade gjort sitt. Tuuuut -TuuuuT.

Ja. Det var slut på gamla tider. Det är färdigt inom kort. Så får jag sitta hhär i gungorna och lukta på mina gamla traktordäck igen. Men guu vad det gnisslar fram på sensommaren, eller är det bara ljudet från sängen som sliker i bultkryssen när spänbältets sprintar småblygt blinkar åt helvete. Jag, vet inte, bara sluter ögona och låtsas vara du och det har ju gått bra hittills.

Vad fint framtidsljus det är därborta min undersköna stins.  Konduktörstängerna, Spännbältesclipsen, Spjälsängsbultarna, Hiroshimaperongerna, Nagasakigrå, Nu först förstår vi varför sanitetsstolen är den stol som putsas mest av mänskligheten i alla tider.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.