Etikettarkiv: ADHD

Bättre sömn med Concerta

Metylfenidat (Medikinet, Equasym, Concerta, Ritalin) som ibland mycket slarvigt kallas amfetaminpreparat förbättrar sömnen på personer med ADHD. Försökspersonerna med ADHD som fick medicineringen sov bättre och djupare med mindre grad av uppvaknanden under natten. Studien sammanfattas med:
”CONCLUSIONS: Sleep problems in patients with ADHD continue from childhood to adulthood, with similar objective sleep characteristics in adults and children with ADHD. Medication with methylphenidate appears to have beneficial effects on sleep parameters in adults with ADHD.”
ScienceDaily skriver om det hela i sin artikel: Methylphenidate Can Have Sleep Benefits In Adults With ADHD, vilket kan ses som en i raden av tecken på att personer med ADHD inte reagerar som andra på medicinering med så kallade stimulantia, de flesta blir tvärtom lugnare. Vilket kan vara väl värt att komma ihåg när man hör den trångsynta argumenteringen från diverse tveksamma grupper som inte vill att barn ungdomar och vuxna ska få en medicinering som hjälper dem att fungera normalare och bättre. Man kan och bör fråga sig varför!
Varför vill man smutskasta en medicinering som gjort många människors liv drägligare? och är det ens rimligt att argumentera för att personer inte ska få en fungerande hjälp? Hur skulle det se ut om någon tog bort rullstolarna från personer utan ben med motiveringen att de bara satt och blev feta i rullstolen?
När det gäller ADHD går det tydligen att uttrycka hur mycket diskriminerande skit som helst utan att för den skull leverera en metod som fungerar bättre, varför är det så tror ni? Är det rimligt att missbruka retoriken så? Vad säger du?

Concerta verkar också kunna hjälpa till mot beroende av dödsdroger och det är väl ändå bra?

Den region-strukturella diskrimineringen

Många kommer INTE med
Göteborg är ju sedan tidigare kända för sin tydligt diskriminerande hållning gentemot personer med ADHD när det gäller vård och utredning av problematiken, så vem kan tala om ett tillgängligt samhälle när det inte ens går att få en rimlig vård?
Göteborgsmodellen finns tydligen på en annan plats i riket, Östersund verkar också vara drabbat av samma typ av diskriminerande marginaliseringar som sedan länge är välkända i Göteborg, även om de byter ansikte lite då och då. Vackra planer och kontinuerliga omorganiseringar vilka i praktiken inte bygger bort den strukturella diskrimineringen kanske inte räcker. Flera har sökt få ett svar från politikerna nu senast från Socialdemokraternas starka personer i Göteborg när det gäller vård, Anneli Stark och Jan Åke Simonsson, men det verkar dröja med att svara på några av de enklaste frågorna …. Är någon beredd att ta ansvar? Vi tänker ta reda på det, så häng me…

Dagens Göteborgs Posten har en kort Videosnutt med Little Steven i E-Street band som berättar om sin ADSL, förlåt adhd och kort om livet med Bruce Springsteen på turne. Så lite musik blir det mitt i allt media bruce.

Bombastisk prefrontal tautologi

 

Är det inte alltid just så?

Det är egentligen nästan alltid samma resa man gör, till och från samma portar man för sina steg. Är det egentligen gångjärnen, dunket mot rälsen eller är det verkligen mitt hjärta som jag hör?

Samma bilder, allt förändras men ändå är allt sig likt
Inget har förändrats ändå så känns allt sig för likt, har jag inte alltid skrivit i skenbarhetens räls?

Gång på gång faller människor mellan stolarna i det sektoriserade samhällets små invinklade vrår av teoretiserad omtanke. Finns det ingen helhetssyn någonstans och varför lyssnar man från ansvarigt håll inte på de personer som år efter år talat om saken?
Vad är egentligen socialförsäkringen värd för de som ständigt faller mellan dess stolar och vad leder det till? Tja, det lär nog knappast vara till en djupare kärleksförklaring av samhällets underbart fröjdefulla djup eller den hjärtinnerliga värmen i krematorie-stekningens omsorgsteoretiska brasklapp. Vad tror du?
Detta är ett statistiskt faktum, men det kanske man inte får tala om i det ytliga svenska klimatet där vi påstås ha vårdgaranti, och mycket annat, vilket för en del i praktiken betyder, ingenting annat än en sista hånfullhet.
Låt oss se om det finns några uppsatser kring det hela .. Har du själv några tips om vad man bör göra för att åstadkomma en ändring i praktiken? Låt oss höra… Av doft är du kommen
till stoft skall du åter dala

Do da locco motion with me – waoow waoow!Visst spårar det ur ibland, det är nästan som vägen till klockriket i den mellanmänskliga trafiken. Mycket hänger väl på den ständiga skenbarheten och det där med att hälsa. För jag antar att det är precis som med kärlek det kan väl inte vara ett verb det är något man gör tillsammans. Precis som da locco motion.

