Kategoriarkiv: Samhälle – politik

Sjuka regeländringar gör människor ännu sjukare

På Debatt i GP 29 juni skriver Christina Husmark Pehrsson om att regeringen inför hårdare regler för sjukersättning, och lyckas med statistik vrida det till att dessa hårdare regler sker för de sjuka kvinnornas egen skull. Hennes argument faller dock helt platt när du samma dag i del två i GP kunde läsa om Helena Kozova, som är en av de många som lever på tillfällig sjukersättning, och liksom många andra sjuka betackar sig Husmark Pehrssons ”hjälp”.
Dessa regler drabbar naturligtvis inte bara personer med fysiska funktionsnedsättningar eller somatiska sjukdomar, utan reglerna skärps också för dem med psykiska funktionsnedsättningar. Förmodligen kommer denna grupp drabbas hårdare, då deras problematik inte är lika handgriplig eller synlig som i de första två.
Som ordförande för Attention i Göteborg, möts jag av stor oro inför hur dessa hårdare regler kommer att drabba denna grupp. För många med neuropsykiatriska funktionshinder är aktivitets- och sjukersättning den vanligaste inkomstkällan.
Den problematik som Maria Sköljd lyfte i sina två artiklar är på inget sätt obekant för Husmark Pehrsson. Bland de brukarorganisationer som fick möjlighet att inkomma med remissvar om de nya reglerna var kritiken genomgående. Ifall Husmark Pehrsson inte orkade läsa svaren har dessa åsikter framförts på flera andra sätt, men intresset för dialog från Socialdepartementets sida har i denna fråga varit obefintligt.
Det går inte att göra en annan tolkning än att regeringen redan innan bestämt sig för att köra över dessa organisationer fullständigt och att all tillstymmelse till lyhördhet setts som onödig.

Det kan låta fint att säga att man vill satsa på rehabilitering men det är svårt att se ett samband med hur försämrade sjukförsäkringsregler ska lösa bristerna inom vården eller sämre socialt skyddsnät gör människor friskare.
Neuropsykiatriska funktionshinder går dessutom inte att rehabilitera bort, med rätt medicin, terapi och ökad självkännedom ökar de flestas livskvalitet men mycket av grundproblematiken kvarstår. För denna grupp är det snarare arbetsmarknaden som är i behov av att rehabiliteras, men den framstår fortfarande som lika sjuk med orimliga krav.
Det är därför en klen tröst att Husmark Pehrsson äntligen uppmärksammat oviljan från företagens sida att anställa personer med nedsatt arbetsförmåga. Exakt hur företag ska stimuleras till att anställa dessa nämner hon dock inte.
Reformen med särskilt nystartsjobb har tyvärr inte inneburit något större genombrott och lönebidrag har haft väldigt liten effekt, så var är det tänkt att dessa människor ska få arbete?
Kanske på något av de resursjobb som presenterats tidigare, som förövrigt påminner väldigt mycket om de från borgerligt håll hårt kritiserade plusjobben, som bland annat Anders Borg kallade för kontraproduktiva. Varför skulle då denna åtgärd leda till att fler får arbete nu?

Kanske sitter Socialdepartementet på hittills oprövade åtgärder som ännu inte presenterats och som kommer lösa all problematik på arbetsmarknaden och inom vården, men varför inte genomföra sådana förändringar först?
Det hade varit betydligt bättre att se till att det fanns arbetsplatser för dem med tillfällig sjukersättning att återgå till, istället för att som nu utförsäkra denna grupp och hoppas på det bästa. Det är nämligen svårt att se på vilket sätt hälsan gynnas med ett hot om att riskera förflyttas från Husmark Pehrssons metaforiska utanförskap till att rent krasst hamna ute på gatan. Möjligen skulle väl det leda till en ökad psykisk ohälsa som skulle meritera för permanent sjukersättning från Försäkringskassan, fast det var väl knappast avsikten med ändringen?
Det är förövrigt glädjande att Husmark Pehrsson i ett pressmeddelande gått ut med att hon till hösten vill träffa personer som lever på sjuk- och aktivitetsersättning för en diskussion om deras situation. Ett tips inför framtiden är att möten med dem som berörs och som faktiskt har praktisk erfarenhet av ämnet som beslutsfattare oftast saknar sker i god tid innan nya förslag presenteras, och inte efter att beslut redan är genomklubbade. Annars riskerar fler lika ogenomtänkta förslag som det om sjukskrivningsreglerna fattas av riksdagen.

