Dags att tala om det verkliga missbruket?

Några tidningar skrev i dagarna att kriminalvården måste tänka till lite granna och visst kan man som enkel lekman bara hålla med. Att sätta samman flera personer med ett brottsligt förflutet och en avoghet till delar av samhället, vad kan de egentligen anrika för krafter? Är det inte ett lysande exempel på en idé som var dålig redan för hundra år sedan och knappast lär ha blivit bättre idag?

Stärk samhällsföraktet

Hela det fälgkörda systemfelet kräver allt bisarrare metodik för att limmas samman med solutioner och nya lösningsmedel. Men låt oss titta tillbaka lite, har man velat ha någon egentlig lösning eller är kriminalvården gamla vanemissbrukare av mänskligt kapital? Räcker inte censurivern längre, den otillåtna sanningen om kriminalvårdens fundamentala neglekt. Att kräva censur kring Fakta om neglekten vilken måste hållas borta från deras verklighet.

Någon som kommer ihåg när kriminalvårdens forskningschef Martin Grann sa att det egentligen finns verkligen lite forskning på området ADHD? Vi har skrivit om det bland annat. Professorn i psyklologi Martin Grann visar hela sin grannlaga kunskapsbas som lett fram till jobbet som kriminalvårdens forskningschef. Väldigt psykologiskt eller vad ska man egentligen säga? Läs mer här om det. Men visst är det ganska vågat att påstå att det inte finns speciellt mycket forskning om ADHD.

Blunda för verkligheten

Kriminalvårdens vägran att se sin egna nonchalans inför sakliga faktum har heller inte betvivlats av de som arbetar i organisationen och befinner sig närmast internerna. En rustik funktionell hånfullhet som givetvis tar sig alla bisarra uttrycksformer av maktfullkomlighet och social kannibalism, därför kanske man inte heller ska bli förvånad när när en kriminalvårdsdirektör kräver censur av faktadokument som bara visar verkets egna undermåliga förhållningssätt till den verklighet de är satta att jobba i.

Hur lyckas man bränna 100 miljoner i en så innefektiv satsning mot narkotika på fängelserna att bitvis så knarkar internerna i programmet mer än de gör annars? Är man inte då egentligen geniallt undermåliga, så när blir man egentligen det?

Missbrukare erkänner inte missbruket?

Det är intressant det där med missbrukare, de vill liksom inte erkänna att de är dem de är fel på och det är alltid fel på alla andra. När vi då ser den högsta chefen för hela kriminalvården vad säger han då om sin egen insats säger han att hans klienter är populära och ger honom en chans till rimligt arbete som han gör  bra eller säger han att han vill ha mer och mer och att alla andra borde kunna göra mer precis som en verkligt grav missbrukare brukar göra? Säger en enig vetenskap något så  säger man emot helt utan faktaunderlag, hur rumsrent är det egentlien? Törs man fråga, hur man mer kan missbruka sin ställning än just så?

Forskningschefen sa att de egentligen inte fanns någon forskning om ADHD. Vad säger då generaldirektörn om personer med ADHD egentligen som det finns ganska många av i landets fängelser? Jo han säger att dessa personer med ADHD inte är speciellt poppis, det framgår dock inte om det beror på verkets ständiga värgran att följa med i den vetenskapliga omvärlden eller om det bara beror på gammal vanemässigt missbruk av  ställning.

Berätta vad som är poppis till regeringen

Givetvis skyller han  ifrån sig som alla andra gamla missbrukare, det är alla andra som gör fel och personer med ADHD är inte populära och detta säger han inte till sina gamla sexkompisar utan den trossatsen framför han till regeringen.

Lars Nylén kriminalvården till departementet

Jag vet inte om det är tillåtet att fråga sig om kriminalvården skulle vara populärare om de verkligen skötte sin uppgift och inte bara missbrukade sin ställning och utbildade klientelet i kriminella förhållningsätt, aversion och kunskaper om brottsnätverkande såväl som tekniska finesser och gördetsjälv kunskaper i att utföra brott, för de kriminella som hamnat i dagens fängelser verkar bli bättre på just det, får man fråga sig varför? Eller om det har med ett gammalt tankefel som redan för 100 år sedan var fel och inte har blivit bättre sedan dess? Sedan är det kanske möjligt att fråga sig hur generaldirektören så skickligt lyckats hålla de faktum från sig om att de negativa symptom han nämner faktiskt kan medicineras men det kanske inte är lika populärt för en gammal vanemissbrukare som gillar att se alla andra som missbrukare?

Eller det kanske är en viktig del i förklaringen hur man år efter år fått importera alla förbättringsmetoder, men man är ju på gång, man har projekt som ska lösa allt, precis som de flesta missbrukare ofta har, eller hur? Hur poppis är då den verkligheten? Vilka resultat orsakar det att blunda för den?

Socialpatologins genier, hur intressanta är de? Jag ber i stället att få citera den svenska moralens ödmjuka fanbärare i allmänhet för man är väl inte kulturfientlig också: ”Jag pissar på er självgoda godhet, den är ett dåligt skämt.” När allt kommer omkring är det ju tanken som räknas och därför donerar jag den till er, den kan ni behöva tillsammans med lite god psykvård.

2 reaktion på “Dags att tala om det verkliga missbruket?”

  1. Något tydligare bild av Lars Nylén kriminella inställning till ADHD kanske man kan se? Kan han aldrig själv misstänka att det är hans egna oventenskapliga hållning till personer med ADHD som vållar problem?

    Hur populär tycker egentligen personer med ADHD att Lars Nylen är? Någon som vill skriva och fråga exakt vilken grupp som generaldirektörn tycker är populär?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *