Etikettarkiv: ADD

Hyperaktiv diskriminering av Flickor med ADD

Flickor och kvinnor med ADD har inte någon hyperaktivitet, eller rättare sagt ingen motorisk hyperaktivitet. Hyperaktiv är däremot diskrimineringen av flickor och kvinnor med ADD, en diagnos som lätt glöms bort och hamnar i skymundan, anledningarna är flera

1 Diagnosen är från början gjord för pojkar

2 Gamla mönster gör att en del tror att pojkars problem är medicinska medan flickors mer tenderar att bedömas som sociala.

3 Den som inte skriker finns inte. ADD har det emot sig att symptomen kanske märks lite senare än ADHD men då är ofta konsekvenserna värre för då har personen hunnit halka efter rejält eller redan etablerat ett fett utanförskap.

I Östergötland händer det dock något. Landstinget i Östergötland ska börja samarbeta med skolor för att försöka upptäcka problematiken tidigare. Vilket är bra och nödvändigt om de stora problemen ska kunna förebyggas effektivt. Egentligen handlar det bara om att en flertusenårig diskriminering ska brytas kanske går det lättare om man verkligen säger vad det handlar om? Svt Skriver: Nu har flickor börjat upptäckas och medicineras för ADHD i större utsträckning än tidigare, men fortfarande är det två till tre gånger fler pojkar som behandlas. Med den ökningstakten så kanske flickor och kvinnor får samma vård som andra år 3018 om inget oväntat inträffar och den fundamentala diskrimineringen är väl normalt och bra? Eh.

Maria Andersson åker land och rike runt och försöker ändra på den diskriminerande situationen. Från Sveriges Radio (går att lyssna till inslaget)

Samhället måste bli bättre på att upptäcka flickor med ADHD. Det menar föreläsaren Maria Andersson som fick sin diagnos först när hon var 28 år. Livet innan diagnosen präglades av ilska och drogmissbruk. – En flicka som är hyperaktiv kanske får stöd med det finns flickor som inte visar upp hyperaktivitet och de får sällan någon hjälp, säger Maria Andersson.

Det är bra att det händer något! Vi har allt för ofta sett på hur könet styr diagnostiserande och de gamla mönstren återupprepa sig, exakt hur länge till ska detta behöva ske?

Se Kajsa berätta om att diagnosen ADHD inte heller är speciellt lätt att få även om det är tämligen uppenbart. Vilket kanske än mer visar på hur svårt det är att upptäcka ADD för den som av hävd och gammal vana, är skicklig på att blunda inför en verklighet som bara har funnits några tusen år. Kanske räcker det, eller behövs det ytterligare några tusen år? Den som behöver hjälp bäst kanske inte alltid är den som skriker högst?
ADD hos flickor och KvinnorADD thumbs,  ADD Symtom, Flickor ADD, Kvinnor ADD. Youtube ADD.

ADHD-behandling i Kriminalvården extremt lönsam

Läkartidningen uppmärksammar att behandling av ADD och ADHD också är lönsamt ur samhällsekonomisk synvinkel, inte bara för individen. Det är också  från läkartidningen vi lånat inläggets rubrik.

Professor Bo Söderpalm vid Sahlgrenska universitetssjukhuset i Göteborg som själv forskar kring missbruksproblem och bästa behandling, är mycket insatt i ADHD problematiken men tycker det är orimligt svårt för behövande att få en rimlig hjälp inom kriminalvården. Han säger:

”– Kravet på långa psykologutredningar blockerar möjligheten till behandling, eftersom det saknas psykologresurser. Dessa långa utredningar är inte heller nödvändiga. Det är inte svårare för en psykiater att konstatera ADHD än det är att ställa andra psykiatriska diagnoser.”– Mitt intryck är att behandlingen tveklöst har effekt på ADHD-symtomen, säger han. Patienterna kommer på läkarbesöken, flera har börjat jobba, och missbruket minskar, både av amfetamin och alkohol.

-ADHD-behandling av intagna på fängelser är en mycket god investering, konstaterar nationalekonomen Ingvar Nilsson.

Kanske är dessa erfarna experter för godtrogna? Kanske de känner de inte till hur kriminalvården gång på gång aktivt förefaller ha motarbetat en medicinering på flera olika plan. Man har i stället ägnat sig åt diverse antiknark projekt för att få fångarna att knarka mindre, när dessa synnerligen dyra projektet utvärderades visade sig dock att fångarna bitvis knarkade mer inom ramen för kriminalvårdens egna antiknark projekt, så speciellt verklighetsnära kanske vi inte ska anklaga kriminalvården för att vara. (projektet kostade dessutom bara 100 miljoner kronor)

Kriminalvårdens forsknings och utvecklingschef, Professor Martin Grann förkunnar sin forskningsfientliga trosuppfattning i ST:

Han är inte så förtjust i bokstavsdiagnoserna som ADHD/DAMP. ” — De
är rejält övervärderade och det finns egentligen väldigt lite forskning på
området. Jag vill nte förringa professor Gillbergs forskning, men jag tycker
ändå att det ändå handlar om en slags modediagnos. Och enligt svensk lag har
man inte rätt att få vård om man har begått ett grovt brott och har
diagnosen ADHD/DAMP, säger han.”

