Är man ständigt van med att bli diskriminerad så kanske man till slut tror att det är ok. I Göteborg har man egentligen aldrig brytt sig om att se till att vården fungerar för de med neuropsykiatriska funktionshinder, däremot är man väldigt mån om att ytan ska se bra ut och att de planerade omorganiseringarna ska påstås göra allting bättre. Apartheid Göteborg har sina regler minsann!

Den som sett verkligheten och sedan vågar påstå att psykiatrins utvecklingsplaner är verklighetsfrämmande nonsens kanske får sig en skopa fräsande ord från någon av våra förljugna politiker som gång på gång vägrar se den verklighet som står mitt inför dem

När två mycket välinsatta professorer gick ut i Läkartidningen förklarandes hur oerhört verklighetsfrämmande psykiatrin i västra götalandsregionen är lät det såhär:

Svar till Fredrik malm riksdagsmotion vilken också omskrivits här.

Läste precis hur Mereta Mazzarella massakrerade psykiatrins behandling av kvinnor genom åren i svd. (Har iofs alltid funnit det ganska intressant att sådana artiklar oftast placeras in under kultur eller nöjesrubriceringen, liksom den här, men den lilla passusen kanske man inte ens får påpeka, vad har detta med kultur och nöje att göra?)

När Socialstyrelsen förespråkade en massiv sterilisering av ”tattarna” och när UD införde speciella juderegler kanske är tider man vill glömma? Men att tvångssteriliseringarna förbjöds först 1976 kanske man inte vill komma ihåg? De mindervärdiga elementen har ju så kort minne.

Den Nobelprisbelönta uppfinningen som BARA dödade var sjätte patient som en direkt följd av ingreppet kanske någon har hunnit att glömma? Och lång tid tog det för den metoden att dö ut, men den ersattes snabbt med andra mera välklingande metoder som hette leukotomi, eller varför inte kapsulotomi.

När Susanne Bejerot år 2003 hade modet att ifrågasätta dessa kvarlevande metoder och dess risker så gick man i taket. En professor undrade: -Medicinska sakargument eller tvångsmässigt neglekt av verkligheten? Ifrågasättandet sågs inte med blida ögon, man försökte självfallet frysa ut den ruskigt fräcka opponenten som så ohyggligt förargelseväckande vågat ifrågasätta rådande ordning, ve och fasa!

Historierna kan göras mycket längre, bredare och djupare. Psykiatrins historia är inte vacker. Det är sannerligen en sjuklig historia, men den tenderar att bli bättre och bättre. Nuförtiden ställs högre krav men visst verkar det finnas en och annan underlig figur inom psykiatrin och jag har några gånger frågat mig vad är det som får en psykiatriker att vilja bli psykiatriker – är det en vilja att förstå sin egen sjukdom? Möjligt att några jag mött inom psykiatrin, alltså psykiatriker, inte skulle få jobb någon annanstans.

Det finns en del underligt med psykiatrin, hur kan det komma sig att psykiatrikerna i genomsnitt träffar så få patienter per dag, har inte de dagsaktuella siffrorna men det är inte speciellt många patienter de träffar per dag. Vi kanske ska ha ett lite förbönsmöte för missförstådda psykiatriker någon dag? Mer pengar verkar det dock gå lätt att sluka, men vad sägs om lite mer nytta för pengarna?

Tja med detta sagt, tycker jag att vi också kan inte att det finns bra sidor av denna kloss. Sidor som gör att personer vilka lätt hamnar utanför, i stället kan ta en aktiv del i samhället och detta kan väl inte vara dåligt? Ja, jag tänker på den medicinska behandlingen av adhd och jag har faktiskt aldrig riktigt förstått kritiken mot den. Förvisso kan det vara dåligt att okritiskt sprida droger i samhället men många resultat pekar snarare på att en korrekt medicinerad adhd problematik tenderar att minska den totala mängden droger i samhället och detta hoppas jag att vi kan glädjas åt utan att glömma historiken.

