Etikettarkiv: psykiatriker

Att Injicera luft i Barns Hjärnor


Upptäckternas pris
Innan vi går vidare i adhd historien tycker jag det är på sin plats att förtydliga några begrepp så att de inte hamnar i skymundan, vilket de historiskt verkar ha en enorm tendens att göra. Inför nästa artikel där vi tar upp de första medicinskt framgångsrika behandlingarna av ADHD, kan det vara värt att veta lite mer om pneumoencephalografi, eller postpneumoencefalografisk huvudvärk om man nu så vill. Den medicinska behandlingen uppkom nämligen i försöken att hitta en mildring eller botmedel efter just pneumoencephalografins biverkningar bl.a. den s.k. huvudvärken.

Men vad är pneumoencephalografi egentligen? Och varför uppkom huvudvärken?

Den Tölpaktiga Huvudvärken
Jo, för att tala klartext hade man fyllt på lite luft i barnens hjärnor (sic!) vilket var den egentliga orsaken till ”huvudvärken”. Förfarandet kallas pneumoencephalography och introducerades av en neurokirurg år 1919 men det gav varken nu eller då någon primär huvudvärk vilket mången litteratur påstår. Många som läst lite medicin vet att ta prov på ryggmärgsvätskan kan ge en ganska så ordentlig huvudvärk. Men att samtligt föra upp gas i hjärnan har aldrig gett någon huvudvärk primärt, det ger snarare en ganska extrem smärta och är självfallet ett mycket farligt ingrepp, vilket vi idag vet bortom all tvekan.

Inte riktigt La dolce vita
Att kalla det huvudvärk är inget annat än att förneka dessa barns smärta, jag finner det mycket sjukligt att ens försöka. Men visst fick det något som liknade huvudvärk efter några dagar eller veckor, innan dess är det helvetisk smärta som ofta gav rikliga kräkningar på grund av den extrema smärtan som ibland gav små spyfontäner rätt upp i luften.

En som var med berättar att just den ungen spydde bajs genom näsan, och tydligen så hann småglina inte alltid han öppna den lilla munnen, så visst var det huvudvärk som förorenade den kliniska psykiatrins fina vita bänkar, när luften sakta injiceras genom ryggraden upp i hjärnan på de stökiga ungjävlarna. Psykiatrin historia är sannerligen inte vacker, men ibland kan något gott växa upp ur skiten. Låt oss också komma ihåg priset för dessa lärdomars gagnande.

Bokstavsprogramen i TV kanske visar vägen? Det känns ibland som att det är någon typ av tölpaktighet som löser ut det hela, vad säger du?

Just att stå för sin historia och visa den, kanske är något psykiatrin kan suga i sig från Barack Obama? (se ledarbloggens resonemang och filmvisning)

Fekal uppkastning
har även några andra latinska synonymer som våra frågvisa läsare säkert vill veta: antiperistalsis, copremesis, stercoraceous vomiting, fecal vomiting eller på svenska fekal uppkastning, eller det mer folkhemspraktiskta: att spy bajs.


Att Veta priset på allt men inte Värdet på något

Normalt kan man här få höra någon som säger att det är ett snuskigt språk som används när det bara skildrar något många borde veta. Frågar mig själv dock vad som är snuskigast, att framkalla snusket eller bara beskriva det som det är… Om språket är äckligt när det bara beskriver verkligheten, vad är då viljan som försöker förneka en människans beskrivning av verkligheten, som går att verifiera? Någon av de verkliga äcklen som har ett bra svar?

Själv har jag ibland undrat om röntgenplåtarna från den delar av den logik som möjliggör nya framsteg ibland innehåller mer än just den nya leden, något som på höjden av sin funktionella effektivitet är en någorlunda korkad flaskhals. Men det kanske är ett tankefel från min sida. Analysen känns på något sätt ofullständig, vad tycker du? Jag får liksom inte ihop bilderna.


Ska vi tala om fördelarna och landvinningarna kan vi lika gärna tala om vad de kostade.

Läs även andra bloggares åsikter som skrivit om inte, kapsejsat och försvunnit.