Först förnekar man att det ens finns något rimlig forskning kring ADHD, nu har man har till och med upptäckt att kvinnor kan ha ADHD och ADD. Vilken bedrift! Facket som varit närmast de intagna har försökt driva på, men hos ledningen har man kanske varit rädd för att missa alltför många kunder? Det kanske är det verkliga missbruket? Att på ytan låtsas vara intresserad av klienternas verkliga problem är en sak, samtidigt som man slår på stora trumman för det lilla man i gör.  En annan sak kommer fram när det gäller att ta eget ansvar, till regeringen skriver generaldirektör Lars Nylen:

ADD Vad är populärt hos kriminalvården ADHD

-Jaha varför tror herr generaldirektör att klienterna skulle medicineras då? Kanske kan just en medicinering påverka de symptom som herr generaldirektören själv påpekar, dvs impulsivitet och aggressivitet, samt öka på förutsättningarna för att kunna planera bättre. Är det inget som ens herr generaldirektör råkat tänka på? Så vågar man ställa frågan varför kriminalvården gång på gång ertappas med ett agerande som tyder på att man snarare väljer att vara dövstummblinda inför den vetenskapliga verkligheten av att medicinerad ADHD ger individerna en större chans att agera på den rätta sidan. Flera är säkert välbekanta med den ovetenskapliga hållning som grasserar hos kriminalvården. Intressant med alla som tror sig veta mycket om ADD och ADHD. Fackförbundet har gång på gång visat ett stort intresse för problematiken, medan Generaldirektör inte alls drar sig för att påpeka att gruppen inte är speciellt populär till regeringen,  på grund av sin aggressiva och impulsiva livsstil, vad kan han egentligen? Vad vet han?

Om vi byter ut ordet ”patientgrupp” herr generaldirektör skriver om mot något annat ord tex aseatgrpp, judegrupp eller arabgrupp  kanske man lättare ser de tankemönster herr generaldirektörn begagnar sig av, utan tecken på större reflektion av vad han gör. Dokumentet  kan i sin helhet med fördel studeras av retorikstudenter som önskar tydliga exempel på hur brist på självkritik och insikt om sitt egna arbete ändå kan kombineras med förslag på hur många andra ska agera, inom ramen för det byråkratiska Sverige.

När sedan kriminalvården råkar få sitt egna vetenskapsförakt speglat, ja då flyger man i taket och kräver att ska  fakta ska cencurera. Något så hemskt som en powerpoint om ”Vad är ADHD” från en av Sveriges kunnigaste läkare inom området, vilken dessutom inkluderar delar av kriminalvårdens egna ovetenskapliga hållning kan icke tolereras! Frågan är hur länge kriminalvården orkar med att censurera den verklighet de befinner sig i. Dr. Kjell Modigh som är en av initiativtagarna till socialstyrelsens kunskapsdokument kring ADHD kan alltså inte säga sanningen rakt ut utan att åtminstone en av byråkraterna kräver censur, det kanske kan säga lite om den bakåtsträvande byråkratins egentliga förjäsning.

Om det rör sig om ren socialpedofili i egentlig mening är naturligtvis svårt att säga så här på rak arm, men visst är det märkligt att personer med ansvar för andra personers hälsa kräver censur av sitt egna handlande.

slavdoktorRedan i det gamla romarriket tog en del doktorer emot både slavar och ägare, kanske kan även svenska personer ha rätt till rimlig sjukvård, speciellt om det är för ett problem som kan anses delvis ligga till grund för att de hamnade utanför? För tusen kronor om dagen kanske kriminalvården kan göra något positivt för fångarna också, annat än att försäkra sig om att kunderna kommer tillbaka?

Lite perspektiv kanske

Helvetets sociala geografi
Att man lätt man hamna utanför om man inte alls kan följa med i skolan råder det säkert ingen tvekan om. Vi känner nog alla någon som hellre gjorde annat än att följa med på lektionerna, kanske var det en klasskompis, eller kompis eller så var det vi själva. Men vad återstår egentligen för karriär för den som tidigt hamnar utanför gränsramarna på grund av att man helt enkelt inte kan följa med i skolan? Alla kan antagligen inte bli en ny Phelps. Men för många återstår nog bara ett liv i kriminalitet. Att  ha en så verklighetsfrämmande inställning till vetenskap borde väl någon gång vara straffbart om man har ansvar för andra människors hälsa och välgång?

Gång på gång har vi skrivit om Kriminalvårdens stora avoghet mot att ge personer med ADHD en rimlig behandling. Den senaste tiden har vi dock sett hur kriminalvården svängt något och låtsas ha uppfattat den problematik som man så skickligt och intensivt lyckats blunda för så oerhört länge. Varför inte ta ned hela den akademiska debatten på en mänsklig nivå, så att förnekarna en efter en ska få visa vem som ska få och vem som inte ska få medicin, precis som en liten kö till koncentrationslägrens gasugnar. För hela debatten har tidigare bara kantats av svart och vitt, varför inte se lite av de verkliga ansiktena som döljer sig bakom den verklighet många tror sig veta så mycket om? Livet levs på en ganska personlig nivå, kanske något för dem som tror sig veta allt att fundera på?

Till och med tidningarna har skrivit lite om denna verklighet även fast det inte är någon nyhet och inte kan anses ha vart det senaste århundradena, tvärtom att hamna i fängelse verkar vara mer beroendeframkallande än mycket annat. DN,  BLt. hur skulle det annars komma sig att så många av de som varit där så länge känner sig mer hemma där än någon annan stans i denna vackra värld? Givetvis är fängelse liksom flera typer av tvångströjor beroendeframkallande, men kriminalvården upplyser inte om det. Kriminalvården lever av det.

Kriminalvården har sedan artikeln skrevs kommit till lite större insikter och startat en utredning ifall fler interner ska kunna få sin ADHD problematik medicinerad. Ett intressant framsteg för en organisation som verkar vara mån om att få behålla sina kunder.

Fakta om ADHD Diagnos

Kan inte bara ungarna gå hos en talpedagog och lära sig lyssna ordentligt för att bli av med sin så kallade ADHD? Eller är det bara en avancerat form av barnmisshandel som ser bra ut men som inte levererar annat än ett förminskat förtroende för vuxenvärlden? Kan inte ta fram tvångströjor i skolan och binda de stökiga eleverna vid läroverksinrättningarnas stolar? Eller finns det bättre lösningar som fungerar på lite längre sikt?