När Sverige lät de störande, oregerliga och tygellösa individerna svälta ihjäl på sinnessjukhusen enligt den tillämpade nazipsykiatrins barmhärtighetsmord så reagerade inte många. Som tur var dokumenterade det en del, bilderna på idioterna ligger numera prydligt samlade i en kartong i landstingsarkivet i Lund. Nakna, framifrån och i profil, träder det svenska samhällets mest försvarslösa människor fram ur den putsade glömskan. En del är så krokiga att de måste sitta. Andra står hukryggade som i en omedveten protest mot måttstockens tvärrandighet. En flicka böjer huvudet och skyler sitt kön med händerna. Idiot är hon, enligt omvärldens synsätt, men inte dummare än att hon tydligt känner skammen.

Kanske var det samma skam som man vill påföra personer med ADHD när man hävdar att det är en konstruerad diagnos, att det bara är för att droga ned barnen, eller vilka argument det nu än månde vara. Just det där med att ständigt klaga på något som i de flesta fall visat sig fungera är en ganska så intressant mekanism – vad driver den? Vilket blir resultatet?

Varför inte lyssna till de som får en fungerande medicinering mot ADHD? Jag har personligen inte träffat någon som säger att de känner sig pålurade någon konstig drog, däremot har jag träffat en hel del personer som säger sig fungera betydligt bättre nu än tidigare, det kanske är värt att lyssna till?

Eller är det viktigare att hålla fast vid sin dogmatiska åsikt: att på ideologiska grunder kritisera det som hjälper barn ungdomar och vuxna till ett bättre liv, bara för att man inte vill tro på verkligheten.

Vad är det då för skillnad på den yttringen och Munchenhausen by proxy? Den urgamla förtryckartraditionen där neglekten av andras hälsopotentialer är en mycket viktig komponent, något som man naturligtvis inte vidkänner, men som är en självklar komponent. Hur kan det annars komma sig att så många säger sig ha så många bra tips för barnen men så lite av dem verkar fungerar?

Det står redan klart sedan länge att vi inte har någon jämställd vård i Sverige, vilket framgår mycket tydligt när det gäller de regionala skillnaderna på vård och utredningsmöjligheter för de neuropsykiatriska funktionshindren – NPF. Redan i dag ser vi mycket tydligt att vården inte kan anses vara evidensbaserad när den lyser med sin frånvaro.

Men har diskrimineringen fler bottnar än så? Finns det också ett mycket tydligt genusperspektiv på behandlings och utredningar vid NPF. Är det oftast de utåtagerande barnen, vilka tenderar att vara pojkar som får vård? Det finns mycket som tyder på det. I en artikel i SVD frågar sig Susanne Bejerot:

I vuxen ålder är det ungefär lika många kvinnor som män som får diagnosen adhd, medan det bland barn är betydligt större andel pojkar. Flera forskare anser att vården missar många flickor med adhd.

Många kommer INTE med

Göteborg är ju sedan tidigare kända för sin tydligt diskriminerande hållning gentemot personer med ADHD när det gäller vård och utredning av problematiken, så vem kan tala om ett tillgängligt samhälle när det inte ens går att få en rimlig vård?

Göteborgsmodellen finns tydligen på en annan plats i riket, Östersund verkar också vara drabbat av samma typ av diskriminerande marginaliseringar som sedan länge är välkända i Göteborg, även om de byter ansikte lite då och då. Vackra planer och kontinuerliga omorganiseringar vilka i praktiken inte bygger bort den strukturella diskrimineringen kanske inte räcker. Flera har sökt få ett svar från politikerna nu senast från Socialdemokraternas starka personer i Göteborg när det gäller vård, Anneli Stark och Jan Åke Simonsson, men det verkar dröja med att svara på några av de enklaste frågorna …. Är någon beredd att ta ansvar? Vi tänker ta reda på det, så häng me…