Framtidens psykiatri kommer att bli verklighetsanpassad

Rent historiskt kan vi se psykiatrins alla övergrepp inte speciellt långt tillbaka i tiden. Men tiderna förändras och psykiatrin kanske till och med en dag kan bli vetenskap eller åtminstone lära sig att agera vetenskapligt. Vilket man självfallet inte gör genom att bara undersöka den farmakognostiska vägen för att mildra symptomatologin för de som har problem. Det är snarare vetenskapen om den enkelriktade inriktningen.

I stället för att bara träffa 2 till 3 patienter per dag kanske våra psykiatriker ska tillbaka till verkligheten. Konsumera pengar och vara ineffektiva är psykiatrin sedan länge mästare på. För vilken politiker kan säga nej när våra stackars psykiatriker kommer gnällande med sina vackra skäl för mera pengar, större budget? Troligen berättar psykiatrin då inte speciellt mycket om sin djupa ineffektivtet och sina kolossala stora svårigheter att angöra verkligheten. Vilket kanske kan ses i bland annat graden av patientkontakt per psykiatriker. Om de inte har kontakt med patienter resterande delen av tiden vad har de då kontakt med?

Svenska Dagbladet berättar om att psykiatrin på sina ställen fattat galoppen och travat vidare i nya bättre spår. Man berättar om träning på hästar och djurterapi, vilket kan vara av extremt stor nytta för just de med autist spektrumstörningar. Men kan psykiatrin sadla om? Klarar våra kära psykiatriker om att tänka så flexibelt som de krävs av den i verkligheten utanför praktiken?

Kanske ska vi redan nu bilda en stödförening för de stackars missförstådda psykiatrikerna som tvingas att bli mera verklighetsorienterade? Eller förbereda dem med lite ”thoose where the days my friend” – snack om den gamla goda tiden då patienterna mer villigt bara gapade och svalde. För om patienterna är missnöjda så projicerar de eller så behöver de bara ett nytt läkemedel…. Psykiatrin är det väl aldrig någe fel på, huh.

Tja det är nog bra med en massa alternativ också, varför inte lite verklighetsterapi för psykiatriker där de förklarar rimligheten med att de möter så få patienter per dag och vad de gör resterande delen av sin betalda arbetstid. Bloggen funderar på att utarbeta ett forumlär: så verklighetsanpassar du din psykiatriker.

När Göran Hägglund och Maria Larsson skriver i tidningen Dagen om: ”Varför glömdes de äldre kvinnorna bort” – så nämner de inte med ett ord om hur de unga flickorna glöms bort inom vården, eller den historik som visar att OM unga flickor med adhd fått vård så har den varit felatkig, de har i stället fått diagnoser som borderline, depression osv. Eller om alla vuxna som glömts bort under hela sitt liv och aldrig fått en rimlig vård för sitt grundläggande problem. Från KD´s sida har vi dock sett ett och annat positivt tecken, främst från Chatrine Pålsson Ahlgren, när hon blir upprörd över orättvisorna i den sjuka psykiatrin.

Tyvärr verkar effektiviteten inom psykiatrin inte gå att höjas genom SSRI preparat eller annan farmakologisk terapi som ges till psykiatrikerna, kanske sitter det sjuka alltför djupt? Men visst verkar den ineffektiva psykiatrin deprimerad? Kanske lite trotsig bara och har svårt att erkänna sina egna fel och brister tack vare en väldigt lång tradition att bara titta på andra, frågan är snarare om det går att lära den gamla hunden att sitta fint. Att just psykiatrins grandiosa ineffektivitet inte verkar kunna botas med medicin kanske också för andra utanför psykiatrin kan tala om effektivare terapier?

”Sedan fem år tillbaka äger psykiatriska kliniken egna hästar. Trots tuffa
ekonomiska villkor inom psykiatrin har de försvarat sin plats. I jämförelse med
annan rehabilitering är de inte så dyra i drift. ”

Så visst går det att göra saker så mycket bättre om man bara vill erkänna sina fel och brister men det vill sällan psykiatrin: det är ju patienterna som är sjuka verkar psykiatrin tänka. Stackars psykiatriker det är mycket synd om er. Var det inte bättre på den gamla goda tiden då psykindustrin härbärgerade en massa fler tillvända konsumenter av era tjänster? Känns det vemodigt nu för er med den tomhet ni måste erfara, eller förnekar ni den också mina kära psykiatriker?