-Waoow waoow!
Är det dunket emot rälsen eller vårt hjärta vi hör när Frälsningsarmésoldaten står där med sin skramlande bössa och bommarna fälls ned och rälsbussen kommer? Att hälsa och att ha hälsa en fraktal i varje andetag. Exakt ett hjärtslag djupt och ett andetag brett – livet.

Så visst räknar man trallarna mellan skenbarheterna alltemellanåt. Blå metallormar glider fint på de skenbara ragnarökssvaparnas förlängda utkrökning – de två stålstiletterna rätt igenom naturen, men ibland bryr jag mig inte så mycket åtminstone inte tills klöverna trampar igenom den smälta asfalten och mittlinjernas vita cremébullar upp sig mellan gatlopp och den dagliga galoppen.

Blå och gröna metallormar i underjorden gnisslar och tutar
Järnvägar på betongsatta knutar
-Pretty concrete-
På vilket sätt faller människor med psykisk sjukdom ”mellan stolarna”? Psykiatrin är ett aktuellt ämne i dagens debatt. Ofta aktualiseras problematiken kring psykiskt sjukas situation efter att något hemskt våldsbrott skett. Medierna rapporterar om anhöriga som förgäves sökt hjälp när de anat att något hemskt kan komma att ske, dock utan respons. Det är lätt att genom medias rapportering få uppfattningen att merparten av psykiskt sjuka är brottsbenägna. Sambandet mellan psykisk sjukdom och våldsbrott är dock enligt statistik inte påtagligt. Klichéaktigt skriver tidningarna att psykiskt sjuka ”faller mellan stolarna” utan att närmare precisera på vilket sätt. Psykiskt sjuka tillhör en utsatt grupp i samhället då det i sjukdomens natur ligger egenskaper som gör att de har svårt att själva kräva sin rätt. Därför är det speciellt viktigt att samhället tar sitt ansvar och tillhandahåller de insatser som dessa människor är i behov av. Syftet med denna uppsats är att finna förklaringen till varför och på vilket sätt människor med psykiska problem hamnar utanför sådan vård och hjälp som samhället skall erbjuda. De lagarna som behandlas är framför allt SoL, LSS och aktuell tvångslagstiftning. Regeringen tillsatte i oktober 2003 Nationell psykiatrisamordning med uppgift att se över frågor som berör psykiskt sjuka och psykiskt handikappade. I november 2006 lämnade Nationell psykiatrisamordnare sitt slutbetänkande och det avhandlar till stor del den problematik som uppsatsen avser att belysa. Efter att jag identifierat på vilket sätt psykiskt sjuka ”faller mellan stolarna” presenteras konkreta förslag på insatser som kan förbättra de psykiskt sjukas situation.

Några uppsatser om Aspergers…BOYS WITH ASPERGER SYNDROME GROWN UP A LONGITUDINAL FOLLOW-UP STUDY OF 100 CASES MORE THAN 5 YEARS AFTER ORIGINAL DIAGNOSISIntroduction and aims: In 1981, the diagnostic label of Asperger Syndrome (AS), was coined after the Austrian paediatrician Hans Asperger, by the English psychiatrist Lorna Wing, who reintroduced his 1944 work about “die autistischen Psychopathen im Kindesalter”, so as to have a concept for relatively high functioning individuals with problems in the “autism spectrum”. Little is known about the risk factors and outcome of AS and whether or not they are different from those of autism. The present study were to examine (1) a large number of background and associated factors in AS; (2) how aims of the different kinds of background factors influence IQ, neuropsychological skills, and psychomotor development in males with AS; (3) the outcome of AS in males, and compare it to that of a similarly aged group of males with autism; and (4) to what extent males with AS acknowledge problems related to their diagnosis, and agree with their parents on these matters. Subjects and methods: Medical records of 100 clinical cases of males with AS diagnosed at least five years prior to the present study were searched for information concerning background and associated factors. Sub-grouping in accordance with operationalised “pathogenetic” factors was attempted, and the influence of subgroup on psychomotor development, IQ, and degree of autism spectrum problems was investigated. These 100 males (and their parents) were approached for inclusion in a follow-up study. Seventy-six of the families participated in this in-depth study. The individuals with AS were evaluated at neuropsychiatric examinations, neuropsychological testing, and by interview schedules and questionnaires, some of which were used with their parents as well. Those 70 males with AS whose parents/carers had been given the Diagnostic Interview for Social and Communication disorders were compared with 70 males with autism of similar age. Specific outcome criteria were used taking into consideration, employment, education/vocational training, independent living, and peer relations. Results and Discussion: Mean age at original diagnosis was 11.3 years. In 28 cases there was a strong suspicion of autism spectrum problems in close relatives, 12 of whom had been formally diagnosed with autism or AS. Some pre- and perinatal risk factors were much more common than in the general population. No definite clue as to “pathogenesis” could be established in 13%. Intellectual ability was average, and more than half the group had a verbal over performance IQ difference of 15 points or more at original diagnosis, consistent with so called Non-Verbal Learning Disability (NVLD). However, at follow-up fewer than 20% had indications of NVLD. For the AS cases followed up diagnosis and overall IQ were stable over time. However, 12% no longer met criteria for an autism spectrum disorder. Overall outcome was good in 27% of cases, but 26% had a very restricted life, with no occupation/activity and no friends. Outcome in the autism group was significantly worse, possibly due to the much lower IQ in this group. The males with AS had a good understanding of their own problems in some areas, but disagreed with their parents regarding some core AS symptoms. In spite of the much better outcome than in the autism group, prognosis in clinical cases of AS appears to be restricted as compared with individuals at the same IQ-level in the general population. However, given the lack of a general population comparator group, no generalized conclusions can be drawn in this respect.Hur upplever elever med Asperger syndrom sin grundskoletid?

Syftet med studien är att skildra hur elever med Asperger syndrom har upplevt sin tid i grundskolan. Vi vill ta reda på om de upplever att de fått tillräckligt med stöd och hjälp i skolan och om hur de upplevt relationerna till professionella och andra elever. De frågeställningar vi utgått ifrån har varit: Hur upplever ungdomarna det stöd och hjälp de fått i grundskolan? Vad upplever de har fungerat bra respektive dåligt? Hur upplever ungdomarna sina relationer till professionella och andra elever under grundskoletiden? I studien använder vi oss av en kvalitativ ansats där vi intervjuat fem ungdomar, fyra föräldrar till dessa barn, en lärare och en specialpedagog. Vi har därefter analyserat intervjuerna med hjälp av en fenomenologisk ansats där avsikten har varit att skapa en bild av ungdomarnas livsvärld. Resultaten av intervjuerna har presenterats utifrån intervjuguidens områden för att sedan tolkas mot bakgrund av den tidigare forskning vi presenterat i studien och med hjälp av begrepp från symbolisk interaktionism och systemteori. Resultaten visar att stödet och hjälpen till dessa elever med Asperger syndrom är mycket bristfällig. Framförallt handlar det om lärare och assistenter som har långt ifrån tillräcklig kunskap om vad det innebär att ha AS. Detta har många gånger orsakat konflikter. Eleven med funktionshinder har ofta blivit utpekad som syndabock. Vidare kan vi se att det förekommit mobbing och att kompisrelationer i det närmaste varit obefintlig. Studien visar att ungdomarna känt sig kränkta och missförstådda under sin grundskoletid vilket ofta har lett till ohållbara situationer för alla inblandade.

VAVVA, Blog.

—————————

——-

Do da locco motion with me – waoow waoow!

Visst spårar det ur ibland, det är nästan som vägen till klockriket i den mellanmänskliga trafiken. Mycket hänger väl på den ständiga skenbarheten och det där med att hälsa. För jag antar att det är precis som med kärlek det kan väl inte vara ett verb det är något man gör tillsammans. Precis som da locco motion.

-Waoow waoow!
Är det dunket emot rälsen eller vårt hjärta vi hör när Frälsningsarmésoldaten står där med sin skramlande bössa och bommarna fälls ned och rälsbussen kommer? Att hälsa och att ha hälsa en fraktal i varje andetag. Livet: Ett hjärtslag djupt och ett andetag brett.