Se en video om ADHD diagnostisering. En av de mest kända forskarna om ADHD talade vid ett informellt möte om hur skolan verkar sänka intelligensnivån på en del barn, detta baserades på att inga framsteg gjorts och när eleverna som då gick i 9:an fick samma prov som i sjuan, så blev resultaten sämre.  här kanske vi kan börja se delar av förklaringen.

Eller finns det mera sätt att belägga de faktiska olikheterna på? Om det nu finns det vad ska vi då kalla de personer som förnekar fenomenet? Är det inte en mycket allvarlig form av barnmisshandel som på ytan kan se bra och rimlig ut och dölja sig i omtankens kläder?

Mediciner fungerar inte för alla, så mycket är klart. Men att mediciner kan ge en del individer ett nytt liv och en rimlig chans att följa med i skolan och kamratlivet det verkar klart.

Vill du se mer videos om ADHD, Titta på Youtube, Video-klipp eller sök med Gleoog – Den nya jättesökmotorn kring fenomen som ADHD. Eller bara gå till Flickr som har en del grupper kring ADHD och liknande.

  • The History of ADHD
  • ADHD and ADHD
  • – The Feet accident – Concerta ADHD Coach
  • ADHD CONCERTA – CONCERTA ADHD

Intressanta ADHD Fakta Är det valuta för pengarna kära gratisläsare?

Kost och neural genesis – funderingar kring ADHD

tankebananTankebanan

Fördelar med en primärt låg glukos kurva

1 att ha en jämn blodsockerkurva över tiden är viktigt för all prestation och alla människor. Personer med ADHD har en lägre glukosnivå i hjärnan, vilket gör ökar vikten av en  jämn nivå, då förändringar i sig tenderar att minska skärpan precis som hos en kamera som utsätts för rörelser.  Faktumet att en person som har en mycket låg nivå också  snabbt strävar mot en högre kanske också berättar att en del faktiskt är predisponerade mot ett godismissbruk etc. Vilket borde göra att vinsterna för en person med ADHD skulle kunna vara större än för andra av en ketogen diet skulle man kunna säga och låtsas påläst.

Naturligt?

Men det låter förbannat konstlat, det enkla faktumet är naturligtvis enkelt: Ät som människokroppen utvecklats att äta under miljontals år. Vi har helt enkelt inte haft tillgång till så mycket snabba kolhydrater så speciellt länge som vi har idag. Det är inte speciellt avancerat, inte speciellt konstigt, bara just naturligt. Den naturlighet som din kropp och dina kropps förutsättningar utvecklats under några hundratusentals år. Att det ska krävas ett namn för en så kallad diet när det egentligen bara handlar om att inse under vilka förutsättningar människan utvecklas kanske mer än något annat också visar hur långt från den naturliga kosten vi befinner oss idag. Vad som är naturligt spelar inte så stor roll, men det naturliga har en tendens att vara välbeprövat och det ska tas just för den egenskapen.

2 Att undvika höga blodsocker nivåer eller att ständigt ha låga verkar vara en mycket viktig faktor för hjärnans självläkningsprocesser vilket setts vid bland annat epilepsi, då en Koteogen diet visat sig kunna drastiskt minska ned på anfallsfrenvensen och i en del fall fått epilepsin att uypphöra.  Vilket är en bedårande resultat av en enkel åtgärd. Självläkning av epilepsi via ett balanserat ketogent förhållande visar  tydligt neurotropins effekter, antagligen via ökade nivåer av tillväxtfaktorn  BDNF. Och hur en funktionell stabilitet kan ökas av en så enkel faktor som att ändra sin kost. Hur det fungerar vid ADHD återstår att se, men att även personer med ADHD säkert kan tjäna en hel del på ett balanserat förhållande till sina blodsockernivåer råder det nog inte så stor tvekan om. Att slänga i sig större mängder godis för att få en snabbt fungerande koncentration, vilken en stund senare förbytts i sin motsats är nog en klassiker för många personer med ADHD som känner igen dippen, när man inte förstår något av läxorna, göromålen eller ständigt kommer av sig.

Vad är ADD 1

Så även om en kostförändring kanske aldrig skulle kunna bota ADHD är det alltid värt att fundera över hur du själv kan agera för att stärka dina koncentrationsförmågor över tiden och inte bara maximera dem tillfälligt. Med en högre mängd tillväxtämnen i hjärnan så kommer det hursomhelst att gå lättare och inte tvärtom. Problemet med kostförändringen är väl som störst i början då sjunkande glukos i hjärnan påverkar personen med ADHD mer än andra eftersom glukosnivån redan är låg där. Kan det bota ADHD, vet inte antagligen så skulle en förbättring gå snabbare med större mängd neurotropa faktorer och en sund inställning till problemen som ger en stabilare grundfunktion för uppmärksamheten att agera och vila på kommer sannolikt också att stärka den totala funktionen.

Roten av evolutionära betingelser brukar talar för att den nuvarande dietmiljön är det som är onaturligt och nytt,  inte den gamla. Även ister har en tydligt sänkande effekt på det glykemiska indexet vilket leder till lägre och mindre explosiva insulinpåslag precis som för tex Omega-3 supplementering.

PixelButtonPusha Jesus hjälper

NASA rätt

Jag skulle tycka det var trevligt att se en lite djupare analys kring delar av NASA’s arbeten på  simuleringsteknik och arbetena kring glukosnivåernas effekter på kognitiva funktioner.  Men redan här bör vi dock kunna konkludera att effekterna NASA mäter är den kortsiktiga effeken och den motsägs av effekterna på minnet vid långvarig kalorirestriktion…. Som så ofta inom alltför mycket forskning så saknas långtidsaspekter på sakförhållandena som belyses. Vilket sedan urminnes tider har lett fel, även om det råkar vara rätt.