GP, Pressmeddelande, GP

Henrik D. Ragnevi

Finns det inga uppsatser om ADHD?

Jodå! En hel del av skiftande kvalitet.
Följande kan du ladda hem som pdf filer… Bra va?
En kvalitativ studie från 2011 utförd genom intervjuer av fyra kvinnor, efter en förutbestämd intervjuguide. Antonovskys teori om KASAM och Lasarus copingstrategier tillämpades på resultaten. Intervjuerna visade att alla kvinnor har haft svårigheter i sin barndom och skola på grund av sin ADHD och deras självkänsla har påverkats negativt. De välkomnade alla diagnosen, som de tyckte gav förklaringar till några av deras problem samt en bättre självkänsla och förståelse av sig själva. Resultaten visade att växa upp med odiagnostiserad ADHD kan påverka självkänslan och leda till psykiska problem, och att utan en diagnos är det svårt att få adekvat hjälp, stöd och förståelse från omgivningen. Vidare visade studien att kvinnornas självkänsla blev bättre efter diagnosen.
Studien lämnar oss med frågan om de som inte avreagerar sig därmed bär sin frustration inombords och därför självfallet också bör få allvarligare symptom längre fram i tiden. För vad kan vara mer förödande för känslan av mening och sammanhang än att ständigt bära sina tillkortakommanden som Scho-bangat KASAM i det sociala livets Pamplona?
syftet är att jämföra idealet ”en skola för alla” med verklighetens skola ur ett ADHD/DAMP-perspektiv. Detta för att undersöka om ADHD/DAMP-undervisningen, så som den utformas av medicinsk expertis, hamnar i konflikt med tanken om ”en skola för alla”. Frågeställningar Vad menas med en skola för alla? Vad säger medicinsk expertis om den pedagogiska utformningen för barn med ADHD/DAMP? Hur ser den pedagogiska verksamheten ut i verkligheten för elever med ADHD/DAMP?
Alla barn i Sverige har skolplikt i nio år och skolan skall under dessa nio år ge eleverna trygghet och en positiv upplevelse till inlärning. Men i dagens skola finns många elever med svårigheter av olika slag. Samtidigt som samhället ställer högre krav på att eleverna skall lära sig mer och mer i skolan. Detta har under utbildningen fått oss att undra: Hur går det då för elever i behov av särskilt stöd och framför allt för eleverna med diagnoserna DAMP och ADHD? Hur arbetar pedagogerna med dessa elever och vilket stöd får pedagogerna i sin verksamhet? Syfte: Att undersöka vilka pedagogiska konsekvenser elever med diagnoserna ADHD och DAMP medför i den dagliga verksamheten samt vilka resurser som finns att tillgå.
• Hur beskriver pedagogerna DAMP?
• Hur beskriver pedagogerna ADHD?
• Vilka konsekvenser får dessa diagnoser för verksamheten?
• Vilka resurstillgångar finns för elever med ADHD och DAMP i skolans verksamhet?
Syftet med denna uppsats har varit att undersöka och skildra den enskildes upplevelse av att som vuxen leva med diagnosen ADHD. Frågeställningar:
1.Vilka svårigheter har, eller har personen haft?
2.Vilken uppfattning har den enskilde om omgivningens förståelse för svårigheterna? Hur anser han/hon sig bli bemött av andra människor och hur skulle man vilja bli bemött?
3.Vilken hjälp har den enskilde fått? Hur har den sett ut? Vad har hjälpen inneburit? Hur skulle den bästa hjälpen ha sett ut enligt den enskildes mening?
Resultat: Resultatet visade bland annat på koncentrationssvårigheter och brist på uthållighet. Många menade att de ofta handlar först och tänker sedan, vilket är ett tecken på impulsivitet. Vad beträffar omgivningens bemötande; menade många att det rådde brist på kunskap och förståelse hos omgivningen och professionella hjälpare. Flera av deltagarna berättade att de hade lärt sig eller känt sig tvungna att anpassa sig efter omgivningen och samhällets krav. Samtliga informanter önskade att kunskaperna hos professionella vore bättre, speciellt inom psykiatrin. När det gällde medicinering ställde alla utom en sig positiva till medicinering. Många sade att de har svårt att organisera sin vardag; att få det att ”flyta på” med bland annat barn, hem och familj. De flesta ansåg att diagnosen har hjälpt dem att förklara och förstå svårigheter som har påverkat dem under livets gång. Flera menade att diagnosen har gett dem en slags upprättelse.
I undersökningen har kommit fram till att alla kvinnor som intervjuades har haft svårigheter på grund av sin ADHD. De flesta har periodvis haft någon form av psykisk ohälsa. Det framkom också att de haft svårigheter med vissa ämnen i skolan. Många nämnde att de skulle ha behövt en stödperson eller gått i en mindre grupp. Ingen upplevde att de hade fått någon hjälp i grundskolan. Som vuxna har de flesta problem med att hålla ordning i hemmet. De vet vad som ska göras men får inte till det. Kvinnorna med eget boende inser att de behöver boendestöd för att få vardagssysslorna gjorda. En strategi de också använder sig av för att få struktur på tillvaron är scheman och strukturerade lappar. Skillnaden på pojkar och flickor med diagnosen ADHD trodde intervjupersonerna var att pojkar är mer utagerande medan flickor är mer inåtvända. Behovet av stöd och hjälp för kvinnor respektive män trodde respondenterna inte skilde sig åt nämnvärt. Författarna anser tillsammans med respondenterna att det behövs mer kunskap om det här i samhället, för att personer med ADHD ska bli bemötta på ett bra sätt och få den hjälp de behöver.