Så visst räknar man trallarna mellan skenbarheterna alltemellanåt. Blå metallormar glider fint på de skenbara ragnarökssvaparnas förlängda utkrökning – de två stålstiletterna rätt igenom naturen, men ibland bryr jag mig inte så mycket åtminstone inte tills klöverna trampar igenom den smälta asfalten och mittlinjernas vita cremébullar upp sig mellan gatlopp och den dagliga galoppen.

Sjuka regeländringar gör människor ännu sjukare

På Debatt i GP 29 juni skriver Christina Husmark Pehrsson om att regeringen inför hårdare regler för sjukersättning, och lyckas med statistik vrida det till att dessa hårdare regler sker för de sjuka kvinnornas egen skull. Hennes argument faller dock helt platt när du samma dag i del två i GP kunde läsa om Helena Kozova, som är en av de många som lever på tillfällig sjukersättning, och liksom många andra sjuka betackar sig Husmark Pehrssons ”hjälp”.
Dessa regler drabbar naturligtvis inte bara personer med fysiska funktionsnedsättningar eller somatiska sjukdomar, utan reglerna skärps också för dem med psykiska funktionsnedsättningar. Förmodligen kommer denna grupp drabbas hårdare, då deras problematik inte är lika handgriplig eller synlig som i de första två.
Som ordförande för Attention i Göteborg, möts jag av stor oro inför hur dessa hårdare regler kommer att drabba denna grupp. För många med neuropsykiatriska funktionshinder är aktivitets- och sjukersättning den vanligaste inkomstkällan.
Den problematik som Maria Sköljd lyfte i sina två artiklar är på inget sätt obekant för Husmark Pehrsson. Bland de brukarorganisationer som fick möjlighet att inkomma med remissvar om de nya reglerna var kritiken genomgående. Ifall Husmark Pehrsson inte orkade läsa svaren har dessa åsikter framförts på flera andra sätt, men intresset för dialog från Socialdepartementets sida har i denna fråga varit obefintligt.
Det går inte att göra en annan tolkning än att regeringen redan innan bestämt sig för att köra över dessa organisationer fullständigt och att all tillstymmelse till lyhördhet setts som onödig.

Det kan låta fint att säga att man vill satsa på rehabilitering men det är svårt att se ett samband med hur försämrade sjukförsäkringsregler ska lösa bristerna inom vården eller sämre socialt skyddsnät gör människor friskare.
Neuropsykiatriska funktionshinder går dessutom inte att rehabilitera bort, med rätt medicin, terapi och ökad självkännedom ökar de flestas livskvalitet men mycket av grundproblematiken kvarstår. För denna grupp är det snarare arbetsmarknaden som är i behov av att rehabiliteras, men den framstår fortfarande som lika sjuk med orimliga krav.
Det är därför en klen tröst att Husmark Pehrsson äntligen uppmärksammat oviljan från företagens sida att anställa personer med nedsatt arbetsförmåga. Exakt hur företag ska stimuleras till att anställa dessa nämner hon dock inte.
Reformen med särskilt nystartsjobb har tyvärr inte inneburit något större genombrott och lönebidrag har haft väldigt liten effekt, så var är det tänkt att dessa människor ska få arbete?
Kanske på något av de resursjobb som presenterats tidigare, som förövrigt påminner väldigt mycket om de från borgerligt håll hårt kritiserade plusjobben, som bland annat Anders Borg kallade för kontraproduktiva. Varför skulle då denna åtgärd leda till att fler får arbete nu?

Kanske sitter Socialdepartementet på hittills oprövade åtgärder som ännu inte presenterats och som kommer lösa all problematik på arbetsmarknaden och inom vården, men varför inte genomföra sådana förändringar först?
Det hade varit betydligt bättre att se till att det fanns arbetsplatser för dem med tillfällig sjukersättning att återgå till, istället för att som nu utförsäkra denna grupp och hoppas på det bästa. Det är nämligen svårt att se på vilket sätt hälsan gynnas med ett hot om att riskera förflyttas från Husmark Pehrssons metaforiska utanförskap till att rent krasst hamna ute på gatan. Möjligen skulle väl det leda till en ökad psykisk ohälsa som skulle meritera för permanent sjukersättning från Försäkringskassan, fast det var väl knappast avsikten med ändringen?
Det är förövrigt glädjande att Husmark Pehrsson i ett pressmeddelande gått ut med att hon till hösten vill träffa personer som lever på sjuk- och aktivitetsersättning för en diskussion om deras situation. Ett tips inför framtiden är att möten med dem som berörs och som faktiskt har praktisk erfarenhet av ämnet som beslutsfattare oftast saknar sker i god tid innan nya förslag presenteras, och inte efter att beslut redan är genomklubbade. Annars riskerar fler lika ogenomtänkta förslag som det om sjukskrivningsreglerna fattas av riksdagen.