Vad säger NASA´s kognitionsforskare om LCHF?

Det är en besvärande kortsiktighet som handikappar NASA’s sammanställning just när det gäller tiden som testpersonen haft låg glukoshalt, men den är inte värre än att NASA själva insett den och vid nästa tillfälle kommer att försöka presentera sådana data. Inom kort får vi nog veta.

NASA’s sista referens (i länken ovan) frågar om effekten av kognitiva förbättrare skulle fungera genom att få hjärnan att fungera bättre på låga glukosnivåer – en  ganska intressant med tanke på hur lite vi egentligen vet om centralstimulerande medel  och varför de fungerar. Men att  centralstimulerande medel som Dexedrine fungerar vet både personer med ADHD och Amerikanska Rymdflygstyrelsen NASA som använt dessa  medel. Frågan handlar väl egentligen mer om vilken kombination som är den bästa. Hoppas frågan undersöks i djupet, svaret kan bli intresant.

Den retoriska frågan till individer som hatar att barn med ADHD blir hjälpta av en funktionell medicin kan vara: -Sätter man verkligen ett plan som kostar 900 miljoner dollar i händerna på ett gäng knarkare som man sedan förser med narkotika? Om man nu gör det vad blir då resultatet? Tja vi har skrivit om det tidigare, fortfarande idag imponerar det att ingen uttalar sig lika hårt om användningen av centralstimulerande medel i den fina high-tech miljön.  Men det är alltid lättare att ge sig på de svaga. Piloterna dödar ju bara… Men i rymden tar de bara använder man bara D-amfetamin för att kurera åksjukan, det ska ni veta.

Långsiktigt söt?

Att balansera sina glukosnivåer är intressant och dessutom mycket centralt med tanke på att personer med ADHD har lägre glukosnivåer i hjärnan än andra och att tex metylfenidat hjälper hjärnan att fungera bättre vid låga glukos nivåer. Men en höjning av nivåerna på kort sikt har också ett pris på längre sikt vilket är uppenbart för en godismissbrukare när motrekylen kommer och levererar en saftig sänkning av blodsockret. Sannolikt kan en insikt om kostens betydelse för den kognitiva förmågan vid ADHD vara ett gott komplement till medicinering och andra åtgärder.

Gröthålet

Ser fram mot NASA’s nästa steg i sin forskning på kognitiv prestanda hos en person som är van vid ketosdrift eller hur man kan lära sin hjärna att fungera dåligt vid låga glukosnivåer genom ett missbruk av kolhydrater.  För att nu vända på forskningens sätt att se kostens betydelser, hur länge måste man missbruka kolhydrater för att bli dålig på ketosdrift?

Barn som använt en ketogen diet som medel mot epilepsi har inte bara haft epilepsi en del av dem hade ADHD också, ingen av dem verkade hursomhelst ha fått en symptomförvärring av dieten snarare tvärtom vilket kanske kan vara väl värt att komma ihåg. Däremot kommer det sannolikt inga snabba vinster snarare tvärt om. Och det är väl också en del i pudelns kärna eftersom personer med ADHD ibland alldeles för ofta begagnar de snabba lösningarnas filosofi.

Att barn med allvarlig epilepsi i vissa fall har blivit anfallsfria efter en ketogen diet är och förblir inget annat än bedårande. Ett liv normalare liv fritt från mediciner, tja det är precis som många barn som tar Concerta och när de blir vuxna så är de glada att sluta med dem. De har då gjort sitt jobb, de har varit oberoendeframkallande. Hur långt man kommer med kost och ADHD återstår att se.

Det är min åsikt att det finns en hel del att vinna på att kunna hantera låga blodsockernivåer mycket bättre för personer med ADHD och ADD. Mer forskning är varmt välkommen. Det har också varit svårt att hitta kvalitativa vetenskapliga undersökningar kring det hela.

Ät ketogen diet, ADHD, ADD, stenålderskost, Ketos, Kolhydratsmani, Kultursjukdom, Ritalina  Fakta som Naken molekyl video 1,

Sidförslag ADHD historia..

Här hamnade slutresultatet

Ja till slut så bidde det en egen sida av historiken…

ADHD History

The History of ADHD: 1798, Alexander Crichton

The absolutely first known history of ADHD was written already in 1798 by a Scottish-born physician and author, Sir Alexander Crichton (1763-1856).

He described what seems to be a similar mental state much like the inattentive subtype of ADHD, in his book: An inquiry into the nature and origin of mental derangement: comprehending a concise system of the physiology and pathology of the human mind and a history of the passions and their efects. In the chapter ”Attention”, Crichton described a ”mental restlessness”.

The history of ADHD 1902, Sir George Frederick Still

Sir George Frederick Still (1868-1941) The father of British pediatrics.

England’s first professor in child medicine presented on 4th, 6th and 11th March 1902 a series of three lectures to the Royal College of Physicians in London, under the name “Goulstonian lectures” on ‘some abnormal psychical conditions in children’, which were published later the same year in the Lancet. He described 43 children who had serious problems with sustained attention and self-regulation, who were often aggressive, defiant, resistant to discipline, excessively emotional or passionate, who showed little inhibitory volition, had serious problems with sustained attention.

The history of British Pediatrics: Sir George Frederick Still

Sir George Frederick Still (1868-1941) The father of British pediatrics.

Sir George Frederick Still (1868-1941) the father of British pediatrics. He was born in Highbury, England, and attended medical school at Cambridge University. His father died when he was 17 years of age, causing a dramatic change in the family economy.

Swedish

ADHD Historia 1798: Alexander Crichton

Den första väldokumenteradebeskrivningen av ADHD liknande fenomenologi

En Skotsk man född 1763 som blev medicine doktor i Holland 1785. Efter flera framgångsrika år i Europa flyttade Crichton till Ryssland och blev livläkare till Tsar Alexander den förste. Hans mest kända bok är egentligen tre böcker på över 700 sidor samlade I två volymer med det långa namnet:“An inquiry into the nature and origin of mental derangement: comprehending a concise system of the physiology and pathology of the human mind and a history of the passions and their efects, “


Alexander Crichton del 2

Alexander Crichton berörde i sin bok, svårigheten för personerna med den ‘mentala rastlös heten’ att filtera bort intryck och hur överkänsliga personerna var för olika händelser som inte verkade påverka andra i alls samma omfattning.

Englands förste professor i barnmedicin presenterade den 4, 6 och 11 Mars 1902 sina sedermera berömda föreläsningar för the Royal College of Physicians in London, under namnet “Goulstonian lectures” som handlade om ‘some abnormal psychical conditions in children’, Föreläsningarna publicerades samma år i the Lancet. Han beskrev 43 barn som hade mycket allvarliga problem med att upprätthålla en kontinuerlig uppmärksamhet, att disciplinera sig själva och att inte bli ständigt överemotionella, aggressiva eller passionerat upptagna med något för situationen olämpligt.

1937 Benzedrine – den första ADHD medicinen

Det stora sensationella medicinska genombrottet för personer med svårigheter att sitta stilla och koncentrera sig, kom en bit in på 30-talet i form av den centralstimulerande medicineringen, Benzedrine, som tvärtemot vad man kunde tro lugnade ner barnen och gjorde dem mindre stökiga, ja rent av lugna, samt gav dem bättre förutsättningar till att upprätthålla sin koncentrationsförmåga under länge tid, som andra barn.

Sir George Frederick Still (1868-1941)

Englands förste professor i barnmedicin presenterade den 4, 6 och 11 Mars 1902 sina sedermera berömda föreläsningar för the Royal College of Physicians in London, under namnet “Goulstonian lectures” som handlade om ‘some abnormal psychical conditions in children’, Föreläsningarna publicerades samma år i the Lancet. Han beskrev 43 barn som hade mycket allvarliga problem med att upprätthålla en kontinuerlig uppmärksamhet, att disciplinera sig själva och att inte bli ständigt överemotionella, aggressiva eller passionerat upptagna med något för situationen olämpligt.

ADD era Alexander, Crichton, 1798, Georgestill, 1902, Goulstonian lectures, ADHD historia,

Är det den perfekta historiksidan för ADHD och ADD eller finns det förbättringar att göra? Flickr ADHD History.

Agera: Sug inte – Koreografera & Gå

Här är en kille som har

ADD

Han tycker ibland att livet suger, att världen suger, att skolan suger och att det är svårt i med alla människorna i trafiken, varför inte göra något för honom och hans polare ?

Om han käkar  Concerta eller Metamina för sina besvär har jag faktiskt ingen aaaning om, men hursomhelst tack vare ett hårt jobb i livets rock n roll så får han det att FUNKA ändå!

ADHD och ADD

Just in Time Projektet

Hjälpmedel för att hålla tiden.

ADHD HandbokDödligt pedagogiskt, Tidsplanering, Organisera Hem och Arbete.  Cooping with ADHD. Färdiglagade tips ADHD på Youtube

Justin har ADD och en del anknytningar till Sverige. Han nöjer sig inte med att bespruta Britney, nej en bok om Golf skulle nog passa bättre för en kille som har sitt på det gröna.

jag hjälper till ute i natuer2

GLÖM INTE BORT ATT

ONANERA!

Whatever

eller

AB Se, ADHD och ADD ett företag bara De

ADHD-ADD låt kunskapen ta dig

Välkomna gott folk till ADHD och ADD! Just nu arbetar vi med artiklarna Vad är ADD

Delar av ADHD Uppmärksammas Koncentrerat har lyckats flytta hit med några av inläggen och det är bara att hoppas att länkningen, vidarebefordringen och allt annat fungerar. Det är säkert en hel del som måste korrigeras och fixas till, det arbetet är redan påbörjat och lär få fortgå en bra stund framöver. Mycket att fixa till, göra bättre men framförallt att sammanställa informationen mer lättåtkomligt och lättillgängligt.

Vad tycker du nu om den här lilla utkiksposten och bloggen? Tycker du spontant att något är helt fel eller jättedåligt, låt oss få veta. Det finns en hel del kvar att göra, har du något speciellt som du tycker saknas eller som kan förbättras, var inte blyg för att säga det.

Ett stort Tack till Fröken Färdig för inspirationen och till  Psykbryt för en massa hjälp, tålamod och kunskap som varit ovärderlig för skapandet av bloggen som den ser ut idag.  Tackar alla andra som hjälpt till.

Mera uppsatser om NPF

Ja vi börjar plocka över lite selekterat material från adhd-npf.blogspot.com och sammanställer för att se hur det fungerar.

Och lite om praktiskt integrativt arbete som kan förebygga ett livslångt utanförskap. Klicka på länken om du vill ladda hem någon av uppsatserna i pdf form.

Att leva med ADHD. En uppsats om bemötande och svårigheter i vardagen Syfte: Syftet med denna uppsats har varit att undersöka och skildra den enskildes upplevelse av att som vuxen leva med diagnosen ADHD. Frågeställningar:

1.Vilka svårigheter har, eller har personen haft?

2.Vilken uppfattning har den enskilde om omgivningens förståelse för svårigheterna? Hur anser han/hon sig bli bemött av andra människor och hur skulle man vilja bli bemött?

