I Helsingborg har de tittat på varför psykiatriker har så lite kontakt med verkligheten vilken de är till för att agera i. Där konstateras det kallt att genomsnittet patienter en psykiatriker träffar per dag är mellan 2 och 3, men man tänker sig kämpa hårt för att komma upp till målet 4 patienter per dag, dvs hälften av tiden skall vara tid för patienterna, låter det bra?
Tja, man kan ju också fråga sig varför det är så viktigt att göra just allt annat än att träffa patienter! Kvällsposten undrar hur det står till med lotteriet inom psykiatrin.
Hur står sig egentligen den siffran vid en mer internationell jämförelse? Är det någon som tycker det är det minsta konstigt att man tvekar på att satsar på något som gång på gång visat sig vara så ineffektivt och otillgängligt för patienterna? Själv tror jag att en större del av de neuropsykiatriska funktionshindren n kunde behandlas bättre med en högre kvalitet av neurologer. Därmed kanske också patienter slapp få någon psykiatrisk stämpel, men framförallt slapp möta på en självupptagen och otillgänglig vårdapparat, vad tror du?
I Göteborg är det långt mellan planer och verklighet, 2 Professorer uttalade sig ganska tydligt i Läkartidningen för några år sedan, men det kanske mer är tema för en egen artikel.
Tidigare i månaden skrev DN om psykiatrin och hur det saknas personal, tja det tro fan det. Vem vill jobba med något som är så otillgängligt för sina egna syften? Psykiatrin behöver verkligen gå i terapi! Kanske kan det hela hänföras till moders och fadersfigurerna som har en del oidipalt i bagaget vilket kan förklara inavel och otillgänglighet, men förklarar det den fundamentala förstoppningen, rent evidensmässigt. – Lite mer psykodynamisk skit?