Svenskasidor.nu – Din guide till nätets bästa svenska sidor

FRA gest ställningen

DAMP ned som en hovrande meteorit i medvetandet: Övervakning. Javisst! Givetvis ska vi ha mer övervakning, det kan ha massivt fördelaktiga konsekvenser för demokratin, folket och de mellanstatliga förehavandena.

Klyftig analys?

 

Vilka skall övervakas
De personkretsar där massmorden emanerat från där världskrigen startat från, bör självfallet ha en extraordinärt stor dignitet, när det gäller logiskt renodlat övervakningsvärde. Den haltande logiken som styr de största folkmorden, hetsat mot de svagaste och förringat dess lidande bör övervakas. Likaså urlakandet av folkhälsan.

Regeringen förefaller lida av ett kognitivt funktionshinder när de inte verkar inse varifrån de största hoten har emanerat. I riksdagen sitta väl fortfarande personer som hyllat de största folkmördarna av alla. Stalin, Pol Pot och den gode Mao. Ska man skratta eller gråta, kan man älska eller förlåta?

Världen är upp och ned, tankarna bak och fram så nu verkar styrningen inte veta ut eller in. Logik bristen blir extra tydlig när det kommer till syftesanalysen av FRA´s eventuella hjälp för Svenska soldater i Afghanistan vilket framfördes som ett argument i debatten och också uppmärksammas i SvD.

Kognitiv bearbetning
”25 års erfarenhet av att utvinna resultat med söksystem i internationella dataströmmar” (dn debatt) tja, vart är resultaten från de senaste 10 åren då? Är de för känsliga för att förtälja till det svenska folket som ju trotts allt bara är uppdragsgivare och finansiär?
Varför inte inse att ett hemligt meddelande om krig kan se ut hursomhelst och att man knappast kan utgå från språkhandbokens socialkognitiva design eller den knullnormativa diskursens alla prefabricerade tankespår. Vilken förfärligt inavels tanke att tro sig kunna se vad andra menar, när staten själv inte ens kan övervaka sin egna semantiska tankelogistik; hur ska man då kunna spana mot främmande hotbilder vilka kommunicerar enligt okänd princip med okänd avsikt och okända mål, vid okända tidpunkter?

handsome clockwork or just watch?

Varför inte börja med att övervaka staten och dess ledning? Det är väl från de personkretsarna de största folkmorden emanerat? När det gäller all systemövervakning så är ju självfallet styrkretsarna vilka primärt ska övervakas, med sin konsekvens riktning. Om man skall övervaka en båt en bil eller ett flygplan så är det fortfarande styrningen och dess konsekvenser som skall övervakas, knappast stolssätena i kupén?

Skulle det vara ologiskt att införa dödsstraff på skapandet och underhållandet av en krigsmakt? Eller obligatoriskt dödsstraff på misslyckade självmordsförsök? Det skulle vara intressant att veta vad signaltrafikens experter säger i dylika frågeställningar! För FRA kan väl övervaka logistiken bakom sin egna upphovsrättsliga grundvalar och kommunikation i allmänhet? Eller saknar FRA förmågan att analysera varifrån den verkliga faran kommer och utgår bara från pastejkökets gamla traditionella husbock? Vilket i ovanstående resonemang utgör en fara för staten på lång sikt; symtomen eller upphovet till dem, hur skapar FRA sin verklighetsbilds sociala berättigande och vilka är de vanligaste tolkningsföreträdena? C4ISR eller nått.

Övervaka folkhälsan
Övervaka de ologiskt nedskärningarna i skolan vilka kan grundlägga ett livslångt utanförskap. Eller hur kortsiktig besparingsiver blir en kostsam läxa, vilken verkar vara synnerligen svår att lära för den blinda statens punktinsatser.

Övervaka vad energin tar vägen för de som inte kommer in på arbetsmarknaden. Om E = MC² då måste kanske den relativa och alternativa arbetsmarknadens tillväxt också övervakas konsekvens analytiskt och då kanske det inte alls är så konstigt att MC-gängen bara växer, när utanförskapets energier bara frodas, vem ska då utföra spaningen för polisiär räkning?

Hotet mot nationen?

Vad kan vara ett större hot mot samhället än dess blindhet inför det utanförskap det skapar? Kan inte någon socialkognitivt väl bemedlad FRA expert svara på den frågan?

Varför inte anlägga riktigt tung eld mot det gamla tänkandets hireoglyfer. Tittar man rent statistisk finns det enorma vinster på att studera det som mest hotar medborgaren i riket. Trauma är vanligaste dödsorsaken för svenskar under 44 år, det går självklart att förebygga detta genom att avlyssna den verkliga ohälsans orsaker och förutsägbarhet.

Varför inte avlyssna den verkligheten som dödar flest Svenskar och som föder mest ohälsa? Är det inte ett hot mot nationen?

 

Fängslande frånvaro av vård – ADHD –

Äntligen börjar den stelbenta och byråkratiska kriminalvården ta till sig av de vetenskapliga resultat de borde kunna agera på redan för en dekad sedan. Men si det går icke! – Här är det självfallet så oerhört mycket viktigare för den gamla myndighetsklossen och dess pseudovetenskapliga cocktailbyråkrater att puttinutta-sig med en mängd förutfattade meningar om sakernas tillstånd, detta självfallet på bekostnad av folkhälsan. Trööögt går det, GP skriver om att man i varje fall lyckats börja lite smått – att ta till sig vetenskapliga data.  Till och med gamla vaneknarkande journalisthjärnor kan ta till sig det hela utan att förstå att narkotika i grunden betyder sömn eller sömngivare. Sedan när är ett medel som förhindrar barnen att hamna utanför redan i skolan narkotika? Det är ett allvarligt språkmissbruk att påstå något sådant, om man inte samtidigt talar om att det förutom sin beroendeskapande potential i de allra flesta fall faktiskt skapar just oberoenden.
Tyvärr hjälper nog inte bara fiskolja på så vanemässigt inkörda journalisthjärnor i samtliga fall, men försöka få bort lite av symptomen på den gama sönderknarkade vanemässigheten kan man ju alltid försöka med. Ett fint steg i rätt riktning.
När det gäller neuropsykiatriska tillstånd verkar ju några discipliner lagt beslag på kritiken utan att ha något bättre att komma med, bara för att tillfredsställa sina socialromantiska drömmar om hur det egentligen ska vara när de byggt ut sin legovärld. Men varför inte titta på verkligheten och se vad som lönar sig i den psykosociala realiteten? Det är ändock ganska epokgörande att byråkratin inser att en sjukdom kan behandlas, oavsett om det är PK att kalla den handikapp, ADD,  ADHD DAMP, funktionshinder eller koscher, eller något mindre blodfattigt. Frågan är varför tog det så lång tid. Kunde inte den socialromantiska navelåskådningens konsekvenser inses tidigare?


Varför går det så trögt någon som vet?

Uppdatering 091226

Kriminalvården verkar fortfarande inte genomföra sitt arbete enligt de direktiv som utfärdats.Hur ska vi kunna bestraffa den?


http://xn--svenskalnkar-ncb.com/