3.Vilken hjälp har den enskilde fått? Hur har den sett ut? Vad har hjälpen inneburit? Hur skulle den bästa hjälpen ha sett ut enligt den enskildes mening? Metod: Studien bygger på kvalitativa intervjuer med vuxna med diagnosen ADHD. Intervjupersonerna består av både män och kvinnor och de är mellan 20 och 60 år. Vi har utgått ifrån en väl konstruerad intervjuguide som syftar till de huvudfrågor vi ville få svar på. Huvudfrågorna är tydligt kopplade till undersökningens syfte och frågeställningar. Analysen har skett utifrån Widerberg (2004) även om vårt tillvägagångssätt exakt inte följde samma ordning. Resultat: Resultatet visade bland annat på koncentrationssvårigheter och brist på uthållighet. Många menade att de ofta handlar först och tänker sedan, vilket är ett tecken på impulsivitet. Vad beträffar omgivningens bemötande; menade många att det rådde brist på kunskap och förståelse hos omgivningen och professionella hjälpare. Flera av deltagarna berättade att de hade lärt sig eller känt sig tvungna att anpassa sig efter omgivningen och samhällets krav. Samtliga informanter önskade att kunskaperna hos professionella vore bättre, speciellt inom psykiatrin. När det gällde medicinering ställde alla utom en sig positiva till medicinering. Många sade att de har svårt att organisera sin vardag; att få det att ”flyta på” med bland annat barn, hem och familj. De flesta ansåg att diagnosen har hjälpt dem att förklara och förstå svårigheter som har påverkat dem under livets gång. Flera menade att diagnosen har gett dem en slags upprättelse.

Hur upplever elever med Asperger syndrom sin grundskoletid?
Syftet med studien är att skildra hur elever med Asperger syndrom har upplevt sin tid i grundskolan. Vi vill ta reda på om de upplever att de fått tillräckligt med stöd och hjälp i skolan och om hur de upplevt relationerna till professionella och andra elever. De frågeställningar vi utgått ifrån har varit: Hur upplever ungdomarna det stöd och hjälp de fått i grundskolan? Vad upplever de har fungerat bra respektive dåligt? Hur upplever ungdomarna sina relationer till professionella och andra elever under grundskoletiden? I studien använder vi oss av en kvalitativ ansats där vi intervjuat fem ungdomar, fyra föräldrar till dessa barn, en lärare och en specialpedagog. Vi har därefter analyserat intervjuerna med hjälp av en fenomenologisk ansats där avsikten har varit att skapa en bild av ungdomarnas livsvärld. Resultaten av intervjuerna har presenterats utifrån intervjuguidens områden för att sedan tolkas mot bakgrund av den tidigare forskning vi presenterat i studien och med hjälp av begrepp från symbolisk interaktionism och systemteori. Resultaten visar att stödet och hjälpen till dessa elever med Asperger syndrom är mycket bristfällig. Framförallt handlar det om lärare och assistenter som har långt ifrån tillräcklig kunskap om vad det innebär att ha AS. Detta har många gånger orsakat konflikter. Eleven med funktionshinder har ofta blivit utpekad som syndabock. Vidare kan vi se att det förekommit mobbing och att kompisrelationer i det närmaste varit obefintlig. Studien visar att ungdomarna känt sig kränkta och missförstådda under sin grundskoletid vilket ofta har lett till ohållbara situationer för alla inblandade.

” Ungdomar med neuropsykiatriskt funktionshinder, berättar.” En kvalitativ studie om elever med neuropsykiatriskt funktionshinder, om deras uppfattningar om hur de upplever sig själva och hur de upplever att de blivit bemötta i sin lärandemiljö.

Problemområdet som den här uppsatsen belyser är det faktum att trots omfattande forskning angående elever med neuropsykiatriska diagnoser finns, fattas till stor del ett av de viktigaste perspektiven, nämligen elevens eget. Vårat syfte är därför att undersöka elevens uppfattningar av sig själv och sin lärandemiljö efter det att de har fått en neuropsykiatrisk diagnos av någon form. Studien genomfördes med detta syfte med ett socialt, samhälleligt och pedagogiskt perspektiv i åtanke. Som datainsamlingsmetod användes intervjuer, detta material bearbetades sedan noggrant för att sedan studera gemensamma drag mer ingående. Resultaten visar på att samarbete saknas mellan berörda professioner, både mellan skolans egen expertis men också mellan skolans personal och utomstående profession. Elever med neuropsykiatriska diagnoser upplever att i miljöer där den största strukturen och där den bästa handledningen tillhandahålls, för gruppen såväl som för den enskilde. Där erfar de att de får störst behållning av sin skolgång. Vad som även framkommer i undersökningen är att eleverna uppfattar lärarnas engagemang som bristfälligt även då lärarna besitter kunskap om att eleverna är i behov av särskilt stöd. När försök till stöd ändå erbjuds får det emellertid inte avsedd effekt. Lärarnas förmåga att bemöta dessa elever utifrån deras individuella behov får förödande konsekvenser då de upplever att bemötande är generaliserade och av fördomsfull karaktär. Avsaknad av det så viktiga elevperspektivet resulterar i dessa elever inte tränas i bl.a. en av skolans skyldigheter att förbereda eleverna i att aktivt deltaga i samhällslivet. Däremot hoppas vi att vår studie visar ännu ett perspektiv där forskningen bör ta vid och utveckla vidare, för att ge våra barn och ungdomar rättvisa. Eleverna är sina bästa lärare.

Eller varför inte läsa lite om förebyggande arbete?

