Gång efter gång ser vi den godtycklighet som drabbar de som mest behöver hjälp. Men hjälpen är påfallande ofta konstruerad utifrån de förutfattade meningarna hos socialsekreteraren eller handikappsekreteraren helt utan något vetenskapligt underlag för det lämpliga i godtycket. Trotts att en massa pengar betalas ut för ändamålet, så kvarstår det enkla faktumet att någon genuin hjälp utifrån klientens verkliga behov ofta kan vara svår att få.

Det är ur ett gigantiskt underläge många får kämpa sig fram för att få någon hjälp överhuvudtaget, de som klarar sig bäst är psykopater, de som klarar sig sämst är tvingade att bli psykopatiska för att få en rimlig hjälp. En historia vi inte alltför sällan hör. Den döva självgodheten kanske inte lyssnar till något annat än den som skriker, men de som verkligen behöver hjälpen sällan kan skrika.

Nu senast ett fall med en kille som har adhd och asperger och fått vänta 1 år på hjälp. Det pinsamma i sådanahär historier kan vara att hjälpbehovet ofta kan vara väldigt klart uttryckt från den hjälpbehövande eller dennes närhet, men utföraren har varit omvittnat kreativ i att negligera behoven. Inte sällan verkar den som bestämmer över hjälpens utformande betinga sig ett så stort tolkningsföreträde framför den som behöver hjälpen att den inte ens behöver lyssna till det sagda och skrivna ordet. Kanske är det också just därför en del med allvarliga problem mer och mer börjat använda den diagnostiska termen socialkärring*, för att beskriva fenomenet.

*Observera att det inte alls ligger någon värdering i ordet utan det är en deskriptiv term satt för att konkretisera ett fenomen som i grunden bygger på nonchalans inför den utsattes grundläggande behov. En socialkärring, flera socialkärringar är också en terminologi som används inom NT-konvservens något instängda språkbruk, viket inte ska sammanblandas. Vi vill bara hjälpa socialkärringarna att det också kan finnas mer synpunkter än de ids uppfatta spontant och vad passar väl då bättre än lite förutfattade meningar utifrån ett komprometterande diagnossystem. Det ligger väl aldrig någon värdering i språk överhuvudtaget? Det är väl därför man använder det som någon sa. Tja, då är det ju per definition dessutom en värdelös terminologi för den som måste äta grismaten från den, lite väl tröttsamma knorrar på den svansen av den symbollogiken.

-Jawohl?

Symptomatiskt för den vanliga översittaren är också att vissa bilder upplevs som betungande. Varför är det så?

-Är bildning om realiteten alltför krävande?