GP, Pressmeddelande, GP

Henrik D. Ragnevi

Finns det inga uppsatser om ADHD?

Jodå! En hel del av skiftande kvalitet.
Följande kan du ladda hem som pdf filer… Bra va?
En kvalitativ studie från 2011 utförd genom intervjuer av fyra kvinnor, efter en förutbestämd intervjuguide. Antonovskys teori om KASAM och Lasarus copingstrategier tillämpades på resultaten. Intervjuerna visade att alla kvinnor har haft svårigheter i sin barndom och skola på grund av sin ADHD och deras självkänsla har påverkats negativt. De välkomnade alla diagnosen, som de tyckte gav förklaringar till några av deras problem samt en bättre självkänsla och förståelse av sig själva. Resultaten visade att växa upp med odiagnostiserad ADHD kan påverka självkänslan och leda till psykiska problem, och att utan en diagnos är det svårt att få adekvat hjälp, stöd och förståelse från omgivningen. Vidare visade studien att kvinnornas självkänsla blev bättre efter diagnosen.
Studien lämnar oss med frågan om de som inte avreagerar sig därmed bär sin frustration inombords och därför självfallet också bör få allvarligare symptom längre fram i tiden. För vad kan vara mer förödande för känslan av mening och sammanhang än att ständigt bära sina tillkortakommanden som Scho-bangat KASAM i det sociala livets Pamplona?
syftet är att jämföra idealet ”en skola för alla” med verklighetens skola ur ett ADHD/DAMP-perspektiv. Detta för att undersöka om ADHD/DAMP-undervisningen, så som den utformas av medicinsk expertis, hamnar i konflikt med tanken om ”en skola för alla”. Frågeställningar Vad menas med en skola för alla? Vad säger medicinsk expertis om den pedagogiska utformningen för barn med ADHD/DAMP? Hur ser den pedagogiska verksamheten ut i verkligheten för elever med ADHD/DAMP?
Alla barn i Sverige har skolplikt i nio år och skolan skall under dessa nio år ge eleverna trygghet och en positiv upplevelse till inlärning. Men i dagens skola finns många elever med svårigheter av olika slag. Samtidigt som samhället ställer högre krav på att eleverna skall lära sig mer och mer i skolan. Detta har under utbildningen fått oss att undra: Hur går det då för elever i behov av särskilt stöd och framför allt för eleverna med diagnoserna DAMP och ADHD? Hur arbetar pedagogerna med dessa elever och vilket stöd får pedagogerna i sin verksamhet? Syfte: Att undersöka vilka pedagogiska konsekvenser elever med diagnoserna ADHD och DAMP medför i den dagliga verksamheten samt vilka resurser som finns att tillgå.
• Hur beskriver pedagogerna DAMP?
• Hur beskriver pedagogerna ADHD?
• Vilka konsekvenser får dessa diagnoser för verksamheten?
• Vilka resurstillgångar finns för elever med ADHD och DAMP i skolans verksamhet?
Syftet med denna uppsats har varit att undersöka och skildra den enskildes upplevelse av att som vuxen leva med diagnosen ADHD. Frågeställningar:
1.Vilka svårigheter har, eller har personen haft?
2.Vilken uppfattning har den enskilde om omgivningens förståelse för svårigheterna? Hur anser han/hon sig bli bemött av andra människor och hur skulle man vilja bli bemött?
3.Vilken hjälp har den enskilde fått? Hur har den sett ut? Vad har hjälpen inneburit? Hur skulle den bästa hjälpen ha sett ut enligt den enskildes mening?
Resultat: Resultatet visade bland annat på koncentrationssvårigheter och brist på uthållighet. Många menade att de ofta handlar först och tänker sedan, vilket är ett tecken på impulsivitet. Vad beträffar omgivningens bemötande; menade många att det rådde brist på kunskap och förståelse hos omgivningen och professionella hjälpare. Flera av deltagarna berättade att de hade lärt sig eller känt sig tvungna att anpassa sig efter omgivningen och samhällets krav. Samtliga informanter önskade att kunskaperna hos professionella vore bättre, speciellt inom psykiatrin. När det gällde medicinering ställde alla utom en sig positiva till medicinering. Många sade att de har svårt att organisera sin vardag; att få det att ”flyta på” med bland annat barn, hem och familj. De flesta ansåg att diagnosen har hjälpt dem att förklara och förstå svårigheter som har påverkat dem under livets gång. Flera menade att diagnosen har gett dem en slags upprättelse.
I undersökningen har kommit fram till att alla kvinnor som intervjuades har haft svårigheter på grund av sin ADHD. De flesta har periodvis haft någon form av psykisk ohälsa. Det framkom också att de haft svårigheter med vissa ämnen i skolan. Många nämnde att de skulle ha behövt en stödperson eller gått i en mindre grupp. Ingen upplevde att de hade fått någon hjälp i grundskolan. Som vuxna har de flesta problem med att hålla ordning i hemmet. De vet vad som ska göras men får inte till det. Kvinnorna med eget boende inser att de behöver boendestöd för att få vardagssysslorna gjorda. En strategi de också använder sig av för att få struktur på tillvaron är scheman och strukturerade lappar. Skillnaden på pojkar och flickor med diagnosen ADHD trodde intervjupersonerna var att pojkar är mer utagerande medan flickor är mer inåtvända. Behovet av stöd och hjälp för kvinnor respektive män trodde respondenterna inte skilde sig åt nämnvärt. Författarna anser tillsammans med respondenterna att det behövs mer kunskap om det här i samhället, för att personer med ADHD ska bli bemötta på ett bra sätt och få den hjälp de behöver.