Ungdomsbrottslighet – Varför och det förebyggande arbetet –
”Få samhällsproblem har under de senaste åren rönt så allmän uppmärksamhet som den ungdomliga brottsligheten och asocialiteten. Orsakerna till detta stora intresse är inte helt klara. Det faktum att även vuxenbrottsligheten sedan lång tid tillbaka befinner sig i kraftig tillväxt lämnar människor tämligen oberörda. Indignationen över en lönande kassaskåpskupp av garvade yrkesförbrytare är obetydlig i jämförelse till den upprördhet som skapas av att en trettonåring rycker väskan från en äldre dam. Tidningsrubrikernas höjd står i omvänd proportion till gärningsmannens ålder. I ekonomiska avseende är de flesta ungdomsbrott tämligen beskedliga. Inte heller är de sensationella som mord, spioneri, storförskingringar eller komplicerade kriminalgåtor. Tvärtom är de i allmänhet triviala och kopierade efter samma mall. Den ena bilstölden är den andra lik, tillvägagångssättet vid sommarstugeinbrott uppvisar inga variationer, bankbudet som avviker påträffa

s regelmässigt i Köpenhamn eller Oslo, rånoffret lockas av flickor eller brännvin i en park eller portgång och plundras”. Anledningen till att jag vill börja min uppsats med detta citat är att det för mig beskriver ungdomsbrottsligheten på ett väldigt bra sätt. Det som var högaktuellt för över 40 år sedan är fortfarande lika aktuellt. Även idag ser vi dessa bilder av ungdomsbrottsligheten i vår vardag. Det är inte sällan man ser rubriker som ”Ungdomar sköt vilt” m.m. i medierna. Brottsligheten är ett samhällsproblem som av många uppfattas som ett allvarligt hot mot vårt samhälle. Att minska eller kanske till och med helt avskaffa brottsligheten är ett viktigt mål för kriminalpolitiken. Den officiella kriminalstatistiken är en viktig källa till kunskap om ungdomsbrottslighetens omfattning och karaktär. Denna innehåller bland annat uppgifter om personer misstänkta för brott. I Sverige finns dessutom en lång tradition av att föra statistik över brott och straff. Dock är denna kriminalstatistik inte en direkt återspegling av utvecklingen av exempelvis våldshändelser utan kan snarare karaktäriseras som en ”social produkt”. En handling som inte definieras och uppfattas som brottslig och därmed inte anmäls, kan aldrig hamna i kriminalstatistiken. Detta innebär att vi inte kan lita på kriminalstatistiken helt och hållet eftersom mörkertalet är ganska stort. De flesta ungdomar uppger att de någon gång begått brott, flertalet av dem menar att det handlar om stöldrelaterade brott såsom stöld i skolan och affär. 10 procent av ungdomarna i årskurs nio uppger att de begått en handling som innebär våld mot en person. Brottslighet är i stor utsträckning ett manligt fenomen. Andelen kvinnliga gärningsmän har alltid varit mindre än andelen manliga gärningsmän. I kriminalstatistiken finns det klara skillnader i vilka brottstyper flickor och pojkar begår. Som typiska pojkbrott kan nämnas olovlig körning, inbrott och biltillgrepp och som typiska flickbrott kan nämnas snatteri och narkotikabrott. Även vad gäller omfattningen av brottsligheten finns det klara skillnader mellan pojkar och flickor. En stor del av dem som begår brott gör det vid enstaka tillfällen. Denna grupp står för hälften av den totala brottsligheten. Detta innebär att en stor del av brottsligheten i vårt samhälle begås av en liten grupp kriminella personer, vilket är viktigt att ha i minnet vid fortsättningen av läsandet av denna uppsats. Cirka 5 procent av de högaktiva brottslingarna i Sverige svarar för ca 50 procent av den samlade brottsligheten. Det är därför väldigt viktigt att förebygga nyrekryteringen till dessa grupper

Language problems at 2½ years of age and their relationship with early school-age language impairment and neuropsychiatric disorders
Background: International research has shown that language delay (LD) is associated with social, cognitive, emotional and/or behavioural deficiencies, but there is still a need for extended knowledge about LD at early age and its relationship with long-term language impairment and neuropsychiatric disorders in Swedish children. Aims: To study (a) if children with a positive screening result or a negative screening result at 2½ years of age showed persistent or transient language difficulties at 6 years of age and, (b) whether or not children identified by language screening at 2½ years of age were diagnosed with language, neurodevelopmental and/or neuropsychiatric impairments at school age. Materials and methods: At the 2½-year screening 25 children with LD and 80 screening-negative children constituted the study population, i.e. in all 105 children (Study I). At the 6-year examination the follow-up group consisted of 99 children – 22 children from the LD group and 77 children from the screening-negative group (Study II). The 7-8-year-old follow-up (study III and IV) included 21 of the 22 children with LD who participated in study II. Screening results from nurses were re-classified blindly (study I) by the use of Reynell Developmental Language Scale. Study II included tests that examined both reception and production in different areas of speech and language as well as linguistic awareness. Study III and IV consisted of a multidisciplinary in-dept examination of language, intellectual functions and the presence of neuropsychiatric/neurodevelopmental disorders. Results: The sensitivity of the screening tool was 0.69, and the specificity was 0.93 (study I). The 6-year examination showed that there was still a highly persistent and significant difference between the children with and without LD on almost every variable tested (study II). In studies III-IV it was found that 62% of the LD children also had received a neuropsychiatric diagnosis at age 7-8 years: eight children were diagnosed with ADHD and five children with ASD. Half of the 21 children with LD had marked problems with performance on narrative tasks according to the Bus Story test and the NEPSY Narrative Memory Subtest independently of co-occurrence of neuropsychiatric disorder. The only difference between the children with LD pure and those who had LD+AD/HD or LD+ASD was on Freedom from Distractibility, where children with AD/HD and ASD scored low. In addition, children with ASD had a much lower overall cognitive level (FSIQ) and poorer results on tasks assessing Processing Speed. Conclusion: It is possible to identify children with LD at 2½ years of age. All children identified with LD at 2½ years of age also appeared to be at later risk of complex neurodevelopmental/ neuropsychiatric disorders. Remaining language problems at 6 years of age strongly predicted the presence of neuropsychiatric/ neurodevelopmental disorders at age 7-8 years. The observed difficulties, including narrative problems, in the LD children indicate that these children are at high risk of persistent language impairment and future problems concerning reading and writing. Clinical implications: Children identified with late developing language at 2½ years of age need to be followed carefully for several years. Follow-up should include neuropsychiatric as well as speech-language assessments, and the multidisciplinary team should be particularly prepared to diagnose ASD, AD/HD, and various kinds of learning disorders. Assessment of non-word repetition, semantic and narrative skills at the follow-up occasions may be a useful clinical tool for identifying children with more persistent subtle language problems who are at risk of academic failure.

,
,

ADHD och ADD skendebatternas århundrade Del 3

….Fortsättning från tidigare artiklar..

Vad gör de som inte får en rimlig vård?

7*7=77 eller bara väldigt sjukt?
Det borde väl ganska lätt kunna göras intellektuellt begripligt att den officiella kötiden säger ganska litet i ett land där vissa landsändar har 7 gånger fler diagnoser än andra? Det mätresultat som ska eftersträvas är väl således aldrig prognoser över kötider utan den faktiska vården som givits på ort och ställe. Är det för mycket att säga det, eller tar den heltidsarvoderade ordföranden alltför illa vid sig om hon får höra att det är just i den faktiska verkligheten vården äger rum? Lite svårt att ta på allvar när man bröstar sig över samma uppblåsta ballong vi sett så länge.

Vem bär ansvaret? Alltid någon annan?
Ibland kanske det är tillåtet att få ställa frågan när det inte självmant kommer från personerna själva. Att sätta sig i den rollen innebär att ta på sig ett massa ansvar för funktionen, gör man inte det, eller reagerar negativt på att få höra bristerna i ansvarstagandet så skall man givetvis inte sitta på den posten. Min sympati kommer aldrig att ligga hos något förbund utan hos de som behöver hjälp hoppas att den heltidsarvoderade ordföranden inte tar illa vid sig och blir negativ för det.

Andra handikappförbund funderar också
Det är väl flera än ett handikappförbund som undrat var Riksförbundet Attention är och varför det hörs så lite och då talar vi ändå om det som är ganska insatta i vad som kan göras och görs eller inte. Lite positivitet och action kanske är bättre än att bli sur över de som påpekar att människor dör i brist på vård? I Göteborg hade vi som bekant kvalitetstekniska skäl som möjliggjorde den stolta nonchalansen i att strunta i att nybehandla patienter och ta över ansvaret från andra.

Resultatet?

Att eftersträva det ökade oberoendet är primärt för vem?
Att ge ett ökat oberoende för gruppen är extremt angeläget och centralt, att i det läget tacka nej till medel som kan öka aktionspotentialen för förbundet är inte heller det speciellt förståeligt även om ett generellt oberoende alltid är att eftersträva, frågan är väl snarare vem som vinner på att en dåligt fungerande organisation får än mindre pengar att röra sig med. Vill minnas att förbundet tackade nej till 1 miljon i bidrag.

Vem får ett ökat oberoende av det?

ADHD och ADD ska man behandla eller inte?
Självfallet finns det oerhört många fler aktörer men att börja med de som har som huvudsyfte att företräda gruppen kanske aldrig är fel. Lite självrannsakan kanske? Har man verkligen gjort vad man kunnat? Jag vet inte om det är tillåtet men jag känner stor anledning att tveka.

Läs även andra bloggares åsikter om Läs även andra bloggares åsikter om ADD, ADHD, ADHD-NPF, Hångarantin, Lex Punki, Socialstyrelsen, IngetHänder, eller bara skit i allesammans och dö sakta


Kommer det några vidrigt äckliga och anonyma påhopp nu?
Eller dröjer de ett tag?

ADHD och ADD skendebatternas århundrade Del 2

… forts från tidigare artikel

Verkligheten bakom språket?”alla med ADD och ADHD får jättebra vård”
Hur kan det egentligen ens komma sig att ordföranden i ett förbund talar om en garanti som inte är någon garanti och aldrig har varit det som om det vore ett faktum? Tja om det inte vore för att man accepterar den politiska ledningens språk mer än de man ska företräda blir det nog svårt att förklara. Inte ens ett ärligt språkbruk mot de man ska företräda, undrar vad som skulle hända om regeringen gjorde ett nytt paket som hette ”alla med ADD och ADHD får jättebra vård” skulle riksförbundet köpa dessa fjantigt elaka infantiliteter lika lätt och slaviskt repetera den innehållsläsa frasen som inte är och kan vara något annat än det djupaste hånet mot de som inte får någon vård.

Lite sådana själv rannsakningsfrågor kanske kan ställas inom riksförbundet Attention också någon dag? För det är väl inte bara alla andra som ska agera åt vår heltidsarvoderade ordförande?

Vad är händer med obehandlad ADD och ADHD?

Lite positiv frågor kring varför det händer såpass lite för en så stor grupp som varit eftersatt inom vården så oerhört länge, kanske inte den heltidsarvoderade ordföranden ständigt kan skylla på alla andra? Kanske är det också möjligt att i lite positivare anda göra något konkretare än att applådera sig själv i pressutskick att nu ska minsann våra medlemmar få veta hur många år de ska få stå i kö?

Jag tror inte att det dör mindre människor av vårdbrist om ett handikappförbund får 1 miljon mindre att röra sig med per år, är det någon som tror det? Tvärtom men vem vill ta ansvar ifall det dör flera pga det? Ja inte verkar det vara de som väljer att tacka nej till pengarna och det ökade oberoende de skulle kunna ge för den behövande gruppen som behöver det som bäst.