Svenskasidor.nu – Din guide till nätets bästa svenska sidor

Fängslande frånvaro av vård – ADHD –

Äntligen börjar den stelbenta och byråkratiska kriminalvården ta till sig av de vetenskapliga resultat de borde kunna agera på redan för en dekad sedan. Men si det går icke! – Här är det självfallet så oerhört mycket viktigare för den gamla myndighetsklossen och dess pseudovetenskapliga cocktailbyråkrater att puttinutta-sig med en mängd förutfattade meningar om sakernas tillstånd, detta självfallet på bekostnad av folkhälsan. Trööögt går det, GP skriver om att man i varje fall lyckats börja lite smått – att ta till sig vetenskapliga data.  Till och med gamla vaneknarkande journalisthjärnor kan ta till sig det hela utan att förstå att narkotika i grunden betyder sömn eller sömngivare. Sedan när är ett medel som förhindrar barnen att hamna utanför redan i skolan narkotika? Det är ett allvarligt språkmissbruk att påstå något sådant, om man inte samtidigt talar om att det förutom sin beroendeskapande potential i de allra flesta fall faktiskt skapar just oberoenden.
Tyvärr hjälper nog inte bara fiskolja på så vanemässigt inkörda journalisthjärnor i samtliga fall, men försöka få bort lite av symptomen på den gama sönderknarkade vanemässigheten kan man ju alltid försöka med. Ett fint steg i rätt riktning.
När det gäller neuropsykiatriska tillstånd verkar ju några discipliner lagt beslag på kritiken utan att ha något bättre att komma med, bara för att tillfredsställa sina socialromantiska drömmar om hur det egentligen ska vara när de byggt ut sin legovärld. Men varför inte titta på verkligheten och se vad som lönar sig i den psykosociala realiteten? Det är ändock ganska epokgörande att byråkratin inser att en sjukdom kan behandlas, oavsett om det är PK att kalla den handikapp, ADD,  ADHD DAMP, funktionshinder eller koscher, eller något mindre blodfattigt. Frågan är varför tog det så lång tid. Kunde inte den socialromantiska navelåskådningens konsekvenser inses tidigare?


Varför går det så trögt någon som vet?

Uppdatering 091226

Kriminalvården verkar fortfarande inte genomföra sitt arbete enligt de direktiv som utfärdats.Hur ska vi kunna bestraffa den?


http://xn--svenskalnkar-ncb.com/